DNA utvinns från en bit ben från en neandertalare på Institutet för evolutionär antropologi vid Max Planck-institutet i Leipzig.

© SPL/IBL

Så har DNA-forskningen revolutionerat historien

På senare år har allt bättre DNA-analyser gett arkeologer och historiker nya, viktiga insikter. Bland annat har kunskaperna om den moderna människans och jordbrukets ursprung förbättrats. En rad historiska gåtor har kunnat lösas och för släktforskare har den nya tekniken inneburit en revolution.

6 januari 2018 av Kristina Ekero Eriksson

Hur storslagna vi människor än anser oss vara, så ryms hela vårt jag och hela vår långa släkthistoria i en endaste liten cell. Där ruvar vårt DNA på hemligheter som forskarna först på senare tid börjat nysta upp. 

DNA-tekniken har revolutionerat synen på vårt ursprung, kunskapen om stora folkförflyttningar och vår relation till neandertalarna, liksom om hur jordbruket egentligen spreds. Släktforskare kan få koll på tusentals generationer bakåt i tiden och oklarheter kring historiska »kändisar« kan äntligen få sin förklaring.

Alla dessa historier som rör mänskligheten har sitt ursprung i östra Afrika för ungefär 200 000 år sedan, då den moderna människan, Homo sapiens, utvecklades. Vid den tiden levde en mamma som vi alla härstammar ifrån. 

För cirka 60.000 år sedan var det dags för några av hennes kvinnliga ättlingar att lämna Afrika, i sällskap av bortemot hundra personer. Långt dessförinnan, flera hundratusen år tidigare, hade neandertalarna gjort samma strapatsrika resa.

Homo sapiens och neandertalare

Någonstans i Mellanöstern, möjligtvis i det som i dag är Israel, där forskare sett att moderna människor och neandertalare levt samtidigt, stötte de båda arterna samman. Om det skedde av lust eller tvång vet ingen, men uppenbarligen inleddes sexuella relationer. Resultatet blev att alla nu levande människor som har sitt ursprung utanför Afrika bär på ungefär två procent neandertalar-DNA.

Insikten om att neandertalare och moderna människor hade haft sex med varandra slog ned som en bomb år 2010. Bakom upptäckten stod svensken Svante Pääbo, professor i evolutionär antropologi vid Max Planck-institutet i Leipzig. 

Modell av en modern människa (Homo sapiens) med några av sina förfäder.

© SPL/IBL

Sibiriskt lårben gav svar

Fast då visste man inte när dessa förmenta kärleksmöten hade ägt rum. Lösningen på den frågan kom fyra år senare, tack vare upptäckten av ett 45.000 år gammalt lårben i Sibirien.

Benet tillhörde den äldsta kända moderna människan utanför Afrika och Mellanöstern. Eftersom andelen neandertalar-DNA successivt avtar i den mänskliga arvsmassan kunde Pääbos forskarteam räkna ut när parningen ägde rum – nämligen för omkring 55.000 år sedan. Ungefär 25.000 år senare dog neandertalarna ut, möjligtvis utrotade av den moderna människan.

MER LÄSNING I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Den moderna människan parade sig även med en annan människotyp. De som drog österut mot Asien, Nya Guinea och Australien, fick barn med den så kallade denisovamänniskan, en asiatisk systergrupp till neandertalarna. Ungefär fem procent av generna hos dagens melanesier i Nya Guinea är nedärvda från denna grupp.

Mutationer ger haplogrupper

I dag kan man följa hur människor förflyttat sig tack vare mutationer, förändringar, i DNA-molekyler. När ett barn skapas delar sig cellerna, och DNA kopieras så att det ska bli exakt likadant. Om det går snett sker en mutation som sedan går i arv till kommande ättlingar. 

Tack vare denna olikhet bildas en egen gren på det stora släktträdet, något som kallas haplogrupp. Sådana är ovärderliga för forskarna, eftersom man med hjälp av dem kan spåra släktingar och se vilken väg dessa har tagit från Afrika.

Mutationer på så kallat mitokondrie-DNA – det DNA som finns hos både män och kvinnor men som bara ärvs på mödernet – sker ungefär vart tvåtusende år, medan y-DNA, som endast ärvs från far till son, muterar oftare, omkring vart 130:e år.

