Spåren efter romarna

Alla som besöker England, Skottland eller Wales blir förr eller senare medvetna om att landet har en antik historia, en halvt glömd men likväl närvarande r

26 oktober 2010 av Dick Harrison

Alla som besöker England, Skottland eller Wales blir förr eller senare medvetna om att landet har en antik historia, en halvt glömd men likväl närvarande romersk identitet som är intimt förknippad med ordet Britannia. Ty det var under detta namn som ön var känd för romarna. Det romerska arvet visar sig när man minst anar det, i antika murrester vid tunnelbanestationen utanför Towern, i form av en väldig trans-britannisk mur inte långt från Newcastle, i ruiner efter Mithras­tempel mitt i London City, i akvedukter och antika badanläggningar.

England och Wales, delvis också de skotska lågländerna, vilar på solida romerska kulturlager.

Hur blev det så? Engelsmännens, walesarnas och skottarnas ö ligger långt från Rom, fjärran från den antika civilisationens vaggor vid Medelhavet. Hur kunde romerska guvernörer och generaler göra sina stämmor hörda i dessa nordliga utposter?

Och varför finns så få rester kvar i dag? Engelska är inte ens – till skillnad från franska, italienska och spanska – ett romanskt språk.

Den romerska närvaron framstår, sett i efterhand, snarast som en historisk parentes. Men det är en parentes på hundratals år.

Under seklerna före Kristi födelse var Medelhavsfolken inte helt okunniga om de öar som i dag utgör Storbritannien och Irland – bara nästan. Greker och fenicier hade lärt känna dagens sydengelska kust när de införskaffade tenn från gruvorna i Cornwall. Senast på 400- eller 300-talet f Kr fanns det sjöfarare i Karthago och Grekland som på ett ungefär visste var öarna låg och hur man seglade dit. Men om de keltiskspråkiga folken, religionen och sedvanorna visste man intet.

Detta ändrades år 55 och 54 f Kr, då den romerske härföraren Julius Caesar, mitt under sitt stora galliska krig, ledde två militära expeditioner till södra Britannien och tog britannisk gisslan. Ingendera invasionen – den första var närmast ett fiasko – fick långvariga effekter på öns samhällen, förutom att diplomatiska relationer utvecklades mellan Rom och ett antal småkungar och att handeln mellan ön och kontinenten successivt ökade. Fälttågen tjänade först och främst till att hölja Caesar i ära i den romerska senatens och det romerska folkets ögon. Inget territorium ockuperades och inga romerska soldater blev kvar i landet.

Det dröjde ända till 40-talet e Kr innan romarna på allvar intresserade sig för militära interventioner, men då blev resultatet desto mer imponerande. Både kejsar Caligula och kejsar Claudius mottog landsflyktiga britanniska härskare som bad om hjälp, något den senare tog till förevändning för krig år 43. Under ledning av Aulus Plautius genomförde romarna en stor invasion – formellt för att understödja Verica, kung över det atrebatiska folket med säte i Calleva Atrebatum, dagens Silchester, en by i Hampshire. Invasionens huvudmål var att besegra ett annat av de britanniska folken, catuvellaunierna, vars huvudstad Camulodunum motsvaras av dagens Colchester, nordöst om London. Detta var inte särskilt svårt, i synnerhet inte sedan Claudius själv anlänt med förstärkningar.

I och med detta behärskade romarna och deras britanniska klienter nuvarande sydöstra England, och det dröjde inte länge förrän de hade utsträckt väldet till hela södra delen av ön. Mycket större bekymmer väntade i nuvarande Wales, där silurerna, ordovicerna och deceanglerna gjorde effektivt motstånd under ledare som Caratacus och Venutius. Britannierna utnyttjade den bergiga terrängen och använde gerillataktik med stor framgång.

