Slaget vid Poltava

Svenskarna hade kommit en lång väg. I nära nio års tid, sedan kriget bröt ut år 1700, hade de marscherat hundratals mil i hetta och kyla, regn och torka,

20 mars 2009 av Anna Larsdotter

Svenskarna hade kommit en lång väg. I nära nio års tid, sedan kriget bröt ut år 1700, hade de marscherat hundratals mil i hetta och kyla, regn och torka, för att göra upp med sitt lands fiender. De hade slagits i Sachsen, Polen och Baltikum och deras framgångar hade varit stora. I Narva hade de hävt en belägring och besegrat den ryske tsarens trupper, i Kliszów hade de vunnit över sachsare och polacker. I Fraustadt hade numerärt överlägsna sachsiska och ryska trupper fullständigt nedgjorts.

Men de fortsatte att marschera. För även om Polens kung, den sachsiske kurfursten August, tvingats till underkastelse så återstod fortfarande den viktigaste fienden. Tillsammans med August och Danmarks Fredrik IV hade tsar Peter ingått ett anfallsförbund mot Sverige. Och medan Karl XII var sysselsatt i Polen hade ryssarna tagit tillfället i akt att erövra svensk mark i Baltikum. I Ingermanland hade tsaren låtit anlägga en länge efterlängtad hamnstad, Sankt Petersburg. Det var en svår utmaning för den svenske kungen, som såg sitt ärvda östersjövälde hotat.

Nu skulle allt som tsaren vunnit tas tillbaka. Ryktet om de svenska karolinernas segrar hade spridits runt Europa och gjort intryck på många – inte minst på Karl XII själv. Liksom många andra var han övertygad om att ryssarna inte skulle ha mycket att sätta emot den dag arméerna möttes, man mot man.

I juni 1709 befann sig den svenska hären i Ukraina. Här, invid den lilla staden Poltava, skulle snart stå ett slag som kallats svensk historias viktigaste. Det skulle inte bara sätta stopp för Karl XII:s ryska fälttåg utan för hela det svenska stormaktsväldet.

Att svårigheterna och lidandet på vägen hit varit omänskligt stora förstår var och en som läser de dagböcker och brev som karolinerna lämnade efter sig. Där stiger på sina ställen en förtvivlan upp ur texten som gör stort intryck på läsaren, ännu trehundra år efter händelserna.

Sensommaren 1707 hade de karolinska trupperna marscherat österut från Sachsen. Uppgörelsen med Polen var klar och många hade hoppats på fredliga tider. Kanske kunde man snart vända hemåt igen, till boställen och torp, till väntande familjer? Någon sådan längtan närde dock inte kungen. Hans mål var en direkt konfrontation med tsaren.

I augusti lämnade därför en armé om drygt 30 000 man det grönskande Sachsen för en osäker framtid i öster. Förbanden verkar vid uppbrottet ha varit i någorlunda gott skick, mätta, friska och uppbackade av nya soldater från Sverige.

I Sachsen, ”Kanaans land”, som en soldat kallade det, hade de kunnat äta sig mätta. En student från Uppsala, som såg trupperna tåga förbi, beskrev dem i ett brev hem som ”tjocka, feta, starka karlar med sitt blå och gula livré”. Men säkert visste inte alla vart de var på väg; inte ens krigsledningen ägde fullständig visshet.

Tidigt 1708 tog sig karolinerna fram genom blötmarker och skogar i en terräng så oländig att ingen fältherre före Karl XII tidigare försökt sig på att korsa den. Området kallades Masurien, en sjörik region öster om floden Weichsel (i dag är Masurien namnet på hela den nordöstra delen av Polen). Framför dem retirerade de nervösa ryssarna, beslutna att tillintetgöra svenskarna genom svält och småstrider snarare än genom verklig batalj.

I Masurien utspelade sig de grymheter mot civilbefolkningen som följer på krig. Motspänstiga bybor, som inte utan vidare ville dela med sig av sitt livsuppehälle, torterades och dödades och deras bostäder stacks i brand. Vid den här tiden var det ju kutym att landet en armé färdades igenom också skulle sörja för dess uppehälle. Fältprästen Sven Agrell berättar i sin dagbok hur svenska soldater skickades ut för att döda alla pojkar och män över femton år. Allt livsmedel och mycket av den boskap man hittade förde man med sig. Kvarlämnade djur stängdes in i husen som därefter sattes i brand.