Första människorna i Sverige

För dem som drog västerut, för cirka 40 000 år sedan, väntade ett liv som jägare och samlare i istidens Europa. När isen smälte blottades nya betesmarker och renhjordarna kunde följas längre och längre norrut. För drygt 14000 år sedan, då inlandsisen började släppa sitt grepp om Sverige, kunde de första människorna bosätta sig här.

För ungefär 10 000 år sedan började människor odla säd och tämja djur, som får och getter.

© SPL/IBL

Men tack vare DNA-revolutionen vet vi att detta inte var den enda invandrarvågen under forntiden. Det skulle komma två till.

Länge stred arkeologer om hur det egentligen gick till när vi efter alla tusentals år upphörde med att leva som jägare och samlare, och i stället började bruka jorden och ägna oss åt boskapsskötsel. Den teori som fick fäste vid svenska lärosäten gick ut på att jägarna under bondestenåldern helt enkelt sadlade om, man anammade teknik utifrån och lämnade successivt det gamla levnadssättet.

Bönderna kom från Mellanöstern

Men 2012 fick historieböckerna skrivas om. Då visade analyser av mitokondrie-DNA att de första bönderna i Sverige var invandrare med rötterna i Mellanöstern. Denna information kunde hämtas från ett cirka femtusen år gammalt skelett efter en man som dött i 20-årsåldern och begravts i en gånggrift i västgötska Gökhem. Han tillhörde den så kallade trattbägarkulturen, Sveriges första bondekultur.

Genetikerna hade möjlighet att undersöka Gökhemsmannens kärn-DNA, alltså den stora mängd DNA som ryms i cellkärnan. Mest likheter med hans arvsmassa har de människor som i dag lever på Sardinien och i Medelhavsområdet i sydöstra Europa.

Ett par år senare kunde forskarnas teorier om de första bönderna stärkas, när man studerade DNA från fyra individer i Gökhem.

Jägare-samlare på Gotland

Undersökningar av arvsmassan hos samtida jägare-samlare på Gotland (tillhöriga så kallad gropkeramisk kultur), och ytterligare en gotlänning som levt under jägarstenåldern, visar att dessa skiljer sig radikalt från individerna i Gökhem. Genetiskt liknar jägarna mest personer som i dag bor i norra Europa, till exempel i Finland, Ryssland och på Orkneyöarna.

Forskarna undersökte också pigmenteringen hos en av bönderna och en av jägarna i studien. Bonden hade troligen haft mörkt hår, ljus hud och bruna ögon, medan jägaren var mörkhyad och blåögd. Men om alla skandinaviska bönder och jägare under yngre stenåldern såg ut så går inte att säga. 

Hur mycket av deras DNA finns då kvar hos människor med historia i dagens Sverige?

Invandringen till Sverige. Jägarna (lila) invandrade till Sverige för 11.000 år sedan, jordbrukarna (grönt) kom för 6.000 år sedan från Anatolien och herdefolken (rött) kom österifrån för 4.000 år sedan. Samefolken i norr invandrade (blå) för 2.000 år sedan.  

© Lönegård & Co

Närmare släkt med gropkeramikerna

– Moderna svenskar är lite närmare släkt med gropkeramiska jägare än med bönderna som tillhörde trattbägarkulturen – men vi bär ändå med oss väldigt mycket från de första bönderna som kom hit, säger genetikern Anders Götherström vid arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet.

– Här får man se den gropkeramiska kulturen som en representant för europeiska jägare-samlare. Arbetet med att ta reda på exakt vilken jägar-samlargrupp moderna svenskar delar mest genetik med är vi inte färdiga med ännu. Det kommer vi att vara snart, då vi håller på att lägga de sista bitarna till en studie om jägarstenåldern just nu.

Böndernas ursprung i Anatolien

Men var stod egentligen bondesamhällets vagga? Den som anfäder och anmödrar till bönderna i Gökhem en gång utvandrade ifrån. Tidigare trodde forskarna att ursprunget fanns att söka i de södra och östliga delarna av »bördiga halvmånen«, det vill säga dagens Iran, Syrien och Israel. 

