Sovjets läger i Sverige

Ett lands utrikespolitiska historia är i mycket dess hemligstämpel. För svenskt vidkommande äger det giltighet framför allt i förbindelserna österut, som

14 mars 2001 av Kenth Olsson

Ett lands utrikespolitiska historia är i mycket dess hemligstämpel. För svenskt vidkommande äger det giltighet framför allt i förbindelserna österut, som in i nutid avsatt vita fläckar i den svenska historieskrivningen. Ett sådant exempel är de olika ”ryssläger” som fanns i folkhemmets Sverige. En episod som i närmare ett halvt sekel har dolts under statens hemligstämpel.

De handlingar som berör dessa läger frisläpptes först för något år sedan, ungefär samtidigt med Sovjetimperiets sönderfall Men inte allt blev tillgängligt. Fortfarande finns det sekretessbelagt material om de öar av sovjetenklaver på svenskt territorium som lägren delvis utgjorde.

Bakgrunden var den enorma flyktingvåg som andra världskriget skapat. Vid krigets slutskede befann sig 60 miljoner européer på flykt. I Sverige fanns över 100 000 flyktingar, därav omkring 34000 som Moskva betraktade som sovjetiska medborgare och som man krävde skulle återsändas.

Drygt 30 000 av flyktingarna var civila balter. Därutöver befann sig i Sverige också runt 4000 sovjetryssar, mer än hälften av dem soldater ur Röda armén som flytt ur krigsfångläger i Norge, Finland och Tyskland. De resterande utgjordes till övervägande delen av finsktalande ingermanländare från Sovjet som under kriget evakuerats till Finland och därefter tagit sig till Sverige.

Sovjet kom i slutet av kriget att intressera sig för ”sina” flyktingar utomlands. Diplomatiska propåer riktades mot berörda länder, bland annat Sverige, i syfte att få dem hemskickade. De tvära maktpolitiska omkastningar som världskriget medfört, gav det nu militärt mäktiga Sovjet trumf på hand. Vid krigets slut våren 1945 var exempelvis Sverige näst intill omringat av Stalins väldiga krigsmaskin. Röda armén fanns representerad på Bornholm, i Polen och i östra Tyskland, på Baltikum och i Nordnorge. Finland var helt i sovjetisk makt.

Det var ingen rogivande horisont de svenska regeringsmedlemmarna i Stockholm hade att blicka ut över. Att skapa goda förbindelser med Kreml framstod mot denna bakgrund som ett primärt, och nödtvunget, utrikespolitiskt mål i en värld söndrad av krig och våld.

Brickor i spelet

En grundläggande strävan i utformningen av den svenska flyktingpolitiken blev att till det yttersta söka undvika konfrontation med Moskva. En strategi utarbetades med principen att inga sovjetiska utlämningskrav skulle avslås utan att de kompenserades med bifall i andra. Eller omvänt: Om smärre krav bifölls trodde regeringen sig lättare kunna avvisa andra större. Hur som helst innebar det att flyktingarna kom att användas som brickor i det utrikespolitiska spelet mellan Sverige och Sovjet.

Vinstlotten drogs av de 30 000 civila balter som flytt över havet till Sverige. Efter utdragen väntan och mycken oro lyckades regeringen till slut klara balterna undan utlämning (se separat artikel).

Förlorarna fanns bland de drygt 4000 sovjetryska flyktingar som, i motsats till de baltiska flyktingarna, inte hade någon stark svensk opinion att luta sig mot. Deras tillvaro i Sverige och det dystra öde som väntade drygt hälften av dem, har i mer än 45 år varit okänt för den stora allmänheten. Först nu, efter det att hemligstämpeln hävts på den dossier om rysslägren som finns på Riksarkivet, går det att något så när rekonstruera de sovjetiska flyktingarnas korta historia på svensk mark.

De bilder vi har från 1940-talet visar leende och till det yttre nöjda lägerfångar. Utåt framställdes lägren närmast som idylliska härbärgen för krigströtta ryssar. Svenska tidningar publicerade foton på leende ryssar som om dagarna arbetade frivilligt under sång och skratt och om kvällarna spred glädje på orten med dansuppvisningar och gemyt.

Många av de dokument som Populär Historia fått tillgång till, totalt rör det sig om flera tusen handlingar, ger däremot en mycket mörkare bild av deras tillvaro. Handlingarna på Riksarkivet belyser dessutom de sovjetiska myndigheternas påtryckningar på den svenska regeringen.

Stalin krävde information

Moskva avsåg helt frankt att med egen personal åka runt i Sverige och fånga in, koncentrera och kontrollera ”sina” flyktingar. Den svenska regeringen skulle, krävde Stalin, omgående ge ryssarna information (personuppgifter etc) om alla i Sverige varande sovjetryska flyktingar samt förmedla underrättelser om varje nyanländ för att därefter samla ihop dem i särskilda läger med sovjetisk personal.

