Stockholm. Stormaktens huvudstad fick ny form

Tidigt på morgonen den 29 maj 1616 anlände ett främmande fartyg till Stockholm. Ombord fanns en holländsk ambassad som tidigare besökt Ryssland, och nu kom

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Tidigt på morgonen den 29 maj 1616 anlände ett främmande fartyg till Stockholm. Ombord fanns en holländsk ambassad som tidigare besökt Ryssland, och nu kom till den gryende svenska stormakten. Den syn som mötte holländarna – betagande men föga imponerande – har skildrats av en av dem, Anthonis Goeteeris:

”Staden Stockholm tog sig vid ankomsten alldeles grön ut, där den låg emot bergen, ty husen ha alla avplattade tak, täckta med björknäver och grönskande grästorvor på samma sätt som bondstugorna i Ryssland.”

Som ledare för en alltmer mäktig och maktfullkomlig stormakt, vilken inom ett par decennier skulle komma att behärska en stor del av Östersjöområdet och norra Tyskland, var detta inte den bild av makt och prakt som Gustav II Adolf och rikskanslern Axel Oxenstierna ville visa upp för utländska besökare.

Serie av nybyggen

I mitten av 1610﷓talet inledde kronan ett omfattande nydanings﷓ och regleringsarbete i Stockholm. Ett halvt sekel senare hade en intensiv aktivitet resulterat i att fortifikationsofficeren Erik Dahlberg kunde beskriva Stockholm på följande sätt:

Man ser ”överallt i Stockholm här och var vackra och utmärkta byggnader, nästan alla prydda med huggen sten, och såväl staden som förstäderna erbjuda desto större prydlighet, som nästan alla gator, särskilt i förstäderna, under drottning Kristinas tid reglerades efter raka gator, vilket ger staden ett sådant utseende, att densamma numera börjar tävla med världens förnämsta städer, i synnerhet därför, att kopparen, varmed de flesta husen och palatsen äro täckta, gör dessa byggnader desto präktigare och kostbarare”.

Visserligen låg det i Erik Dahlbergs uppdrag att sprida positiv propaganda om Sverige i utlandet, men likväl är det tveklöst en helt annan och modernare världsstad som han beskriver, än den som mötte holländarna i början av 1600﷓talet. Sverige hade fått en huvudstad värdig en stormakt.

Intensiv forskning

Efter en intensiv forskning under det senaste decenniet vet vi förhållandevis mycket om vad som hände under denna den i Stockholms historia mest omvälvande perioden vid sidan av stadsgrundningen i mitten av 1200﷓talet och industrialiseringen under 1800﷓talets senare hälft.

Som landets största stad och huvudstad blev Stockholm säte för den under 1600﷓talet kraftigt expanderande statliga förvaltningen, med dess otaliga kollegier och ämbetsverk. Samtidigt trädde huvudstaden även fram som rikets i särklass främsta handelsstad.

Genom olika förordningar och regleringar försökte kronan att koncentrera handel och andra näringar till Stockholm. Gamla tankar om ett bottniskt handelstvång (med strävan att styra utrikeshandeln över Stockholm) aktualiserades och utvecklades i seglationsordningar 1614 och 1617, innan processen fullföljdes i och med 1636 års seglationsordning.

Sammantaget tycks kronans handelspolitik – trots många protester från missnöjda stockholmsmedborgare – ha inneburit stora fördelar för staden. Dess andel av utrikeshandeln steg och flerdubblades i absoluta tal från sekelskiftets början till 1600﷓talets mitt, så att minst två tredjedelar av rikets import och export gick över Stockholm. Främst bland de utförda varorna fanns metallprodukter från Bergslagen och – frånsett nödår – spannmål som vissa år utgjorde 15–20 procent av den totala exporten från staden.

