Läggdags på 1300-talet.

© Memmo di Filippuccio/1990 photo/scala

Så har vi sovit genom seklerna

Väggfast bänk eller pampig himmelssäng – fattigas och rikas sovmöbler har sett olika ut. En egen säng är i dagens Sverige en självklarhet, men sömnproblemen har aldrig varit större.

29 november 2008 av Tomas Blom

En säng är inte vilken möbel som helst. Till att börja med är sängen den plats där vi tillbringar i snitt en tredjedel av våra liv, oftast i sovande tillstånd. Den är också arenan för ett antal av tillvarons mest omvälvande tilldragelser: avlande, födelse och död. 

En individ kan alltså uppleva allt detta i en och samma möbel, även om det numera hör till sällsynt­heterna i vår kultur, där åtminstone två av ovan nämnda aktiviteter för det mesta äger rum i för ändamålet avsedda landstingssängar.

En säng kan också enkelt beskrivas som en horisontell yta, upphöjd över golvet. För att sova tryggt behöver vi höja oss över den nivå där golvdrag och diverse mer eller mindre domesticerade husdjur befinner (eller befunnit) sig, något som omvittnas av såväl de egyptiska faraonernas höga trappstegsförsedda sängar som av enkla väggfasta bäddbänkar i afrikanska och nordamerikanska lerhyddor.

Vikingatida sovplats

Väggfasta bänkar längs långhusets väggar var också den vanliga vikingatida sovplatsen, även om det finns exempel på elegant snidade praktsängar i till exempel Osebergsskeppet. Sådana var dock förbehållna de rika och mäktiga. En knippa halm fick duga åt trälar och likställda.

De väggfasta bänkarna blev kvar i nordiska bondstugor ända in på 1900-talet, utvecklade till rejäla, inbyggda sängar i flera våningar, ofta försedda med luckor eller fördragbara gardiner. 

När jag som liten hälsade på i farmors fäbodvall i Jämtland var det alltid lika spännande att krypa in i den väggfasta sängens djupa mörker och genom att dra för gardinerna skapa ett alldeles eget, avskilt sovrum. 

Nu hör det dock till saken att det i gångna tider var ytterst sällan som en person åtnjöt lyxen att sova ensam i en säng. Minst två fick man lov att vara; barn och tjänstefolk sov oftast skaföttes, med huvudet åt var sitt håll.

Vid nattfrieri fick unga män och kvinnor stifta närmare bekantskap inför eventuellt giftermål. Värmland, 1912.

© Nils Keyland/Nordiska museet

Vaggor i taket

Bland allmogen fanns från början inga särskilda sovrum. Alla hade sina sovplatser i stugan, i varje fall om vintern. Husfar och husmor kunde ha ett visst privatliv innanför den väggfasta sängens luckor, men delade ofta säng med något av de mindre barnen. 

Späda barn sov annars ofta i vaggor som kunde hängas upp i taket, garanterat utom räckhåll för de husdjur som fick hålla till inne i stugvärmen. Om en resenär fick härbärge, hänvisades han i trängda lägen till att sova på golvet, där han i värsta fall utsattes för nyfiken uppmärksamhet från stugans fyrbenta invånare.

Nattfrieri och pigbodar

Om sommaren flyttade däremot de flesta ut till luftigare sovkvarter: fähus, stall, hölador och ibland till särskilda ”sommarstugor”. Detta var förstås mycket populärt bland ungdomen, eftersom det underlättade den särskilt i norra Sverige spridda seden med ”nattfrieri”. 

Så kallades en strängt reglerad form av uppvaktning, där flickorna besöktes av unga män som fick lov att, fullt påklädda, lägga sig hos den utvalda för att stifta närmare bekantskap inför ett eventuellt äktenskap. Det förekom också att flickor insvepta i dubbla fårskinnsfällar sov i oeldade ”pigbodar” mitt i smällkalla vintern, i varje fall om helgdagskvällarna, när herrbesök kunde väntas.

