Spetskompetens

Kan ni se dem framför er: spetsknypplerskorna vid sina knyppeldynor? Hur de knypplar spetsar för kragar, klutar, dopmössor, bröstdukar, lakan och örngott?

9 juli 2002 av Gudrun Wessnert

Kan ni se dem framför er: spetsknypplerskorna vid sina knyppeldynor? Hur de knypplar spetsar för kragar, klutar, dopmössor, bröstdukar, lakan och örngott? Det vilar ett skimmer över denna bild – men verkligheten var en annan. Många egendomslösa kvinnor försökte på detta sätt dryga ut familjens blygsamma inkomster. De hade ofta dagsverken att sköta också, till exempel sättning och plockning av potatis. Emellanåt kunde de sitta vid sin knyppeldyna och genom försäljning av spetsarna få lite mynt till kaffe, såpa, salt och socker.

Självklarheter för oss i dag, men sådant som satte guldkant på tillvaron för många under 1800- och tidigt 1900-tal. Ibland var det inte ens fråga om betalning i pengar, utan som det heter i en bevarad uppteckning, ”en kruka köttspad för en bunt spetsar”.

Kersti Persson, född 1880 i Glemminge i sydöstra Skåne, var en av dessa knypplingskonstnärer. Hon kunde knyppla spetsar som var upp till 20 centimeter breda. Till sådan spets behövdes fyrahundra knyppelpinnar. Kersti tillhörde förnyarna inom knypplingen och hon vävde också bonader som växte ut till berättelser om det österlenska landskapet. För sina blyga inkomster köpte hon en bokhylla och böcker åt sig själv och sin boktörstande far.

En hemslöjdsprodukt som knypplad spets var mycket eftersökt, men hopplöst underbetald. Maria Kristoffersson, född 1896, var även hon en driven knypplerska från Österlen. Hon var så fattig att hon tvingades arbeta med betupptagning för att få pengar till mat. Hon dog 1940 i stelkramp orsakad av jordbakterier och de småhål Maria fått i fingrarna av alla knypplingsnålarna.

I dag talar man inte gärna om den sociala misär som ofta omgav knypplerskorna. Den mesta spetsen som säljs är sedan länge maskintillverkad och knyppling har blivit en populär hobby, även om det fortfarande finns yrkesverksamma knypplerskor och textilkonstnärer som arbetar med spets.

Att knyppling inte är något hopplöst antikt finns ett udda bevis för i småländska Hultsfred. Sedan 1995 har man på den stora musikfestivalen i samhället kunnat pröva på att knyppla, brodera och väva brickband – allt medan rockmusiken sköljer över bygden.

Att knyppla ett armband med dödskalle- eller spindelmotiv är, inte minst bland pojkar, ett uppskattat tidsfördriv mellan konserterna. Man kan också knyppla små bilder, spets till bård på jeansen, örhängen och större saker som hängmattor. Fast det senare tar tid, förstås.

Tid är något som behövs när man ska knyppla, i varje fall om man vill lära sig hantverket från grunden.

Inom museivärlden har man också tagit upp knypplingstraditionen, bland annat på Österlens museum i Simrishamn, där utställningen ”Österlen, folket och spetsarna” invigdes förra året.

Att män knypplar är inget nytt. Det förekom tidigt i Vadstena och i 1700-talets Hälsingland. Männen i släkten Rudolphi, inflyttad från Pommern, knypplade en ros på morgonen innan de gick ut till dagens sysslor. Spetsarna färgades svarta och fästes på svartluvan, den gifta kvinnans högtidsmössa. Under äldre tid fick en gift kvinna inte visa håret. Hon bar alltid någon form av huvudbonad – mössa, luva, klut – och fantasifullheten i utformningen var stor. Liksom behovet av att visa sitt välstånd.

I gamla knyppelbygder som Dalarna, Hälsingland, Blekinge och Skåne har man knypplat på fri hand, det vill säga utan uppstucket mönster, med knappnålar endast i spetsens yttersidor. Det var en spets knypplad av folket, för folket. Mönstren fick man ha i huvudet och de bar för oss säregna namn: trissehjärtan, rudeskack, kattatassar, kryckehjärtan, mamseller med stjärnor i klunga.

Mönstervärlden hittade i sydöstra Skåne ofta sina motiv i annan äldre textilkonst som vitbroderierna, de vävda banden och de broderade dukarna. Vissa motiv som tulpanen, stjärnan och hjärtat återfinns också inom den orientaliska konsten.

