Våldsamheter utbröt när polis försökte hindra suffragetter från att ta sig in i Buckingham Palace 1914.

© Corbis/Scanpix/TT

Suffragetterna krävde rösträtt med våld

Suffragetternas våldsamma metoder saknar än i dag motstycke i feministisk historia. Medan svenska kvinnor höll tal och delade ut flyg­blad kastade deras brittiska kollegor sten och attackerade konstverk med yxa. Hur mycket nytta våldet gjorde är omtvistat.

5 september 2017 av Magnus Västerbro

Fredagen den 13 oktober 1905. På ett möte i The Free Trade Hall i Manchester talar det liberala partiets sir Edward Grey, som väntas bli minister efter det kommande valet. När det är dags för frågestund ställer sig två unga kvinnor upp. 

Den ena, Christabel Pankhurst, vecklar ut en banderoll med orden: ”Votes for Women”. Annie Kenney, som står intill henne, ropar högt: ”Om det liberala partiet vinner makten, kommer ni då att ge kvinnor rösträtt?” Sir Grey ler avmätt, men svarar inte. 

Männen som sitter intill de två kvinnorna trycker ner dem i sätena igen. En man slår mot Annie Kenney med sin hatt. Kvinnorna sliter sig loss, ställer sig upp på stolarna, ropar så högt de kan: ”Frågan! Frågan! Svara på frågan!” 

Publiken blir rasande, man tjuter och försöker slita ner Pankhurst och Kenney från stolarna. Kvinnornas händer rivs blodiga. Till sist tvingas de ut ur salen av civilklädda poliser.

Spottar på poliserna

En av dessa, inspektör Watson, ber Pankhurst och Kenney att ”uppföra sig som damer”. Om de lovar att inte störa mötet mer är de fria att gå. Det är då som Christabel Pankhurst bestämmer sig för att agera. Hon spottar de två poliserna i ansiktet och slår en av dem över munnen. Måttet är rågat – de två kvinnorna arresteras, och ställs inför jourdomstol.

Inför den förbryllade domaren erkänner Christabel Pankhurst att hon stört ett offentligt möte och gjort motstånd mot polisen. Men det är av politiska skäl, förklarar hon – för att hon som kvinna saknar rösträtt, och därför inte har möjlighet att protestera på ett ordnat sätt. 

Domaren avbryter hennes resonemang med att döma henne till sju dagar i fängelse, alternativt en mindre summa i böter. Christabel Pankhurst tvekar inte. Hon väljer fängelse.

Uppståndelsen under de kommande dagarna blir enorm. Händelsen presenteras som ett brutalt övergrepp från statsmakten mot två välutbildade, anständiga kvinnor som bara försökt framföra sin åsikt. När de två efter en vecka släpps ut ur fängelset är de i ett slag förvandlade till hjältar, martyrer, inspiratörer.

På fotot från 1909 ses brittiska suffragetter i en kampanjvagn. 

© Museum of London/Bridgeman/IBL

Suffragetter – "små rösträttskämpar"

Mötet i Manchester räknas allmänt som födelsen för den militanta rörelsen för kvinnlig rösträtt i Storbritannien. Året därpå döptes dess företrädare av en engelsk tidning till suffragetterna – ”de små rösträttskämparna”. Ordet är en nedsättande variant av begreppet ”suffragister” – de som kämpar för utvidgad rösträtt (suffrage). 

Ordet suffragett var alltså menat som en förklenande benämning, men kvinnorna valde snart att göra den till sin. Suffragetternas inflytande på den feministiska rörelsens utveckling kom att bli enorm, på gott och ont, i takt med deras tilltagande radikalisering. 

Kenneys och Pankhursts protest var, som det skulle visa sig, bara början på en utveckling som slutade med mordbrand, våldsamma angrepp mot ledande politiker och en kvinnlig aktivists brutala död. Men än så länge jublade kvinnorättskämparna över vad som skett.