En djup kris för de romerska styrkorna inföll omkring år 60. Medan fälttågen i norra Wales pågick som bäst reste sig folket i sydöst i en kraftfull revolt under ledning av Boudica, änka efter en britannisk kung som nyligen avlidit. Orsaken var ett flagrant maktövergrepp från romarnas sida. Istället för att hedra den döde kungens testamente och lämna halva det icenska riket, som låg i norra delen av dagens East Anglia, till änkan ockuperade romarna hela landet. Boudica protesterade, med följd att hon – enligt romarnas egen historieskrivning – misshandlades och hennes döttrar våldtogs. Det blev signalen till uppror bland flera britanniska folk. Till en början hade romarna, som överraskades fullständigt, stora motgångar. De upproriska erövrade Camulodunum, Verulamium (Saint Albans) och Londinium (London). Romare som föll i Boudicas och hennes krigares händer blev massakrerade. Sedan vände krigslyckan. I en drabbning som inte kan närmare lokaliseras geografiskt (ofta kallad ”slaget vid Watling Street”) besegrade Gaius Suetonius Paulinus och hans numerärt underlägsna romare sina fiender i grunden. En kort tid senare avled Boudica, förmodligen genom självmord.

Till saken hör att Boudica på 1800-talet blev föremål för stor popularitet och uppfattades som en värdig föregångare till dåtidens brittiska imperiebyggare, med drottning Victoria i spetsen. En pampig staty i brons, föreställande den icenska drottningen och hennes döttrar i stridsvagn, restes i början av 1900-talet vid Westminster Bridge i London, inte långt från Big Ben.

Inte förrän på 70-talet lyckades romarna tillfoga britannierna i nuvarande norra och västra England avgörande nederlag. Den mest framträdande fältherren i denna nyckelfas av erövringen var Gnaeus Julius Agricola, far till historikern Tacitus hustru Julia. Tacitus, som skrev en bok om svärfaderns bedrifter, har följaktligen kunnat skänka oss detaljinformation om händelseförloppet. Efter att ha pacificerat Wales vände sig Agricola mot Caledonia – romarnas namn på Skottland – och trängde norrut. År 84 besegrade han caledonierna i slaget vid Mons Graupius, en i dag okänd plats i nordöstra delen av landet. Av allt att döma marscherade romarna långt upp i höglandet och sände en flottstyrka att segla runt nordkusten, men efter det att Agricola återkallats till kontinenten drog de sig tillbaka och befäste ställningarna längs en linje som löpte mellan Firth of Forth och Firth of Clyde.

De skriftliga källorna för tiden efter Agricolas tillbakadragande är få och ger inte mycket information. Arkeologiska fynd tyder på att romarna tidvis attackerades av folken norr om gränsen. Bristen på trupper gjorde det nödvändigt med ytter­ligare ett tillbakadragande i början av 100-talet, nu till en linje som löpte tvärs över ön från Solway Firth i väster till floden Tyne i öster. Kejsar Hadrianus lät på 120-talet anlägga en mur tvärs över halvön, ett väldigt monument som i viss utsträckning fortfarande kan beskådas. Näste kejsare, Antoninus Pius, flyttade på 140-talet tillbaka gränsen norrut till linjen mellan Firth of Forth och Firth of Clyde, där ännu en mur byggdes.

I längden visade det sig dock alldeles för kostsamt och militärt vanskligt att ockupera de skotska lågländerna, varför den ”antoninska” muren övergavs redan efter några decennier.

Det bör nämnas att Hadrianus och Antoninus murar endast var två av många romerska försvarsanläggningar. Även längs den britanniska sydkusten uppfördes på 200-talet flera befästningar för att skydda befolkningen från angrepp via havet.

De ständiga gränsförflyttningarna under 100-talet vittnar om oroliga tider. Romerska utposter och britanniska byar angreps av folken i norr, som romarna sammanfattande kalla-de pikter (på latin Picti, ”de målade”, troligen eftersom många av dem var tatuerade). För att hålla ställningarna tvinga-des romarna ideligen avdela förstärkningar från andra delar av Europa till Britanniens försvar. Det faktum att soldaterna ibland gjorde myteri gjorde inte situationen lättare att bemästra. Vid ett par tillfällen bedömde romarna läget som så allvarligt att kejsarna själva ryckte fram längs Agricolas gamla färdvägar i Skottland. Trots militära framgångar under åren kring 209 och 306 ledde dock inte krigen till några permanenta landvinster. Fienderna avskräcktes visserligen temporärt från att härja i Britannien, men efter något tiotal år var de tillbaka.

I synnerhet år 367 utsattes ön för våldsamma plundringar, inte bara från pikterna utan också från skeppsburna irer och saxare.

