Slaget vid Visby 1361

När en dansk här under Valdemar Atterdag seglade österut sommaren 1361 visste den svenske kungen Magnus Eriksson redan att Gotland var i fara. Den 1 maj samm

28 juli 2008 av Bengt Liljegren

När en dansk här under Valdemar Atterdag seglade österut sommaren 1361 visste den svenske kungen Magnus Eriksson redan att Gotland var i fara. Den 1 maj samma år hade han låtit utfärda ett varningsbrev till borgarna i Visby och uppmanat dem att noga hålla vakt eftersom det kommit till hans kännedom ”att några av Våra fiender sammansvärjer sig till Vår och hela rikets skada och fördärv, och i hemlighet förbundit sig att med vapenmakt och en stark här angripa Ert område”. Befolkningen på Gotland beredde sig på det värsta. Från norr till söder gjordes vårdkasarna i ordning. Ett budkavlesystem organiserades och tingsdomarna kontrollerade att alla visste vart de skulle ta vägen om fienden kom. Hemma på gården tog husbonden i bästa fall fram farfarsfars gamla pansartröja och lagade hålen, strängade pil­bågen och slipade järnsvärdet. Annars fick det duga med en rejäl knölpåk.

Tidigt på morgonen torsdagen den 22 juli siktade bemanningen vid vårdkasen på Stora Karlsö den fientliga flottan. Armadan bestod av ett trettiotal fartyg, dels stora koggar, dels mindre snäckor. Ryktet om det danska anfallet spreds hastigt över ön; snart ljöd kyrkklockorna och budkavleryttare satte av i sporrsträck.

Militärt var Gotland indelat i sex så kallade settingar som vid behov fungerade som organisationsenheter för folkuppbåd. Nu gick vapenföra bönder man ur huse för att möta upp vid samlingsplatserna. Alltifrån unga pojkar – myndig blev man vid femton års ålder – till gamla gubbar hörsammade kallelsen. Hela Gotland kraftansamlade inför hotet från inkräktarna. Nu stod livet, äran och friheten på spel. Den danska landstigningen skedde samma dag. Ett rimligt antagande är att Valdemar lät flottan lägga till vid Vivesholm i närheten av nuvarande Klintehamn. De andra tänkbara landstigningsplatserna, de mer befolkade Västergarn och Visby, valdes troligen bort med tanke på att invasionsstyrkan där skulle ha mött motstånd redan när de höll på att lossa fartygen. Valdemars här, som huvudsakligen bestod av värvade tyska soldater, uppgick till omkring 1 800 man. Siffran kan tyckas låg, men arméerna i Norden var inte större vid den här tiden. Hejde settingsuppbåd fick ta första stöten. Ajmunds bro över Sudertingsån, omkring tio kilometer från danskarnas landstigningsplats, var en utmärkt plats för gutarna att sätta stopp för angriparna. Där korsades vägarna, och där borde Valdemars krigsmän passera på sin väg, anting­en de hade för avsikt att angripa Visby eller Roma. Grupperade bakom ån trodde sig de uppemot fyrahundra försvararna ha en möjlighet att förhindra, eller åtminstone fördröja, fiendens frammarsch. Men planen gick om intet. Lördagen den 24 juli slog Valdemars stridsvana trupper bondehopen i spillror nordöst om Fjäle myr vid Grens, i trakten av Mästerby. Än i dag står här ett medeltida stenkors som minner om striden. De få överlevande gutarna drog sig norrut mot Roma där de förenade sig med de övriga settingsuppbåden. Allt som allt räknade nu allmogehären tvåtusen man, detta av en sammanlagd landsbygdsbefolkning på uppskattningsvis femton tusen personer. I vanliga fall fanns skarpa motsättningar mellan den got­ländska allmogen och Visbys borgare, men den hotfulla situationen talade för samverkan. Förhandlingar inleddes. Utan hjälp utifrån skulle Visby aldrig kunna hålla Valdemar stången. I staden bodde omkring fyratusen personer, men dess borgarmilis, som uppgick till maximalt femhundra man, var inte till stor nytta vid en eventuell sammandrabbning. Merparten behövdes för att försvara hamnen och den långa stadsmuren. Samtidigt skulle ett Visby i danska händer vara ett dödligt hot mot landbygden.