I ett slag hade frågan om kvinnlig rösträtt blivit central i den politiska debatten. Annie Kenney beskrev senare kort och koncist vad som hade hänt denna kväll: ”Det gamla livet var borta, ett nytt hade börjat.”

Startade i mitten av 1850-talet

Kampen för kvinnlig rösträtt hade pågått i Storbritannien under längre tid än i något annat europeiskt land. Redan i mitten av 1800-talet tog en mindre grupp feminister de första, försiktiga stegen mot att skapa en kvinnlig politisk rörelse. 

De kämpade mot starka fördomar om kvinnans plats i samhället – det ansågs av många som något oerhört att kvinnor ens talade offentligt. Men många av pionjärerna hade samtidigt erfarenhet av politiskt arbete, bland annat från kampen mot slaveriet. Där hade de lärt sig hur komplicerade politiska strider kunde bedrivas genom ett långsamt, målmedvetet kampanjarbete.

Deras kamp gällde såväl politiska rättigheter för kvinnor som rättigheter på ett mer allmänt plan – rätt att få utbilda sig och arbeta fritt, jämlikhet mellan män och kvinnor i äktenskap och i affärsliv. 

En grupp aktivister, med Emmeline Pankhurst längst till höger, grips av polis under en aktion 1910.

© Bridgeman/IBL

En viktig fråga var också kampen mot prostitutionen, som sågs som det yttersta uttrycket för mäns utnyttjande av kvinnor. Det första konkreta förslaget om att införa kvinnlig rösträtt lades fram i parlamentet redan i juni 1866, av den liberala filosofen och parlamentsledamoten John Stuart Mill. Förslaget röstades ner, men kom under årens lopp att ständigt lanseras på nytt.

Politiskt dödläge

Till en början trodde denna första generations rösträttsförkämpar att de skulle nå sitt mål relativt snart. Redan på 1880-talet fanns en teoretisk majoritet bland ledamöterna i parlamentet för kvinnlig rösträtt, men frågan togs egentligen aldrig på allvar. 

I det ena av de två dominerande partierna, det liberala, var en stor del av de enskilda ledamöterna i princip för. Partiets ledning vägrade dock att driva frågan, bland annat för att man var rädd att kvinnorna i alltför hög grad skulle rösta på det konservativa partiet. Bland de konservativa var läget det omvända – i partiets ledning fanns ett visst stöd för kvinnors rösträtt, medan motståndet var utbrett bland ledamöterna.

På så vis hamnade frågan i ett politiskt dödläge. Samtidigt som rösträtten för män steg för steg utvidgades (den var länge knuten till värdet på egendom), lämnades kvinnorna helt vid sidan av. 

Å andra sidan förbättrades kvinnornas ställning i samhället på en rad områden – inte minst genom att högre utbildning blev tillgänglig för kvinnor och de släpptes in i allt fler yrken. 

Millicent Fawcett

I slutet av 1800-talet var de rörelser som kämpade för kvinnlig rösträtt etablerade och välorganiserade, framförallt i paraplyorganisationen The National Union of Women´s Suffrage Societies, NUWSS, ledd av den outtröttliga men ganska försiktiga Millicent Fawcett.

Deras metoder var relativt stillsamma – de försökte skapa opinion genom att hålla offentliga möten, skriva debattartiklar och övertala enskilda parlamentsledamöter om det rimliga i sin sak.

Men de hade svårt att få det politiska etablissemanget att lyssna och, framförallt, att prioritera frågan. Det politiska livet i Storbritannien under denna tid var djupt konfliktfyllt. 

Millicent Fawcett ledde den mer moderata organisationen The National Union of Women´s Suffrage Societies, NUWSS.

Motstånd från drottningen

Parlamentet kämpade med att hantera krav från den växande arbetarrörelsen, samtidigt som frågan om Irlands ställning i Storbritannien väckte allt större uppmärksamhet.

Överhuvudtaget fanns en utbredd rädsla för att imperiet höll på att utkonkurreras av växande ekonomier som USA, Tyskland och Japan, och en allmän oro inom etablissemanget inför vad den nya tiden skulle föra med sig. 

