Skapade Island lagar mot kungamakt?

På Island är mycket uppenbart som på andra håll är dunkelt. Det går att se hur glaciärer och vulkaner format landet. Och islänningarna har troligtvis...

14 mars 2001 av Charlotta Sjöstedt

På Island är mycket uppenbart som på andra håll är dunkelt. Det går att se hur glaciärer och vulkaner format landet. Och islänningarna har troligtvis bättre kännedom om sin historia än något annat folk i världen. I Sverige kan hembygdshistorien handla om vem som bodde på vilken gård på 1800-talet. Islänningarna vet vem som bodde på vilken gård på 900-talet.

Det verkar nästan som om de läser landskapet och sagorna samtidigt – föreställer sig karaktärerna och händelserna. Här hände det! Personerna i sagorna engagerar islänningarna som om det vore deras grannar. Och det är faktiskt inte bara islänningar som engageras. I augusti hölls i Akureyri på norra Island en internationell forskarkonferens om de isländska sagorna. 260 litteraturvetare, språkforskare och historiker samlades för att diskutera det senaste inom sagaforskningen.

En av de många orter med historisk anknytning som besöktes var Örlygsstad. Professorer och forskarstuderande stod i det friska gräset och såg för sin inre syn hur beväpnade män till häst närmade sig från dalen och från fjällsluttningen för att gå lös på varann i ett besinningslöst mördande.

År 1238 stod här ett slag där en bror till författaren Snorre Sturlasson, Sighvat Sturlasson, och fyra av dennes söner blev dräpta liksom många av deras allierade. Segrarna i slaget avrättade direkt efteråt åtskilliga av sina fiender. Så lyder texten i Sturlungasaga:

”Då blev Hermund Hermundsson ledd till hugg. Han hade ett ovanligt långt och vackert hår och sade att han ville binda opp håret så att det inte blev blodigt. Detta gjorde han. Germund Tjuv högg honom och Klöng förde fram honom. Alla blev de dräpta med Sighvats yxa Stjärna.”

Den som författat denna text är med stor sannolikhet en släkting till Sighvat och hans söner, Sturla Tordsson. Sturla var själv med i slaget. Hur pass tillförlitlig hans beskrivning av slaget vid Örlygsstad egentligen är kan naturligtvis diskuteras. Men att det verkligen stod ett slag där och att Sighvat och hans söner dräptes kan vi nog ta för ett faktum.

Sagor om småfolk

De isländska sagorna skiljer sig mycket från den litteratur som skrevs i resten av Europa vid samma tid. Islänningarna skrev på prosa och i en korthuggen stil med precisa och nyktra beskrivningar. Påfallande ofta omtalas vanligt enkelt småfolk.

Det var på elva- och tolvhundratalet som sagorna nedtecknades. En del av stoffet hade då förmedlats muntligt under århundraden, annat hämtades från händelser som låg nära i tiden.

Sagorna betraktades från början som sann historieskrivning, men i mitten av 1900-talet hade man kommit fram till att de mer borde ses som litteratur. Och historikernas intresse svalnade. Men på 1970-talet återuppväcktes intresset.

Sagorna är ovärderliga när man vill komma åt medeltida mentalitet och samhällsstruktur. Vi kanske inte kan lita på att saker har gått till exakt som det sägs i sagorna, men vi får veta vilka föreställningar människor hade om samhället och om livet och döden.

Vad var det då för intellektuell elit som skapade denna skatt? Det var bönder boende i gräsbevuxna torvhus som mest liknade upphöjningar i marken.

Snorre Sturlasson t ex levde på 1200-talet och skrev Snorres Edda, vår viktigaste källa till kunskap om den fornnordiska mytologin. Han var en rik och mäktig hövding efter isländska förhållanden, men någon kontinental lyx fanns inte i hans hem. Island anses ofta ha varit ett förhållandevis egalitärt samhälle från begynnelsen.

