Sillen gjorde Bohuslän till ett Klondyke

Dygnet runt under veckans alla dagar bolmade trankokerierna ut sin kväljande rök. Röken blandades med lukten från de ständigt växande och ruttnande upplag

15 mars 2001 av Hasse Jansson

Dygnet runt under veckans alla dagar bolmade trankokerierna ut sin kväljande rök. Röken blandades med lukten från de ständigt växande och ruttnande upplagen av trangrums.

Stanken var lika outhärdlig som den var förförisk och lockande. För några kom den att lägga grunden till ofantliga rikedomar, för tiotusentals andra kom den att betyda arbete med goda utkomstmöjligheter, men på randen till djup misär och ett moraliskt förfall.

Under höstmånaderna 1752 hade sillen, enligt kommerskollegiet, ”uti otrolig ymnighet och mängd stigit till Stranderna i Södra Skiärettgården emillan Giötheborg och Marstrand”.

Själva fisket kom i huvudsak att ske med så kallade landvadar, som genom sin storlek och masktäthet gjorde fisket mycket effektivt. Behovet av fler båtar framkallade så kallade vadlag, som bestod av tolv till tjugo man. Redan 1778 uppges antalet vadar ha uppgått till 358, och tillhörande båtar till 661.

Insaltning var till en början det enda sättet att tillvarata fångsterna. Några köpmän från Göteborg startade en blygsam insaltningsindustri med omkring 1 200 tunnor per år. Bara ett decennium senare fanns det hela 252 sillsalterianläggningar i länet.

År 1760 hade antalet saltade tunnor under en säsong stigit till 211 000, och några år senare var antalet uppe i över 300 000 (enligt 1766 års fiskeristadga fastställdes silltunnans rymd till 48 kannor = 125,62 liter).

Det rikaste fisket ägde rum under vintern 1794–95, då närmare två miljoner tunnor färsk sill fångades, saltades eller kokades till tran. De totala årsfångsterna av sill under en tioårsperiod från slutet av 1780-talet och framåt, antas ha legat på minst två miljoner hektoliter. Fångsterna under de rikaste åren nådde upp till tre miljoner hektoliter (cirka 270 000 ton). I dag ligger Sveriges fångstsiffror på omkring 100 000 ton sill per år.

Det bohuslänska sillfisket blev på 1700-talet en riksangelägenhet. Tidigare hade fisk varit en av de största importvarorna, nu blev istället sill och tran en av de viktigaste exportvarorna, näst efter järnet och före skogsprodukterna.

Under perioderna 1791–95 och 1796–1800 utgjorde exporten av sill och tran 17 procent av totalexportens värde. Sillfisket bidrog till att Bohuslän kom att höra till de viktigaste landskapen i rikets hushållning.

Salt- och emballageproblem

Sillhanteringen krävde stora mängder salt och tunnor. Emballageproblemet löstes genom att salterierna fick tillstånd att inrätta egna tunnbinderier med anställda tunnbindare, och genom att allmogen fick tillstånd att tillverka och försälja fiskkärl till salterierna.

I Uddevalla fanns en enda tunnbindar-mästare före sillperioden – 1770 fanns det fjorton. I Göteborg fanns vid samma tid 28 verkstäder med vardera en mästare.

Till tunnorna fick bara ek eller bok användas och så småningom började de sydsvenska sågverksrörelserna att leverera färdigskurna stävar, bottnar och band till tunnorna. Under 1790-talet var produktionstakten uppe i tio tunnor per man och dag. Tunnbindarna, eller de så kallade ”kyparna”, fick fem skilling per tillverkad tunna. Som en jämförelse kan nämnas att dagpenningen för ett vanligt snickararbete vid samma tid var 17 skilling, och att en kanna brännvin (2,6 liter) kostade 20 skilling.

En vanlig arbetare i sillfiskeindustrin kunde under en säsong (två till fyra månader) räkna med en kontantlön som var upp till fem gånger större än årslönen för en bonddräng.

