Sankt Petersburg

Kazankatedralen är byggd som en stor kräfta, med de svängda kolonnaderna som väldiga klor ut mot förbipasserande själar på Nevskij Prospekt. Byggnaden ä

19 mars 2001 av Magnus Jacobson

Kazankatedralen är byggd som en stor kräfta, med de svängda kolonnaderna som väldiga klor ut mot förbipasserande själar på Nevskij Prospekt. Byggnaden är det arkitektoniska uttrycket för ett växande imperium som hungrigt griper efter mer land och fler undersåtar.

Det var tsar Paul I som beslutade att bygga katedralen år 1800 för att bättra på den religiösa pompan i sin huvudstad. Med segern över Napoleon kunde bygget slutföras i triumf över det ryska kejsardömets makt och härlighet. Fältherrarna från 1812, Kutuzov och Barclay de Tolly, står staty här. De vänder ryggen åt den civila röran i parken och blickar ut mot trafiken på Nevskij Prospekt, där osannolikt rostiga trådbussar skramlar ikapp med gula taxibilar och de nyrikas jeepar. På andra sidan gatan sträcker marknadsekonomin ut sina armar för att fånga in köpare till utbudet av cigaretter, korv och smutsiga hundvalpar. Här rinner Griboedovakanalen under Kazanbron, knappt tjugo meter lång men nära hundra meter bred. En strid ström av människor väller upp ur underjorden från tunnelbanestationen Gostiny Dvor och blandar sig med myllret på bron. Mer mitt i stan än så här kommer man knappast i S:t Petersburg.

Nikolaj Gogol kallade Nevskij Prospekt för ”Petersburgs stora pulsåder”. I dag lider gatan av långt framskriden trafikförkalkning. Dagens besökare byter med fördel det fyrfiliga infernot mot lugnet längs kanalerna, där gamla adelspalats speglar sina vittrande fasader i vattnet. Efter två världskrig, en revolution och 70 års planekonomisk kapitalförstöring är Gogols glittrande paradgata lika nersliten som resten av staden. Ett besök här är som att vandra runt i en målarbok där de finaste bilderna blivit färglagda med hjälp av internationellt bistånd, medan de flesta fortfarande är svartvita.

I S:t Petersburg finns gott om minnen men ont om pengar, åtminstone till stadens förskönande. Förfallet gick snabbt när det väl satte in. Författaren Albert Engström for genom staden på 1920-talet och liknade den vid en tredje klassens väntsal, grå och dyster jämfört med prakten i den kejserliga huvudstad han besökt 15 år tidigare, ”då dagarna voro fester och nätterna sagor, och jag måste stjäla mig bort ibland för att få en ensam stund på Eremitaget, där Rembrandt väntade god, svalkande, befriande, majestätisk. Det var tsarismens Petersburg, med träldom och överdåd, elände och orgier, kultur och okultur om vartannat!” Genom förfallet lyser fortfarande prakten, och vittnar om det överskott som adeln pressade ur sina egna ägandes bönder för att hålla hov i tsarens närhet.

Under åren före revolutionen levde nära 140 000 adelspersoner i staden. Det motsvarade sju, åtta procent av befolkningen. Träldom och överdåd: den nya arbetarstaten vände ryggen åt adelsnästet och flyttade tillbaka den ekonomiska och politiska makten till Moskva. Paradoxalt nog blev det räddningen för S:t Petersburg som historiskt resmål, eftersom stadskärnan i stort sett klarat sig undan modernisering.

Inne i Kazankatedralens dunkel hänger stadsnycklar och standar som erövrades under ryssarnas marsch till Paris 1814. Mina egna fötter tycker att Nevskij Prospekt är en fullt tillräcklig marsch och kommenderar taxi tillbaka till hotellet. Stadens utbredning har alltid varit gynnsam för drosknäringen, vilket den svenske besökaren Abraham Abrahamsson Hülphers konstaterade redan 1760:

”Isvoschiker är åkare som alltid finnes på gatorna med chaiser, varav man har tillfälle att betjäna sig, staden är så vidlyftig att man icke gärna till fots kan hinna något uträtta. Man räknar mitt i staden ifrån Amiralitetet alla vägar 5 till 6 verst på var sida som är över 1/2 svensk mil.”