Finansierade krigen

Under 1600﷓talets första decennier gick handeln främst på Östersjöhamnar med Lübeck och Danzig i spetsen. Men under 1620﷓talet förändrades inriktningen mot Holland och Amsterdam. Mot seklets mitt hade Stockholms handel alltmer förskjutits mot Nordsjön, och de tyska köpmännens dominans i huvudstadens handel hade luckrats upp ordentligt.

Viktigt för kronan – inte minst under Gustav II Adolfs tid – var också att flera av Stockholms främsta köpmän direkt bidrog till finansieringen av krigföringen på andra sidan Östersjön, antingen genom direkta lån till kronan eller genom sin handelsverksamhet. Köpmän som Erik Larsson von der Linde, Petter Grönberg, Peter Kruse och Mårten Wewitzer utgjorde en viktig del av förutsättningarna för framväxten av den svenska stormakten.

Krigen medförde extra pålagor i form av höjda skatter, extra skatteuttag som Älvsborgs lösen på 1610﷓talet, inkvarteringar av soldater och andra krav på stadsborna. Inte minst det faktum att Stockholm utgjorde den främsta utskeppningshamnen till fältarmén vid fronterna gjorde sig ständigt påmint. Gällde det inte tvångsrekrytering av fartyg och skeppare för proviant﷓ och trupptransporter till Livland, var det frågan om inkvarteringar av tusentals soldater på väg till Tyskland som drabbade stadsborna, med åtföljande brottslighet. Dessa bördor ökade dessutom markant i takt med det ökade svenska engagemanget på andra sidan Östersjön.

Självfallet betydde krigen också en stimulans för Stockholm och dess näringsliv. Bakning och bryggning till örlogsskeppens proviantförråd, klädessömnad till soldater och officerare eller anställning i kronans vapenindustrier och skeppsvarv gav åtskilliga människor deras utkomst.

Samtidigt spenderade säkert många svenska och finska knektar eller utländska legosoldater sina sista lönepengar på stadens krogar, innan de gick ombord på fartygen för transport till andra sidan Östersjön.

Kraftig befolkningsökning

All denna aktivitet drog många människor från när och fjärran till staden. Inte minst Finland fick se många lämna hembygden, för att söka lyckan i den expanderande huvudstaden.

På 1580﷓talet hyste Stockholm i runda tal 8000–9000 invånare innanför den medeltida stadsmuren på Stadsholmen, våra dagars Gamla stan. Vid mitten av 1670﷓talet bodde mellan 50 000 och 55 000 invånare i Stockholm. Merparten av dem levde på malmarna i norr och söder, på Munkelägret (Kungsholmen) i väster och Ladugårdslandet (Östermalm) i öster.

Mycket tyder på att främst 1620﷓talet stod för en väldigt kraftig befolkningstillväxt, trots återkommande pestepidemier 1623 och 1629. Det indikerar en omfattande inflyttning till Stockholm. Medan det fram till år 1613 är borgerskapet som står för ökningen, är det under 1610﷓ och 1620﷓talet de ickeborgerliga grupperna (kronans och adelns anställda, daglönare och arbetsfolk) som står för merparten av befolkningstillskottet. De nya stockholmarna lockades säkert av de många nya möjligheterna i detta expansionens tidevarv. Men de, och i synnerhet borgerskapet, som var ensamma om att bära vissa skatter pressades också hårt av krigets bördor.

Uppretade stadsbor

I februari 1623 proklamerades på rådhuset vid Stortorget, att en särskild skatt på livsmedelsproduktion skulle träda i kraft. Utanför rådhuset ute på torget stod en stor folkmassa, som ropade ut kronans talesman, borgarsonen Hans Nilsson, för att han skulle förklara de nya pålagorna. Väl nere på torget överfölls han av uppretade stadsbor:

”Du skälm, du skall få din lön, du Pölse﷓Hans, skylte﷓ och korvmånglare, brännvinskrämare.”