För att kontrollera och försvara det hotade Britannien behövde romarna hålla sig med tre stridbara legioner i provinsen. Detta bäddade för problem om soldaterna blev missnöjda eller – ännu värre för imperiet – om deras befälhavare var en ambitiös fältherre som gärna nyttjade trupperna i romerska inbördeskrig för att själv bli kejsare. Det senare inträffade mer än en gång. Ett sätt att reducera provinsguvernörernas möjlighet att ställa till med oreda var att dela upp Britannien i flera administrativa enheter, en metod som kejsarna också tillgrep på 200- och 300-talen, med följd att ön till slut bestod av fem provinser med en högste ledare med titeln vicarius. Förutom Londinium var Eboracum (York) ett viktigt administrativt centrum.

Eftersom de skriftliga källorna i regel endast nämner krigen, guvernörernas uppror och hoten från omvärlden, är det lätt att överdramatisera det romerska Britanniens historia. Om vi vänder oss till arkeologin blir bilden annorlunda. Det är oomtvistat att romarna på flera punkter vitaliserade det ekonomiska och kulturella livet i Britannien, och att fred snarare än krig var normen för majoriteten av provinsernas invånare, i synnerhet på 200- och 300-talen. Romarna grundade eller utvecklade åtskilliga städer, som Aquae Sulis (Bath), Durovernum Cantiacorum (Canterbury), Luguvallium (Carlisle), Isca Dumnoniorum (Exeter), Mamucium (Manchester) och Venta Belgarum (Winchester). Även under 300-talets andra hälft, då stads­livet tycks ha försvagats i takt med att allt fler romerska trupper lämnade öns garnisoner för att delta i krig annorstädes, anlades lantgods med praktfulla mosaikgolv.

Utgrävningar har också visat på blomstrande handel och hantverk. Dyrbara varor importerades till ön, som keramik, olivolja, glas och vin. Romarna satsade hårt på gruvnäringen, i synnerhet inkomstbringande guldgruvor, med hjälp av en avancerad teknik och med vatten som leddes via akvedukter. Den nya teknologin underlättade för privata entreprenörer att bryta järn, bly, silver och tenn i sydvästra Britannien. Romarna anlade dessutom avloppssystem och vattenledningar och, inte minst, tog initiativ till att bygga stora vägar som fortfarande brukas.

En annan nyhet som nådde Britannien under den romerska tiden var kristendomen. Det var långt ifrån den enda religion som ockupanterna förde med sig – en annan var Mithraskulten, som blomstrade i Londinium mot slutet av den romerska tiden – men den fick varaktiga konsekvenser och kom att bilda en kulturell brygga från antiken till medeltiden. Senast omkring år 200 fanns det bevisligen kristna på ön, och för 200- och 300-talens räkning är den nya religionen välbelagd i form av begravningsplatser, silverföremål och mosaiker. I Londinium och Eboracum fanns biskopar som på 300-talet deltog i kyrko­möten på kontinenten. Det romerska Britannien fick också en egen martyr, Sankt Alban, som lär ha dödats antingen på 200-talet eller i början av 300-talet. Enligt legenden ska han ha halshuggits inte långt från den stad som i dag bär hans namn, på den plats där Saint Albans Cathedral reser sig. Alban straffades för att han anammat den ännu förbjudna kristna läran och låtit sig döpas av en präst som han gömde i sitt hem.

Slutet för det romerska Britannien kom hastigt och var, sett ur befolkningens synvinkel, oönskat. Romarna miste inte ön i krig, utan för att de frivilligt valde att evakuera trupperna från provinserna. Från och med 380-talet förflyttades allt fler soldater till kontinenten, antingen för att kämpa i romerska inbördeskrig eller för att förläggas i mer utsatta provinser. Slutligen, år 407, gjorde romerska legionärer uppror och utnämnde inte färre än tre män efter varandra till kejsare. De upproriska lämnade sedan Britannien för att bekämpa maktrivalerna, men fälttåget slutade i katastrof. Kejsar Honorius styrkor besegrade trupperna från Britannien, och så vitt vi vet återvände inga soldater till ön efter nederlaget.

Detta medförde stora problem för vanligt folk. Inga, eller ytterst få, trupper återstod nu för att värna landet mot pikter, irer och saxare. Uppenbarligen lyckades man slå tillbaka en saxisk räd påföljande år, men i längden var och förblev folket beroende av romerska legioner. År 410 bönföll Britanniens ledande män Honorius att sända soldater för att stärka försvaret, men kejsaren vägrade. Från och med nu måste ni, förklarade Honorius, själva ta ansvar för att freda ert land från angrepp.