Frågan om näringens saltförsörjning blev svårare att lösa, och den kom också att bli föremål för myndigheternas outtröttliga omsorg. Bland annat blev länets städer, efter storlek och förmåga, ålagda att årligen importera en viss kvantitet salt till industrin. Göteborgs och Bohusläns saltimport utgjorde när den var som störst hälften av landets totala import.

Under 1700-talets stora sillfiske gick mer än hälften av den bohuslänska sillen till Östersjöområdet. Bland de viktigaste destinationshamnarna nämns Danzig, Riga, Köningsberg och Wolgast, medan exporten västerut var mindre stabil. Under 1760-talet exporterades dock en betydande del till Irland.

Ett annat sätt att tillvarata sillen var att röka den, men trots den uppmärksamhet som ägnades fiskrökningen, nådde den aldrig någon större omfattning. Från och med 1780 och några år framåt, fortsatte dock en kontinuerlig export av rökt sill.

Sedan gammalt hade man i kust-bygderna berett tran av fisklever, men nu inleddes försök att i stor skala tillgodogöra sig överflödet av sill genom att bereda tran.

Enligt Pehr König i Kungliga Vetenskapsakademins handlingar för 1817, började brukspatronen Cahman att år 1760 ”anställa trankokning ... af Sillen hel och hållen”. Metoderna förbättrades snart, och uppbyggandet av fler trankokningsföretag i stor skala blev vid den här tiden en förutsättning för att maximalt utnyttja de rika naturtillgångarna.

Av en tunna färsk sill på 80 kannor utvanns 2–8 kannor tran, beroende på sillens fetthalt. Under omrörning och kokning flöt fettet upp och skummades av, för att sedan slås på klartunnor där ytterligare rening skedde. Redan 1758 gick den första sändningen med silltran ut från Göteborgs hamn.

Trankokningen krävde stora mängder sill för att vara lönsam, och verksamheten sjönk drastiskt när sillen avtog under några år. Vid mitten av 1770-talet började en ny epok för trankokningen och det var tillsammans med den här expansionen den beryktade och omskrivna trangrumsstriden utvecklades.

Stort miljöproblem

Striden inleddes när lotsar och sjöfolk började klaga på att hamnarna grundades upp av de oerhörda mängder fiskavfall som slängdes direkt i havet, och att det starkt förorenade vattnet skrämde bort sillen.

Att problemet i efterhand kom att betraktas som ett av vårt lands första stora miljöproblem är lätt att förstå, när vi vet att det fanns 409 trankokerier i länet år 1787. Antalet kokkittlar var sammantaget över 1 800, och de förbrukade tillsammans närmare 40 000 tunnor färsk sill per dag. Den årliga produktionen närmade sig 50 000 tunnor färdigt tran.

Samtida berättelser talar dock om att grumset började användas i jordbruket och ett stort antal bönder ansökte om att få anlägga trankokerier, för att i huvudsak få grums till gödsel. Ibland kunde det resultera i att grumset transporterades med båt via Göta älv ända upp till gårdar vid Vänern. Därmed kom det stora sillfisket att även spela en viss roll för Västsveriges jordbruk.

Till följd av transjudningens expansion och dess stank, började allt fler kokerier flytta bort från städerna under 1780-talet, för att bättre anpassas till de ständigt skiftande fångstplatserna som styrdes av sillens rörelser.

I Spanien kom tranet att nyttjas till upplysning framför helgon- och mariabilder, och i Paris lystes gatorna upp av det bohuslänska tranet under långa perioder. Tranet användes också vid skinnberedning och utgjorde bindemedel i färgblandningar. Tillsammans med rödfärgen från Falun satte tranet färg på den tidigare grå bohuslänska bebyggelsen.

König nämner också att silltranet i motsats till annat fisktran var vitaktigt och milt till smaken och stelnade vid plus nio grader, ”hvarföre den af fattigare folk och i tarfligare hushåll brukades i matlagning”.

