Stenmännen- megalitbyggare och människoätare

Traditionen att resa monumentalgravar eller andra mer eller mindre komplicerade, stenbyggda monument åt de döda har engagerat den arkeologiska forskningen och

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Traditionen att resa monumentalgravar eller andra mer eller mindre komplicerade, stenbyggda monument åt de döda har engagerat den arkeologiska forskningen och en stor allmänhet i århundraden.

Till synes gåtfulla, gigantiska byggnationer, som Stonehenge i England, Newgrange i Irland, stenraderna i Carnac i Frankrike eller våra egna dösar och gånggrifter har fängslat, förundrat och satt fantasin i rörelse kring de människor som för årtusenden sedan reste dessa imponerande konstruktioner. Men denna megalitiska tradition är inte enbart knuten till det europeiska området. Stenbyggda monumentalgravar eller andra former av resta stenar förekommer på många håll jorden runt, vid olika tidpunkter och inom olika samhällssystem, men med vissa, mycket tydliga, koncentrationer.

Moderna arkeologiska undersökningar och nya dateringsmöjligheter av våra europeiska megalitgravar har på senare år gett oss möjlighet att ställa nya frågor kring de människor och de samhällen som en gång hade behov av att skapa och bruka dem. Men att verkligen förstå hur en levande megalitisk tradition med dess komplicerade kultbruk fungerar är någonting helt annat. För att lära oss detta måste vi bege oss till platser på jorden där stenbyggda monument ännu spelar en avgörande roll i sociala, religiösa och ceremoniella sammanhang.

Dessa finner vi idag framför allt i Indonesien och i den melanesiska övärlden öster om Nya Guinea i stillahavsområdet.

Världens äldsta stenkammargravar

För mer än 6000 år sedan började stenåldersmänniskorna i västra Europa resa stenbyggda monument över sina döda, som gravar eller som ceremoniplatser, och de introducerade därmed den megalitiska traditionen under bondestenåldern.

För flera tusen år sedan började också människorna i Indonesien och Melanesien att bygga megaliter av olika slag på många öar, på Java, Nya Guinea, Salomonöarna, Fiji och, framför allt, i Vanuatu.

Orsakerna till denna kulturella förändring i bondestenålderns Europa, liksom i Melanesien, har länge varit i stort sett okända. I Europa betraktades monumenten under lång tid som sena utlöpare av Främre Orientens högkulturmonument, som pyramiderna i Egypten eller Mesopotamiens ziggurater. De antogs ha introducerats med de första bönderna, vars spridning då skulle skett längs den atlantiska kusten.

Senare föreslogs en religiös strömning med megalitisk kult som orsak till deras uppträdande, resultatet av ett slags stenålderns missionärer, som sjövägen spred sig bland de tidiga bönderna. Folkförflyttningar och spridning av nya idéer var nyckelord för förståelse.

Moderna utgrävningar och en serie anmärkningsvärt tidiga C14﷓dateringar inom den megalitiska traditionen i Västeuropa kastade emellertid på 60﷓ och 70﷓talet slutgiltigt dessa teorier över bord.

Jag hade förmånen att under åren 1977–82 få genomföra en serie större arkeologiska utgrävningar av megalitgravfältet Carrowmore på Knocknareahalvön i County Sligo på nordvästra Irland. Undersökningarna omfattade bland annat fyra stenkammargravar och ett antal stenåldersboplatser längs kusten och på det intilliggande Knocknareaberget.

Majoriteten av boplatserna utgjordes av s k kökkenmöddingar längs kusten, uppbyggda av ofantliga kvantiteter av främst ostron, men där även säljakt och fiske utgjort betydande inslag i näringsfånget under stenåldern.

Carrowmoregravfältet har idag ett fyrtiotal stenkammargravar synliga i mer eller mindre välbevarat skick, men ursprungligen har antalet varit minst det tredubbla. Alla monumenten är samlade på en yta av mindre än en och en halv kvadratkilometer. Många av gravarna är till sin form identiska med den nordiska dösen.

Av de undersökta gravarna skulle den äldsta visa sig vara byggd redan omkring 4700 f Kr, medan den yngsta dateringen ligger på 3800 f Kr. Man kan med stor säkerhet anta att flertalet monument på Carrowmore rests under en period av 800 år. Till gravgodset hör, vid sidan av magnifika dräktnålar av hjorthorn, liksom ringar tillverkade av kaskelotvalens betar, framför allt stora offer av oöppnade musslor av olika slag i och utanför gravarna. Musslorna är att betrakta som matoffer åt de döda och ger en god fingervisning om den lokala betydelsen hos denna näringskälla bland befolkningen på Carrowmore.

