Slaveriet i Aten

“Slaven är ett stycke egendom med själ”, sade Aristoteles. Grekland var, liksom alla forntida civilisationer, ett slavsamhälle i den meningen, att slaver

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

“Slaven är ett stycke egendom med själ”, sade Aristoteles. Grekland var, liksom alla forntida civilisationer, ett slavsamhälle i den meningen, att slaveri betraktades som naturligt och nödvändigt och knappast ifrågasattes ens av slavarna själva. Tvärtom, slavarnas arbete var nödvändigt för “det goda livet”, det lättjefulla och behagliga liv som var det enda värdiga för en verkligt fri man.

Det skulle bara kunna ersättas av fullständig automatisering, menar Aristoteles, som t ex Daidalos självgående statyer eller ett plektron som spelar lyra av sig självt. Något som för övrigt har förverkligats i nutiden i vår rika värld med en mekanisering och energiförbrukning, som motsvarar flera hundra slavar för varje “fri” människa.

Men alltsedan 1700﷓talet har det varit svårt för framstegsvänliga medborgare att förlika sig med att grekerna, våra förebilder i skönhet och demokrati, byggde sin kultur på ett system vars brutalitet blev uppenbar under kampen mot negerslaveriet.

Marx historiesyn, där slaveriet är det som karaktäriserar det antika samhället, har gjort forskningen om slaveriet till ett slagfält för ideologiska strider. Frontlinjen går mellan dem som ser den nutida kapitalismen som slavsamhällets arvtagare, och dem som ser slaveriet som en nödvändighet i sin tid med utrymme för ett mått av humanitet.

Slavar omtalas både på de mykenska linear﷓B﷓tavlorna och i Homeros dikter, men bäst underrättade är vi om Athen under 400﷓ och 300﷓talen f Kr. I Aristofanes komedier är slaven den ständige clownfiguren, korkad, fräck och listig, som skriker när han får stryk, går ständigt hungrig med släpande steg, kliande handflator och ett ohyfsat språk. I Platons och Aristoteles skrifter möter vi tesen om ett “naturligt” slaveri, i rättegångstal av Demosthenes, Lysias och andra får vi en bild av slavarnas roll i affärslivet men också hemska inblickar i den våldsregim de levde under: prygelstraff var regel, också för kvinnor, och vittnesmål av en slav var giltigt endast om det hade avgetts under tortyr.

En marginalfigur

Slaven var, liksom barn och kvinnor, en marginalfigur, inte helt och fullt människa. Han inkarnerade ofullkomlighet och oordning, naturbarnet till skillnad från kulturvarelsen. Han kallades “människofoting” (andrápodon) i analogi med “fyrfoting”, “barn” (pais) eller “kropp” (soma), allt med syfte att beröva honom hans mänsklighet.

Slavar fanns överallt, även där man kanske inte skulle vänta sig det. Deras antal var ungefär 100 000 i Athen av totalt 300 000 invånare (detta är en av de omstridda punkterna). De fullvärdiga medborgarna med rösträtt var bara 20 000, resten var kvinnor, barn och metoiker (invandrare).

De flesta slavar var privategendom men i Athen fanns också statsslavar: vägarbetare, renhållningshjon, fängelsevakter, bödlar, småbyråkrater och – poliser. Poliskåren i Athen bestod under 400﷓talet av 300 skytiska bågskyttar. Deras inhemska dräkt – höga stövlar, vida byxor, långa ärmar och toppig mössa – deras beteende och barbariska språk var ett tacksamt mål för löjet i Aristofanes komedier. Men något polishat väckte de inte; som slavar stod de utanför alla misstankar om korruption. Deras befogenheter var också begränsade: de behövde inte patrullera nattetid och förväntades ingalunda skjuta ned felande medborgare.

Offer för sjöröveri

Varifrån kom då slavarna? I princip var slaven en krigsfånge som var skyldig sin ägare tacksamhet för att han inte blivit dödad. I realiteten var sjöröveri, utsättande av barn och kidnappning huvudkällorna för nya slavar. De antika författarna talar så litet om slavhandeln att det tyder på dåligt samvete.

Utsättande av barn var lagligt i de flesta stater. Det ligger bakom intrigen i flera komedier av Menandros, Plautus och Terentius, men reella belägg finns först från det romerska Egypten vid Kristi födelse, där det kallades “att rädda någon från gödselhögen till slaveriet”.

Aristofanes visar upp en man från Megara som på grund av hunger och fattigdom måste sälja sina döttrar på slavmarknaden:

Megarensaren: Nå stackars flickor, döttrar till en olycklig fader, kliv upp här för att förtjäna ert bröd Hör på nu, vad föredrar ni? Bli sålda eller svälta ihjäl?