Koloniserades av norrmän

Ungefär 870–930 koloniserades landet av i första hand norrmän – en del av dem kom via Brittiska öarna. Tidigare hade det bara funnits några få irländska munkar på ön.

Islands bebyggande var ett led i en allmän nordisk expansion under vikingatiden. Vikingarna seglade till Brittiska öarna och Färöarna och bosatte sig där. Island var bara ett steg till. Nästa etapp blev Grönland och nästa igen Kanada, även om Kanada aldrig fick någon permanent vikingabosättning.

Vid 900-talets början var utvandringen till Island i stort sett avslutad. En osäker uppskattning säger att invånarantalet var 60 000–80 000 under senare hälften av 1000-talet.

I Norge fanns under vikingatiden olika lagar som gällde för små områden. Ting hölls på många platser och somliga som hade både dömande och lagstiftande makt kallades allting. De isländska nybyggarna tillämpade norska lagar och rättstraditioner. Källorna vittnar om två häradsting innan ett ting för hela Island instiftades. Det fick namnet Alltinget och var både lagstiftande och dömande. Innan det bildades hade en man skickats till Norge för att lägga grunden till den isländska lagen.

Personliga ämbeten

De som hade makten på Alltinget var de så kallade godarna. De var hövdingar med både religiös och världslig makt. Godarnas ämbeten kallades godord och betraktades som personlig egendom. Godorden kunde köpas, säljas och ärvas. Ett godord var inte geografiskt begränsat. Varje bonde skulle tillhöra ett godord, men kunde själv välja vilket inom den landsdel där han bodde. När bonden valt att tillhöra ett visst godord blev han godens tingsman. Populära godar fick fler tingsmän än andra och därigenom större inflytande.

Alltinget hade alltså lagstiftande och dömande makt, men någon verkställande makt fanns inte. När ett brottmål avgjorts fick de som lidit skada själva se till att straffet utkrävdes.

Perioden från Alltingets instiftande cirka 930 och fram till 1262/64, då Island blev en del av det norska kungariket, brukar kallas fristatstiden. Samhällsorganisationen byggde på en känslig maktbalans mellan hövdingarna. Under 1200-talet pågick en ursinnig och blodig maktkamp mellan dem, vilket slaget vid Örlygsstad är ett tydligt exempel på, och den maktbalans som var en förutsättning för att systemet skulle fungera sattes ur spel. Följden av att hövdingarna inte kunde göra upp sina mellanhavanden fredligt blev att Island till slut kom under en norsk kung och då upphörde de inbördes striderna.

Danskt herravälde

Island tillhörde sedan Norge fram till 1380. Då bildades personalunionen mellan Norge och Danmark som även Island ingick i. 1918 blev Island en suverän stat, men hade gemensam kung med Danmark fram till 1944 då republik utropades.

Samtidigt med att islänningarna började slåss för sin självständighet från Danmark skapades en romantisk syn på den fornisländska fristaten. Man ville gärna se den som en demokrati och republik långt före sin tid. Sagalitteraturen sågs som uttryck för isländsk nationalism.

Numera är synen på fristaten betydligt nyktrare, men det finns ändå meningsskiljaktigheter. Professor Jesse Byock från Los Angeles fick på sagakonferensen mothugg av bland andra litteraturprofessorn och göteborgaren Lars Lönnroth och Sverre Bagge, som är proffessor i historia i Bergen.

Den studie som Jesse Byock lade fram beskriver det tidiga Island som en mycket ovanlig samhällsbildning. Det består av en blandning av strukturer som utmärker så kallade primitiva samhällen och strukturer som finns i högt utvecklade kulturer.

Det fanns till en början inga städer på Island och inget skriftspråk. Ekonomin var baserad på jordbruk i liten skala. Men islänningarna hade samma kulturella bakgrund som de vikingar som anlade handelsstäder på Irland, erövrade England och bedrev långdistanshandel med Bysans.