Linnelakan på 1600-talet

Allmogen sov på halm med ett överdrag av grov väv och använde täcken av skinn, oftast av får, även om björnfällen betraktades som varmast. Lakan var länge ett okänt påfund och, i den mån de förekom, var även de tillverkade av skinn. Men mjukgarvade läderlakan var huvudsakligen en lyx för överklassen.

BESTÄLL POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Linnelakan började användas från 1600-talet, till att börja med av en förmögen minoritet. I takt med stigande välstånd spreds bruket av sänglinne, och den bättre bemedlade giftasvuxna 1800-talskvinnan förutsattes ha ett stort antal lakan och örngott att föra med sig i boet som hemgift.

Människors sovförhållanden har varierat stort under historiens gång. Målning från 1800-talet. 

© Sandor Liezen-Meyer/Bridgeman Art Library/IBL

Halvsittande sovställning

När vi i dag ser gamla tiders sängar, tycker vi många gånger att de ser påfallande korta ut. Visserligen har medellängden ökat, men vårt intryck handlar ofta om en synvilla som beror på att sängarna är så generöst uppbäddade med lager av madrasser och bolstrar. Frågan om huruvida man ska ha högt under huvudet eller ej var omdiskuterad, då som nu.

1600-talets läkare var av åsikten att en lekamen i utsträckt ställning råkar i obalans. Kroppsvätskorna kan blandas okontrollerat och i värsta fall kan den förtärda maten få för sig att rinna åt fel håll så att ”hufvudet fyls medh Öfverflöd”, som drottning Kristinas livmedikus Andreas Sparman uttryckte det i Sundhetens spegel som publicerades 1642. En disciplinerad, halvsittande ställning rekommenderades därför.

Lusbräda i sängen

Som om inte det mänskliga sällskapet hade varit nog, plågades gångna tiders sovare av ett antal ovälkomna sängkamrater från djurriket. Om inte sänghalmen byttes med täta mellanrum, trivdes möss i den goda värmen, och det finns till och med vittnesbörd om snokar och illrar som flyttat in. Men det värsta gisslet har i alla tider varit loppor och löss, för såväl hög som låg.

Att då och då lägga fårfällarna i en myrstack ansågs hjälpa, liksom bruket att ta med sig en lusbräda i sängen. Det var helt enkelt en brädbit full av små hål, i vilka lössen förväntades krypa in, mätta och belåtna, varefter de behändigt kunde skakas ut över öppen eld nästa morgon.

Cyangas mot löss

Vägglöss förekom flitigt långt in på 1900-talet, och motarbetades med drastiska metoder. Att täta fönsterspringor och röka sovrummet med cyangas var vanligt, men livsfarligt – inte bara för lössen. Skalden Dan Andersson är ett av de mer berömda offren. Han förgiftades till döds på ett nyrökt och ofullständigt utvädrat hotellrum i Stockholm 1920.

Solen styrde sömnen

Generellt sett är vi överens om att våra kroppar behöver cirka åtta timmars sömn per natt. Men nuförtiden lever vi som bekant i det hyperaktiva tjugofyratimmarssamhället, en följd av att vi med hjälp av elektriciteten självsvåldigt kan bestämma över natt och dag. 

På landet steg man förr upp med solen, som i många fall fick hjälp på traven av en galande tupp. Det betydde att arbetsdagarna var betydligt längre under det bråda sommarhalvåret än under den skumma vintern, då man gärna sysslade inomhus i skenet av eld, bloss och, så småningom, fotogenlampor. 

Följaktligen bör man ha kunnat sova lite längre på vintern – om man inte var tvungen att gå upp och mjölka korna, vill säga.

Vattenur som väckarklocka

Länge var klostrens munkar och nunnor de enda som hade anledning att hålla reda på tiden för att kunna genomföra dygnets bönestunder. Innan de mekaniska klockorna hade utvecklats i slutet av medeltiden användes diverse väckningsapparater. 