I och med det går Britannien in i den tidiga medeltiden, den era som i engelsk historia har erhållit den suggestiva benämningen the Dark Ages. Ingen skriftlig källa redogör för händelseutvecklingen, men utifrån det kända resultatet kan vi göra kvalificerade gissningar. Britannien förefaller ha sönderfallit i de omkring trettio civitates, lokala politiska enheter, som ön varit indelad i under romersk tid. Makten gled över till lokala stormän, vilka kom att härska över små herravälden och kungariken som till en början bevarade åtskilligt av det romerska kulturarvet. Samtidigt var de i desperat behov av en lösning på försvarsdilemmat.

Till slut valde man att göra som romarna gjort: hyra in legionärer eller legosoldater från Germanien. Germanskspråkiga soldater hade i århundraden lockats till romerska riket, även till Britannien, för att ta värvning i armén. Angler, saxare och jutar – folk som levde i nuvarande norra Tyskland och Jylland – erbjöds nu landområden eller annan ekonomisk ersättning mot att de flyttade över Nordsjön och hjälpte britannierna att försvara landet. Under första hälften av 400-talet lämnade åtskilliga angler, saxare och jutar – eller anglosaxare, som vi i dag kallar dem med en sammanfattande term – sina gamla bygder och slog sig ned i östra England. Det dröjde inte länge förrän de gjorde uppror mot sina herrar och skapade egna välden med egna germanska språk. Överallt sönderföll ön i småkungariken.

Slutpunkten i det romerska Britanniens historia sattes vid en icke närmare specificerad tidpunkt mellan 446 och 454, då folket på ön en sista gång bad romarna om hjälp. Ett sekel senare redogör Gildas, en britannisk kyrkoman, i verket De Excidio et Conquestu Britanniae (”Om Britanniens undergång och erövring”, cirka 550), för innehållet i det brev som skickades till den romerske konsuln Aëtius. De anonyma skribenterna påstås ha gjort gällande att ”barbarerna driver oss till havet, havet driver oss mot barbarerna, och mellan dessa två dödar kommer vi antingen att dräpas eller drunkna”.

Det har betvivlats om Gildas talar sanning, huruvida han överdriver eller troget återberättar muntlig tradition, men det är ett odiskutabelt faktum att det romerska Britanniens svanesång förklingade vid denna tid. Av de romersk-britanniska riken som framträdde på den historiska scenen – Dumnonia, Guenedota, Elmet, Rheged, med flera – finns i dag inte många spår. Framtiden stod på anglosaxarnas sida. Av de många små angliska, jutiska och saxiska herravälden som på 400- och 500-talen grundades på ruinerna av romarnas övergivna städer, lantgods och befästningar formades på 800- och 900-talen ett rike vars historia är oss allt annat än obekant – ”anglernas land”, England.

FAKTA: York hoppas bli utsett till världsarv

York i norra England har många arkeologiska lämningar från romersk tid. Under namnet Eboracum fungerade York som huvudstad i provinsen Britannia Inferior. Här finns bland annat rester av ett romerskt bad och av en antik stadsmur, byggd under det första århundradet e Kr. Åtskilliga kvarlevor efter romerska soldater har också hittats genom åren.

Nyligen tillkännagav arkeologerna ett fynd som gav eko i världspressen: en begravningsplats för gladiatorer. Av de åttio skelett från romersk tid som grävts fram är de flesta över medellängd och kraftigt byggda. Skador av vapen och bitmärken från djur avslöjar att det med stor sannolikhet rör sig om yrkes­kämpar som levt ett kort och hårt liv. Många av skeletten har också en arm som är större än den andra, vilket tyder på att de hanterat vapen sedan unga år.

Den unikt välbevarade kyrkogården är en av anledningarna till att York nu hoppas på en plats på FN:s lista över världsarv. Staden finns med på en förteckning om fem brittiska platser som successivt ska läggas fram som förslag för världsarvskommittén.

Att läsa: Roman Britain – A New History (2006) av Guy De la Bédoyère och The Oxford Illustrated History of Roman Britain (1993) av Peter Salway.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också