Skapade av fångstfolk

Sammanfattningsvis kan man säga att de första megalitgravarna på Carrowmore genom sina fynd och dateringar visar att de skapats av människor vars näringsfång i huvudsak varit fångstfolkens och inte böndernas. Megalitiska gravfält är i sig skapelser som traditionellt ansetts ha en bofast, jordbrukande och boskapsskötande population som förutsättning, med därtill hörande fastare social, ekonomisk och religiös organisation. Detta mera organiserade samhälle är uppenbarligen för handen långt innan sädesodling och boskapsskötsel introducerades på Carrowmore. Förklaringen ligger i de överdådigt rikt varierade marina resurserna, som i kombination med jakt och vegetabilisk födoinsamling skapade förutsättningar för en nära nog bofast livsform redan före bondestenålderns entré.

Motsvarande tidiga dateringar av våra äldsta, europeiska stenkammargravar finner vi i Bretagne i Frankrike, där de berömda gånggrifterna Barnenez, Ile Gaignog och Kercado alla rests mellan ca 4800 och 4500 f Kr. Av särskild betydelse är en stenkammargrav i Dissignac i St. Nazaire, där en stor mängd mikroliter, små flintspetsar och hullingar, påträffats tillsammans med stora depositioner av musselskal, föremål som visar ett mesolitiskt, snarare än ett neolitiskt näringsfång.

De äldsta kända stenkammargravarna i Västeuropa byggdes alltså så tidigt som omkring 4800 f Kr, mer än 2000 år före Egyptens pyramider. Varje introduktion eller påverkan utifrån kunde uteslutas. Idag vet vi att idén och behovet av att resa stenkammargravar vuxit fram inom de västeuropeiska stenålderssamhällena som ett resultat av inhemska, lokala behov. Frågan om vilka samhällsfaktorer och förändringar som ligger bakom denna spontana framväxt av stenbyggda monumentalgravar blir därmed av central betydelse.

Stenkammargravarnas gåtor

Vår kunskap om monumentens innebörd och detaljerade funktion i sin samtid utgör emellertid fortfarande en av arkeologins stora gåtor. Den megalitiska traditionen har i Europa varit utdöd i 5000 år, någon traditionskontinuitet eller levande länk som kan hjälpa oss att få svar på våra frågor finns ej.

Vi har en god kunskap om monumentens ålder, och om de begravningsritualer som beledsagade dem, men den sociala, psykologiska och religiösa bakgrunden är så gott som helt okänd. Varför byggdes de? Vilken roll spelade de inom de olika stenålderssamhällena? Var de uteslutande gravplatser åt de döda, eller symboliserade de rent av själva dödsriket? Vilken roll spelade astronomiska observationer? Varför byggdes de megalitiska monumenten nästan uteslutande längs Atlantens kustområden i Västeuropa? Var deras funktion att markera territoriell besittningsrätt i konkurrensen med andra samhällen?

I Europa nådde den megalitiska traditionen sin höjdpunkt omkring 3000 f Kr, med storslagna monument som Stonehenge i England, Newgrange i Irland och de berömda, kilometerlånga stenraderna i Carnac i Bretagne i Frankrike. Motsvarande höjdpunkt i stillahavsregionen uppträdde i de polynesiska och mikronesiska hövdingadömena först 4000 år senare, mellan 1000 och 1500 e Kr på platser som Nan Madol på Ponape, med Hawaiis heiau, Tahitis marae’er, Tongas langi, nagas i Fiji och med Påsköns jättestatyer, moai.

Den etnoarkeologiska metodiken

Bristen på moderna utgrävningar i Sydostasien och i söderhavsområdet gör att vi ännu vet mycket lite om när den megalitiska traditionen började i dessa regioner. Å andra sidan är den väl dokumenterad i sina utvecklade stadier tack vare etnohistoriska studier, som gjordes av de första europeiska resenärerna, som kapten James Cook och andra, framför allt under 1700﷓talet. Och på många håll i Indonesien och Melanesien lever seden att resa stenkammargravar ännu kvar.

De kvarlevande megalitiska traditionerna i Sydostasien och i Melanesien är vår enda länk till förståelse av våra egna stenkammargravskulturer i Europa för 5000 år sedan. De mångfacetterade och rikt varierade förhållanden, som kännetecknar de kulturer som brukar stenmonument av olika slag, kan kanske öppna en lång rad nya tolkningsmöjligheter och förklaringar och ge oss en möjlighet att glänta på dörren till ett av de mest gåtfulla och fantasieggande av arkeologins alla problem.

Europeisk etnoarkeologi har ofta kritiserats för det faktum att man ofta av nödvändighet måste söka sig till tropiska eller subtropiska områden på jorden för att finna kulturtraditioner som motsvarar de som en gång existerade i det tempererade Europa.