De kunde till exempel bygga på att små bjällror som bäddats in i ett brinnande ljus skramlade ner i ett plåtfat med jämna mellanrum allt eftersom vaxet smälte. En annan variant var det klassiska vattenuret, ett kärl som långsamt fylldes och rann över i ansiktet på den sovande vid lämplig tidpunkt.

Väckarsäng slet av sängkläderna

I och med det mekaniska urets genombrott föddes också väckarklockan. Den blev allt mer avancerad och kan nog sägas ha kulminerat med den väckarsäng som stolt förevisades av sin uppfinnare, Robert Watson Savage, på världsutställningen i London år 1851.

 Den fungerade i princip som den helvetesmaskin som skakar liv i den husvagnsåkande Kalle Anka på julaftons-TV: en klocka ringer, därefter slits sängkläderna av och till sist välter sängen med sitt innehåll.

I en senare humaniserad utvecklingsfas kunde väckarsängen också avsluta med att bjuda på en kopp kaffe. Något liknande konstruerades också av den unge morgonsömnige Gustaf Dahlén, sedermera världsberömd uppfinnare. Hans väckarklocka tände ljus, satte på kaffe och välte vid behov sängen.

karl XIII:s säng, cirka 1800, från Rosersbergs slott. Finns nu på Skokloster.

Det här var Karl XIII:s säng på Rosersbergs slott. Nu finns den på Skokloster. 

Sängar av snidat trä

För att återgå till själva sovmöbeln, har denna förstås underkastats en rad stilhistoriska förändringar genom historien. Elitens sängar var till och med 1500-talet bastanta pjäser av snidat trä, placerade med huvudgärden mot väggen till skillnad från allmogens sovskåp.

Ett av de mest bekanta exemplen är The Great Bed of Ware, en snickar­glad tingest med massiva hörnstolpar som mäter cirka fyra gånger fyra meter och kan beskådas på Victoria & Albert Museum i London. 

Den nämns av bland andra William Shakespeare, som för övrigt testamenterade sin säng till sin fru Anne, något som tyder på att sängarna var värdefulla ägodelar som förväntades härbärgera generation efter generation. När fint folk till sist skrotade sina sovmöbler, hände det att de skänkte de ut­sirade gavlarna till den lokala kyrkan, där de gjordes om till altaruppsatser.

Himmelssäng på 1600-talet

Den tygdraperade himmelssängen kom på modet under 1600-talet, och nu tog tapetserare och madrassmakare över designandet. Från början inspirerades modellen av de flyttbara resesängar som följde adeln i krig och fred, men utvecklades snart till en magnifik tygbakelse där själva sängen närmast försvann under lager av draperier, konstfullt arrangerade kring sängstolparna, som gärna skulle krönas av strutsplymer.

Höjden av elegans under 1700-talet var att ha hela sovrummet klätt i samma tyg som sängen, en klädsel som med fördel byttes ut efter årstidens krav – ljust på sommaren, mörkt på vintern. 

Dagsäng för de rikaste

Vid bäddens fotände stod ofta en liten soffa, en dagsäng – den yttersta symbolen för att sovrummets invånare hörde till de allra rikaste och mäktigaste, som kunde kosta på sig att ligga och slöa mitt på dagen.

De myriader av tjänsteandar som befolkade 1700-talets slott fick däremot sova lite som det föll sig. I Gustav III:s sovrum stod en lyxig Hauptbyrå som dolde en utdragbar säng där kungens page fick krypa ner, beredd att när som helst kliva upp på kunglig befallning. En halmmadrass utanför herrskapets sovrumsdörr var annars det vanliga.

Familjen, som består av sju personer, bor i ett rum och kök. Stockholm, 1949.

© K W Gullers/Nordiska museet

Paradsäng för monarken

På 1700-talet blev överklassens sovrum också medelpunkten för social samvaro. Att sängliggande ta emot gäster betraktades som ett tecken på hög rang och det finaste av allt för en uppåtsträvande adelsman var att få vara med när kungliga personer steg upp och klädde på sig. 