På våren, i Litauen, nådde svenskarna ett vägskäl. Här kunde kungen välja att gå norrut för att bistå försvaret av sina krackelerande provinser vid Östersjön, eller svänga sydost mot Moskva – Rysslands hjärta. De flesta av rådgivarna tyckte norrut. Kungen menade sydost. Svärdet måste smidas medan järnet var varmt, sa han, och den svenska armén var inne i ett lyckligt skede med många segrar bakom sig. Olof Hermelin, sekreterare i fältkansliet, tillhörde dem som tvekade: ”kungen spänner bågen så högt uti allting, så att man fruktar att allt på en gång brister”, skrev han i ett brev.

I ett par månaders tid låg fältarmén stilla i polska Radoszkovicze, i väntan på vår och bättre väglag. Förläggningsområdet var vidsträckt. Här fanns hela små byar av tätt samman­packade tält, mindre för manskapet och större för officerarna. Prydliga pyramider av pikar var uppställda, kokeldarna brann och en bit därifrån, i buskagen, låg de grävda latrinerna. Mellan rader av vagnar stod hästarna uppbundna och där gick också lösboskap omkring, provisoriskt instängslad.

Sjukdomar härjade i lägret; som alltid skördade de fler liv än själva striderna. Mat- och foderbrist rådde och kavalleriet fick använda många kostsamma timmar åt att skaffa föda åt hästarna. ”Hö är icke att se och mycket knappt takhalm”, skrev kavallerichefen Carl Gustaf Creutz hem till sin fru. Han berättade också att lokalbefolkningen gömde livsmedel i gropar i jorden, vilka svenskarna efter hand lärde sig lokalisera. Där kunde man hitta säd som gick att baka bröd på eller ge till hästarna.

I juni 1708, när ängarna börjat grönska, bröt man upp. Det blev en långsam marsch längs blöta vägar, med ett manskap härjat av hunger och sjukdomar. Vid staden Holowczyn i Vitryssland mötte den svenska armén för första gången ryssarna i ett öppet slag. Återigen blev det seger, men ingen lättköpt sådan. Carl Gustaf Creutz berättar i ett brev till hustrun vad som hänt med några av hans officerskollegor: en har fått benpipan avskjuten, en är stucken i benet, ytterligare någon är skjuten i sidan så att harneskets järnsplitter ”göra honom stor pina”. Ryttmästaren Carl Duwall var nog den som råkat värst ut; han hade ”som ett lerskrälle” fått ansiktet hugget i två delar. Duwall dog kort efteråt, skriver Creutz, som själv varit nära att mista livet av ett värjhugg.

På slagfältet vid Holowczyn låg hundratals döende kvar i leran intill floden Vabitj. Såväl fältskärer som kyrkans män hade bråda timmar dessa regniga sommardagar. Bataljonsprästen vid Livgardet Anders Westerman vadade fram i gyttja för att ge nattvarden åt döende soldater. De visste säkert att de snart skulle ligga nerslängda i en anonym massgrav, tusentals kilometer hemifrån. De allra svårast sårade, ”de som ej kunde varken leva eller dö”, stacks helt sonika ihjäl.

Fältskärer och deras gesäller arbetade med de få redskap som stod till buds: kultänger, bensågar, brännjärn, saxar och enkelt förband. Plåster fanns vid den här tiden – det var en sorts klibbig massa som skars av i stänger och kletades ut över mindre blessyrer. Men även om fältskären lyckades lyfta ut en kula och förbinda såret tillstötte ofta komplikationer. Så slutade till exempel den sjuttonårige Johan Adolf Stålhammar sina dagar i fältlägret i Holowczyn – i febersviterna av en kula i låret.

De överlevande samlade ihop sig och tågade vidare. När en man väl tagit plats i armén fanns få vägar ut, förutom desertering. Rymningar straffades med döden och för den som klarade sig utan upptäckt väntade svåra tider i okänt och obarmhärtigt land. Som menig soldat gällde det att tiga och marschera. Att visa tvekan eller rädsla var att bryta historiska koder om mod och manlighet. Det var också att svika sin plikt mot sin kung. Trots de svårigheter och det lidande regenten utsatte dem för tycks många soldater hyst osviklig beundran för Karl XII. Hans till synes totala negligerande av faror, hans uthållighet och enkla soldatstil är viktiga förklaringar till den karolinska stridsmoral som ofta framhävts i historieskrivningen.

I september hade armén nått Tatarsk, fyrtio mil från Moskva. Runt omkring brann landet. Fänriken Joachim Lyth berättar att han en natt kunde räkna till 24 stora eldar som fienden anlagt runt den framryckande svenska armén. Ryssarna förstörde sitt territorium för att hindra svenskarnas försörjning. Man förgiftade brunnar, fällde träd, dödade boskap och tvekade inte att avrätta undersåtar som satte sig på tvären och vägrade lämna sina hem.

