Singel i storstan

Sverige har flest singelhushåll i världen. Nästan var tredje vuxen svensk bor ensam. I Stockholm är nära sextio procent av hemmen ensamhushåll. Singellive

28 september 2010 av Anna Larsdotter

Sverige har flest singelhushåll i världen. Nästan var tredje vuxen svensk bor ensam. I Stockholm är nära sextio procent av hemmen ensamhushåll. Singellivet brukar ses som något typiskt för vår tid. Och om vi jämför med situationen för femtio–sextio år sedan så stämmer det antagandet. Kring år 1945 var antalet ensamhushåll i Sverige bara sex procent. De allra flesta män och kvinnor gifte sig och bildade kärnfamilj.

Men går vi ytterligare hundra år tillbaka i tiden blir bilden en annan. Vid mitten av 1800-talet liknade förhållandena de som råder i dag. Med en skillnad: medan det numera främst är män som lever ensamma var 1800-talets singlar kvinnor. Kring 1850 var en tredjedel av landsbygdens kvinnor ogifta och nära hälften av stadens. Speciellt bland adels-, präst- och borgardöttrar sjönk giftermålsfrekvensen kraftigt under århundradets lopp.

Dagens singeltrend brukar förklaras med nutidsmänniskans stora frihetsbehov och rädsla för att binda sig. Den motiveringen gällde inte för 150 år sedan. Förmodligen skulle de flesta av den tidens kvinnor ha gift sig om det hade varit möjligt. Äktenskap, familj och släkt utgjorde den kärna kring vilken samhällsnätet var vävt. Som ogift passade du dåligt in i mönstret. Ändå var Sverige fullt av kvinnor som aldrig gifte sig.

På 1800-talet var äktenskap en ekonomisk fråga. För att kunna bilda familj behövdes pengar, vare sig du var man eller kvinna. Som man måste du kunna axla försörjningsbördan, inte bara för dig själv utan också för hustru och barn. Under seklets lopp steg giftermålsåldern främst för över- och medelklassmän. De avvaktade fast tjänst och en god inkomst innan de bildade eget hushåll. I ett samhälle utan sociala skyddsnät och utan pensionsavgångar handlade det ibland om att invänta en äldre kollegas död. Som kvinna behövde du en hemgift för att locka friare. Problemet var att kvinnorna började bli så många att deras fäder hade svårt att skrapa ihop de här pengarna.

År 1815 var svenskarna 2,5 miljoner, trettio år senare 3,3 miljoner. I alla ålderskategorier var kvinnorna flest. Spädbarnsdödligheten var större bland pojkar och överdödligheten följde med upp genom åldrarna. En orsak var den höga spritkonsumtionen. Många män söp helt enkelt ihjäl sig. En del emigrerade till Amerika för att söka ett bättre liv.

De alltfler oförsörjda döttrarna innebar problem för främst medelklassens fäder. Bönder och obesuttna kunde alltid skicka iväg flickorna som pigor, ett yrke som sysselsatte majoriteten av de ogifta kvinnorna under 1800-talet. För borgarpappor, ofrälse ståndspersoner och lågadel var detta en social omöjlighet. Ett fritt yrke var lika otänkbart. Kvinnan ansågs vara det svagare könet, intellektuellt och fysiskt. Hennes plats var i hemmet och hennes uppgift att föda barn och hushålla. Ända fram till 1863 var nästan alla kvinnor omyndiga och tilläts inte sköta sin egen ekonomi eller ha ett yrke. Det fanns inte heller någon organiserad utbildningsväg för dem. De var som barn, men ändå vuxna. Därför slutade en ogift kvinna ur de övre stånden ofta som hemmadotter, eller möjligen som guvernant eller sällskapsdam. Det viktiga var att hon hölls i hemmets trygga vrå.

På sikt fick kvinnornas ofrivilliga singelliv stora konsekvenser för samhällsutvecklingen. Sverige hade helt enkelt inte råd att låta tusentals kvinnor gå arbetslösa. De politiska makthavarna – det vill säga de överflödiga medel- och överklassflickornas fäder – tvingades tänka om. Långsamt luckrades det benhårda könsrollsmönstret upp. Det ökade antalet ogifta bäddade för näringslivsreformer, en fri marknad och kvinnoemancipation.