I dag är tunnelbanan ett bekvämt alternativ, om än inte lika snabbt som taxi, i alla fall inte för kortare sträckor. Själva tunnelbanetågen går fort, men markförhållandena har tvingat ingenjörerna att lägga tunnlarna så djupt att färden med rulltrappan kan ta längre tid än själva tågåkandet. Nu kan vi ju inte lasta Peter den store för de långa rulltrapporna i staden. Rent allmänt tycks han ha struntat i de naturliga förutsättningarna för stadsbyggande här vid floden Nevas stränder, till förmån för politiska och militärstrategiska hänsyn.

Tsar Peter ville ha en öppning mot väster, en rysk stad vid havet, en ny stad som inte belastades av hovintrigerna i Kreml. Han hade själv sett att man kunde bygga städer på sankmark – Amsterdam stod ju på pålar i den holländska leran – så varför skulle inte hans nya stad kunna byggas på träskmark? Den danske kungens sändebud Just Juel följde tsar Peter 1709–11 för att utverka rysk trupp till hjälp mot svenskarna. I sin dagbok tecknar han stadens topografi och tillkomsthistoria i några korta rader:

”7 mil från Sanct Petersburg är den stora sötvattenssjö som är 300 värst lång och kallas Ladoga; däraf har en stor, bred, djup och hastigt löpande flod, kallad Neva, sin upprinnelse

/- – -/. Nämnda flod har många stora och starka fall och skiljer Finland och Ingermanland från varandra. 6 mil från ovannämnda /- – -/ har legat en skans och en stad, efter floden kallad Nyenskans, vilken Tsaren den 14 maj anno 1703 erövrade och ödelade. Omkring 1 mil därifrån gör nämnda flod Neva mitt i strömmen 70 öar, där, så länge de låg under de svenske, aldrig har varit byggt eller bott, utan alla dessa öar har varit med skog och buskar bevuxna. På en av dessa öar, mitt i strömmen, lät Tsaren samma år 1703 anlägga en stark och snart oövervinnelig fästning, kallad Sanct Petersburg.”

På öarna runt fästningen drog tsar Peter snabbt igång en rad byggprojekt: börshus, amiralitet med skeppsvarv, palats för kollegierna i den nya statsförvaltningen, kanaler som ledde vattnet genom och förbi de nya kvarteren. Under de första åren byggdes allt i trä, men 1714 började man använda sten som byggmaterial. Och eftersom sten är en bristvara i Nevas delta förbjöd tsaren all användning av sten i resten av riket, allt reserverades för den nya huvudstad som skulle växa fram. Hela bygget var ett slags krig mot naturen och krig kräver offer. Historiens röda tråd tvinnar sig genom seklerna, från Peter den stores grandiosa stats- och stadsbyggnadsprojekt till avkulakisering och tvångsarbete under sovjettiden; S:t Petersburgs äldre delar vilar på benen efter de uppskattningsvis 100 000 tvångsrekryterade bönder och hantverkare som arbetade och dog av köld och hunger.

Liksom staden växte upp ur marsklandet, trots att det egentligen inte gick att bygga där, så växte befolkningen snabbt, trots att ingen ville flytta dit. Det var inte bara arbetskraften som tvångskommenderades. De betongskelett som planekonomin lämnat efter sig i dagens S:t Petersburg för tankarna till de halvfärdiga stenhus som Abraham Hülphers berättar om vid sitt besök på 1700-talet:

”Kejsar Petter befallde att alla adelsmän som hade till 10 000 rubel inkomst skulle bygga stenhus; således kom i hast många hus till fullbordan, men vid kejsarens död blev desain icke fullgjord, och de som ej ville flytta hit ifrån Moskva låto sina murar hellre stå öde, dessa hus bliva nu upplåtna mot vissa villkor till dem som åstunda.”