Under svenske kungen fick gutarna rå sig själva bäst de kunde, så länge den årliga tributen levererades. Med Valdemar som överhuvud var detta mera osäkert. Skattetrycket skulle förmodligen öka. Och friheten minska. Gemensamt beslutade man att sälja sig dyrt. Kapitulation kom inte på fråga. Dessutom såg det inte så illa ut på förhand: ämnade sig dansken åt Visby gällde det bara att hinna dit först så att man kunde inta en god ställning; gick han mot Roma kunde myren strax öster om byn utnyttjas som skydd. Uppenbarligen tyckte sig bönder och borgare ha en god chans. Direkt efter drabbningen vid Fjäle myr svävade gutarna fortfarande i okunnighet om vart danskarna skulle vända sig: mot Roma eller Visby? Rörelsen österut pekade på att den danska armén tänkte gå mot Roma – en typisk krigslist, förmodligen iscensatt av Valdemar själv. Efter att ha ägnat söndagen åt vila och gudstjänster bröt danskarna upp på måndagen och styrde raskt stegen mot Visby. Så fort de fått underrättelser om manövern gjorde allmogeskaran likadant. Danskarna vann kapplöpningen. Efter fem timmars marsch kunde de i god ordning inta ställning utanför staden och göra sig beredda inför den avgörande striden. Bönderna fick nu ett sämre utgångsläge. Separerade från Visbys milis valde de att samlas sydöst om staden, där de intog position. Säkert hade man beslutat redan på förhand att Visbys stadsportar skulle hållas stängda – en strid inne i staden, bland kvinnor och barn, var inget som rådet eftersträvade. Att ta ställning med hela bondeuppbådet innanför ringmuren var heller ingen god idé. Magasinen i staden var ännu inte påfyllda med årets skörd, och att försörja en stor här under en belägring lät sig inte göras mer än någon vecka.

Dessutom skulle ju landsbygden då ha legat öppen för plundring. En drabbning utanför murarna var det minst dåliga handlingsalternativet. Redan tidigt på morgonen tisdagen den 27 juli låg en tryckande högsommarvärme över Visby. Borta hos danskarna vajade Dannebrogen. De må ha varit något underlägsna till antalet, men i gengäld hade de andra fördelar, inte minst utrustningsmässiga. Vidare var Valdemars armé skolad i krigets konst och hade stridsvana, något som de gotländska bönderna med få undantag saknade. Dessutom var den danska krigsledningen överlägsen den gotländska.Valdemars män inledde striden med att sända i väg en skur av armborstpilar som med fruktansvärd effektivitet borrade sig igenom försvararnas brynjor. Kanske så många som en femtedel av gutarna oskadliggjordes innan den egentliga bataljen ens hade börjat. Sedan vidtog en våldsam närstrid då danskarna gick till angrepp mot bondehären. Drabbningen utkämpades med ett fullkomligt raseri på båda sidor. Med svärd, så tunga att man måste greppa dem med bägge händerna, och meterlånga så kallade danska yxor – breda i eggen och ytterst skarpslipade – gick de stridande lös på varandra. Andra hade ”morgonstjärnor”, ett slags klubbor försedda med kraftiga taggar av järn, eller gissel, läderpiskor med inflätade metallstycken. Pikar kan också ha använts.

Slagfältet var ett enda virrvarr av svettiga, andfådda och skrikande människor i den gassande middagssolen. Gutarna hade, trots sina träsköldar, hjälmar, ringbrynjehuvor och plåtrustningar, inte en chans. Värst drabbades den sämst utrustade delen av uppbådet: gubbarna, femtonåringarna och krymplingarna. Blod sprutade, ben krossades, lemmar skildes från kroppar. Någon fick underkäken avhuggen, en annan båda benen i ett slag. Ingen nåd gavs, Valdemars krigsmän fortsatte i upphetsningen att slå mot redan stupade. Visbys portar förblev stängda under drabbningen. Säkert med stor förtvivlan åsåg stadsvakten bondehärens utsiktslösa kamp från ringmurens tinnar och torn. Eventuellt kan små styrkor ha gjort utfall för att bistå bönderna, utan att det fick någon betydelse för utgången. Förgäves bultade flyende bönder på Söderport och Österport. Men ett beslut var ett beslut. Stadsportarna skulle hållas låsta. Det fanns ingen anledning att låta blodbadet fortsätta inne i staden.

