Hovfolk i full fart med att kasta snöboll. Detalj från italiensk fresk från tidigt 140-tal

© Bridgeman / IBL

Snöbollar mot makten

Både Gustav IV och Gustav V fick smaka på snöbollarnas förnedrande sida. Genom hela historien har folket använt de kastvänliga bollarna mot kyrkan, kungen och andra överheter för att visa sitt missnöje. Men snöbollskrig har också använts av makten, för att uppfostra ungdomen.

18 februari 2017 av Isak Lidström

 Bläddrar man i Ungdomens bok från 1878 hittas som lek nummer 298 »Kasta snöboll«. Instruktionerna är enkla: »Om du sammanpressar båda händerna fulla med snö, får du en präktig snöboll.« 

Men det är, upplyser texten om, strikt förbjudet att blanda in isstycken, jord och grus. Boken uppmuntrar även till att bygga snöfästningar, för så hade ju Napoleon påbörjat sina krigsstudier. 

Det tummas dock inte på de sportsliga idealen: »Liksom lejonet icke gör råttan något för när, liksom hjelten i kriget icke vänder sig mot den värnlöse, sänder icke heller en snäll och hurtig gosse sin boll mot små barn, mot svaga flickor eller mot dem som icke leka med; ja, han skonar den öfvervunne motståndaren som ber om nåd.«

Mot auktoriteter

Fullt så gentlemannamässig var snöbollskastningen inte i äldre tider. Under århundradenas lopp har kastandet varit ett sätt att visa sitt missnöje med samhällets auktoriteter. Den världsliga makten – såväl som den andliga – har träffats av de kalla och hårda bollarna.

Ett exempel på snöbollskastning som religiöst motstånd hittar vi i Värend, den historiska småländska regionen i trakterna kring Växjö. Här var kristnandet en mycket utdragen process, och ända in på 1600-talet kunde det hända att kyrkliga sammankomster saboterades. 

När det vankades högmässa i Linneryd samlades folk utanför kyrkan och kastade »snöbalder under predikan« för att reta upp prästen och nattvardsgästerna.

Som politisk demonstration fick snöbollskastningen betydelse när unionen mellan Sverige och Norge knakade i fogarna kring förrförra sekelskiftet. För norrmän som strävade efter självständighet var den svenske kungen på landets tron föga populär. 

Vid ett besök i den norska huvudstaden 1899 möttes kronprins Gustav (sedermera kung Gustaf V) av en alkoholrusig hop studenter när han kom farande i ett hästekipage på Karl Johan. Enligt den partiska svenska dagspressen skulle den norska hopen ha busvisslat, ropat och bombarderat den kungliga vagnen med snöbollar.

Snöbollskrig 1944 mellan två småpojkar som båda har förbandsmärke i mössan. 

© Sjöberg bild

När nyheten om snöbollsattacken fick spridning uppstod livliga diskussioner som även urartade i handgemäng mellan antirojalistiska norrmän och kungatrogna svenskar. 

I en kupé på ett tåg mellan Bräcke och Boden sade sig en norsk handelsresande ha önskat att han varit med vid händelsen, så att han kunnat lägga »en sten i en snöboll och slungat den i ansiktet på den tillförordnade statschefen«. 

Den dåliga stämningen spred sig snabbt i kupén, där för övrigt bara svenskar satt. Efter ett slag i ansiktet och en näsa som sprang i blod återstod för den arme handelsresanden bara att mörbultad kliva av tåget vid nästa station.

Snöboll bakom dråp

Snöbollskastning i leksammanhang har ofta skapat vånda. Pennalismen är, och har alltid varit, en central beståndsdel i denna lek. Äldre ger sig på yngre och den ensamme flanören attackeras av pöbeln på gatan. 

Det finns gott om exempel på snöbollskastningar som lämnat okynnesstadiet och fullständigt urartat. En notis i Wermlands läns tidning 1873 återger en tragisk händelse som hade inträffat i Chicago samma år:

Vid pass klockan sex på aftonen kom en svensk vid namn Lars Gustaf Larson gående på en gata i nordvestra delen af staden, ledande vid handen en liten gosse vid namn Isakson. Han mötte nu en hop pojkar och unga män om 13 till 20 år, som roade sig med att kasta snöboll på envar som gick förbi. 