Men uppemot 10 000 år gammalt DNA-material från två arkeologiska utgrävningar i Turkiet på senare tid visar att ursprunget snarare finns i de norra delarna av detta område.

Det var i Anatolien, det vill säga den del av Turkiet som ligger i Asien, som jordbruksbefolkningen utvecklades i tusentals år innan massimmigration spred jordbruket till Europa.

Stridsyxekulturens invandringsvåg

De första bönderna kom till Sverige för omkring 6 000 år sedan. Något senare under bondestenåldern, för ungefär 4 800 år sedan, startade den tredje invandringsvågen. Då började en kulturgrupp som kallas för stridsyxekulturen att lämna spår efter sig. Denna utmärker sig bland annat genom de båtformade yxor, som männen ofta begravdes med. 

Genom att jämföra deras DNA med andra gruppers har man kunnat se en tydlig genetisk koppling till den så kallade yamnayakulturen, som utgjordes av nomadiska herdar som höll till på stäppen norr om Svarta havet.

Utgrävning av den tidigneolitiska helgedomen Göbekli Tepe i dagens Turkiet. Kultplatsen tros vara uppåt 12 000 år gammal.

© Alamy/IBL

Härstammar från ryska stäpperna

En stor del av nu levande svenska män härstammar från de ryska stäpperna. Det menar vetenskapsjournalisten Karin Bojs och Peter Sjölund, som är expert på DNA-släktforskning. Tillsammans gav de förra året ut boken Svenskarna och deras fäder – de senaste 11000 åren

Här kombinerar de genetikernas resultat med DNA-tester från cirka tiotusen släktforskare från flera länder. Och författarna tittar enbart på män, eftersom de utgår från Y-DNA, det vill säga den del av arvsmassan som enbart ärvs på pappans sida.

Av de släktforskare som ingår i studien är tretusen svenskar och ytterligare tretusen kommer från övriga nordiska länder. Utifrån jämförelsestudien målar Bojs och Sjölund upp en bild upp av hur Sverige befolkats från istiden fram till nu.

– Det mest spännande är att många män i Sverige härstammar från dem som kom hit från ryska stäppen under bronsåldern, säger Peter Sjölund. Dessa är anfäder till cirka fyrtio procent av de män som bor i dagens Sverige.

– Men det fanns samtidigt ett massivt inflöde av män med ursprung i norra Tyskland, vilka blev anfäder till ytterligare fyrtio procent, fortsätter Sjölund. Totalt åttio procent härstammar alltså från invandrare under bronsåldern.

Samernas ursprung

I boken reder författarparet också ut samernas ursprung, en grupp som klassas som ett ursprungsfolk.

– Dagens samiska män har fädernelinjer som kom hit för omkring tvåtusen år sedan, under järnåldern, säger Peter Sjölund. In- vandringen kom i tre vågor, en från nordvästra Asien, det vill säga Ryssland och Ural, därefter från Mellannorge och Mellansverige och slutligen från Finlands kusttrakter.

Men resultaten säger ingenting om när dagens samiska kvinnor kom hit, eftersom detta inte syns i ett test av Y-DNA.

– Analyser av så kallat mitokondrie-DNA, som enbart ärvs på det raka mödernet, tyder dock på att många av de samiska kvinnolinjerna kan ha kommit tidigare än männen, säger Peter Sjölund.

Vikingatida grav på Island. DNA-analyser tyder på att isländska vikingar och nordamerikanska indianer fick gemensamma avkommor.

© SPL/IBL

Vikingar och indianer på Island

Modern DNA-forskning handlar långt ifrån bara om att skapa en bättre bild av människorna i vår äldsta förhistoria, även yngre historiska gåtor kan lösas med den nya teknikens hjälp. Ett exempel gäller påstådda kontakter mellan vikingar och skrälingar, det vill säga nordamerikanska indianer.

I Eriks rödes saga, nedskriven omkring år 1300, kan man läsa hur vikingar sammandrabbade med skrälingar när de seglat över till Vinland, alltså den nordamerikanska kontinenten, runt år 1000. Men kan det vara så att det därefter föddes en bebis på Island, vars mamma var indian och pappa viking? 