Frågan om kvinnlig rösträtt mötte också ett hårt principiellt motstånd. Kvinnor sågs av många som väsensskilda män. En del trodde ännu på gamla fantasier om att kvinnor var för svaga, intellektuellt underlägsna och känslosamma för att få vara med och styra samhället.

Andra kunde hävda att kvinnor var moraliskt överlägsna män – men att de bara kunde förbli det om de hölls borta från det offentliga livets kamp och konspirationer. Den åsikten var vanlig inte bara bland män. 

Ironiskt nog delades den av en av sin tids mäktigaste kvinnor – drottning Victoria själv, som i ett brev år 1870 uppmanade alla att kämpa mot ”this mad wicked folly of Womans Rights”.

Emmeline Pankhurst

Dödläget varade till i början av 1900-talet, då familjen Pankhurst klev in på scenen. I centrum stod Emmeline Pankhurst, änka efter den liberale reformivraren Richard Pankhurst, och hennes barn, framförallt döttrarna Christabel och Sylvia.

Pankhurstfamiljen har gått till historien som dynamisk, karismatisk – och djupt konfliktfylld. Tillsammans skapade dess medlemmar en helt ny organisation, Women’s Social and Political Union, WSPU, med syfte att agitera för rösträttsfrågan på ett nytt, radikalare sätt. 

De var alla djupt frustrerade över att rösträttskampen pågått så länge utan att ge några resultat. Uppenbarligen fungerade inte den övriga rörelsens artiga, diplomatiska metoder. Det räckte inte med att be om rösträtt – kvinnorna måste kräva den, var utgångspunkten.

Det var som företrädare för denna organisation som Christabel Pankhurst och Annie Kenney i oktober 1905 lät sig arresteras i Manchester, och på så sätt gav rösträttskampen en flygande omstart.

Emmeline Pankhurst bildade WSPU efter att ha blivit änka 1898. Här ses hon med döttrarna Christabel och Sylvia.

© Roger-Violett/IBL

Väcka sympati genom att provocera

Under de kommande åren genomfördes en serie uppmärksammade aktioner. WSPU leddes med järnhand av Emmeline Pankhurst, med Christabel som andrechef. Tillsammans inspirerade de mängder av unga kvinnor att ta strid för den goda saken, med allt mer spektakulära metoder.

I ett första steg var de fortsatta aktionerna tämligen försiktiga. I mars 1906 arresterades flera kvinnor som hade insisterat på att få träffa premiärministern och vägrat lämna platsen när de fått nej. 

I april skrek en grupp WSPU-medlemmar högljutt under en förhandling i parlamentet där en resolution om kvinnlig rösträtt debatterades. Under våren arresterades allt fler kvinnor för att ha stört den allmänna ordningen, och för att ha vägrat lyda polisens order.

Taktiken var uttalad. Genom att provocera statsmakten att slå tillbaka skulle man väcka sympati för sin sak.

Explosivt intresse

Att unga, borgerliga kvinnor ställdes inför rätta och sattes i fängelse fortsatte att väcka ett explosivt intresse. I många tidningar hånades dessa suffragetter, anklagades för att vara hysteriska och okvinnliga. Samtidigt lockade uppmärksamheten allt fler att ansluta sig till kampen. 

Till och med Millicent Fawcett, de moderata kvinnorättskämparnas ledare – som tog avstånd från varje antydan till lagbrott – skrev i ett brev att suffragetterna på bara ett år hade gjort mer för att göra rösträtten till en levande politisk fråga än vad hon själv och hennes organisation lyckats med på decennier. 

I februari 1908 fick för första gången ett förslag om kvinnlig rösträtt stöd i det brittiska underhuset, även om det senare bordlades. Men detta var en tid av växande optimism för hela rörelsen.

Jättedemonstration i Hyde Park

På sommaren samma år togs ett nytt steg i kampen. Så många som 500. 000 människor samlades i Hyde Park, för att kräva rösträtt för kvinnor. 