Flickorna: Bli sålda! Bli sålda!

Megarensaren: Det tycker jag också Jag skall klä ut er till små griskultingar och ta er till marknaden (Det hör till komiken att “griskultingar” syftar på de kvinnliga könsorganen.)

Slavmarknaden i Athen ägde rum vid nymåne på en särskild plats, “Cirkeln” på Agora. Slavarna fick stå på ett bord för att synas ordentligt, och slavhandlaren försökte få sin vara att se stark och frisk ut, liksom andra försäljare, men var tvungen att deklarera dolda sjukdomar som epilepsi och tuberkulos.

Grekerna kände ändå motvilja mot att ha landsmän som slavar. De flesta var därför “barbarer” från grannländerna: Trakien, Frygien, Lydien, Paflagonien Kappadokien. Att så många kom österifrån förstärkte den rasism som hade vuxit fram under perserkrigen: asiaterna var slavnaturer och deras kungar despoter. Under den hellenistiska tiden (200-talet f Kr) blev det fashionabelt med svarta slavar som importerades som lyxartiklar jämte apor och strutsfjädrar från mörkaste Afrika. Detta är grunden till negerslaveriet och rasismen i Västerlandet.

De privatägda slavarna användes till varjehanda; det fanns inga sysslor som uteslutande var slavarbete, inte heller några som slavarna var utestängda från. Xenofon sade: “De som har råd köper slavar så att de kan få arbetskamrater.” Ett välbärgat hushåll i Athen hade oftast mellan tre och tolv husslavar, kvinnor mest; det är långt ifrån de romerska adelspalatsens slavskaror om hundratals själar. Man nöjde sig med några betjänter och pigor, en kock, en amma, en barnsköterska, en “pedagog” som följde sonen till skolan och bar hans böcker och matsäck.

Hårdast i gruvorna

Levnadsvillkoren var mycket olika för slavarna alltefter deras sysslor och deras ägares ställning. En mäktig mans slav var själv i viss mån mäktig; desto fruktansvärdare att vara slav åt en fattig man! Skillnaderna syntes tydligt på kläderna, som annars var desamma – enkla arbetskläder – för slavar och fattiga fria. Också födan var densamma – bröd och lök, salt fisk och fikon.

De hårdaste villkoren hade gruvslavarna i Laurion, silvergruvorna vid Sunions udde som var en av källorna till Athens rikedom. Vi kan studera lämningarna i terrängen: de välhuggna men omänskligt trånga gruvschakten, där man har hittat rester av fastkedjade olycksoffer, anrikningsverken och smältugnarna, de muromgivna arbetarbostäderna. Slavarna kunde ha familjer där alla fick arbeta, kvinnor barn och gamla. Vi känner till ett 40﷓tal namn, mestadels “barbarer” från länder med egen gruvdrift: Atotas från Paflagonien, Azaratos från Kappadokien, Sangarios från Bithynien.

En uppfattning om deras villkor kan vi få genom vad geografen Agatharchides från Knidos berättar om slavarna i Nubiens guldgruvor ca 150 f Kr:

“De utgör en väldig skara, alla i kedjor, och de arbetar dag och natt utan vila och utan möjlighet till flykt, ty deras väktare talar ett främmande språk De hugger tunnlar genom stenen, inte rakt utan följande malmens ådror. När dagsljuset försvunnit i gångarnas vindlingar bär de lampor bundna på pannan. De förvrider sin kropp alltefter bergets krökar och kastar de uthuggna stenblocken på marken under oupphörligt slit och under uppsyningsmannens piskrapp.

Småbarn klättrar sedan ned genom schakten och in i gångarna och samlar mödosamt upp stenblocken bit för bit och bär upp dem i det fria. Där tar vuxna män hand om dem och stöter dem i stenmortlar med järnstötar till ett sädeskorns storlek. Sedan tar kvinnor och äldre män och mal dem i kvarnar till det finaste mjöl Ingen mildhet visas mot sjuka, lemlästade, åldringar eller havande kvinnor, utan alla tvingas med piskrapp att fullgöra sitt arbete tills de dör i sina plågor.”

Hantverksslavarna hade en bättre ställning: räkenskaperna för tempelbygget Erechteion på Akropolis åren 409–408 visar hur slavar och fria arbetade sida vid sida. Stenhuggaren Simias och hans fem slavar, Epieikes, Epigenes, Sannion, Sindron och Sosandros, hugger räfflor i en kolonn i östra portiken. Alla får samma lön och det är ingen kvalitetsskillnad mellan slavarnas arbete och de frias. Man kan fundera över vad de tänkte och kände under dagens gemensamma möda, när daglönen betalades och Simias gick hem med sin egen och en del av sina slavars lön.