50 000 sysselsattes

Själva fisket och förädlingen av fisken sysselsatte stora mängder människor. Under de bästa åren fanns det plats för omkring 8 000 arbetare i saltningsindustrin, men beräkningar har gjorts att ända upp till 50 000 människor på något sätt sysselsattes i sillhanteringen. Arbetet var säsongsbetonat, med början i september–december, och varade upp till fyra månader.

Statsmakterna försökte uppmuntra till fiske genom att betala ut premier per tunna sill, och genom ett beslut 1752 erhöll alla som ville slå sig ner på kronans holmar skattefrihet och fritt byggnadsvirke. Några år senare utfärdades också amnesti för dem som olovligen avvikit till utlandet, med löfte om tomter i skärgården och hus på kronans bekostnad.

Det stora sillfisket återspeglas i befolkningsökningen, och den senare delen av 1700-talet kan betecknas som något av en guldålder för Göteborg, Marstrand och Uddevalla. På bara 50 år mer än fördubblades Uddevallas befolkning, medan Marstrand expanderade från omkring 500 innevånare år 1750 till 1 500 innevånare 1795.

En annan bidragande orsak till Marstrands befolkningsökning var den ställning som frihamn (”porto franco”) staden innehade under åren 1775–94. Denna position ökade i väsentlig grad stadens möjligheter att fungera som utförselhamn av sillprodukter och som införselhamn för bland annat salt.

Sillfisket fick framför allt en stor betydelse för västkuststädernas affärsmän, eller de som hade tillgång till likvida medel. Alströmer, Campbell, Ekman, Hall och Sahlgren var kända namn bakom det göteborgska storkapital som kom att spela en stor roll i handeln med sill. Sillen lade därmed en ekonomisk grund för andra lönande affärsrörelser.

Det fanns minst 3 000 silluppköpare i Sverige under storhetstiden. Längre inåt land skulle byggnadsvirke till den expanderande fiskeindustrin framställas. Ved till bostäder var en annan viktig del av näringen och i flera anteckningar och skrifter klagas det över en vikande tillgång på ved. Skogen hade knappt hämtat sig från 1600-talets sillfiskeperiod och den redan karga landskapsbilden gick mot en ny kalhyggesepok.

Syndigt förfall

Det lysande fisket förde med sig ett rörligt liv i den bohuslänska skärgården. Dryckenskapen florerade utan måtta och vid varje salteri och trankokeri fanns oinskränkt brännvinsutskänkning som var tillgänglig dygnet runt under hela säsongen, utom juldagen.

Med andra ord levdes det ett liv i sus och dus under de år sillen gick till. Och det stora sillfisket har också gått till historien som det moraliska förfallets tidevarv i Bohuslän, med tonvikt på superiet och de veneriska sjukdomarna. Marstrand uppges ha varit nöjenas och lasternas huvudort, där ingen tänkte på framtiden eller på att sillen en dag kunde utebli.

Lanthushållare och präster klagade högljutt över sillfisket – det drog folket från jordbruket och förledde dem till ett syndigt leverne, menade man. Det var dryckenskapen som var huvudorsaken till eländet, och man kunde inte vänta sig annat, skriver en kyrkoherde, ”isynnerhet då det är så tillställt, att man kan supa sig full för hälften mindre än man kan äta sig mätt”.

Det bedrövliga tillstånd befolkningen försattes i när sillen till sist försvann från bohuskusterna, fortgår ända fram till den nya brännvinslagstiftningen år 1855, då rätten att bränna hemma upphörde.

Festens slut

Efter 1790-talets väldiga sillfångster kom den misslyckade fiskesäsongen 1799–1800 som ett svårt slag. En oerhörd nöd utbröt där fisket och tillvaratagandet av sillen hade varit var mans syssla och utkomst. Nöden förstärktes av att skörden under föregående höst varit mycket dålig. Året efter blev fisket återigen rikt, men sedan följde allt sämre år, och i och med säsongen 1807–1808 var det stora sillfisket slut.