Under första halvan av 1800-talet präglades de kvinnliga singlarnas liv först och främst av deras status som omyndiga. Förutom en förmyndare, vanligen fadern eller en bror, måste de ha en giftoman, vars samtycke krävdes för att kvinnorna skulle få ingå äktenskap. För en piga var omyndig­hetsstämpeln huggen i sten, men för kvinnor ur de högre stånden fanns vissa möjligheter till frigörelse. Om de hade pengar och en stöttande släkt kunde de skriva till Kungl Maj:t och be om dispens. Under slutet av 1700-talet beviljades sjuttio till hundra sådana tillstånd per år, visar forskning gjord av historikern Marja Taussi Sjöberg. Ett av dessa gällde Caroline Gother, en grosshandlardotter som med tiden blev en av Sveriges rikaste kvinnor. För Gother var myndigheten en förutsättning för att behålla kontrollen över sina ärvda tillgångar. Som omyndig kunde hon inte underteckna minsta kontrakt eller bankpapper. Caroline Gother blev, visar Taussi Sjöberg i nyutkomna boken Släkten, pengarna & Caroline Gother, snart en viktig långivare till Stockholms köpmannaelit, och hon investerade även i aktier.

Under 1800-talet flyttade alltfler människor till stan. Landsbygdens egendomslösa hoppades hitta arbete i tätorterna, speciellt i det snabbt växande Stockholm. Som piga kunde du få bättre betalt i ett stadshushåll och kanske mer fritid. Du slapp också det tunga mjölkningsarbetet, som slet ut många av landsbygdens kvinnor. Drängarna kunde skaffa jobb i hamnar eller sågverk. 1800-talets Sundsvall var en plats som lockade mängder av unga män med hopp om en ljusare framtid inom träindustrin. För männens del innebar flytten ofta en större omställning än för kvinnorna, som i princip kunde utföra samma jobb i stan som på landet. Männen måste lära nytt.

En annan förklaring till stadens dragningskraft var den minskade sociala kontrollen. Lagen om allmänt tjänstetvång, i bruk sedan 1700-talet, innebar ett ständigt hot mot de egendomslösa på landsbygden. Enligt lagen var varje man och kvinna som saknade egen jord eller anställning tvingad att acceptera helårstjänst. Den som försökte smita undan och hanka sig fram på tillfällighetsjobb riskerade att hamna på fästning.

Staden hade alltså en öppnare och mer tillåtande atmosfär. Där fanns nöjena och ett friare umgänge mellan könen. Där kunde kvinnor slå sig ihop några stycken och dela hushåll.

Ibland flyttade de in hos en änka som hyrde ut rum för att försörja sig. Kanske kunde änkan ta hand om eventuella oäkta barn, något som det var gott om under 1800-talet. I Stockholm var hälften av alla barn födda utanför äktenskapet. Glappet mellan ideal och praktik var stort, såväl när det gällde äktenskap som försörjning och barnafödande.

Historikern Iréne Artæus har undersökt singlarnas situation i Västerås kring 1850. Hennes forskning visar att det i staden fanns 434 kvinnor med eget hushåll, och 153 män. De flesta av kvinnorna hade flera och tillfälliga sysselsättningar, vilka nästan alltid höll sig inom den förväntade kvinnliga sfären. De jobbade med tvätt och strykning, matlagning och barnpassning, de sydde och lagade och sålde matvaror, öl och sprit. Ensamstående män med hemmavarande barn hade oftast en piga eller en kvinnlig släkting till hjälp för hushållsarbete och barnpassning.

Att driva krog var fram till 1855 en ganska vanlig kvinnlig inkomstkälla, berättar Artæus. Då började dock de allt mer lönsamma krogrättigheterna säljas på auktion, vilket uteslöt de obemedlade kvinnorna. Krogrörelse blev en borgerlig näring.

För en växande grupp kvinnor utgjorde prostitution en möjlighet till överlevnad under 1800-talet. Trots att det var förbjudet att sälja sex tolererade myndigheterna i praktiken bordeller och könshandel. Då männen gifte sig allt senare behövde de en ventil för sin starka sexualdrift, menade man. I annat fall kunde de utgöra ett hot mot vanliga ärbara kvinnor.