Vidden av det inträffade stod inte klar förrän dagarna efter slaget. I runda tal 1 800 män hade dödats, det vill säga upp­emot hälften av deltagarna – en exceptionellt hög förlustandel. Av dessa var uppskattningsvis trehundra danskar och resten gotlänningar. Betingelserna hade varit de allra sämsta: dels gav danskarna ingen nåd, dels fanns ingen sjukvård på slagfältet. Någon tid att ta hand om de stupade gavs inte den 27 juli. Kaos och förvirring rådde i staden och dess omnejd. Kanske fick kropparna sedan ligga ytterligare några dagar i högsommarvärmen innan det var så pass lugnt att man kunde börja röja upp på slagfältet. Den snabba förruttnelse som följde kan kanske förklara den brådska med vilken man sedan skred till verket: huller om buller vräktes de döda ner i fem-sex massgravar som var upp till sex gånger tolv meter stora. Platsen var Solberga nunneklosters kyrkogård, strax utan­för muren vid Söderport, alldeles i närheten av slagfältet. I en del fall var man var så ivrig att få de halvruttna kropparna i jorden att man inte ens tog av de dyrbara rustningarna. På vissa lämnades kläderna och pansarhuvorna kvar. Däremot togs vapnen tillvara.

Två dagar efter slaget kapitulerade Visby och stadsportarna öppnades för danskarna. Valdemar var mycket belåten med rådets beslut. En stormning skulle trots övertaget ha blivit bevärlig och orsakat manskapsförluster, och en belägring skulle bli för långdragen. Dessutom fanns en risk att Lübeck och de förbundna handelsstäderna skulle blanda sig i. Den faran var överhängande också nu. För Valdemar gällde det därför att inte gå alltför hårt fram med stadens borgare. Krigets spelregler tillät endast plundring om en stad stormats, inte om den kapitulerat. Däremot brandskattades Visby. Under hot om att staden skulle brännas ner till grunden ålades borgarna att samla ihop en skatt – hur stor berättar inte de samtida dokumenten – antingen i reda penningar eller i värdeföremål som guld, silver och pälsverk, som sedan snarast skulle levereras till Valdemars fogdar. Hansans handelsvaror som förvarades i staden lät dock Valdemar bli att lägga beslag på.

Staden tvingades också erkänna Valdemar som Visbys och Gotlands härskare. I gengäld lovade den danske kungen att förnya och ratificera Visbys hävdvunna privilegier, bland dem stadens rätt att prägla egna mynt. Sin jämförelsevis fria ställning skulle Visby också få behålla: den danske krigsherren skulle i likhet med svenska kronan inte lägga sig i stadens förvaltning, såsom skatteuppbörd och rättskipning. Hoten gjorde verkan: borgmästarna och rådet infriade den danske kungens önskningar utan prut. Som tack för tillmötesgåendet bekräftade Valdemar stadens gamla rättigheter. Landsbygden behandlades inte med samma diplomati. Av hävd hade en segrande armé rätt att ta för sig av vad landet Danskarna bättre rustade än gotlänningarna

Valdemar Atterdags yrkeskrigare var väl skyddade mot hugg och slag med sina moderna rustningar, med hjälm som täckte ansiktet med smala springor för ögonen och andningshål (visiret var ännu inte uppfunnet). Vanligtvis hade stridsmän även en pansarhuva av ringbrynjeflätning under hjälmen.

Till skydd för händerna bars antingen pansarhandskar, skickligt förfärdigade av en mängd små järnbitar fastnitade på insidan av en skinnhandske, eller tumvantar av ringbrynjeflätning. Bålen skyddades av en ringbrynjeskjorta; ovanpå denna bars en tygskjorta med en mängd plåtar fastnitade på insidan. Den blanka plåtrustning som ofta förknippas med medeltidens riddare är en långt senare konstruktion, snarare hemmahörande på 1500- och 1600-talen än under den »riktiga» riddarperioden i Norden 1200–1400.

Medeltidens rustningsplåtar – som till exempel kunde skydda skuldrorna – doldes av tyg och läder, det enda som syntes utifrån var nitarna. Det fanns även knäskydd och armbågsskydd av metall. Fötterna skyddades av pansarskor.

Männen i det gotländska allmogeuppbådet var naturligtvis inte lika välutrustade som Valdemars krigsmän. Bland de mest förmögna bönderna fanns dock de som ägde nya och konstfullt tillverkade rustningar och effektiva vapen. Flertalet gutar fick emellertid nöja sig med ålderdomliga svärd – i vissa fall uppemot tvåhundra år gamla –, pilbågar och träsköldar. Andra i folkuppbådet, däribland många gamlingar och ungdomar, hade ingen rustning alls, utan vanliga kläder och endast enklare klubbor, påkar eller ordinära arbetsyxor.