För att stävja en hungerkatastrof tvingades den svenske kungen nu ändra sina egensinniga planer. Istället för att fortsätta mot Moskva vände man på klacken och började gå söderut, mot Ukraina. Där, i bördig jordbruksbygd, skulle det förhoppningsvis finnas mat till mannarna och foder till hästarna. Dessutom kunde man kanske få stöd av kosackhövdingen Ivan Mazepa, som smidde planer på att göra uppror mot tsaren. Tanken på att angripa Ryssland var ingalunda uppgiven.

Men missräkningarna följde på varandra. Först och främst gällde det den förstärkningskår under general Adam Ludwig Lewenhaupt som kungen beordrat från Kurland. Vid Lesna hade denna hett efterlängtade armé hamnat i strid med ryska trupper och kort därefter tvingats göra sig av med nästan hela sin tross. I denna fanns mängder av mat, artilleri och ammunition som skulle ha kommit huvudarmén till del. Fänriken Robert Petre, som sökt sig till kriget för att tjäna sitt uppehälle, berättar i sin dagbok att han här, för tredje gången i Karl XII:s tjänst, förlorade alla sina tillhörigheter. Tretton hästar hade han nu gått miste om, men sörjde mest den björnskinnsfäll som skyddat hans sårade ben under ritterna.

Natten efter slaget hade dessutom stor oordning utbrutit bland trupperna. Vagnar som lämnats kvar i gyttjan plundrades på sprit, varefter flera hundra druckna soldater irrade omkring i mörkret. Redlösa eller sovande blev de ett lätt byte för kringströvande kalmucker som högg ihjäl dem utan misskund. Alkoholen kunde vara den tröst som gjorde soldatlivet möjligt att uthärda, men blev ibland också knektarnas fördärv. En besviken Adam Ludwig Lewenhaupt nådde till slut fram till huvudarmén, men utan alla de nya resurser som så väl hade behövts. Tsaren däremot skulle längre fram belåtet utropa slaget den 29 september 1708 till ”Poltavasegerns moder”.

Hoppet stod alltså till Ukraina, där man såg fram emot ”skön fet boskap” och en ”ymnighet korn, råg, vete, havre, hartsgryn, lin, hampa och tobak”, som fänriken vid Dalregementet Anders Pihlström skrev i sin dagbok. Men ryska trupper marscherade ikapp med svenskarna, även de ivriga att ta kontroll över det bördiga och ännu ohärjade Ukraina. Snart skulle ”Lillryssland”, som det kallades, också det ha förvandlats till en smältdegel av våld och brand.

Den svenska armén led, så gjorde också den ukrainska befolkningen. När det blev känt att Mazepa förrått tsaren och övergått till Karl XII:s sida i kriget, stormades kosackledarens huvudstad Baturin och dess invånare höggs skoningslöst ner. Kommendanten avrättades inför ögonen på en belåten Peter den store.

Något som liknade inbördeskrig utvecklade sig i Ukraina, där vissa invånare lierade sig med Mazepa, andra med tsaren. Även svenskarna begick grymheter i detta tumult. Kyrkor där livrädda bybor barrikaderat sig brändes ner av karolinerna, hela städer lades i aska. Staden Krasnokutsk eldhärjades efter en strid med ryssarna i februari 1709 och överlevande invånare drevs från hus och hem. Den rutinerade krigaren Robert Petre greps av deras öde: ”Största medömkan hade man att se de små barnen, som måste gå med sina mödrar uti det djupa snöstöpet, som stod hästarna under buken och det arma folket måste gå till fots uti, och åskåda sina hem och hus brinna.”

Marschen mot Poltava ter sig tidvis som rena skräckodyssén, med hungersnöd bland folk och hästar och ständiga sammandrabbningar med fienden. Av bevarade brev och dagböcker att döma kunde det gå dagar innan soldaterna fick något ordentligt att äta. Värst var de severiska skogarna, där näst intill oframkomliga vägar kom att kantas av döda soldater och hästar. En uppgivenhet spred sig bland manskapet: ”Vad skole vi äta? Vad skole vi dricka? Vad skole vi emot instundande vinterns skarpa köld skyla oss med?” Ja, det var frågan. Ty nu väntade en vargavinter som sent skulle glömmas av de överlevande. Skildringarna av kölden i Ukraina kring julen 1708 hör till de karolinska dagböckernas mest gripande avsnitt.

Skrivaren Magnus Norsbergh, som i egenskap av civil möjligen inte drabbades lika hårt av fältlivets vedermödor, beskrev hur synen av de meniga soldaterna under dessa köldpinade veckor fick honom att gråta: ”Deras ynkliga och eländiga tillstånd, som man uppå dem då se måtte, kunde väl därav ens hjärta svida och ögonen därvid rinna.” Överste Gyllenstierna berättar hur ”hela vägen låg full av ihjälfrusna karlar och hästar samt stodo bagage och sjukvagnar efterlämnade på vägen så att det var ett mycket slätt tillstånd och ynkeligen att anse”.