Andra yrken där slavar användes var: bronsarbetare, guldsmeder, skoflickare, limkokare, kvinnliga yllearbetare, försäljare (av bröd, kött, fisk, rökelse), citterspelerskor, frisörer, läkare, lärare och inte minst prostituerade.

Under 300﷓talet möter vi större manufakturer bemannade med slavar, t ex talaren Lysias sköldfabrik med 120 man, Demosthenes knivfabrik med 32, hans sängfabrik med 20 man. Men liksom i l’ancien régimes manufakturer innebar detta ingalunda någon löpande band﷓produktion med tempojobb.

De flesta slavarna har emellertid varit sysselsatta i jordbruket, som var huvudnäringen, även om våra källtexter berättar föga om detta. Det fanns dock inga storgods av romersk typ med skaror av kedjade slavar. Mestadels var det småbruk som sköttes av bonden själv med några få drängar. Här gällde Aristoteles sentens: “För den fattige får oxen göra slavens arbete.” Bland de största var Alkibiades gods med 26 hektar, några dussin slavar och en förman.

Utbildade slavar användes som handelsagenter utomlands och dominerade bankväsendet; de var lätta att kontrollera, och yrket hade lågt anseende. Genom Demosthenes tal kan vi följa bankiren Pasions exceptionella karriär i början av 300﷓talet: han var först slav, frigavs och fick athenskt medborgarskap, en sällsynthet som han återgäldade med att skänka staden fem fullrustade krigsfartyg!

Få fick frihet

Frigivning var annars något ganska ovanligt och innebar inte medborgarrätt som i Rom, utan bara viss rättskapacitet som utlänning, metoik. (Men då måste man komma ihåg att en fattig medborgare i Rom saknade politiskt inflytande; det var aristokratin som styrde.) De flesta vittnesbörden om frigivning tillhör i själva verket en senare tid: 100﷓talet f Kr då den grekiska världen höll på att erövras av romarna.

På tempelmuren i Delfi finns 900 inskrifter som dokumenterar frigivning i form av en fiktiv försäljning till guden Apollon, ibland på villkor som i realiteten innebar fortsatt slaveri:

“Sophrona, Stratons dotter, överlåter med sin son Sosandros samtycke hemfödda slavinnan Onasiphoron, värderad till 300 drakmer, till Apollon för frigivning, och har erhållit hela summan. Onasiphoron skall stanna hos Sophrona under resten av hennes liv och göra vad hon blir tillsagd utan att ge anledning till klagomål. Om hon inte gör så, har Sophrona rätt att straffa henne på det sätt hon önskar. Och Onasiphoron skall ge Sosandros ett av sina barn (som slav).”

En annan form av friköp beskrivs i ett av Demosthenes tal: hetären Neaira från Nikaretes bordell i Athen köptes ut och hölls som konkubin av två unga män i Korinth. När de skulle gifta sig lät de henne köpa sig fri för 3 000 drakmer, som hon lånade ihop av sina tidigare älskare (som bildade ett bolag för ändamålet) dock på villkor att friköpet skulle hävas om hon inte betalade tillbaka lånet.

Prostituerade i bordeller

I sexuallivet var slavarnas roll alltid densamma som kvinnans: den passiva penetrerade parten. Slavarna – män och kvinnor – stod till husbondens fria förfogande även i detta avseende. Den motsatta rollen – slaven som aktiv älskare – var otänkbar och t o m straffbar. Slavarna var visserligen i lag skyddade mot våldtäkt, men böterna var snarast uppmuntrande låga. Komedierna berättar mycket om sexuella relationer mellan männen i familjen och slavflickorna eller hetärer av låg rang, flöjtspelerskor och danserskor som hyrdes ut till gästabuden och grymt utnyttjades av sina ägare. Slavinnor var förstås också de prostituerade i bordellerna, som låg vid stadsportarna eller i hamnen och var naturliga samlingspunkter, inte minst på resor. Där drack man vin och spelade tärning medan flickorna dansade nakna, somliga bara barn, “fasta som oliver”. Homosexuella förbindelser var däremot förbehållna överklassen, ett naturligt inslag i pojkarnas utveckling till män.

Det är inte särskilt meningsfullt att fråga sig om slavarna – eller kvinnorna – blev bra eller illa behandlade i Athen; det fanns goda husbönder och dåliga. Det väsentliga är att slaven alltid betraktades i ljuset av sin husbondes intressen; utsugningen behövde inte döljas som i våra dagar.