Till den äldsta motivkretsen hör geometriska former som man till exempel finner på handkläden och på de förningsdukar som lades över matkorgen på väg till och från gillena. Dessa motiv går tillbaka till 1500- och 1600-talens mönsterböcker.

Knypplingen växte fram i Italien under renässansen på 1400-talet och har sitt ursprung i snörmakerihantverket. Man vet också att högreståndskvinnor tillverkade spetsar av guld och silke med hjälp av knyppelpinnar. Tekniken spreds vidare ut i Europa genom handelskontakter och mönsterböcker. Till en adelsdams färdigheter hörde att brodera och knyppla. Även i nunnekloster praktiserades knyppling.

Spetsarna blev mycket eftertraktade. De placerades på de vita linneplaggen, speciellt runt ärmlinningarna och på kragarna som blev allt större mot 1500-talets slut. Livaktiga knyppelcentra fanns vid denna tid i norra Italien men också i Flandern, Schweiz, Frankrike och Spanien.

Antagligen var knypplingen väl förankrad i både Skåne och Blekinge under den danska tiden, alltså före 1658. Det är från tidens porträtt av kungligheter, adelspersoner och förmögna borgare samt från bevarade notiser som vi kan få kännedom om knypplingens tidiga historia i Sverige. Nyligen har man funnit en sådan uppgift om knypplad spets i ett domstolsprotokoll från Järesta härad i Skåne. Protokollet är från 1699.

Den äldsta bevarade knypplade spetsen från Sverige och förmodligen hela Europa är en spets från en svepning. Den har suttit på fru Margareta Trolles liksvepning – hon dog 1522. Hon hade varit gift med riksrådet Jens Holgersen Ulfstand, byggherre till Glimmingehus i Skåne. Spetsen har förmodligen knypplats av en skicklig amatör, kanske i frustugan hos Margareta, skriver textilhistorikern Britta Hammar i Österlens folkdräkter.

De flesta bevarade spetsar är annars från 1800-talet – fast exakt vad och hur mycket som ligger i linneskåp och gamla klädkistor runtom i landet är det givetvis ingen som vet.

Det är just i de ceremoniella plaggen för dop, bröllop och begravning som det förflutnas modedrag är som tydligast. Den skånska folkliga högtidsdräkten, särskilt i sydöstra Skåne som var en starkt traditionsbunden region, bar ännu i mitten av 1800-talet tydliga spår av renässans. Det som i första hand hade varit ett högreståndsmode, med bland annat stor smyckeprakt, broderade linneplagg och knypplade spetsar, levde nu vidare inom allmogen.

Spetsarna fästes på kragar, manschetter och bröstdukar. Dukarna placerades i öppningen på bondkvinnornas livkjol eller livstycke.

De allra bredaste spetsarna och vackraste broderierna hittar man på banden till den gifta kvinnans huvudklut. Kluten kunde knytas på olika sätt. Till detta anlitades ofta en skicklig klutbinderska.

För männens del satt de praktfullaste spetsarna och broderierna på brudgumsskjortan, sydd av den blivande bruden. Skjortan användes efter bröllopet endast vid mycket speciella tillfällen, sista gången när det var dags att begravas.

Med industrialismen kom de moderna ”köpekläderna” att nå ut även till den mest avlägsna bondgård. I Östergötland lade man av folkdräkten på 1860-talet, i sydöstra Skåne skedde det några årtionden senare.

När det blev gammalmodigt att bära folkdräkt på Österlen slutade knypplerskorna att knyppla. Då grep grevinnorna på Tosterup in och ordnade knypplingskurser och beställningar från Handarbetets Vänner och från de stora varuhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö. De for runt bygden med häst och vagn, levererade garn och hämtade färdiga spetsar.

År 1908 sysselsatte Augustine Ehrensvärd omkring sextio knyppelkvinnor på Österlen. Engagemanget bottnade inte bara i pietet för det gamla hantverket. Det handlade också om att ordna arbetstillfällen och förhindra emigration.

Knypplingen ändrade nu inriktning. Från att ha funnits på högtidsplagg för allmogen kom spetsarna att pryda lakan, örngott, nattygsväskor, servetter, dukar, tehuvor och nåldynor. Att äga linne med ”äkta skånsk spets” blev status i borgerliga kretsar runt förra sekelskiftet.

Allmogespetsar smyckade också de borgerliga kvinnornas klänningar, först som isättningar – spetsliv – och senare som ett litet krås under hakan, den så kallade fischyn. Det sägs att man kan hitta sådana spetsar i antikaffärer i dagens Stockholm.