De kvinnliga singlarnas levnadssätt och försörjning förändrades under 1800-talets gång. Före seklets mitt var nästan inga yrken eller hantverk tillåtna för andra än män (undantaget var änkor som kunde få rätt att driva makens verksamhet vidare). Kvinnor var också förbjudna att starta fabriker. Skråväsendets monopol hänvisade kvinnorna till pigtjänst, eller till en informell marknad, ännu inte känd eller reglerad av samhället. Ville de slå sig på handel kunde de sålunda endast sälja sådant som inte hamnat under skrå. Exempel på sådana varor var ljus, lemonad, pomada eller underkjolar. Att försörja sig som ogift utanför pigyrket krävde uppfinningsrikedom, flexibilitet och tålamod.

Skråväsendet var dock satt under tryck. Det begränsade företagsamheten och hindrade det ökande antalet ogifta kvinnor att ta ansvar för sin försörjning. När det till slut avvecklades, år 1864, stod den privata arbetsmarknaden öppen för både kvinnor och män.

I Stockholm och i andra städer började ensamstående öppna syateljéer, pensionat, mjölkbutiker och restauranger. De startade också skolor. I en nyutkommen bok från Centrum för näringslivshistoria berättar Birgitta Wistrand om fem framgångsrika singlar som verkade i Stockholm under andra hälften av 1800-talet. Fyra av dem grundade skolor för flickor, en utbildningsgren som staten inte intresserade sig för förrän en bit in på 1900-talet. Det var just inom sådana ännu inte inmutade områden som kvinnor etablerade sig. Få drevs dock av vinningslystnad – sådant var fortfarande tabu för det veka könet. Kvinnorna såg andra behov än männen och var speciellt lyhörda när det gällde det egna könets situation. Ett känt exempel är Anna Whitlock, rösträttskämpe och folkbildare som 1878 startade en flickskola i Stockholm.

En annan framgångsrik kvinna var Augusta Lundin, som började som sömmerska i det egna hemmet på Malmskillnadsgatan. Lägenheten delade hon med sina systrar som var lärarinnor.

I slutet av 1800-talet hade Lundin arbetat upp ett framgångsrikt modehus med tvåhundra anställda och hovet som kund.

Med ökade chanser till självförsörjning började fler kvinnor se singellivets egenvärden. Sedan 1863 var ogifta, till skillnad från dem som ingått äktenskap, myndiga. Om de gifte sig hamnade de återigen under en mans förmyndarskap. Vad de vann i social status skulle de förlora i frihet och ekonomiskt självbestämmande. Först 1921 blev gifta kvinnor över 25 års ålder myndiga.

Under andra hälften av 1800-talet expanderade den offentliga sektorn. Här kunde såväl män som ogifta kvinnor beredas plats. (Gifta kvinnor fick inte rätt att arbeta i staten förrän 1923.) Den första statligt anställda kvinnan blev Elfrida Andrée, som 1864 fick jobb som telegrafist. Som pionjär var hon inte oomstridd. Året innan hade förslaget om kvinnliga telegrafanställda debatterats i riksdagen. En ledamot menade att kvinnor borde diskvalificeras på grund av yrkets krav på diskretion. Det var, menade han, ”sedan gammalt” känt att kvinnor hade svårt att hålla tyst om hemligheter.

I Elfrida Andrées efterföljd gavs en lång rad kvinnor lågavlönade tjänster inom post och telegraf. Att de hade lägre lön motiverades med att de saknade försörjaransvar. Ett skäl som sällan ifrågasattes men som hade dålig täckning i verkligheten.

Enligt historikern Sten Carlsson, som undersökt ett antal ogifta kvinnors yrkeskategorier, arbetade 27 av 219 adelsfröknar födda mellan 1800 och 1859 som post- eller telegraftjänstemän. Dessa var yrken som inte ansågs opassande för överklassens döttrar. De flesta i gruppen var dock lärarinnor, 64 stycken, medan 20 personer var hovfröknar och 18 olika typer av affärs- och handelsidkare. Bland präst- och borgardöttrar var det populäraste yrket lärarinna, en profession vars omsorgskaraktär ansågs lämplig för kvinnor. Även här hittar man post- och telegraftjänstemän, liksom hushållerskor och handelsidkerskor. Bland de ogifta bonddöttrarna är statistiken osäkrare. Också de verkar ofta ha tjänstgjort som lärarinnor. En del blev pigor, hushållerskor eller ”trotjänare”. Några uppges vara hemmansägare, alltså lantbrukare med egen gård.