Lagar mot kungamakt

Den fornisländska fristaten hade ingen verkställande makt, men väl en enhetlig lag och ett domstolssystem för hela Island, vilket Jesse Byock ser som uttryck för hög utveckling. Orsaken till att utvecklade och outvecklade strukturer blandades på Island, menar han, är sättet som samhället kom till på. Islänningarna kom till ett i stort sett obebott land som på grund av sitt läge aldrig hotades av fiender utifrån, och man hade ett fritt val att forma samhälle. Å ena sidan tog de med sig ett embryo till statsstruktur från Norge, men å andra sidan lagstiftade de medvetet mot kungamakt.

– Utvecklingsmaskineriet gick baklänges på Island. Det var inte ett primitivt samhälle vars utveckling hejdats. Det var ett samhälle som medvetet valde en mer jämlik organisation än den i moderlandet Norge, säger Jesse Byock.

Han menar att islänningarna konsekvent genom lagstiftning motverkade klasskillnader. Och det tyder på att det fanns en ideologi bakom, även om denna ideologi aldrig kommer till klart uttryck i källorna.

Jesse Byock säger inte att den isländska fristaten var jämlik. Där fanns slavar och fria män, jordlösa och jordägande, men nivåerna var färre än i det samhälle de kom ifrån.

Inget medvetet val?

Det Jesse Byocks kritiker framför allt opponerar sig emot är att det skulle ha legat en ideologi och ett medvetet val bakom fristatens relativa jämlikhet. Lars Lönnroth betonar att det inte finns några som helst bevis i källorna för att islänningarna hade en republikansk ideologi på 1000-talet.

– Det var inte förrän på 1200-talet som det fanns en utvecklad kungamakt i Norden. Det är anakronistiskt att se Island och Norge som två skilda enheter före 1200-talet, säger Lars Lönnroth.

– Dessutom är Island ett kargt och litet land där naturförhållandena inte tillät någon att samla rikedomar som på andra håll i Europa under medeltiden.

Sverre Bagge framhåller att hela Norden vid den här tiden var relativt egalitärt. Det var mer en gradskillnad än en artskillnad mellan Island och övriga Norden. Överallt i Norden hade stormän makten och det hade de i kraft av uppslutning från småfolket.

– Möjligen var systemet på Island mer formaliserat än i Skandinavien, säger Sverre Bagge.

– Det fanns ett synsätt som sa att en ledare måste visa att han dög till ledare, men det fanns i hela Norden.

Under 1100- och 1200-talet gick utvecklingen i Norden mot en fastare, mer auktoritär och mer hierarkisk organisation. Kungamakten utvecklades och samma process pågick på Island. Att Island inte fick någon kung förrän 1264 kan förklaras med att det är så avsides beläget.

Ett viktigt argument för Sverre Bagge är att det faktiskt var de isländska hövdingarna själva som såg till att Island kom in under Norge.

– Det är omöjligt att förklara att Island gav sig under Norge på grund av press utifrån. Det fanns inte en enda beväpnad norrman på Island före 1262, säger Sverre Bagge.

Islänningarnas ideologi under fristatstiden diskuteras alltså livligt idag. Frågan är om de själva diskuterade ideologi. Det som slår en nutida sagaläsare är kanske allra mest det osentimentala sättet att skildra både det politiska spelet och enskilda människors livsöden. Det finns inget överdrivet heroiserande. Snorre Sturlasson blev också han mördad i inbördesstriderna som föregick fristatens fall. Enligt Sturlungasaga bryter sig Snorres fiender in i hans hus på natten. Han gömmer sig i källaren, men fienderna finner honom.

”Simon Knut bad Arne att hugga honom.

– Låt bli att hugga, sa Snorre.

– Hugg du, sa Simon.

– Låt bli att hugga, sa Snorre.

Därpå gav Arne honom banesår och också Torsten sårade honom.”

Charlotta Sjöstedt är verksam som vetenskapsjournalist.

Kanske är du intresserad av...

Läs också