Det var vid denna tid som suffragetternas särskilda färger började användas – purpur, vitt och grönt skulle symbolisera rättvisa, renhet och hopp. En känsla av att segern måste vara inom räckhåll spred sig. Inte kunde väl politikerna säga nej till så många, enade viljor?

Reklamaffisch för suffragett-tidningen Votes for Women från 1909.

Men inte ens denna enorma manifestation, som beskrevs som det största massmötet i historien, fick landets politiska ledning att lyssna. 

Tar till våld

Strax därefter genomfördes en ny aktion. Emmeline Pankhurst och en grupp kvinnor marscherade fram till 10 Downing Street och krävde att få träffa den nytillträdde liberale premiärministern, greve Herbert Henry Asquith. Svaret blev kort och gott: Nej. 

Oroligheter bröt ut och två kvinnor, Edith New och Mary Leigh, kastade sten genom fönstren i bottenvåningen på premiärministerns bostad. Därmed var en ny gräns passerad. 

Suffragetterna hade för första gången tagit till våld själva, inte bara låtit sig passivt utsättas. Det innebar början på ytterligare en radikalisering, samtidigt som det också var ett brott med resten av kvinnorättsrörelsen. Millicent Fawcetts NUWSS skulle under de kommande åren göra allt mer för att distansera sig från de radikala suffragetterna.

Hungerstrejker och tvångsmatning

Nästa upptrappning tog sin början den 24 juli 1909. Då smet Marion Wallace Dunlop in i det brittiska underhuset för att med vattenfast bläck skriva slagord på en av de vackert utsirade väggarna, till stöd för kvinnornas rösträttskamp. 

Hon greps och dömdes till två månader i det beryktade Hollowayfängelset. Väl inlåst tog hon beslutet att börja hungerstrejka. Efter 91 timmar släppte fängelseledningen henne.

Andra fängslade suffragetter följde genast efter, men myndigheterna slog snart tillbaka genom att börja tvångsmata alla hungerstrejkande kvinnor. 

En av de första som utsattes för metoden var Mary Leigh, som fängslats för att ha brutit loss takpannor och slängt dem mot premiärminister Asquith i samband med ett möte. 

Efteråt beskrev hon den traumatiska upplevelsen. Fångvaktarna höll henne nere, en tub pressades in genom hennes näsa, där de sedan hällde in vätska. ”Man upplever stor smärta under denna process, både mentalt och fysiskt”, konstaterade hon.

Genom hungerstrejkerna och tvångsmatningen nådde uppmärksamheten kring suffragetterna en ny nivå. Deras motståndare tyckte sig ha fått ytterligare bevis på att kvinnorna var oregerliga och vettlösa. Samtidigt såg deras sympatisörer myndigheternas agerande som ännu ett i raden av övergrepp. 

Fängslade suffragetter som hungerstrejkade blev tvångsmatade. Detta ledde till att rörelsen fick ännu mer uppmärksamhet. 

© APearse/Mary Evans/IBL

Genombrott på väg

För suffragetterna i WSPU var effekten tydlig – de knöts allt tätare samman och blev allt mer övertygade om det riktiga i att fortsätta kampen, till vilket pris som helst. 

Skribenten Israel Zangwill, som besökt en suffragettsammankomst, jämförde det hela med ett frälsningsmöte. I täten gick Emmeline och Christabel Pankhurst, som med karisma och talarkonst lockade sina följeslagare att kämpa allt hårdare, offra allt mer. 

I februari 1910 tycktes det intensiva arbetet vara på väg att ge resultat. En parlamentarisk kommitté bildades för att samla alla ledamöter som var för kvinnlig rösträtt, oavsett parti. Tanken var att få igenom ett förlikningsförslag, som skulle kunna accepteras av både lagstiftare och av kvinnorörelsen. 