Männen kunde helt enkelt inte skydda sig mot den stränga kylan i sina alltför tunna kläder och utan att ha ordentligt husrum för natten. Värst drabbade var drängarna som körde vagnarna, ett stort antal av dem frös ihjäl på sin post. Robert Petre berättar hur han såg en dragon sitta ihjälfrusen på sin lika stelfrusna häst. Ett monument i is över krigets helvete. Många tvingades till amputationer, en av dem var fänriken vid Livgardet, Gustav Abraham Piper, som utan bedövning fick tår och hälar avlägsnade med en tång.

Soldaterna ställdes inför utmaningar som krävde en helt annan sorts mod och uthållighet än striderna. De grymma marscherna, endast avbrutna av iskalla nätter i tält eller jordkulor, fordrade en självkontroll och en förtröstan – eller kanske uppgivenhet – som sträckte sig långt in i den ovissa framtiden. Man kunde inte se ett slut på eländet. Fåglarnas beteende denna vinter måste ha tett sig som rena domedagsvisionen: de föll ihjälfrusna till marken. I karolinernas dagböcker märks katastrofkänslan i en allt starkare förlitan på Gud, som det yttersta halmstrået i en förtvivlad situation. Det handlade om att stå ut med smärta, kyla och en hunger som aldrig ville ge vika.

Efter kölden kom en blöt vår med åska och översvämmade vägar. Soldaterna tvingades simma eller vada över floder som stigit över sina bräddar, för att därefter marschera vidare i våta iskalla kläder. Robert Petre berättar hur han i februari måst sova utomhus på öppna fältet efter att tidigare på dagen ha vadat över Vorskla med vatten upp till midjan. ”Ingen vedsticka fanns, varmed den frusne soldaten kunde sig värma och torka”, skriver han sorgset.

På detta ömkliga sätt närmade sig alltså den svenska armén Poltava. Denna ukrainska stad, som skulle få sådan betydelse i rysk och svensk historieskrivning, låg på en höjd vid floden Vorsklas västra strand, med utsikt över skogar, raviner och vidsträckta slätter. Staden, som också hade en fästning, hölls av drygt 4 000 ryssar. Medan bären mognade i de omgivande körsbärslundarna satte svenskarna och deras allierade igång belägringsarbetena. Att Poltava skulle bli en slutpunkt för den långa marschen visste man förstås inte. Man väntade på nya förstärkningar från bland annat Polen. Tanken var att stanna upp och vinna tid.

Att belägra en stad är ingen enkel sak. Poltava skulle skäras av från omvärlden så att de som vistades där varken fick tag i mat, foder, nytt folk eller ammunition. Runt omkring grävdes ett nät av så kallade paralleller och löpgravar för bevakning och attacker av fästningen. Skottandet av löpgravar ankom på svenskarnas senaste allierade, zapo­rogerna; kosacker som dag och natt stod böjda över hackor och spadar för att få undan jord och sten. Det var ett tungt och farligt arbete, då de hela tiden utsattes för beskjutning och stenkastning från befästningen. Myteri tycks ha hotat flera gånger. Allt möjligt skrot som ryssarna kom över kastade de på sina belägrare: stenar, rötter, till och med döda katter. Kungen besökte gärna dessa utsatta arbeten, vilket förstås oroade många ledande officerare. Som vanligt tycktes Karl negligera varje form av fara och det fanns de som undrade om han aktivt sökte sig till livshotande situationer.

Slagregn, då vattnet fyllde löpgravarna till lårhöjd, följdes av en hetta som gjorde arbetet till en plåga. Om natten var det svårt att sova, berättar Robert Petre, både på grund av värmen och på grund av de envisa flugorna. I svarta svärmar hade de invaderat det fuktiga området och förpestade varje måltid och vilopaus.

Belägringen blev inte framgångsrik. Under häftig eldgivning lyckades ryssarna få in mer folk och även mat och ammunition i staden. Fler och fler trupper närmade sig, snart skulle den ryska armén i Poltavaområdet bestå av drygt 50 000 man. Bland de betydligt färre svenskarna sjönk modet.

De saknade kulor och krut, de saknade artilleri. Kavalleriet fick ägna dag och natt åt att samla foder åt sina hästar, och ris och annat material till de alltjämt pågående belägringsarbetena.