Det första rysslägret upprättades våren 1942 på Baggå herrgård i Västmanland. Några månader senare fanns i lägret 82 sovjetryska medborgare. Fler läger följde i snabb takt: Baggbron och Krampen i Västmanlands län, Aborrtjärn i Kopparbergs län, Storvreta i Uppsala län, Lisma herrgård i Huddinge och Byringe utanför Strängnäs. Dokument som rör de enskilda lägrens administration – framför allt de i Byringe och Lisma – ligger till avgörande delar fortfarande under hemligstämpel, vilket omöjliggör en detaljrekonstruktion av lägrens verksamheter.

Hårda förhandlingar

Samtidigt med rysslägrens tillkomst började Sverige på uppmaning från Moskva att lämna ut personuppgifter på nyanlända sovjetryska flyktingar till den sovjetiska legationen. Oenighet uppstod emellertid om hur lägren skulle organiseras och administreras. Först efter mer än ett års hårda förhandlingar kom regeringarna i Moskva och Stockholm överens. Ett rysslägeravtal slöts i september 1943 som innebar att Moskvas utsända fritt skulle få resa mellan ambassaden i Stockholm och rysslägren samt ha ”ensamrätt” på de intagnas ”allmänna kulturella behov”. Lägren skulle underställas såväl en svensk som en sovjetisk lägerchef.

Det svensk?sovjetiska dubbelkommandot i rysslägren orsakade en ständig dragkamp om den reella makten. Den sovjetiska sidan tog snabbt kommandot och anklagade exempelvis sin svenska motpart för antisovjetisk propaganda sedan flyktingarna tillåtits lyssna på radio och anordna gudstjänster i lägren.

Ryssarna styrde

Den sovjetiska lägerpersonalen tilläts utöva en påtaglig inre kontroll. Ett typexempel var lägret i Baggå, där den sovjetiske kommendanten och sju kommissarier kontrollerade de intagnas dagliga liv och verksamhet. De i lägret som bröt mot de inre ordningsföreskrifterna var enligt svensk?sovjetisk överenskommelse ansvariga inför Legationens Konsulära Avdelning. Och de löner som betalades ut till arbetande flyktingar kunde en ligt en specialförordning konfiskeras ”i den sovjetiska statens namn”.

Sovjetiska utsända besökte lägret kontinuerligt och hade slutna möten med flyktingarna varvid den svenske lägerchefen förvägrades närvara. Övergrepp förekom mot oppositionella flyktingar och i en polisrapport (28/1 1943) bekräftades att ”svåra missförhållanden råda ifråga om kontrollen och övervakningen av ryssarna i Baggå”.

Bröt mot svensk lag

Socialstyrelsen konstaterade i en skrivelse att lägerkommendanten och hans kommissarier betraktade Baggå?flyktingarna som en till Sovjet ”underställd grupp” och att de i behandlingen av dem och i skötseln av lägret kontinuerligt bröt mot svensk lagstiftning. Därför var det lämpligast om ”lägret upphörde att existera”, skriver socialstyrelsen. UD vägrade dock, eftersom ett ”sådant förfarande stå i bestämd motsats till ryska legationens önskningar”.

Också i Lisma?lägret styrde och ställde den sovjetiske lägerkommendanten och hans mannar efter behag. Enligt avtal hade man till och med ”officiell rättighet att varje dag hissa den sovjetryska flaggan vid lägret”. Vid ett tillfälle försökte den sovjetiska lägerledningen öppet sabotera en polisutredning rörande ett politiskt mord som förövats inom lägerområdet.

Den svenske lägerchefen uppgav inför utlänningskommissionen att ”min uppfattning är att den ryska legationen anser mordet som en ren intern sak och skyddar mördaren från att bli upptäckt”. Ryssarna krävde att den ”dåliga människa” som mördats skulle begravas ”utan några ceremonier och i tysthet”.

Rysslägeravtalet sanktionerade i realiteten att en främmande totalitär makt gavs legitimitet att bedriva politisk verksamhet bland flyktingar på svenskt territorium. Från svensk sida var man i praktiken oförmögen att skydda motsträviga lägerflyktingar mot övergrepp.

Flyktingar från Finland

Stilleståndsavtalet mellan Finland och Sovjet i september 1944 fick i flyktingfrågan särskild betydelse för svenskt vidkommande. Avtalet förband Finland att utlämna alla sovjetryska medborgare som uppehöll sig i landet. Precis som i Sverige ville många av dem inte återvända till Sovjet. Tusentals av dem flydde till Sverige.

