Skräckens mästare Edgar Allan Poe fyller 200 år

I år är det 200 år sedan Edgar Allan Poe föddes. Förmodligen är han den amerikanska författare som haft störst betydelse för litteraturens utveckling.

19 juni 2009 av Jan Hoff

I år är det 200 år sedan Edgar Allan Poe föddes. Förmodligen är han den amerikanska författare som haft störst betydelse för litteraturens utveckling. En svensk som är intresserad av litteratur vet i allmänhet minst tre saker om Poe: att han skrev skräcknoveller (som man fick läsa på mellanstadiet), dikten ”Korpen” (som man fick läsa i gymnasiet) och att han var deckarförfattare.

Passande nog både började och slu­tade Poes eget liv med ett mystiskt försvinnande. Innan han fyllt ett år försvann hans far, skådespelaren David, spårlöst. Kanske antog han en ny identitet, i en annan delstat. Och den 3 oktober 1849 hittades Poe själv, 40 år gammal, halvt medvetslös utanför en bar i Baltimore. Fyra dagar senare dog han. Sedan dess har varje Poeforskare sin egen hypotes om vad som hände: förgiftning, fylla, överdos, rånmord, rabies, självmord eller hjärnsjukdom?

Det hade sett ut som om Poe var på väg mot sagans lyckliga slut. Hans ungdoms älskade Elmira (nu en rik änka) hade gått med på att gifta sig med honom. Han skulle bara åka till New York och ordna upp några småsaker.

För att en bok ska kvala in som en äkta deckare ska flera kriterier vara upp­fyllda. Brottet ska vara huvudsaken, och inte bara sidointrig. Ledtrådar och miss-­tänkta ska presenteras för läsaren, så att denne kan tävla, på lika villkor, med detektiven. Och helst ska problemlösaren inte vara polis utan amatör.

Edgar Allan Poe var först i världen med att uppfylla dessa kriterier. I hans tre noveller om den skarpsinnige problemlösaren C Augustus Dupin – Morden på Rue Morgue (1841), Mysteriet Marie Rogêt (1842) och Det undansnillade brevet (1844) – finns det mesta som vi förknippar med genren: en återkommande figur, en superhjärna, följeslagaren – som problemlösaren kan briljera inför och föra en dialog med – och det logiska resonerandet som leder fram till gåtans lösning. Det är uppenbart att Arthur Conan Doyle lånade mycket från Poe när han skapade sin hjälte Sherlock Holmes.

Poe förlorade inte bara sin far tidigt. 1811, då han var två år gammal, dog hans mor, varefter han hamnade hos fosterföräldrar i Virginia. Dessa såg till att han fick en burgen uppväxt. Fosterfadern, som bidrog med mellannamnet Allan, for till England i affärer och den sexårige Edgar följde med. Kanske var det där han upptäckte lord Byron och de andra romantikerna.

Efter konflikter med fosterfadern – som aldrig formellt adopterade honom – om finansiering av universitetsstudier försökte sig Poe på den militära banan, men insåg snart att det var poesin som var hans liv. Hans första diktsamlingar sålde inte särskilt bra. Dock lyckades han få in en del texter i olika publikationer. Han fick även redaktionella uppdrag. Han gifte sig med sin trettonåriga kusin Virginia Clemm, med vilken han levde ett osäkert och fattigt liv. De fick aldrig några barn.

1837 publicerades följetongen Arthur Gordon Pym, en märklig korsning mellan sjöroman, skräckberättelse och sciencefiction. Författare som Herman Melville och Jules Verne läste och tog intryck av boken – kanske var det först på 1900-talet som världen tillfullo var mogen för sådana experiment. Men tillräckligt många måste ha uppskattat Poes skrivande, för han fick beställning på ytterligare en följetong.

Det blev vildavästernäventyret Julius Rodman (1840), tyvärr avbrutet efter hundratalet sidor eftersom Poe och redak­tören blev osams. Under hela författar­karriären skrev Poe omväxlande poesi, noveller, romaner, essäer, kritik, poetik och konstiga texter som inte går att placera i något fack. På 1820-talet var poesin viktigast. 1848 gav han ut den märkliga boken Eureka, i vilken han ansåg sig kunna förklara hur allt i universum hänger ihop. För eftervärlden är det framförallt som novellist han är viktig.

Den som efter Poes död utsågs att förvalta hans litterära kvarlåtenskap blev, ironiskt nog, Rufus Griswold, en redaktör som varit Poes rival. Om inte Griswold svartmålat Poe i olika biografiska texter hade kanske aldrig den franske poeten Charles Baudelaire fått upp ögonen för amerikanens författarskap och introducerat honom i Europa.

Baudelaire såg Poe som en sorts idealfigur: poeten som trotsade alla borgerliga konventioner. Poe blev en modell för modernisterna ungefär som Byron en gång fungerat för romantikerna.

Jan Hoff

Sveriges första deckare

Den första svenska detektivromanen, Stockholmsdetektiven, hämtade sitt stoff från verklighetens polisarbete. Boken skrevs 1893 av Fredrik Lindholm (under pseudonymen Prins Pierre). Särskilt stora likheter föreligger inte mellan dess hjälte Hammar och Sherlock Holmes, vars äventyr börjat översättas till svenska 1891. Hammar nystar upp en försäkringshärva i E-tuna.

I själva verket bygger boken på verkliga händelser som utspelat sig i Eskilstuna några år tidigare och som den socialt engagerade författaren kände stor indignation över. Många av stadens mäktigaste män var inblandade.

Lindholm är på sätt och vis en föregångare till socialt engagerade för­fattare som Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Än i dag bygger svensk deckarexport på hårt arbetande statsanställda som rotar i missförhållanden i en igenkännbar svensk verklighet.

Jan Hoff

Att läsa: Stockholms-detektiven av Prins Pierre (pseudonym för Fredrik Lindholm). Utgiven av Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland 2007.

Kanske är du intresserad av...

Läs också