De träffade äfven Isakson. Larson gick nu fram till dem och förehöll dem det opassande uti att fullvuxna personer slogo en liten gosse och hotade dem med polisen. Uppbragt här öfver, rusade en af dem mot Larson och stötte en lång knif i bröstet på honom, strax invid hjertat.

Larson avled och efter en kort tids jakt satt dråparen bakom lås och bom. Den lille gossen Isaksons öde är höljt i dunkel.

Under medeltiden byggdes isborgar som en del av avancerade snölekar. 1500-talsIllustration från Historia om de nordiska folken av Olaus Magnus.

© IBL bildbyrå

Förnedring med snöbollar

De förnedrande inslagen i snöbollskastningen framträder som mest i berättelserna om de mäktiga statsmännens nedgång och fall. 

Sveriges »förste minister« under Karl XII, Georg Heinrich von Görtz, arresterades i december 1718 och dömdes strax efter årsskiftet till döden, bland annat på grund av den impopulära ekonomiska politik han bedrivit. Efter rättegången samlades stora skaror människor som ropade okvädningsord och attackerade honom med både snöbollar och stenar. 

Den 19 februari 1719 verkställdes dödsdomen genom halshuggning.

Ett annat exempel är Gustav IV Adolf, Sveriges kung 1792–1809, vars tragiska levnadsöde fullbordades i Schweiz på 1830-talet. Han hade uppfostrats till att regera som en upplyst despot, men efter rikssprängningen 1809, där Finland förlorades, störtades han från tronen varpå ett rastlöst kringflackande liv i exil tog vid.

Vart »överste Gustafsson« (han kallade sig så efter avsättningen) än reste i Europa blev han hånad av dem som kände till hans bakgrund. 

I Sankt Gallen i Schweiz utsattes han, den sista spillran av det gustavianska enväldet i Sverige, för en vanhedrande snöbollskastning. Den tidigare så mäktige monarken förföljdes av osnutna pojkar som ropade »Schwedenkönig!«, varpå svärmar av snöbollar slungades mot honom och hans höga, omoderna hatt. 

Den åldrade och ekonomiskt barskrapade exkungen tog mycket illa vid sig och satte efter pojkarna för att lära dem att veta hut.

1500-talsbeskrivning

Trots allt elände som snöbollskastande orsakat har kampinslaget i aktiviteten ändå uppskattats av krigiskt sinnade. 

I Olaus Magnus storverk från 1500-talets mitt, Historia om de nordiska folken, ägnas ett helt kapitel åt ungdomars snöfästningsbyggande. Olaus Magnus beskriver ingående hur snömassor förvandlas till försvarsverk med murar och gluggar, som efter vattenimpregnering fryser till och står emot både »metallkulor och angrepp af murbräckor«. 

Några riktiga vapen används inte. Leken utkämpas av ungdomar som »endast af längtan efter ära, störta sig i en nöjsam strid, hvilken på bägge sidor icke föres med andra vapen än snöbollar, som kastas med bägge händerna.«

Olaus Magnus understryker snöbollskastningens hederskodex – att bollarna ska bestå endast av snö: »Det är nämligen belagt med straff, bestående däri att den felande naken nedsänkes i iskallt vatten, därest någon i sitt kastvapen skulle inlägga sten, järn, trä eller is.«

Snöbollskrig 1927 på Göteborgs västra realskola.

© Kamerareportage /IBL bildbyrå

I fostrande syfte

Några hundra år senare spred sig stridslystnaden ordentligt på svenska skolgårdar. Attityden till snöbollskastningen var under 1800-talet tämligen positiv, i vart fall inom det borgerliga samhällsskiktet. 

De unga gossarna skulle fostras till att försvara flaggan och fosterlandet, och då bidrog snöbollskriget med krigiska och patriotiska dygder. Leken skulle genomföras under ordnade former och med lärarkårens goda minne. 

Det framgår åtminstone av ett vittnesmål från Falu trivialskola vid 1800-talets början: »Man ordnade sig då i leder, med småpojkarna bakom för att hålla ammunitionen i ordning, och så förbyttes lekplatsen i hast till ett Austerlitz.«

Prominenta personer blev ofta vittnen till kampen. »Rektorn sjelf samt en och annan af kollegerna betraktade ofta nog striden, och mellanåt äfven sjelfva landshöfdingen, som vanligen bevistade våra examina.«

Snöbollskastningen ansågs vara en samhällsnyttig verksamhet. I boken Om nationaluppfostran med särskilt afseende på totalförsvaret från 1869 framhålls till och med att inspektörer bör resa runt och kontrollera att folkskollärarna »fullgör sin pligt med nit och drift« när det gäller snöbollskastning och de andra »krigiska öfningarne«.