Den 17 juni hände det som de höga militärerna länge fruktat: kungen sårades i strid. Han träffades av ett skott i vänster fot och drabbades av en sådan ”olidlig värk och smärta” att han varken kunde sitta till häst eller kommendera sin armé. Magnus Norsbergh berättar i sin dagbok hur kungen lämnade över befälet till ”Hans Excellens fältmarskalken högvälborne greve Rehnskiöldh”, som nu med ett ”oförskräckt hjärta” skulle ta upp kampen med ryssarna. Men varken denne eller hans närmaste, infanteriets överhuvud Adam Ludwig Lewenhaupt och kavallerichefen Carl Gustaf Creutz, verkade ha kvar någon större tro på krigsprojektet.

I slutet av juni hade ryssarna byggt upp ett nytt, väl befäst läger bara en halvmil från Poltava. Somk skydd mot svenskarna fanns ett par skogspartier, och emellan dem ett smalt område där fienden konstruerat sex skansar, eller redutter. Läget såg synnerligen mörkt ut. Mat och foder tröt, och även färskvattnet började sina. En reträtt till Polen var omöjlig utan att armén skulle gå under. Och några förstärkningar därifrån var heller inte att vänta, det hade kungen fått svart på vitt på. Ända utvägen tycktes gå genom en attack på den numerärt överlägsne fienden.

Natten till den 28 juni bröt svenskarna upp till anfall, i beckmörkret. Förhoppningen var att angreppet skulle komma som en överraskning. Men den dag som nu grydde skulle allt gå fel. Det började med att Creutz ryttare red galet i mörkret, en försening som gav ryssarna tid att samla sig. Dessutom hade de, svenskarna ovetande, hunnit bygga nya skansar i det öppna området mellan skogarna, ställda i rät vinkel mot de redan existerande. Tilltaget tvingade den chockade Rehnskiöld till omgruppering, från linje till kolonn. Nu kunde han inte smyga sig förbi redutterna som han tänkt utan måste gå i öppen strid för att nå det ryska lägret.

Bland svenskarna hade rykten spridits att ryssarna var långt fler än de var. 100 000, trodde Joachim Lyth, alltså minst fyra gånger så många som de egna. Den desperation soldaterna kände måste ha varit stor, inte minst då kungen, som alltid sporrat dem med sin obotliga optimism och sitt mod, nu var sårad och måste bäras fram på bår.

Knektarna visste inte mycket om anfallsplanerna, vad de visste var att de var få, att de var trötta och hungriga och att denna utdragna kamp mot tsarens folk nu äntligen skulle komma till ett avgörande. Kanske skulle de dö. Kanske skulle de bli krymplingar för resten av livet. Kanske väntade bättre tider, i framtiden.

De var vana att ställa sin förtröstan till Gud. De var vana att lyda, även när de visste att en order kunde leda till döden. Kanske pratade de inte om rädsla med varandra, men det betyder inte att sådan inte fanns. Den militära organisationen var byggd på en undergivenhetens prägling. Soldaterna skulle hållas i herrans tukt och förmaning. Åtminstone under Karl XI:s tid löd de meniga ryttarnas morgonbön: ”Förläna mig trohet och kärlek till min överhet och bevara mig för synd, skam och last.”

Det var underklassens män som lockades till armén, lottlösa drängar och torparsöner som såg utsikter till ett drägligare liv, med lite pengar och en uniform. Även om den sistnämnda förstås inte ägdes av dem själva utan av de bönder som rekryterat dem. Dessa var besuttna herrar som, enligt indelningsverkets principer, ordnade soldater och hästar i utbyte mot skattesubventioner.

I berättelserna om den 28 juni skulle ordet ”konfusion”, förvirring, bli rikligt förekommande. Svenskarna besköts omgående av mördande ryskt artilleri, vilket bäddade in hela området i tjock, svart krutrök. Som förblindat ryckte infanteriet fram för att ta sig förbi skansarna, under stora förluster. De hade behövt kanoner, men hade inga. Oklar ordergivning gjorde att flera bataljoner infanterister blev kvar vid en av redutterna, som de utan framgång försökte inta. I sitt underläge och utan artilleri hade de inget att sätta emot. Medan övriga trupper tog sig förbi lät befälhavaren, Carl Gustaf Roos, slaktandet fortsätta. Flera gånger hörde han sina män ropa att man borde ge upp. Svaret löd: ”Det gör ingen redlig man”. Snart var infanteristerna omringade av tsarens trupper – när de ett par timmar senare lade ner sina vapen återstod 400 av 2 600 soldater.

Kungen, vars livvakt decimerades en efter en, krävde att få vara mitt i stridens hetta. Båren där han halvlåg sköts sönder, liksom hästarna som bar den. Johan Hultman, kungens taffeltäckare och trogne tjänare genom en rad av år, berättar hur han slutligen hjälpte Karl upp på en häst och samlade ihop de blodiga bindlarna kring hans fot. Kungen kommenderade, skriver Hultman, ”med värjan i handen och stöveln samt sporren på högra foten”.