Undsättning i form av stadstjänarna, stadens fyra man svaga polisstyrka, ryckte ut, men möttes av det hotfulla löftet att de ”aldrig gå med livet där ifrån”, om de gick bröstgänges tillväga. Snopna fick stadstjänarna dra sig tillbaka för att inte riskera sina egna liv. Först efter flera timmar skingrades folkmassan och Hans Nilsson kunde slippa undan med blotta förskräckelsen. Därefter kom kronans hämnd.

Flera deltagare i upploppet arresterades i efterhand och minst tre personer dömdes till döden. Sannolikt avrättades åtminstone en av dem för majestätsbrott, eftersom skattebeslutet hade utfärdats av kungen själv. Ståthållaren på Stockholms slott, Gabriel Gustavsson Oxenstierna, kunde utan överdrift rapportera till sin bror rikskanslern Axel Oxenstierna, att det ”haver varet ett temlig tumult her i Stockholm”.

Myndigheternas agerande vid upploppet är detsamma som vid andra liknande händelser, bl a protester mot soldatutskrivningar på landsbygden. Man håller en låg profil under det mest oroliga skedet, för att när kulmen passerats slå till och gripa nyckelpersoner, vilka ådöms hårda straff.

År 1625 brann en stor del av den västra delen av Stadsholmen ned till grunden, och det gav kronan möjlighet att gripa in för att reglera stadsplanen. Nya gator drogs fram, främst Stora och Lilla Nygatorna, längs vinkelräta kvarter med nya stenhus, istället för de trä﷓ och korsvirkeshus som tidigare dominerat bebyggelsen längs slingriga och oregelbundna gränder.

Stadsmuren revs

Därefter kom turen till kajerna i öster, där den medeltida stadsmuren revs och nya patricierhus började resa sig längs Skeppsbron åren kring 1630. I slutet av 1630﷓talet reglerades Norrmalm med nya räta gator utan hänsyn till det vindlande äldre gatunätet, och gamla hus revs för att ge plats åt nya imponerande stenhus längs de nya Freds﷓, Drottning﷓ och Regeringsgatorna. Inne på gårdarna, bakom de ståtliga fasaderna, fanns dock många gamla trähus kvar med sina invånare och husdjur.

Åren kring 1640 reglerades Södermalm på samma sätt, om än inte lika våldsamt. Stockholms stadsbild genomgick en förändring som inte skulle komma att överträffas förrän vid 1960﷓ och 70﷓talets beryktade reglering av nedre Norrmalm.

Norrmalm var åren 1602–1635 en egen stadsbildning under namnet Norre Förstaden, med egen styrelse av borgmästare och rådmän i ett eget rådhus vid Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg). Först när de två städerna, det borgerliga Stockholm och den av kronans verkstäder och försvarsindustrier dominerade Norre Förstaden, slogs samman till en stad undanröjdes det kanske viktigaste hindret för Stockholms fortsatta expansion och utveckling. Norre Förstaden, som en gång skapats av kronan som ett sätt att minska de styrande stockholmsköpmännens makt, avskaffades nu av samma statsmakt för att främja dess nya ambitioner för huvudstaden.

Dominerades av köpmän

Stockholm dominerades vid sekelskiftet 1600, liksom de flesta andra städer i Östersjöområdet, av ett patriciat bestående av de främsta köpmännen, som belade borgmästar﷓ och rådmansposterna i stadens råd. Övriga lägre köpmän och hantverkare var, liksom stadens icke borgerliga majoritet, helt uteslutna från politiskt inflytande.

Stadens råd eller magistrat var inte bara Stockholms politiska ledning, utan också dess rådhusrätt. De fyra borgmästarna och 12 rådmännen hade med andra ord ett betydande inflytande på snart sagt alla sidor av stockholmarnas liv och leverne. Utan deras medverkan kunde kronan inte hoppas på att genomföra sina reformplaner.