Självfallet komplicerar detta i många fall den etnoarkeologiska forskningsprocessen, men i starkt varierande grad. Vissa kulturyttringar är mera beroende av klimatologiska förhållanden än andra. Klädedräkt och huskonstruktioner hör naturligtvis till denna grupp. Man bygger inte igloos på Nya Guinea! Oftare är emellertid näringsfång, lokalt resursutnyttjande, gruppstorlek och social organisation betydligt viktigare faktorer än klimatet i framväxten av olika kulturyttringar.

Megalitiska gravar och tempel förekommer både i det tempererade Europa och i det tropiska Sydostasien och stillahavsområdet. I båda regionerna förekommer dessutom både megalitiska och icke﷓megalitiska grupper av människor. Och i båda regionerna är dessutom de megalitiska traditionerna till stor del kustbundna, trots att stora stenar är lätt tillgängliga också i inlandsområdena. Det skulle alltså därför vara möjligt att insamla kunskap från ännu existerande megalitiska samhällen för att bättre kunna förstå orsakerna och den sociala bakgrunden till processen, och för att kunna vidga tolkningsperspektivet kring de europeiska megalitbyggarna.

Det finns idag endast ett fåtal platser kvar på jorden på vilka vi kan studera en kvarlevande megalitisk tradition. De flesta kända mera betydande megalitiska traditioner utanför Europa är koncentrerade till Sydostasien och stillahavsområdet, men merparten av dessa förstördes genom kontakten med européerna redan i början av 1800﷓talet, inte minst genom missionärernas försorg. På ön Malekula i det lilla öriket Vanuatu, som kapten James Cook en gång döpte till Nya Hebriderna, möter vi en av de mest levande.

Tre huvudområden

Ön Malekula kan, förenklat, delas in i tre kulturella huvudområden. Männen hos dessa folk är traditionellt iförda ett lindat penisfodral, namba som gett folken dess namn. De ryktbara och fruktade krigarstammarna i det inre av norra Malekula, Big Nambas, är idag i det närmaste helt upplösta, och de flesta kvarlevande har flyttat ut mot kusterna. Annorlunda är det i de otillgängliga bergsområdena i öns inre, södra del. Där lever ännu, i det närmaste helt opåverkade, några av jordens mest ursprungliga, kvarlevande stenåldersfolk, Small Nambas, som fortfarande har liten, eller ingen, kontakt med omvärlden.

Vare sig Big Nambas eller Small Nambas har emellertid någonsin utvecklat någon egentlig megalitisk tradition. Byggandet av stenkammargravar är istället knutet till den tredje stora kulturgruppen på Malekula, folken längs öns kustområden, och då framför allt till ett pärlband av småöar på korallrevet utanför huvudöns nordöstra spets.

Även om den megalitiska traditionen på Malekula förekommer i de flesta kustområden, står den starkaste och mest komplexa traditionen att finna på dessa korallatoller, på öar som Vao, Atchin, Uripiv och andra. Alla byarna på dessa öar uppvisar magnifika, ceremoniella dansplatser, på vilka gigantiska, urholkade stamtrummor är uppställda, dekorerade med snidade och bemålade, antropomorfa ansikten. När trummorna ljuder är det förfädernas röster som talar. Under jättelika banyanträd radar stenkammargravarna upp sig längs den ena långsidan.

Bruket av dessa megalitiska kultplatser för begravningar och andra ritualer är starkt förknippat med anfäderskult och offer av grisar. För inte så många decennier sedan utgjorde offer av människor den mest betydande offerhandlingen.

Ett långt perspektiv

Men den etnoarkeologiska studien kan inte enbart inrikta sig på dagens situation. För att förstå kulturell förändring måste vi se det hela i ett långsiktigt perspektiv, historiskt och arkeologiskt. På Malekula är vi extremt gynnade genom den engelske etnografen John Layards pionjärarbete. Han var den förste som dokumenterade den megalitiska traditionen på ön under åren 1914–15. Hans betydande arbete, som var koncentrerat just till nordöstra Malekula, publicerades först 1942: Stone Men of Malekula.

Tack vare Layards arbete kan vi idag historiskt kontrollera dagens megalitiska tradition för att se om några förändringar skett under de senaste 70 åren. Framtida utgrävningar kommer sedan att producera vitala data rörande den förhistoriska kulturutvecklingen, och också svara på frågan om när byggandet av megalitgravar över huvud taget började på ön, något som idag är helt okänt.

Den omfattande etnoarkeologiska studie rörande jordens megalitiska traditioner, som nyligen publicerats i sin populärvetenskapliga form under titeln Stenmännen har avslöjat att byggandet av megalitgravar i en lång rad olika samhällen världen över har en anmärkningsvärd utbredning i tid och rum.

Mellan fångstfolken och de tidiga stenåldersbönderna på Carrowmore i västra Europa och dagens stenmän i Indonesien och Melanesien är det nästan 7000 år. Under denna långa tidrymd har samma typer av monument rests inom de mest skiftande samhällsformer, med starkt varierande ekonomiska och religiösa system. Den kulturella mångfalden bland megalitbyggare i alla tider synes oändlig.