Urvattnat förslag

Förslaget var urvattnat. Istället för att jämställa kvinnors rösträtt med mäns, föreslog man ett särskilt tillägg till rösträttslagen, som skulle göra det möjligt för en liten andel av kvinnorna att rösta i parlamentsvalen. I praktiken innebar det endast rösträtt för ungefär en miljon kvinnor, av närmare tjugo miljoner möjliga – framförallt änkor och ogifta äldre kvinnor.

Varken de moderata kvinnorna i NUWSS eller suffragettkämparna i WSPU var egentligen nöjda med förslaget, men såg det som ett acceptabelt första steg. WSPU förklarade vapenvila, och inga militanta aktioner genomfördes. 

När lagförslaget behandlades i en första omgång fick det stöd med god marginal. Tiotusentals kvinnor samlades på Londons gator för att hålla trycket uppe. Affärsägare runt om i Storbritannien hade övertalats att sätta upp affischer med orden ”Support the bill”. 

Kritik från alla håll

Det låg en känsla av oundviklighet i luften; stunden var äntligen inne! Samtidigt varnade Millicent Fawcett, luttrad efter snart femtio år i rösträttsrörelsen, för att ta ut segern i förskott.

Så kom dagen i juli då lagförslaget skulle behandlas på nytt. Plötsligt fick det kritik från många olika håll. Vissa ledamöter ansåg att det var för begränsat, och därmed odemokratiskt. Andra menade att det faktum att det gav rösträtt enbart till äldre, bemedlade kvinnor indirekt var ett stöd till de konservativa. Debatten slutade med pyspunka. 

Herbert Henry Asquith, premiärminister 1908–16, var måltavla för flera av suffragetternas aktioner.

Förslaget godkändes i en första debatt, men regeringen förhalade utformningen av ett konkret lagförslag. Vid det här laget stod det klart för rösträttsrörelsen att den liberale statsministern Asquith var en nyckelfigur i sammanhanget. Om inte han bestämde sig för att trycka på i frågan, skulle kvinnlig rösträtt aldrig bli verklighet.

"Den svarta fredagen"

På hösten 1910 samlades WSPU för ett nytt massmöte. Christabel Pankhurst förklarade att de nu lärt sig en läxa: det var dags att ta till hårdare metoder. 

Fredagen den 18 november 1910 – en dag som gick till historien som ”den svarta fredagen” – gav sig ungefär trehundra kvinnor ut för att försöka ta sig in i parlamentsbyggnaderna. De möttes av ett polisuppbåd. Våldsamheter utbröt, vilka pågick till långt in på kvällen. 

Poliserna red in bland kvinnorna med hästar, slog efter dem och kastade dem till marken. Enligt flera vittnen gav sig många åskådare på kvinnorna, slog och antastade dem, utan att polisen ingrep.

Men kampen gick vidare. Samtidigt som suffragetterna fortsatte med sina aktioner arbetade NUWSS hårdare än någonsin, med påtryckningar mot den majoritet av enskilda ledamöter i parlamentet som faktiskt stödde kvinnlig rösträtt. 

De fick även mängder av städer och nämnder runt om i England att uttrycka sitt stöd. ”Det är tröttsamt att börja om från början igen, men våra motståndare kommer att vara utslitna långt före oss”, sa Millicent Fawcett.

I början av 1911 tog parlamentariker på nytt fram ett försiktigt lagförslag som skulle ge ett mindre antal kvinnor rösträtt. Återigen övertalades kvinnorättskämparna att lägga de militanta aktionerna åt sidan. Denna gång slöts vapenvila också för att hedra kröningen av den nye kungen, Georg V. 

Samarbete mellan organisationerna

För en gångs skull beslöt sig NUWSS och WSPU att samarbeta. Lördagen den 17 juni marscherade ungefär 40. 000 kvinnor genom London, ”i sådan mängd att åskådarna häpnar och deras ögon bländas av alla färger”. Denna gång hade premiärminister Asquith lovat förlikningsförslaget ordentligt med tid i parlamentet.

Den 17 juni 1911 marscherade omkring 40.000 kvinnor genom London med plakat och banderoller. Den fredliga processionen var resultatet av att NUWSS och WSPU tillfälligt hade slutit fred. 