Nya arbetsformer

Omkring 1620 gjordes ett misslyckat försök av Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna att reformera rådet, genom att införa nya och kontrollerade arbetsformer. Köpmännen i rådet, vilka bara vistades på rådhuset vid sidan av sitt ordinarie arbete, satte sig dock på tvären och planen föll platt till marken. Istället fick Axel Oxenstierna – som utarbetat ett memorial i 16 punkter för huvudstadens reformering – gå fram stegvis.

Stockholms ”starke man” under 1610﷓talet var borgmästaren Olof Pedersson Humbla. Såväl genom födsel som gifte hörde han till den inre kretsen av välbärgade köpmannafamiljer, vars medlemmar alltsedan medeltiden besatte rådets olika poster. Dessutom hade han aktivt stött hertig Karl i den politiska maktkampen kring sekelskiftet 1600, och kunde även räknas till de kungatrognas skara.

Privata tragedier

Privat drabbades dock Olof Pedersson av en rad tragedier. Hans första hustru avled redan 1608 och inget av de sju barnen överlevde fadern. Åren 1616–1617 vistades sonen Peder Olofsson hos en skolmästare i Lübeck – ett exempel på de gamla patricierfamiljernas nära förbindelser med de gamla hansastädernas patricierfamiljer. Från dessa år finns flera brev till och från fadern bevarade. De ger oss en unik inblick i en familjelycka som snart skulle rämna.

Faderns sista brev från den 9 december 1617 avslutas med hälsningen: ”dinn Moder mår wel och dinn Broder Lille Päär Olufsson hälser digh månge gode nätter. Sampt och din broder Oluf Olufsson huilka alla mål wäl.” Brevet hann dock inte fram innan sonen avled i Lübeck.

Den 45﷓årige fadern knäcktes uppenbarligen av detta och flera följande dödsfall i familjen. Han kvarstår som en bruten man i rådet ännu några år, innan han avlider på morgonen den 24 maj 1621.

In på scenen efter Olof Pedersson Humbla, patricierfamiljernas representant, kommer kronotjänaren Olaus Bureus, vars merit är en läkarexamen från universitetet i Basel. Rådets köpmän visar dock föga respekt för denne av kronan insatte ”kunglige borgmestere här i Stockholm”, som ”alltid drives i näsan det (han) förstår ingen köphandel”.

Avlönade byråkrater

Bureus följdes dock snart av flera ”litterata” kronotjänare, medan köpmännen drevs ut från borgmästar﷓ och rådmansposterna. Med dessa nya rådsledamöter kunde den nye överståthållaren Klas Fleming år 1636 driva igenom en omorganisation av rådets arbetsformer, främst genom införandet av kollegier efter mönster från den statliga förvaltningen.

De på fritiden verkande köpmännen hade på några få år ersatts av heltidsarbetande och avlönade byråkrater, medan de gamla köpmannafamiljerna i ett slag hade förlorat sin makt.

Förändringarna på Stockholms rådhus var ett viktigt inslag i den absolutistiska centralmaktens expansion i Sverige under dessa årtionden. Samtidigt visar svårigheterna för kronan att pressa på köpmannafamiljernas representanter på rådhuset sin vilja, att det fanns en gräns för centralmaktens expansion på lokalsamhällets bekostnad.

Vi vet förhållandevis lite om hur enskilda stockholmare upplevde dessa turbulenta år, då det medeltida Stockholm både bokstavligt och bildligt försvann för att ersättas med en modern världsstad. Kanske kände många det som de köpmän vilka i slutet av 1620﷓talet klagade över att de höll på att trängas ut ur rådhuset av de nya byråkraterna. Förhållandena var, klagade de, inte längre sådana ”som haver av ålder varit brukeligit”.

Lars Ericson är förste arkivarie vid Krigsarkivet i Stockholm och avslutade 1988 sin doktorsavhandling om Stockholm.

Kanske är du intresserad av...

Läs också