När en tredjedel av Moskva brann ner förbjöd Peter den store återuppbyggnaden och befallde 5 000 hemlösa hushåll med adelsmän, köpmän och hantverkare att flytta västerut. Moskva tömdes snabbt på dignitärer och ämbetsverk. 1713 flyttades senaten till S:t Petersburg som också officiellt blev ny huvudstad.

När Hülphers besökte staden knappt 50 år senare bodde här nära 100 000 människor. Vid en promenad längs floden kan han inte nog förundra sig över ”denna ortens präktiga byggnad, men i synnerhet över belägenheten som varit orsak att Petersburg inom så kort tid af fiskarkojor blivit förvandlad till den fördelaktigaste handelsplats i riket”.

Nej, tunnelbaneproblemen kan man inte begära att han skulle ha tänkt på. Men att stadens läge var problematiskt borde inte ha undgått tsar Peter. ”Belägenheten” vid Nevas stränder utgjorde ett konstant hot. Den 16 september 1710, berättar Just Juel, stod vattnet så högt i staden att stora fartyg drev upp mellan husen. Särskilt om höstarna hade flodvattnet en tendens att blåsa tillbaka från havet och dränka den nya staden. Läget blev något bättre när kajerna mot Neva blivit stensatta, men sedan staden grundades har över 300 översvämningar registrerats. Så sent som 1924 inträffade en allvarlig översvämning, då vattnet steg 3,7 meter.

Nåväl, S:t Petersburg växte alltså snabbt. Redan 1760 kunde Abraham Hülphers se flera av de byggnader som vi beundrar i dag, så varför inte låta honom visa oss runt?

Den självklara utgångspunkten är Peter-Paulfästningen, det ursprungliga Petersburg: ”Fästningen . . . omgivs med gravar och dubbla tegelmurar, som den är belägen i staden kan den ej tjäna till försvar, utan allenast att förvara arrestanter som skulle finnas här många”, noterar Hülphers.

Den förste som spärrades in i fästningen var Peter den stores egen son. Han misstänktes för att ha konspirerat mot sin far och avled av den svåra tortyr han underkastades. Under ett par århundraden förvarade tsardömet sina politiska motståndare i fästningen: revolutionärer, anarkister, nihilister – verkliga och inbillade fiender. Furst Kropotkin satt här från mars till december 1875, Maxim Gorkij i januari och februari 1905, i kala celler med en järnsäng fastskruvad i golvet, ett väggfast bord och en liten ljusglugg högt uppe vid taket.

Den stora sevärdheten på fästningsområdet är Peter-Paulkatedralen, som ritades av Peter den stores italienske favoritarkitekt Domenico Trezzini. Tornspiran mäter 122,5 meter, vilket fortfarande gör kyrkan till en av de högsta byggnaderna i Europa. Vid Hülphers besök stod kyrkan under reparation, ”varav man såg att den är byggd på pålar”. Alltsedan Peter den stores död har katedralen varit kejserlig begravningsplats och häromåret fördes de omtvistade kvarlevorna efter den sista tsarfamiljen dit.

Den 12 juli ger sig det hülpherska sällskapet ut på äventyr i staden, men ”dess vidlyftighet gjorde oss villrådiga vart åt man skulle börja”, en känsla som alltjämt drabbar besökare. Från Amiralitetet sträcker sig de tre huvudgatorna som varpen i en brokig väv, där inslagen utgörs av boulevarder, kanaler och parker. Vid tiden för den svenske 1700-talsresenärens besök var bebyggelsen betydligt glesare och lägre än i dag, men Hülphers imponeras ändå av den östligaste gatan, Nevskij Prospekt, ”vars bredd, längd och kringsatta dubbla alléer av björkar är rätt angenäm”. Gatan sträcker sig från Amiralitetets förgyllda spira i väster till Alexander Nevskij-klostrets lika förgyllda kupoler i öster. Både gatan och klostret bär alltså namn efter furst Alexander Nevskij av Novgorod, som försvarade den grekiskortodoxa tron mot svenskar och tyskar på 1200-talet.