Men då hade den svenska armén redan drabbats av det slutliga dråpslaget. Efter ett par timmars fruktlös väntan på Roos fotsoldater tornade en två kilometer lång front av ryssar upp sig för att ta emot det slutliga svenska anfallet. Det dröjde inte länge förrän svenskarna ”som en fågel uti snaran blevo inspärrade [...] och ingenstans komma kunde”, som skrivaren Magnus Norsbergh nedtecknade efteråt.

Löjtnanten Friedrich Christoph von Weihe beskrev hur de svenska soldaterna sprang framåt ”med döden för ögonen”. De hann aldrig höja sina vapen. Infanteriets vänsterflygel bröt samman i ett dån av musköteld alltmedan general Lewenhaupt med förmaningar och slag ansträngde sig för att tvinga flyende soldater tillbaka in i leden.

Lars Tisensten, kapten vid Livgardet, beskrev hur ”fienden med pikar, bajonetter och värjor ivrigt slaktade och allt vad han kunde massakrerade, oavsett inte observeras kunde vad dött eller levande var”. Det var Livgardet som drabbades hårdast i det grymma slutskedet av slaget. Norsbergh ger i sin dagbok en helvetesbild där ”bombers kastande, jämte flygande granater” perforerade den röksvärtade ukrainska sommarhimlen.

Herren verkade nu slutgiltigt ta sina händer ifrån de svenska. På en halvtimme var den över, denna batalj som svenskarna sökt i nära två års tid. Rehnskiöld hade tagits till fånga, varför kungen, till häst och med ymnigt blödande vänsterfot, lyckades dra samman resterna av sin armé och hasta mot trossen. Bakom sig lämnade han omkring 8 000 döda eller svårt sårade landsmän i den brännande solen på slagfältet. De plundrades på allt av värde, in på den nakna kroppen. Där låg de sedan i högar, döda och ännu levande om varandra, i ett brus av jämmer och skrik. Vidrigheten tycks omöjlig att föreställa sig.

Joachim Lyth sammanfattade kort: ”Här var nu vår lycke­liga periodus omlupen, och var denne dagen oss svenskom en bister, mulen och mörk dag, ja, en alltför stor olycksdag.”

Med ryska trupper i hälarna drog sig svenskarna söderut. Tsaren hade utlovat en belöning på 100 000 rubel och generals grad för den som kunde infånga Karl XII. På eftermiddagen den 30 juni kom man fram till byn Perevolotjna, där kungen lämnade över befälet till en missmodig Adam Ludwig Lewenhaupt. Tillsammans med hovfolk, ämbetsmän och kosackhetmanen Mazepa korsade den sårade Karl den kilometerbreda floden Dnjepr liggande på sin bår.

För att rädda sin egen person skulle han ta sig till Turkiet, och så småningom stråla samman med sin armé i staden Otjakov vid Svarta havet. Bland de kvarvarande soldaterna var missmodet stort. Hungern och tröttheten var enorma och stridsmoralen började krackelera. Många män försökte följa sin kung då de insåg att de inom loppet av några timmar skulle vara de förföljande ryssarnas fångar.

Även befäl lämnade sina trupper i sticket för att sätta sig i säkerhet på andra sidan floden. Vagnar slogs sönder och gjordes om till flottar, hästar bands ihop och tvingades med skrik och slag ner i det forsande vattnet. Karlar sköts ihjäl av sina kamrater, som försökte rädda sin egen överfart på de bräckliga farkosterna.

Fältprästen Sven Agrell berättar hur hans tillyxade fartyg överfölls av ”hoptals” av folk som försökte klamra sig fast, och att han måste bruka våld för att göra sig fri från dem. Ödet, i form av 9 000 ryska soldater, hann snart upp Lewenhaupt och hans desorienterade män.

Det var en armé i kaos som kapitulerade för tsaren klockan 11 den 1 juli 1709. 20 000 svenskar, bland dem 1 600 kvinnor och barn, blev ryssarnas fångar och fördes i triumf till Moskva. Tre fjärdedelar av dem skulle aldrig återvända hem. Allierade kosacker avrättades under grymma former.

Medan tsaren hyllades av jublande folkmassor bars den svenske kungen vidare mot turkiska Bender. Hans armé låg i spillror, hans östersjörike föll samman. Men med en dåres envishet gjorde han upp nya krigsplaner. Kanske kunde den turkiske sultanen övertalas att gå med på en attack mot tsaren?