Kanske. Genom att undersöka mitokondrie-DNA hos 80 idag levande islänningar har man upptäckt en speciell DNA-profil som man annars bara finner hos indianer och östasiater.

Att arvsmassan skulle komma från asiater som i modern tid bosatt sig på Island motbevisas av det faktum att samtliga av de 80 undersökta individerna ursprungligen kommer från samma område på södra Island – och att deras DNA-profil är minst 300 år gammal.

Helt säker på att detta DNA kommer från en nordamerikansk indiankvinna kan man inte vara, men eftersom Island historiskt varit så pass isolerat anser de isländska forskarna bakom studien att detta är den mest troliga förklaringen.

DNA gav svar om heliga Birgitta

DNA används inte bara för att hitta släktskap olika människogrupper emellan. I många fall vill man också få fram fakta om enskilda individer – inte minst historiskt kända personer.

I Vadstena klosterkyrka förvaras två dödskallar som enligt legenden ska ha tillhört heliga Birgitta (Birgersdotter, 1303–72) och hennes dotter Katarina av Vadstena (1331–81).

Men en på senare år utförd mitokondrieanalys visade att kranierna inte tillhör mor och dotter. Dessutom avslöjade en kol14-analys att det skilde 200 år mellan dem. Skallen som länge ansetts vara Birgittas daterades till perioden 1215–70, medan Katarinas hörde hemma i perioden 1470–1670.

Rikard III bekräftades

Mer lyckosamma var de forskare i England som skulle bevisa om ett skelett verkligen tillhörde Rikard III, som var kung i England mellan 1483 och 1485. Kvarlevorna påträffades under en parkeringsplats i Leicester, och på skelettet kunde man se att mannen var klent byggd, led av skolios och att han fått ett hugg i huvudet.

Utgrävning av en massgrav vid Liverpool Street i London. DNA-analyser av skeletten bekräftar att det var böldpest som drabbade staden 1665.

© Tom Lawson/ Crossrail Ltd

Genom att jämföra den dödes DNA med en nutida släkting till Rikard III kunde det med 99,9 procents säkerhet konstateras att det var den gamle kungen som återupptäckts. Han kunde därefter begravas med pompa och ståt i Leicesters katedral.

Pestbakterie kunde kartläggas 

Ytterligare ett exempel kommer från England. Trots att digerdöden är så välkänd och noga dokumenterad var det först häromåret som forskare genom DNA-analyser kunde konstatera att det faktiskt var pestbakterien Yersinia pestis som låg bakom pandemin som härjade under mitten av 1300-talet.

Nu har genetiker konstaterat att det var samma bakterie som dödade närmare hundratusen av Londons invånare under den stora pesten år 1665. Antalet dödsoffer motsvarar ungefär 25 procent av alla som bodde i staden då.

Det var i samband med ett järnvägsbygge i London som arkeologer från Museum of London Archaeology fick tillfälle att undersöka en gammal begravningsplats med över tretusen skelett. Bland dem låg 42 individer i en massgrav vilka misstänktes ha fallit offer för pesten 1665.

När genetikerna undersökte skelettens tandemalj – som bevarar spår av de bakterier som finns i blodomloppet vid dödsögonblicket – fann de DNA från bakterien Yersinia pestis.

Genetisk mix

Den samlade DNA-forskningen har på senare år lett till en mängd andra intressanta rön. Inte minst viktigt är att forskarna har lyckats slå hål på den myt som frodades bland nazisterna i Tredje riket (och ännu tycks leva inom vissa grupper): att det skulle finnas några »rena« raser som levt generation efter generation på samma ställe sedan urminnes tider.

Som beskrivits ovan fanns det alltså redan under stenåldern invandrare från Mellanöstern i det som nu är Sverige, och under bronsåldern strömmade ättlingar till ett ryskt stäppfolk in i Skandinavien.

Uppfattningar som går ut på att »Sven« och »Svea« liksom skulle ha vuxit upp ur den svenska myllan under stenåldern är något som nu slutgiltigt måste begravas. För i själva verket är vi alla en genetisk mix, där alla är släkt med alla.

Publicerad i Populär historia 2/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också