Arbete och bestraffning

Slavarna behandlades därför på samma sätt som de tama husdjuren. En handbok i ekonomi ur Aristoteles skola ger goda råd som kan erinra om moderna management﷓böcker:

“Det är tre ting som gäller för slavar: arbete, bestraffning och föda. Att få mat men inget arbete och ingen bestraffning gör en slav fräck; att ge honom arbete och bestraffning men ingen mat är en våldshandling och försvagar honom. Det rätta är att ge honom arbete och tillräckligt med mat. Man kan inte styra någon utan belöning, och maten är slavens belöning. Slavar blir liksom andra människor sämre när gott uppförande inte belönas, och det inte finns något pris på last eller dygd Det är viktigt att varje slav skall ha ett klart definierat mål Att erbjuda dem friheten som belöning är både rättvist och fördelaktigt och får dem att arbeta villigare. Vi bör också låta dem få barn som kan tjäna som gisslan, och vi skall inte köpa flera slavar från samma land.”

Samma tankar finner vi i Syraks bok i Apokryferna:

Foder och piska och börda äro för

åsnan,

bröd och tuktan och arbete är för

tjänaren.

Håll dina tjänare till arbete så får du

själv ro

låt hans händer vila, och han skall

fika efter friheten.

Ok och töm böja nacken;

hugg och slag passa för en illvillig

tjänare.

Driv honom till arbete så att han

icke går fåfäng;

ty fåfäng gå lär mycket ont.

Herrar och slavar lever under olika värdesystem, det aristokratiska och det servila, som de demonstreras i Aristofanes komedi “Plutus”: Husbonden drömmer om “kärlek musik ära mannadygd ärelystnad befäl” medan slaven drömmer om “limpor godis ostkakor torkade fikon kornbröd ärtsoppa”.

I politiken spelade slavarna ingen som helst roll utom under inbördeskrig; det kunde då hända att endera sidan försökte värva slavar genom att frige dem. I krig var de uteslutande “vapendragare” med sällsynta undantag som vid Marathon 490, då de frigavs för att kämpa mot perserna. Något som inte en enda av de samtida författarna berättar om!

Inga uppror i Grekland

Det var naturligt att förakta slavarna, men också att hysa fruktan:

“Om någon gud avlägsnade en man, som äger femtio eller flera slavar, från staten och satte honom själv jämte hans hustru och barn och all hans övriga egendom och slavar på en öde ort, där han inte kunde vänta sig bistånd av någon annan fri man, hur skulle han inte darra av fruktan för att han själv, hans barn och hans hustru kunde bli dödade av slavarna! – Ja han skulle gå i ständig fruktan.” (Platons Staten.)

Slavar kunde maska, stjäla, sabotera. De rymde ofta, på resa eller i krig, och det kunde löna mödan om de inte var brännmärkta; det fanns ju ingen polis som kunde jaga dem. Men inga slavuppror inträffade i Grekland förrän under den romerska tiden på 100-talet f Kr. Förklaringen är enkel: Slavägarnas välde byggde inte enbart på våld, utan det förutsatte ett visst mått av samtycke från offrens sida. Grekerna utvecklade både professionalism och psykologisk skicklighet i hanteringen av sina mänskliga verktyg, en djup insikt i samspelet mellan underkastelse och herravälde. Det är inte konstigare än att det i våra dagar går utmärkt att övertala underklassen att anta överklassens värderingar.

Svältdöd var alternativet

Slaven hade inte i alla avseenden en sämre lott än de fattiga fria. Alternativet var inte friheten utan svältdöden. Slavarna var mestadels importerade “barbarer” utan gemensamt språk eller kultur. Aristoteles:

“De som brukar jorden skall vara slavar, och de skall inte vara av samma folk eller alltför djärva. Då blir de goda arbetare och inte benägna till uppror”.

Undantaget var heloterna i Sparta, en underkuvad urbefolkning mittemellan slaveri och livegenskap. De hade bättre sammanhållning, gjorde ofta uppror och måste hållas nere med speciella terrormetoder.

Aristofanes komedislavar kunde väcka munterhet men aldrig sympati eller respekt. Bara moralister som stoikerna vågade ställa slavens heder mot herrens, men de vred till frågan, så att den miste sitt sting, genom att göra själens frihet till det väsentliga utan hänsyn till den yttre verkligheten. T ex i historien om när kynikern Diogenes (med tunnan) tagits av pirater och skulle säljas på auktion. Han pekade på en korintier och sade: “Sälj mig till honom, han behöver en husbonde”.

I detta finns ingen “humanitet”, och ett inhumant system kan inte försvaras med att det är nödvändigt för kulturens utveckling. Det är inte längre möjligt att uppfatta utbildning av hederliga tjänare som ett av mänsklighetens högre mål eller anpassning till slaveri som en moralisk dygd.

Göran Bäärnhielm är fil dr och verksam på Kungliga biblioteket i Stockholm.

Kanske är du intresserad av...

Läs också