Det fanns knypplerskor som lyftes fram och hyllades som kulturbärare. Några fick åka på utställningar, andra fick medalj. Dessa senare tiders knypplerskor är kända till namnet, till exempel Maria Ingeman (1871–1962) på vars medalj det står: ”Till heder för den kvinna som fint och snällt kan spinna.”

Men de allra flesta av historiens knypplerskor är och förblir anonyma.

Gudrun Wessnert är museilärare på Stockholms medeltidsmuseum.

Att läsa: Hemslöjden, nummer 4/2000; Knyppling, Svenska Spetsar (1992); Lace: a history Santina M Levey (1983); ”Margareta Trolles spets” i Österlens folkdräkter, årsbok för Ystads fornminnesförening (2000); Österlen 2000, årsbok för den samlade hembygdsrörelsen på Österlen.

Hantverk med pinnar på pöl

I vid mening kan spets vara flätad, knuten, språngad, sydd, knypplad, vävd, stickad eller virkad. Men egentligen menar man med spets endast sydda eller knypplade arbeten.

Knyppling utförs med hjälp av särskilda knyppelpinnar på vilka tråden lindas upp. Tekniken består i att man med hjälp av pinnarna flätar samman trådar till olika mönsterslag. Trådarnas ändar är fästa på en stoppad rulle på knyppeldynan eller ”pölen”, den runda knyppelkudden. En S-spunnen lintråd ger den bästa och stadigaste spetsen. Av silke får man också en bra knyppeltråd.

Den tidigaste knypplade spetsen gjordes med flätslag i guld, silver och silke. Genombrottet kom med lintråden. Flandern med sitt fina lin hade tidiga spetsproducenter.

På 1700-talet var knypplingen spridd över hela Europa och den gav på många platser upphov till saluslöjd.

I dag lever knypplingen vidare genom ett nyvaknat intresse och ett stort engagemang inom hemslöjdsrörelsen och vissa studieförbund. Föreningen Svenska spetsar driver genom konsulent Lena Dahrén och Spetsens hus i Linköping försäljning, ateljé, kurser och mycket annat. Knypplingen har också fått ett eget museum i Gagnef som invigdes 1991. Och det finns ett spetsmuseum i Gingri, norr om Borås.

Världens knypplare finns organiserade i Oidfa, en förening med 2 000 medlemmar i 34 länder. Föreningen bildades 1982 och dess första ordförande var en svenska, Sally Johansson.

Knyppelcentrum

Vadstena kloster var under medeltiden ett betydelsefullt kulturcentrum med livaktiga kontakter med kontinenten, bland annat Flandern.

Även om det äldsta belägget för knyppling i Vadstena är en knyppelpinne från 1600-talet är det mycket möjligt att man redan under senmedeltiden har knypplat i klostret. Det var vida berömt för sin textila verksamhet. Bland annat knypplade man (eller flätade för hand utan pinnar) bårder av guldtråd och brokigt silke till kyrkliga dräkter.

Det är ovanligt att mönster har namn i vadstenatrakten. Där är det istället artikelnummer som gäller. Förläggarverksamheten var mycket medveten. Man har framförallt knypplat nätbottenspetsar av flandrisk typ för en stor borgerlig kundkrets.

Spetsarna såldes över hela landet genom kringvandrande knallar, så kallade spetsgångare, och på marknader.

Under 1800-talet var man rädd att den handknypplade spetsen skulle försvinna på grund av billig import. De maskintillverkade spetsarna var något nytt. Spetsen blev tillgänglig för en allt större kundkrets och därmed sjönk dess status i klädedräkten.

Drottningarna Lovisa och Josefina blev vid denna tid den handknypplade spetsens välgörare genom beställningar till hovet. Josefina fick också ett parasoll av pastellfärgat siden överhöljt av skir spets i åtta vådor, förmodligen en gåva från Östergötland. Spetsen består av blommor och girlander och är ett utsökt arbete, väl värdigt en drottning som liksom andra damer på 1800-talet måste skydda sig mot solen.

I Vadstena knypplar man med mönsterunderlag. Det betyder att mönstret är utritat och uppstucket – därav ordet mönsterstickerska.

Johanna Petersson var en sådan, verksam i Vadstena från mitten av 1800-talet. Hon gjorde knyppelmönster bestående av blommor strödda på en tyllbotten. Efter hennes mönster knypplade kvinnor, men även pojkar och män, spets till näsdukar, barber (hårprydnader) och till de mer spektakulära parasollerna.

Än i dag är Vadstena centrum för finknypplingen i Sverige.

Kanske är du intresserad av...

Läs också