© Mary Evans/IBL

Men så kom återigen en kalldusch.

I november 1911 presenterade Asquith plötsligt ett förslag som istället utökade den manliga rösträtten radikalt. Kvinnor nämndes bara i vaga ordalag. Suffragetternas protester började igen. 

Kvinnor gick ut på gatorna och krossade skyltfönster. Andra kedjade fast sig utanför parlamentsbyggnaden. Under hela 1912 pågick en intensiv dragkamp, där de som var för kvinnlig rösträtt försökte övertala regeringen att frågan nu måste tas på allvar innan konflikten trappades upp ännu mer. Allt utan framgång. 

"Var militant!"

I januari 1913 stod det klart en gång för alla att även detta förlikningsförslag var dött. Nu hade Emmeline Pankhurst fått nog. På ett möte förklarade hon att det var dags att göra uppror på allvar. ”Var militant var och en på sitt eget sätt”, sa hon till sina kärntrupper. ”Jag tar ansvaret för allt ni gör.”

Kaos bröt ut. Suffragetter brände ner en paviljong i Kew Garden – den första av fler än fyrtio mordbränder under åren 1913–14. En aktivist kastade en yxa mot premiärminister Asquith då han åkte i öppen bil till ett möte. Vid ett annat tillfälle angrep en kvinna honom med en hästpiska. 

Suffragetten Mary Richardson smet in på National Gallery med en köttyxa som hon använde för att hugga sönder en målning av Diego Velázquez, nakenstudien ”Venus i spegeln”. 

Andra aktivister skar av telegraf- och telefonledningarna mellan London och Glasgow. Finansminister Lloyd Georges hus utsattes för ett bombattentat, vilket gjorde att Emmeline Pankhurst greps och dömdes till tre års fängelse för uppvigling. 

Dödsfall på kapplöpningsbana

Men det mest uppmärksammade dådet ägde rum i juni 1913, då Emily Davison tog sig in på kapplöpningsbanan under the Epsom Derby, och försökte knyta en suffragettflagga på hästen som tävlade för kung Georg V. Hon slogs till marken av den galopperande hästen, och dog av sina skador.

Vid det här laget hade de spektakulära aktionerna börjat väcka motstånd även bland rörelsens tidigare anhängare. De moderata rösträttskämparna menade att våldet gjorde det omöjligt för politikerna att gå dem till mötes. Många tyckte att suffragetterna gav hela rörelsen dåligt anseende. Deras metoder spreds heller inte till andra länder, utan förblev ett brittiskt fenomen.

Emily Davison hamnar under en häst när hon mitt under ett lopp springer in på kapplöpningsbanan.

© Hulton archive/Getty/All over Press

Intern splittring

Att kampen för rösträtt hade pågått så länge utan att ge resultat var säkert en orsak till radikaliseringen. En annan anledning kan ha varit den speciella, nästan sektliknande, gruppdynamik som uppstod i familjen Pankhursts WSPU. 

Men denna laddning gjorde också att gruppen blev instabil. Under Emmeline och Christabel Pankhursts diktatoriska ledning splittrades WSPU inte mindre än sju gånger. Bland annat uteslöts Christabels syster, Sylvia Pankhurst, eftersom hon ansågs ha blivit för vänsterinfluerad. 

Successivt hade nämligen WSPU – som från början hade nära kontakt med det framväxande Labourpartiet – rört sig allt längre högerut på den politiska skalan. Överhuvudtaget hade såväl de moderata som de mer radikala förkämparna för kvinnlig rösträtt tvetydiga relationer till den manligt dominerade arbetarrörelsen. 

Inom delar av fackförbundsrörelsen rådde stor skepsis mot kampen för ökad jämlikhet mellan könen – många män var rädda för att lönerna skulle pressas ner om kvinnor fick mer makt och kom ut i arbetslivet.

Denna reaktion gjorde förstås många förespråkare för kvinnlig rösträtt besvikna. Så småningom kom dock Millicent Fawcetts NUWSS att sluta en allians med Labour, vilket gav ökad tyngd åt dess krav.