Att kartlägga de ogifta kvinnornas liv genom historien är ingen lätt uppgift. Ett viktigt skäl är att kyrkböckerna inte tar hänsyn till deras yrkesarbete. När prästen antecknade i böckerna följde han inte verkligheten utan den ideologiska föreställningen om hur mäns och kvinnors liv borde se ut. Sålunda registreras kapitalisten och bankiren Caroline Gother kort och gott som mamsell och skolentreprenören Anna Whitlock som föreståndarinna. Felaktigheterna behöver inte bara bero på prästens skygglappar utan också på att kvinnor själva länge fann det svårt, för att inte säga omöjligt, att se på sig själva som direktörer eller entreprenörer. Det var titlar som tillhörde den manliga sfären. Trots att hälften av de vuxna stockholmarna var ensamstående, levde bilden av den husbondestyrda idealfamiljen kvar.

Umeåhistorikern Lotta Vikström har i en uppsats visat hur kyrkböckernas skeva bild kan rätas upp genom att de kopplas ihop med andra källor. Vikström har använt patientjournaler, handelskalendrar och tidningsannonser för att kartlägga hur 249 ogifta kvinnor i Sundsvall försörjde sig under perioden 1870–90. I dessa källor nämns ibland yrkestitlar som sekundärinformation. Vikströms studie visar att kvinnor som i kyrkböckerna angavs som endast ”döttrar” eller ”pigor” kunde ha en rad olika arbeten. De var hemsömmerskor, kassakontrollörer,

bokhållare, guldsmeder eller hamnarbetare. De var också foto­grafer, specerihandlerskor och tvätterskor. 74 personer får räknas till kategorin småföretagare medan endast trettiotre av de 290 var regelrätta tjänstepigor.

Nya grepp på källmaterialet ger nya bilder av historien.

Fakta: Pionjär inom svensk reklam

Sofia Gumælius hör till 1800-talets mest framgångsrika singelkvinnor. Trots en pionjärinsats i reklambranschen i Sverige är hennes företagshistoria ännu inte tecknad. I skriften »Kvinnors företagande – den verkliga framtidshistorien» (Centrum för näringslivshistoria) redogör historikern Anne-Marie Lenander Fällström för Gumælius liv. Hon har kartlagt det genom arkivstudier.

Gumælius var född i Örebro 1840 och hade åtta syskon. Pappan var rektor och tidningsman och alla barnen fick utbildning, även flickorna. Efter att ha varit hemmadotter till 37 års ålder flyttade Sofia efter föräldrarnas död till Stockholm. Med hjälp av ett lån från sin äldre bror (135 kronor) startade hon 1877 Sveriges första varaktiga reklambyrå.

Firman låg till en början i två hyresrum i Gamla stan. Affärsidén var att ta emot annonser från olika företag och sprida dem till önskat antal tidningar i Sverige. Affärerna gick bra och Sofia Gumælius fick snart söka sig större lokaler i Klarakvarteren. Efter drygt ett decennium öppnade hon filialer i både Göteborg och Malmö och 1902 även i London. Hon grundade ännu ett företag, som sålde tryckverktyg och papper.

Sofia Gumælius anställde, förutom yngre manliga släktingar, endast kvinnor. Det var ett ovanligt grepp i en tid när kvinnor, officiellt sett, förväntades hålla till i hemmet. Gumælius var också aktiv i Fredrika Bremer­förbundet och arbetade för kvinnors rösträtt. Hennes eget hem var en stor nybyggd våning på Strandvägen med elektrisk belysning, tre sällskapsrum och två jungfrukammare. Där avled hon år 1915.

Reklambyrån levde dock kvar och upplevde en storhetstid under 1950- och 60-talen. 2003 gick den i konkurs, men namnet levde kvar ännu i några år.

Anna Larsdotter är frilansjournalist och vikarierande redaktionssekreterare på Populär Historia.

Att läsa Släkten, pengarna & Caroline Gother – en grosshandlarsläkt i Stockholm under tre generationer 1740–1836 (2009) av Marja Taussi Sjöberg, Kvinnorna som blev över – ensamstående stadskvinnor under 1800-talets första hälft, fallet Västerås (1992) av Iréne Artæus, Fruar, mamseller, jungfrur och pigor – ogifta kvinnor i ståndssamhället (1977) av Sten Carlsson och Fruar och mamseller – kvinnor inom sydsvensk borgerlighet 1790–1870 (1996) av Eva Helen Ulvros.

Kanske är du intresserad av...

Läs också