Valdemar återtog Skåne

När Valdemar Atterdag kom till makten 1340 rådde kaos i Danmark. Den gamla stormakten, tidigare ett vidsträckt kungadöme, hade i praktiken upphört att existera. Den äregirige Valdemar IV var fast besluten att återge Danmark dess forna glans och genom en väl avvägd blandning av förhandlingar, hot och våld lyckades han bringa de gamla danska områdena samman. Tjugo år efter makttillträdet var uppgiften i princip slutförd. Bara Skånelandskapen saknades.

Skåne hade tillhört Danmark sedan vikingatiden men kontrollerades vid den här tiden av den svenske kungen Magnus Eriksson. År 1360 syntes omständigheterna gynnsamma för att slå till mot Sverige, som befann sig i svår kris. Kungamakten var försvagad och Magnus Erikssons kroniskt dåliga finanser var om möjligt sämre än vanligt.

På sommaren 1360 skickade Valdemar en här över Öresund som utan större svårigheter återerövrade Skånelandskapen (med undantag av norra Halland). Den danske regenten lät sig dock inte nöja med detta utan riktade blicken mot de svenska provinserna i Östersjön, Öland och Gotland. Här fanns stora vinster att göra. I den händelse kung Magnus skulle försöka ta tillbaka Skånelandskapen kunde Valdemar härifrån rikta stötar mot det svenska fastlandet. Öarna kunde även utnyttjas i en framtida byteshandel med den svenske kungen: kanske kunde Magnus tänka sig att lämna Skånelandskapen ifred om han fick tillbaka Öland och Gotland? Ett krigståg mot Gotland var i förlängningen också en maktdemonstration gentemot Hansan, som förhandlade om förnyade handelsprivilegier i Skåne.

1361 genomförde Valdemar sitt lyckade företag. Och när han strax före sin död 1375 blickade tillbaka på sitt liv kunde han vara nöjd. Danmark var återupprättat och, kanske viktigast för honom personligen, dynastin satt tryggt på tronen. Yngsta dottern, det enda barnet av sex som överlevde honom, den synnerligen begåvade Margareta, förde verket ett steg längre: under hennes fasta hand förenades de tre rikena Danmark, Sverige och Norge i den så kallade Kalmarunionen.

Unika fynd i Visbys välfyllda massgravar

Genom åren har arkeologerna gjort mängder med uppseendeväckande fynd på slagfältet utanför ringmuren

De skriftliga källorna om Valdemartåget 1361 är anmärkningsvärt få och magra. Säkert gick flera handlingar förlorade när Visby rådhus brann ner 1525. Annat arkivmaterial försvann när prästgården i Vall eldhärjades 1735.

Det besvärliga källäget gäller för svensk medeltid i sin helhet. Stora delar av riksarkivets handlingar gick upp i rök när Stockholms slott brann 1697. Dessutom var skrivkunnigheten i Sverige låg under medeltiden och den svenska statsapparaten föga utvecklad. Att det inte finns mycket samtida skrivet om en så omvälvande och välkänd händelse som Valdemar Atterdags invasion är symptomatiskt: enstaka brev, en inskription på ett minneskors och en annan i en kyrka, samt några få omnämnanden i krönikor är allt.

Desto mer givande har de arkeologiska utgrävningarna utanför ringmuren varit. Sådana har företagits 1905, 1912 samt 1928–30. När massgravarna kom i dagen öppnades ett enastående titthål rakt in i medeltiden. Aldrig tidigare hade arkeologerna exempelvis grävt upp så gamla, kompletta och välbevarade rustningar. Tack vare dessa unika fynd vet vi numera åtskilligt mer om hur medeltidens krigare såg ut. Även antalet skelett, och att man vet exakt vilket datum de stupade dog, gör lämningarna till en sällsynthet. Än i dag hämtar man ny kunskap härifrån; Länsmuseet på Gotland har nyligen låtit isotopundersöka det mest välbevarade kraniet. Metoden innebär att man genom att titta på ämnen i kroppen kan se var en person har bott.

Syftet i detta fall är att se om den fallne krigaren var dansk, tysk eller gotlänning. Gun Westholm, förste antikvarie på Länsmuseet, skulle gärna se att fler liknande undersökningar gjordes utifrån det unika materialet.

– Vi hoppas att vi ska få igång ett forskningsprojekt om Korsbetningen, säger hon.

Resultatet av isotopundersökningen, liksom en rekonstruktion av den stupade mannens ansikte, visas i museets nya utställning »Kalla spår», som handlar om hur modern teknik kan lösa gamla gåtor.

Också läsa