På 1700-talet övergick Nevskij Prospekt snart i en kavelbro genom kärrmarken men nådde i alla fall fram till klostret. Hülphers vet berätta att förnämt folk betalar mellan 300 och 400 rubel för att bli begravda på klostrets kyrkogård. Efter revolutionen 1917 reserverades kyrkogården innanför klostermurarna för officerare ur Röda armén. Därav den lätt surrealistiska åsynen av skäggiga munkar i fladdrande kaftaner bland gravstenar med partistjärna istället för kors. På kyrkogårdsfilialen ut mot gatan ligger en ansenlig mängd konstnärer och vetenskapsmän begravda i ett slags ryskt pantheon. Det är svulstigt så det förslår; Dostojevskij, Tjajkovskij och de andra blickar ut mot evigheten från kopparmonument och byster i marmor och alabaster, men är man bara det minsta sentimental kan ett besök ge stor behållning.

Under de första åren bodde Peter den store i en enkel timmerkoja (som fortfarande finns till beskådande), men snart lät han bygga ett par anständiga palats på södra sidan av floden. Den 13 juli 1760 besöker Hülphers Sommarpalatset och trädgården med dess imponerande samling av statyer. ”Dessa värderas var för 40 000 rubler, en del är av alabaster andra av marmor”, skriver han och häpnar över springbrunnar och exotiska djur. I dag har porlandet från fontäner ersatts av kletig panflöjtsmusik som rinner ut från kaffestugans högtalare, men parken finns kvar, med statyer och lindar. Panflöjtsallergiker har för övrigt bara några hundra meter att gå till Vinterpalatset och Eremitaget.

Under Hülphers besök var här bara en byggarbetsplats, men ett sekel senare kunde en annan svensk rapportera om ”czarens residens, en i arkitektoniskt hänseende utmärkt byggnad”. Mauritz Rubensson var journalist från Göteborg och skickade hem resebrev till läsekretsen från sitt besök 1868:

”Få huvudstäder i Europa kunna berömma sig af att ega så dyrbara och värdefulla konstsamlingar som den kejserliga residensstaden vid Nevas stränder. Det mest framstående rum bland alla dessa samlingar intages af ”Eremitaget”, en skapelse af den snillrika Katarina II, hvilket af hennes efterträdare på csarväldets thron blifvit ytterligare förökadt, så att det nu med skäl kan sägas utgöra en af de kostbaraste perlor i den ryska kejsarkronan.”

Vad Mauritz Rubensson skulle ha tyckt om Matisse, Picasso och andra modernister som tillkommit under 1900-talet får vi aldrig veta, men han skulle säkert ha uppskattat att få ströva runt i de kejserliga gemak där dagens turister speglar sig i bladguld och kristall.

Efter besöket på Eremitaget fortsatte Rubensson sin promenad förbi Amiralitetet. Han besökte den då helt nybyggda Isakskatedralen, ”en av världens dyrbaraste och mest imposanta arkitektoniska skapelser”, innan han svängde upp mot Neva igen och hamnade på Petersplatsen, mer känd som Dekabristtorget efter upproret i december 1825. Här står stadens grundare staty på ett monument som Katarina II lät resa, med den fiffiga inskriptionen Peter Primo, Katarina Secunda. Med sedvanlig pregnans förmedlar Mauritz sina intryck:

”Man ser imperatorn till häst djerft sätta uppför granitblocket, som utgör statyns piedestal, och hvilket skulle på samma gång utgöra symbolen af de svårigheter, med hvilka czarrikets grundläggare hade att kämpa, innan han lyckades fullborda sitt verk. Kring hästens bakfötter slingrar sig en orm, som tillika utgör föreningsbandet emellan stenen och den kolossala statyen.”