Olof Lundbeck, som verkade som präst på Klädesholmen, skriver i sina anteckningar efter att ha skildrat tillståndet i skärgården under det stora sillfisket: ”Den som för 25 år sedan såg bohuslänska skärgården och nu åter får se densamma, skall knappast kunna avhålla sig från tårar. Den erbjöd då en präktig anblick. Ur själva havet stego kostsamma murar och pålverk, varpå vilade vidsträckta salterier och trankokerier: längre från stranden såg man rika magasiner och driftiga verkstäder ... Man såg stränderna vimla av människor och havet fladdra av segel ... Allt var liv och rörelse, och förtjänsterna räknades i tunnor och gull. Nu ser man av all denna härlighet intet mer än blotta ruinerna: endast här och där finner man en lutande koja, som i likhet med en förfallen gravvård väcker en sorglig känsla även hos den främmande åskådaren. Måtte snart dessa av tusende begråtna och efterlängtade tider återkomma – tider lyckliga så väl för den enskilde, som för hela det kära fäderneslandet.”

År 1877 inleds den sista sillfiskeperioden inomskärs, och den kom att fortsätta fram till vintern 1905–1906. Sillen kom som under den gamla perioden in till stränderna, och fångades i stora mängder med landvadar. Kulmen nåddes vintern 1895–96 då fångsten uppgick till 214 000 ton sill.

När fisket den här gången började avta hade de gamla landvadarna spelat ut sin roll. Strax därpå introducerades den nya snörpvaden och den följdes av bottentrålar och ekolod. De allt effektivare högsjöflottorna bedrev fisket allt längre ut till havs och den vandrande sillen slutade att i stora mängder besöka vårt lands kuster.

Hasse Jansson är författare och konstnär. I fjol kom hans bok Alla tiders fiskar. Han skrev om karpodling och svensk fiskexport i Populär Historia 5/95.

Silltransporterna viktiga för Hansan

Från slutet av 900-talet och fram till början av vårt eget århundrade finns nio storslagna sillfiskeperioder dokumenterade. Mycket tyder på att den rikliga silltillgången var den främsta orsaken till Hansans uppblomstring under 1100–1500-talet. Hansans flottor förde de svenska och norska fångsterna till Novgorod. Det norska seljd är fortfarande även ryskans namn på sillen.

Under 1200- och 1300-talen vet vi att sillen gick till runt Falsterbonäset i Skåne. Mellan 1556 och 1589 var det bohuskusten som flödade av sillen. Den internationella handeln återspeglas i de så kallade sundtullräkenskaperna, som talar om att destinationsorterna för sillen var Lübeck, Stralsund, Wismar, Stettin, Danzig, Riga och Rostock.

Från 1660-talet och fram till århundradets slut besökte sillen återigen bohuskusten. Även under den här perioden utgjorde sillen ett betydande inslag i de deklarerade fartygslasterna, men det var inte förrän 1752 det riktigt stora sillfisket bröt ut.

Sillen förebyggde struma

I efterhand har det visat sig att sillen hade en näringsfysiologisk betydelse som strumaprofylaktikum, även om sköldkörteln troligtvis var helt okänd långt in i det svenska 1700-talet. Rosén von Rosenstein och Linné var förmodligen de första att beskriva struman i vårt land. Under senare hälften av 1700-talet tycks antalet fall av struma ha varit mycket lågt i Sverige, medan många andra länder i Europa hade stora problem med sjukdomen.

Omkring 1815, efter det stora sillfisket, skedde i vårt land en stor förändring i antalet fall av struma. Orsaken till detta är inte klarlagd, men under 1800-talets första årtionden avtog 50 års rika sillfångster och den salta och mycket jodrika allemansfödan blev plötsligt dyr och svåråtkomlig i stora delar av vårt land.

Senare tiders beräkningar ger vid handen att de 100 000–150 000 tunnor sill som årligen behölls inom landet under 1700-talets senare del täckte en tämligen stor del av det totala jodbehovet hos befolkningen. Därmed kan också den salta silldieten ha varit en av de främsta orsakerna till att sjukdomen var tämligen okänd i Sverige under hela 1700-talet.

Kanske är du intresserad av...

Läs också