I Perevolotjna hade stormakten Sverige kommit till vägs ände, men kungen insåg det inte. Tolv år senare, när det stora nordiska kriget äntligen var slut, hade 200 000 svenska män och pojkar fått sätta livet till. En av dem var Karl XII själv.

Hjälte eller förrädare?

Adam Ludwig Lewenhaupt är en omtvistad figur i svensk historia. Han föddes i fält utanför Köpenhamn 1659, där fadern, Ludwig Wierich, deltog i belägringen. Adam Ludwig blev tidigt föräldralös och uppfostrades av prominenta medlemmar av den svenska högadeln. Lewenhaupt var en duktig krigare som vann flera segrar åt Karl XII. Hans sista år i den svenska kungens tjänst blev dock kantat av misslyckanden. Marschen med den tunga och trögrörliga förstärkningstrossen slutade i katastrof, liksom slaget vid Poltava, där Lewenhaupt var chef för infanteriet. Till sin natur verkar han ha varit svartsynt och ofta frustrerad över att inte tillhöra den innersta kretsen kring kungen.

Vid Perevolotjna valde Lewenhaupt att ge upp trots att han lovat Karl XII att aldrig kapitulera. Dessutom fattade han det för tiden oerhörda beslutet att fråga soldaterna om deras syn på saken. Ville de strida eller ge upp? Många förvånades och några dragoner svarade: »Varför frågar man oss nu? Tidigare har man aldrig frågat oss utan det har hetat: gå på!»

Kungen förlät aldrig Lewenhaupt för hans handlande. Inga försök gjordes att utväxla honom och han förblev i rysk fångenskap fram till sin död 1719.

Efteråt har synen på Adam Ludwig Lewenhaupt varit polariserad. Var han en förrädare eller en hjälte? Sanningen ligger nog någonstans mittemellan, tror Einar Lyth, militär och Poltavaexpert. I vår utkommer han med en bok om den lewenhauptska marschen, skriven tillsammans med en rysk kollega, Pavel Konovaltjuk. Det är första gången som en rysk och en svensk forskare samarbetar i en bok om fälttåget 1707–09.

– Kapitulationen går inte att bortförklara, men visst hade han sina skäl. Luften hade gått ur den svenska armén, folket trodde inte längre på krigsföretaget. Gud och världen tycktes vara emot dem, säger Einar Lyth.

I sin bok kommer Lyth och Konovaltjuk att presentera nya fakta kring förstärkningskåren. Bland annat har de kommit fram till att trossen var långt större än man tidigare trott. Den bestod, enligt Lyth, av fler än 4 500 vagnar och ungefär 12 000 slakt­boskap. Det var alltså en mycket långsam och utsatt karavan som tågade fram genom Europa på väg mot huvudarmén.

Författarna har också hittat förhörs­protokollen med de svenskar som återkom till Baltikum efter att ha försvunnit vid Lesnaslaget. Det handlar om tusentalet dokument som bara till en mycket liten del undersökts tidigare.

Sanningen dold i marken

I två omgångar har svenska arkeologer varit i Poltava för att undersöka platsen för slaget 1709. Målet har varit att hitta spår efter de famösa redutterna och att lokalisera den exakta platsen för huvudstriden. Men vet man inte det redan? Nej, de kartor som mycket av Poltavaforskningen bygger på är inte helt tillförlitliga. Den enskilt viktigaste är hundra år gammal och framställdes på uppdrag av den svenska Generalstaben år 1911. Då hade de sista resterna av skansarna, enligt ny rysk forskning, varit försvunna i närmare ett sekel.

Det internationella slagfältsteamet arbetade i Poltava sammanlagt fyra veckor under 2007 och 2008. Tre svenska forskare deltog i projektet, som leddes av den amerikanske professorn Adrian Mandzy och Bo Knarrström, arkeolog vid Riksantikvarieämbetet. Gruppen kunde snart konstatera att redutterna inte har stått på de platser man trott. Det brukar sägas att deras placering bildade ett T. Mandzy och hans kollegor lutar snarare åt att de bildade formen av ett L.

Enligt Bo Knarrström har man med hjälp av markradar funnit rester av åtminstone en redutt. Man har också gjort en noggrann inventering av alla tillgängliga kartor, ryska såväl som svenska. Utförligare resultat kring detta kommer att publiceras i en bok som kommer ut hösten 2009.

Det slagfältsarkeologiska projektet kring Poltava sker i samarbete med bokklubben Svenskt militärhistoriskt bibliotek, vars medlemmar samlat in pengar till undersökningen. När idén presenterades för några år sedan hoppades många på storverk. Slaget har ju setts som en avgörande händelse i såväl svensk som rysk historia. Varför gick det egentligen som det gick? Kunde svenskarna ha vunnit? Och var finns de stupade svenskarnas kvarlevor?