66 kvinnor åtalades

Våren 1914 syntes inget slut på konflikten mellan suffragetterna och statsmakten. I maj marscherade en grupp kvinnor till Buckingham Palace för att träffa kungen. De vägrades tillträde, och kravaller följde återigen. 66 kvinnor ställdes inför rätta. 

I rättegångssalen fortsatte tumultet. Vissa av kvinnorna vägrade att uppge sina namn. Andra skrek högt genom hela förhandlingen. En kvinna tog av sin sko och kastade den mot domaren, som smidigt fångade den i luften. ”Vi vägrar att ge oss”, förklarade Christabel Pankhurst från Paris, dit hon flytt för att inte gripas av polisen. ”Vi ska vara så störande att regeringen till sist tvingas ge med sig.”

Huruvida våldsstrategin någon gång skulle ha lyckats är omöjligt att veta. Nu inleddes nämligen en storpolitisk utveckling som kastade om det politiska läget fullständigt. Det första världskriget bröt ut, och kvinnorättsrörelsen tvingades ta ett steg åt sidan. 

Första gången kvinnor fick rösträtt i det brittiska parlamentsvalet var 1918. Illustration från samma år.

© Time Life Pictures/Getty/All over Press

Vissa av de ledande aktivisterna – som Sylvia Pankhurst – tog ställning mot kriget. Men den stora majoriteten slöt upp kring sitt land och sin regering. Särskilt dramatisk var omsvängningen för Emmeline och Christabel Pankhurst, vilka tills nyligen varit den brittiska statens oförsonliga fiender. Nu engagerade de sig istället lika helhjärtat för krigsinsatsen.

Kvinnorna fick mer plats

Första världskriget kom att i grunden ändra det brittiska samhället. När männen tog värvning gavs kvinnor plats i industrin, i den statliga förvaltningen och i jordbruket. Det märkliga skedde att mängder med män under denna tid fick upp ögonen för vad kvinnor faktiskt förmådde uträtta. Konservativa politiker som tidigare tvivlat på kvinnors förmåga kunde inte längre hålla verkligheten ifrån sig. 

När en sjuksköterska vid namn Edith Cavell, som hade hjälpt flera hundra brittiska soldater att fly undan fångenskap i Belgien, greps av tyska soldater och avrättades, förklarade den tidigare premiärministern Asquith att hon genom sina handlingar ”lärt till och med den modigaste man en utomordentlig läxa”.

Asquith sa också, tydligt förvånad, att ”i detta Storbritannien, och i Samväldet, finns det tusentals liknande kvinnor; men för ett år sedan visste vi inte det”.

På detta svarade Millicent Fawcett att männen tidigare måste ha varit ”patetiskt blinda”. Klart var i varje fall att det steg framåt som kvinnor tog under kriget visade sig vara avgörande. 

För allt fler blev den skriande orättvisan uppenbar – skulle inte de kvinnor som slet i industrin, som arbetade som sjuksköterskor med fara för sitt liv, som offrade sig i kampen för fosterlandet på samma sätt som männen, få rätt att rösta?

8 miljoner fick rösträtt 1917

1917 gick så ett lagförslag igenom som gav rösträtt till drygt åtta miljoner kvinnor, eller cirka 40 procent av alla vuxna kvinnor. Rösträttsåldern för kvinnor sattes vid 30 år, samtidigt som män kunde rösta redan när de var 21. Någon absolut jämställdhet var det med andra ord inte frågan om. 

Men det så hett efterlängtade genombrottet var äntligen ett faktum, mer än sextio år efter att det första förslaget lades fram i det brittiska parlamentet. Och precis som man tidigare räknat med fungerade detta som en kil, som sedan kunde användas för att bryta upp dörren fullständigt.

År 1928 infördes till sist likvärdiga rösträttsregler för män och kvinnor.

Publicerad i Populär Historia 7/2013

Kanske är du intresserad av...

Läs också