Ryssarna upprepade då med skärpa att också alla sovjetmedborgare som befann sig i Sverige skulle skickas hem, även de som rymt från rysslägren. (Den sovjetiska legationen krävde att en småbrukare som tagit emot en rymling från lägret i Lisma skulle förvisas i inre exil till en annan del av Sverige ”då han uppträtt fientligt mot ryska staten”.)

Över huvudena på de sovjetryska flyktingarna pågick ett iskallt politiskt spel om deras öden. Representanter för den sovjetiska legationen i Stockholm hotade med diplomatiska förvecklingar om Sverige inte tillmötesgick kraven på ovillkorlig utlämning. Det fick den svenske ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom, att rekommendera regeringen att med ett ”smidigt handlag” (i realiteten en massdeportation) slingra sig ur frågan ”huruvida något slags asylrätt skall beviljas en eller annan av dessa soldater”. Socialminister Gustav Möller ansåg att man ”borde med tvång föra ut så många som möjligt, i varje fall dem som är i lägren”.

Regeringen valde emellertid att fortsätta sin utrikespolitiska balansakt och gick med på att utlämna sovjetryssar, men ”enbart” de som i början av oktober 1944 befunnit sig i ryssläger samt de som efter detta datum rymt från lägren. Därmed var repatrieringen ett faktum. Bara under oktober och november 1944 transporterades i hemlighet mer än 1000 sovjetryska flyktingar till Sovjet.

900 skeppades hem

Den 10 oktober företogs den enskilt största repatrieringen. De två Sveabolagsfartygen ”Örnen” och ”Wargo” lämnade då hamnen i Gävle med 900 ryssar ombord. Operationen skedde under stort hemlighetsmakeri i samarbete med sovjetisk personal och all fotografering i hamnområdet var på sovjetisk inrådan förbjuden.

Repatrieringen till Sovjet kan inte betecknas som frivillig, även om svenska myndigheter skenbart ville göra gällande att så var fallet. Den svenska politiken var hela tiden att tvinga iväg dem alla. Även om inget direkt våld förekom vid repatrieringen gavs flyktingarna i rysslägren ingen möjlighet att individuellt ta ställning till om de ville stanna kvar. Något erbjudande om politisk asyl förekom inte. Den i sig tvivelaktiga svenska repatrieringspolitiken var och förblev dock kvantitativt humanare än den västmakterna bedrev vid samma tidpunkt.

Vid årsskiftet 1944/45 fanns det i Sverige, förutom balterna, kvar drygt 1500 sovjetryska flyktingar, därav närmare 1100 ingermanländare, men antalet ökade hela tiden. Moskva ville på egen hand söka upp och bearbeta var och en av dem, vilket krävde tillgång till namn och adresser till varje enskild flykting. Regeringen fortsatte sitt flyktingpolitiska balansnummer och beslutade i god ordning att förse den sovjetiska legationen med en namn? och adresslista på ungefär hälften (784 personer) av de kvarvarande flyktingarna.

Med svenska regeringens goda minne reste sedan delegater ur den beryktade sovjetiska repatrieringskommissionen runt i Sverige 1945 och bearbetade de flyktingar som ”listats” av den svenska regeringen. Även en del flyktingar utanför listan fick påhälsningar av kommissionens utsända.

Hotfulla metoder

Den sovjetiska repatrieringsoperationen var minst sagt aggressiv. Med desinformation, hot och allehanda bryska metoder sökte man tvinga flyktingarna att underteckna en förbindelse om att ”frivilligt” återvända hem. Om de inte skrev under skulle den svenska regeringen ändå, fick de veta, utvisa dem och då väntade hårda straff vid hemkomsten. Ryssarna drog sig inte ens för att publicera annonser i svensk press i syfte att lura motvilliga flyktingar att tro att de var tvungna att återvända till Sovjet.

De sovjetiska övertrampen fick regeringen att protestera och kräva bättring. Men det var för sent. Resultatet av den ambulerande sovjetiska övertalningskampanjen blev att närmare en fjärdedel av de på listan medtagna flyktingarna valde att resa hem.

De hemvändandes öde är okänt. Sannolikt gick det för dem som för de flyktingar västmakterna deporterade. Det innebär i så fall att ett icke obetydligt antal av dem som lämnade Sverige avrättades, medan övriga mer eller mindre mangrant hamnade i fångläger, sattes i tvångsarbete eller dömdes till inre exil.

Mer än hälften av de 4000 sovjetryska flyktingarna skickades tillbaka. De blev offer för en flyktingpolitik som i skuggan av den nya stormaktsdiktaturen i öster underordnades utrikes kompromisspolitik; en påminnelse om att världskriget förvisso slutade med totalt nederlag för nazismen, men bara en halv seger för demokratin. Kriget hade förvandlat Stalins totalitära kommuniststat till en supermakt som inte kunde behandlas hur som helst.

Kenth Olsson är historiker och författare.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också