Peter den store skulle ha gillat monumentet över sig själv som djärv imperator. Ett mindre men lika vältaligt monument är Lisette, tsarens segeljolle, som står på lit de parade i ett eget hus inne på Peter-Paulfästningen. Målad i klara färger, med små leksakskanoner ombord, är den ett litet leksaksskepp för en pojke som älskade att leka krig, sjöman – och stadsbyggare. Ett barn som med tiden fick makt att omskapa världen efter sin vilja.

Magnus Jacobson är frilansjournalist i Stockholm.

Att läsa. Leningrad av Jolo är den bästa reseskildringen om S:t Petersburg. Den kom ut första gången 1960, men har sedan givits ut i flera reviderade versioner. Bengt Jangfeldts bok Svenska vägar till S:t Petersburg (1998) berättar om de tusentals svenskar som levt och verkat i staden.

Att resa dit. SAS har dagliga direktflyg från Arlanda till S:t Petersburg. Aeroflot flyger måndag, torsdag, fredag, söndag. Med Finnair kan man flyga via Helsingfors, vilket blir billigare men å andra sidan kräver några timmars väntan i Finland. En alternativ rutt är båt till Helsingfors och därefter tåg till S:t Petersburg, där resenären kliver av tåget på samma station dit Lenin kom från sin landsflykt i Sverige för att ta över den ryska revolutionen.

Att bo. Hotell Moskva är en gigantisk byggnad med 1 500 rum i sex våningar som omfattar ett halvt kvarter. Dubbelrum har utsikt ut mot Alexander Nevskij-klostret, kostar mellan 800 och 1 000 kronor per natt och bjuder på murrig öststatsinredning. Mitt emot Isakskatedralen ligger anrika – och svindyra – Hotell Astoria. En lika flott variant är nyupprustade Hotell Europa på Nevskij Prospekt.

Att se. Att tipsa om sevärdheter i S:t Petersburg är som att peka ut de snyggaste träden i en skog. Utöver de ställen som nämns i texten kan man till exempel spendera en dag på Ryska museet, som har landets största samling av rysk 1900-talskonst, eller känna historiens vingslag (vågor?) ombord på pansarkryssaren Aurora som sköt startskottet för oktoberrevolutionen 1917.

”Frälsaren-på-blodet” är en mer sevärd än vacker kyrka, en mosaikkrokan uppförd på den plats där Alexander II utsattes för ett bombattentat 1881. För att beskåda det kostbara innanmätet löses biljett à 250 rubel (cirka 100 kronor). Ett annorlunda monument i mindre skala – och alldeles gratis – är ”Major Kovalevs näsa”, uppfört av skulptören Revaz Gabriazde i korsningen mellan Rimskij-Korsakov och Voznesenskij Prospekt, i kvarteret där Gogols berömda novell ”Näsan” tar sin början. På Marinskijteatern ges opera och balett i världsklass.

Lokala transporter. Tunnelbanenätet är byggt på 1950-talet, det är slitet men vackert och hittills obeklottrat. En nyligen genomförd prishöjning till två rubel per pollett innebar en fördubbling. Trådbussar och vanliga bussar finns i mängd, men se upp med vart du åker – nummer 3 är inte alltid nummer 3. Taxi är bekvämt och finns alltid till hands men kör oftast utan taxameter. Förhandla alltid om priset före resan. Den knappa halvmilen från Amiralitetet till Hotell Europa vid andra änden av Nevskij Prospekt kostar mellan 30 och 50 rubel. Ägna några timmar före resan till S:t Petersburg åt att lära dig det kyrilliska ryska alfabetet, så att du kan läsa skyltar. Det är inte så svårt och det underlättar resan betydligt.

Kanske är du intresserad av...

Läs också