Förebilden var Ludvig XIV:s hov i Frankrike, som inspirerade bland annat Gustav III. Majestätet skyndade tidigt på morgonen från sin privata sängkammare till paradsängen, där han kröp ner och pliktskyldigt låtsades sova, för att bli väckt och påklädd av sin and­äktiga uppvaktning. Grevar och baroner konkurrerade på kniven om att få räcka kungen skjorta, strumpor och skor.

Sängkammarregementet

Sveriges siste sängliggande monark var Karl XIV Johan, som inte gärna steg upp före lunch. Han gjorde sig känd för att med förkärlek sköta regeringsbestyren från den pampigt draperade kungliga bädden och hans med åren allt talrikare meningsmotståndare talade med förakt om kungens ”sängkammarregemente”.

Bruket att umgås i sovrummet varade hela 1700-talet. Gifta par höll sig med var sitt sovrum, ofta belägna i separata lägenheter. Den äkta dubbelsängen förekom knappast inom överklassen, något som onekligen bör ha underlättat de vidlyftiga erotiska vanor som kännetecknade tidens aristokratiska kretsar.

Järnsäng med fjädrande botten

Under Napoleontiden nådde den tygdraperade himmelssängen sin höjdpunkt, mycket beroende på att franska sidenvävare måste få inhemsk avsättning för sina produkter i ett fientligt Europa. Men snart kom den att efterträdas av den sakligare engelska järnsängen som ökade i popularitet, särskilt efter att den försetts med fjädrande botten år 1826. 

Tidigare hade fjädring endast använts för vagnar, i sängarna hade man fått klara sig med en botten av brädor eller rep under ett ofta stort antal madrasser stoppade av halm, tagel eller dun – efter råd och lägenhet.

Nattskjorta och pyjamas

Under det viktorianska 1800-talet omvandlades sovrummen till en högst privat sfär. Nu började också de bemedlade klassernas äkta makar att dela säng, vilket innebar att det var slut med det obekymrade utom­äktenskapliga um­gänges­livet på sängkanten.

Herrn och frun kröp dessutom till kojs i ordentliga, heltäckande nattkläder, men av vitt skilda slag. Den ärevördiga nattskjortan, avsedd enkom att sova i, hade varit i bruk sedan 1600-talet, i stort sett likadan för män och kvinnor. 

I början av 1900-talet fick så herrpyjamasen sitt genombrott, inspirerad av husaruniformen med knappar och snörmakerier. Samtidigt blev damernas nattlinnen allt mer raffinerat feminina.

Under 1900-talet blev det allt vanligare med särskilda sovrum, till och med egna rum för barnen – i varje fall för dem som hade råd. Men fortfarande sov många trångt. 

Dubbelottoman eller dyschatell

Tillståndet i de svenska sovrummen kartlades i en statistikspäckad utredning från 1955, signerad av bland annat Svenska arkitekters riksförbund. Av denna framgår att folkhemmets in­vånare fortfarande i stor utsträckning delade sovrum familjevis.

I nybyggda lägenheter utnämndes ofta ett rum till ”finrum”. Där skulle det inte sovas. I stället fyllde man matrum eller kammare med olika uppfinningsrika bäddmöbler för att få plats: dubbelottoman, utdragssoffa, dyschatell, tvåvåningssäng och upp­fällbara turistsängar med kedjebotten. 

Bäddsoffan dödsfälla

För att inte tala om bäddsoffan, då en verk­lig dödsfälla som orsakade upprepade olyckor när locket slog igen och kvävde den sovande. Utredningen noterade uppgivet att: ”sängen även i bättre bemedlade hem är en försummad möbel”.

Man kan spekulera i orsaken till detta. Kanske tog det sin rundliga tid för den allmoge som sovit trångt och tätt att lära om? Men så här drygt femtio år senare kan man konstatera att våra sovvanor tycks ha förbättrats, i varje fall om man får döma av den livliga förekomsten av annonser för exklusiva och välbyggda sängar av ett slag som länge varit förbehållet ett smalt skikt av befolkningen.

Publicerad i Populär Historia 11/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också