Skolgårdarnas snöstrider var särskilt intensiva och förknippade med ett härdat och luttrat manlighetsideal på Gotland vid 1800-talets mitt. Att »ha vantar på sig«, låter kulturhistorikern Per Arvid Säve oss veta, »anses kärringaktigt« och för att få maximal effekt gällde det att »krama sin snöboll väl, göra den rund och hård som sten, doppa den i vatten« innan drabbningen kunde ta sin början.

Det gick verkligen hett till. Snöbollar »småcksade på kind och öra, näsor blödde, skjortkragen blef lungblöt och striden blef allt hetare...« Men lärarna klagade inte. 

När slaget var över »kommo de näsknäpta kämparna fram till pumpen för att tvätta blodet af sig, man nedvikte rockkragarna och kalkylerade öfver alla rutor som strukit under striden: men äfven detta tålte lärarne för det härdande i leken«.

Krävde ordning på krigen

Snöbollspropagandans mest prominente förkunnare under 1800-talet var ingen mindre än Viktor Balck, allmänt känd som »den svenska idrottens fader« och den mest framträdande aktören bakom idrottsrörelsens uppkomst. 

Balck ivrade för att få till stånd en mer organiserad och regelstyrd snöbollskastning på skolgårdarna. Han ansåg nämligen att leken »förlorat något af sin ursprungliga krigiska anda«.

Yukigassen (snöstrid) är en japansk lagsport där man har 90 förkramade snöbollar på var sida. Det första svenska mästerskapet hölls i Luleå 2010.

I Balcks idealbild av ett snöbollskrig fanns inget som helst utrymme för spontanitet. Hans storverk i tre band, Illustrerad idrottsbok (1886–88), ägnar åtskilliga sidor åt ett minutiöst snökrigsreglemente. 

Balck framhåller att »disciplinen och den militära eller gymnastiska indelningen äro grundvillkor, för att leken må erhålla verkligt värde och ej likna hvarje annan tillfällig snöbollskastning«. 

Två styrkor skulle utkämpa kriget mot varandra under befäl av varsin plutonchef. Till sin hjälp skulle de ha underlydande »tropp- och halftroppchefer«. Ledaren för slaget borde, enligt Balck, vara gymnastikläraren själv och till prisdomare skulle utses »de mindre stridsdugliga från vardera sidan«. 

När till slut plutoncheferna kommenderade »Befäl marsch!« skulle båda sidors härskaror inta sina positioner varpå slaget kunde börja.

Balck beskriver ett fiktivt, men väl genomfört snöbollskrig, där det i stridens hetta gick till på följande vis: 

Träffarna äro många, ett par döda och flera sårade lemna stridsplatsen; fienden, som lidit mindre förluster, tränger på, de våra vika, ett par äro pliktförgätna nog att vända ryggen till, en får en duktig snöboll i nacken, en annan på ett köttigare ställe af kroppen, båda afskickas som fångar till det fiendtliga fängelset.

Att ett snöbollskrig någonsin genomfördes enligt den drill och disciplin som Viktor Balck svärmade för är inte troligt. 

Snöbollskastningen är liksom sparkstötting och »slå trilla« exempel på traditionella lekar och fysiska aktiviteter som Balck ville omvandla till moderna idrottsgrenar. Men någon tävlingssport i modern bemärkelse har snöbollskastningen aldrig blivit. 

SM i snöbollskastning

För något år sedan genomfördes visserligen svenska mästerskap i »yukigassen«, en från Japan importerad snöbollssport som fick genomslag främst bland studenter på landets nordligare breddgrader.

Om snöbollskastning som tävlingsidrott har någon framtid återstår att se. 

Att snö på lekfullt vis kommer att kastas även fortsättningsvis på gator och skolgårdar torde dock vara säkert, så länge som klimatet förser oss med kalla vintrar och riklig nederbörd. Åtminstone om vi får tro Viktor Balck: »Denna urgamla lek lefver ännu qvar öfver allt, der snö faller och der hurtig ungdom finns.«

Kanske är du intresserad av...

Läs också