Källäget när det gäller Poltava kompliceras av att hela det svenska fältarkivet försvann vid kapitulationen. Kartskisser, ordergivning, rullor och protokoll som kunde ha kastat ljus över skeendet är borta för alltid. Det har betytt att bevarade dagböcker, brev och berättelser fått en högre dignitet. Dessa skrevs dock ofta långt efter själva händelserna och är i grunden subjektiva skildringar. På rysk sida finns officiella handlingar kvar, men har ofta en propagandistisk prägel.

Att finna »sanningen i jorden» har följaktligen setts som en lockande lösning. Hittade man väl redutterna, menade förespråkarna, skulle man också finna resterna av stupade svenskar. Redutternas vallgravar troddes nämligen ha varit den perfekta platsen att skotta ner döda kroppar i. Den typen av omfattande utgrävningar är av ekonomiska skäl dock inget som arkeologerna tänker gå vidare med i nuläget.

– Projektet var från början tänkt att bli betydligt större, säger Bo Knarrström. Som det ser ut nu har vi avslutat vårt uppdrag i Ukraina, även om analyser av fynden fort­farande pågår.

Slaget vid Poltava utspelade sig över ett flera kvadratkilometer stort område som genom åren genomgått ansenliga förändringar. Bland annat ligger här en gammal sovjetisk militärbas, ett museum, industrier och bostäder. En järnväg löper också genom landskapet. Stället har spår efter flera sentida strider. Bland annat hittade arkeologerna mängder av granatsplitter och maskingevärskulor från andra världskriget under utgrävningarna. Man fann också en deltagarmedalj från Krimkriget och patronhylsor från ryska inbördeskriget.

Det märkliga är att få fynd från 1709 kunnat redovisas. Trots att slaget omvittnats som så stort har man bara hittat ett par hundra föremål som säkert kunnat knytas till drabbningen. Det handlar främst om muskötkulor, såväl ryska som svenska. Men ansamlingen av kulor på en och samma plats gör att arkeologerna tror att huvudstriden skedde betydligt närmare det ryska lägret än kartorna anger.

– Svenskarna måste ha varit ända inpå det ryska lägret, säger Bo Knarrström. Dessutom visar våra undersökningar att detta var litet, betydligt mindre än man tidigare trott. Hade svenskarna haft ytterligare några tusen man, om man till exempel haft med sig Roos infanterister (som fastnade vid redutterna), hade de kunna segra.

Men varför finns det då så få lämningar efter slaget? Knarrström anger tre möjliga alternativ. Något geologiskt fenomen kan ha gjort att de helt enkelt uppslukats och försvunnit i den ukrainska gyttjan. Undersökningar av den ryska befästningen i Vapruk nära Poltava uppvisar avsevärt större fyndtäthet. Men där är jorden betydligt lättare och sandigare. Bristen på fynd kan också helt enkelt bero på att någon plockat upp dem redan i samtiden. Ammunition var bristvara och det var vanligt att stridsområden dammsögs på bly som kunde återanvändas.

En tredje förklaring är knepigare: kanske hade helt enkelt inte slaget vid Poltava den magnitud som historien tilldelat det? Visserligen dog väldigt många svenskar, men frågan är när, var och hur de slutade sina liv. Stupade de verkligen, som det sägs, i framryckningen mot det ryska lägret? Den våldsamma offensiven var ju de djärva karolinernas kännemärke. Eller dog de flyende, av värjhugg i ryggen, kanske långt borta från huvudstridsplatsen?

– När ena sidan viker vet vi att en strid gärna förvandlas till ren slakt, säger Bo Knarrström.

Denna – möjligen mindre heroiska – bild betyder egentligen ingenting för tolkningen av slagets politiska betydelse. Med kapitulationen efter Poltava lämnade Sverige över sin roll på stormaktsscenen åt Ryssland och ett nytt skede av historien tog sin början. Exakt vilken kombination av skeenden som ledde fram till maktskiftet får vi aldrig veta.

Anna Larsdotter är frilansjournalist. Hon utkom i höstas med Hästens tid – rid- och stridskonst under stormaktstiden.

Att läsa Minnet av Poltava – ögonvittnesskildringar från Karl XII:s ryska fälttåg (1998) i urval av Peter Englund. Poltava – berättelsen om en armés undergång (1988) av Peter Englund. Katastrofen vid Poltava – Karl XII:s ryska fälttåg (2007) av Peter From. Det stora nordiska kriget – en berättelse om stormakten Sveriges fall (2008) av Peter Ullgren. Karolinska dagböcker (1958) sammanställda av Alf Åberg. Tsar Peter och kung Karl – två härskare och deras folk (1998) red Sverker Oredsson.

Också läsa