Bofasta samhällsformer

Vad kan vi då lära oss av denna globala odyssé och de erfarenheter vi tillägnat oss i detta gigantiska perspektiv? Finns det över huvud taget några gemensamma nämnare i stenkammargravstraditionen som kan lära oss något om våra egna förfäders förhållande till varandra och till sina döda i den europeiska stenåldern?

Den brokiga mångfalden hos de samhällen vi besökt, utan lätt identifierbara likheter, kan tyckas omöjlig att hantera. Men om vi anstränger oss att försöka förstå de bakomliggande faktorer som styr monumentens funktion och människornas föreställningsvärld, ter sig bilden genast annorlunda. Till att börja med kan vi konstatera att megalitgravar aldrig uppträder bland nomadiserande fångstfolk. De är istället knutna till relativt bofasta samhällsformer, som regel i form av permanentbosättningar. Detta kan tyckas självklart, men detta förhållande kan i sin tur relateras till flera olika faktorer, som social rangordning, gruppstorlek och högre grad av territoriell kontroll och en därmed ökande aggressionsnivå.

I alla kända etnografiska exempel är samtliga medlemmar i samhället klart medvetna om vilken individ eller vilken familj som byggt och nyttjar ett visst monument, och som regel avspeglas den individuella samhällsställningen i gravens eller den resta stenens storlek, utseende och placering. Kännetecknande i de flesta fall är också att långt ifrån alla individer eller familjer har rätt att över huvud taget resa något megalitiskt monument över sina döda. Hos vissa folk kan alla, eller de flesta, via komplicerade och kostsamma ceremonier, arbeta sig upp till en så hög rang att detta blir möjligt.

Rätten till monumenten

Inom andra samhällen är detta en omöjlighet, arvslinjerna är ogenombrytbara. Vi ser alltså tydligt att resandet av megalitiska monument är intimt kopplat till bofasta samhällen med en relativt hög befolkningstäthet, och också att rätten till ett sådant monument är klart förknippad med en hög social status, ärvd eller förvärvad. Ledarna är undantagslöst hövdingar.

Till detta kan fogas erfarenheten, att människooffer, och ibland också exokannibalism, spelar en avgörande roll i alla levande eller historiskt kända megalitiska samhällen som en del av det samhällsbevarande systemet. Detta har sina motsvarigheter i de arkeologiska fyndmaterialen från den europeiska stenåldern, och antyder en samhällsform där aggressionshandlingar varit nödvändiga för samhällets fortbestånd, och där då dessa också naturligt integrerats i de religiösa ritualerna. Utifrån kommande tryck kräver kraftfulla ledare. Det är säkert ingen tillfällighet att alla kända megalitiska samhällen är mansdominerade, vilket dock inte alltid behöver innebära att kvinnans ställning varit låg eller undertryckt, bara att männen har den politiska makten, och att den megalitiska kulten är centrerad kring männen.

Monumenten uppträder aldrig primärt som markörer av territoriell besittningsrätt. Inte heller är de beroende av teknologisk nivå, de förekommer lika ofta inom samhällen av såväl sten﷓ som brons﷓ eller järnålderskaraktär.

Kult och anfädersdyrkan

Men det finns flera gemensamma drag av stor betydelse för totalbilden av ett samhälle som är beroende av stenmonument för sina kulthandlingar. Kulten är alltid förknippad med anfädersdyrkan. Inom starkt stratifierade samhällen, som i flera av de polynesiska hövdingadömena, restes megalitiska monument också för kulten av de mest betydelsefulla gudarna, men detta är undantagen som bekräftar regeln. Vanligen är istället de olika gravarna och menhirerna resta över någon förfader, vars ande alltid är närvarande och deltager i ceremonierna. Offerhandlingarna har till avsikt att blidka förfäderna och att samtidigt garantera de levande tillträde till dödsriket, där den slutgiltiga återföreningen skall ske. Hos de folk som reser gravkamrar med ingångar, liknande våra egna dösar och gånggrifter, markerar ingången som regel dödsrikets port.

Det mänskliga förhållandet till tanken på, och behovet av, att resa megalitiska monument synes i själva verket mycket likartat oberoende av var vi befinner oss och under vilken tid. Detta inger visst hopp när det gäller tolkningen av en av arkeologins mest fascinerande yttringar. Det är nämligen inte slut här. Det är här det börjar.

Göran Burenhult är docent i arkeologi vid Stockholms universitet och inriktad på etnoarkeologiska studier. Nyligen var han aktuell på TV med en serie program om kapten James Cook, samt en film om människorna på ögruppen Trobrianderna i Papua﷓Nya Guinea.

phci1932

Kanske är du intresserad av...

Läs också