Ryska revoltörer fann bas i Norden

Ännu för några år sedan föreföll 1900-talets historiska etikett självklar: “Totalitarismens århundrade”. Med hjälp av sina bruna och röda arméer

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Ännu för några år sedan föreföll 1900-talets historiska etikett självklar: “Totalitarismens århundrade”. Med hjälp av sina bruna och röda arméer och en terror utan motstycke hade de totalitära regimerna skapat skenbar ordning och stabilitet i sönderfallande imperier i Europa och Asien och kommit att behärska hela regioner.

De uppträdde alla — bolsjevism, fascism, nazism, maoism etc — som världsmissionärer. Och de proklamerar med samma förakt demokratins oundvikliga undergång, låt vara att det stalinistiska (chrusjtjovska, brezjnevska) Sovjetunionen påstod sig ha nått demokratins högsta och slutliga stadium.

Under och efter andra världskriget framstod inte demokratin utan den totalitära marxismen som den stora segraren. Sovjetunionen utvidgade sina gränser både i Väst- och Östeuropa på tidigare fascistiska och demokratiska staters bekostnad. I Öst, Asien och senare i Latinamerika och Afrika anslöts ständigt nya länder till vad man i Moskva stolt kallade "den kommunistiska världsrörelsen"; efter kriget tillfördes rörelsen mer än en miljard proselyter. Det kärnvapenbeväpnade Sovjetunionen blev en supermakt och uppträdde som gendarm också utanför rikets gränser.

Genom polis- och militärterror mot all verklig och förment opposition, mot nationalistiska tendenser, genom deportation av hela folk och etniska grupper, förbud mot religionsutövning och genom tidvis total press- och kulturcensur kunde sovjetregimen i årtionden kamoflera symptomen på sin skröplighet. Men när "behandlingen" upphörde eller dämpades bröt sjukdomarna fram med ännu våldsammare kraft. "Botemedlet" blev ständigt detsamma: pansar, terror.

Bilden förändrades helt efter Michail Gorbatjovs makttillträde. "Glasnost" och "perestrojka" var ett desperat försök att rycka upp den snabbt katastrofalt sönderfallande ekonomin och att diagnosticera sjukdomarna i stället för att sminka bort symptomen.

De händelser som nu slag i slag utspelades över hela Östeuropa är som en illustration till H C Andersens saga: "glasnost" var det lilla barn som gav människorna mod att säga högt vad alla egentligen visste — och hade vetat i årtionden. Säkerhetstjänst, pansar, välutbildade specialstyrkor, censur, klappjakt på dissidenter, störning av utländska radiostationer etc kunde inte längre skyla den skröplige kungens nakenhet. De kommunistiska regimerna störtade till marken som papperstigrar, som Lenin-, Stalin- och Dzerzjinskij-statyer.

Och plötsligt stod det klart att "folkdemokratierna" inte hade folkligt stöd och att de inte hade löst utan bara fördjupat de grundläggande problemen, bland annat de etniska och religiösa motsättningarna och den ekonomiska obalansen.

Plötsligt, med ett årtionde kvar till det nya årtusendet, var man tillbaka i det kaos som var bolsjevismens grogrund under seklets första decennium, då tsarimperiet med sin ochrana (föregångaren till bolsjevikernas tjeka och KGB) och sina pansartåg och specialtrupper (en motsvarighet till de sovjetiska stridsvagnarna och "svarta baskrarna") sökte hålla kvar randstaterna i väster och söder, då Balkanstaterna och Kaukasien sönderslets av etniska och religiösa konflikter och då ett enat Tyskland ryckte fram som dominerande kraft i Västeuropa.

Bolsjevismen växte fram ur kramper som i många avseenden liknade dem som i dag har blivit samma statsbärande ideologis fall: nationalismen och separatismen i Baltikum, Kaukasien och på Balkan, regeringsorganens och till och med de repressiva organens — armén, säkerhetstjänsten — sönderfall till följd av att "främmande" idéer trängt in också där.

Mängder av rörelser

Mängder av underjordiska partier och befrielserörelser — nationalistiska, separatistiska, muslimska, kristna, vänster- och högerextremistiska, moderatsocialistiska, revolutionära och reaktionära — fiskade i de grumliga, upprörda vattnen, konspirerade, infiltrerade säkerhetstjänsten (som i sin tur infiltrerade dem) och armén.

Efter revolutionsförsöket 1905–1906, de ryska specialförbandens straff- och rensningsexpeditioner, bland annat i Baltikum, och centralregeringens cyniska politik att hetsa olika folkgrupper mot varandra (t ex ester mot tyskar, ryssar och ukrainare mot judar), drevs revolutionärerna under jorden och ledarskiktet i exil. Revolutionära högkvarter upprättades, ofta i samarbete med lokala sympatisörer, i Tyskland, Frankrike, Schweiz, England, USA och — omedelbart efter första världskrigets utbrott — i Skandinavien.

Förryskningspolitiken i randguvernementen och straffexpeditionerna i Baltikum i januari 1906 drev en första flyktingvåg in över Skandinavien, som inte hade någon som helst erfarenhet av att ta emot ett sådant klientel. Kunskapen om dessa flyktingar är ofullständig; kriminalpolisen i Stockholm började förhöra asylsökande österifrån i mars, efter ett uppseendeväckande politiskt bankrån, en "ex" ("expropriation") i Helsingfors, men de bevarade protokollen ger ingen uppfattning om den verkliga flyktingvolymen — till en början förhördes tydligen endast personer som kom med båtarna från Finland och inte heller får man via arkiven någon klar bild av de förhördas politiska hemvist.

Falska namn

De flyktingar, huvudsakligen balter, som togs om hand av den legendariske rabulisten Hinke Bergegren misstänktes — på goda grunder — av den svenska polisen för att uppträda under falska namn. Vi vet i dag, genom memoarer och biografier utgivna efter Stalins död, att det bland Bergegrens skyddslingar fanns medlemmar av bolsjevikiska stridsgrupper som hade deltagit i stora bankrån i bl a Finland och Georgien och i djärva fritagningsauktioner i fängelser och polisstationer i Baltikum.

En av dem som Hinke inhyste i grosshandlarvillan Agneberg utanför Stockholm var (den sedermera som Tass-journalist i Kina och kominternagent i Georgien och Italien kände) letten Janis Straujans, som två år senare greps på en bank i Stockholm då han försökte växla in 500-rubelsedlar härstammande från jätterånet i Tiflis i Georgien. Han uppgav flera namn, men det var under partipseudonymen Janis Masters som han dömdes till sex månaders fängelse och utvisning.

Det intressanta, som den svenska polisen aldrig blev på det klara med, är att han tillhörde en bolsjevikisk elitliga som arbetade på direkt uppdrag av Lenin och ledaren för partiets stridsgrupper, Leonid Krasin. Samma dag arresterades av samma skäl en rad andra medlemmar av ligan på olika håll i Europa: i München Lenins nära förtrogna Olga Ravitj och de båda armeniska bolsjevikerna Bogdasarjan och Chodzjamirjan, i Paris ingen mindre än (den blivande sovjetiske utrikesministern) Maksim Litvinov och i Genève (den blivande hälsovårdskommissarien) Nikolaj Semasjko. I Berlin hade polisen redan gripit hjärnan bakom Tiflis-kuppen, den legendariske rånaren "Kamo".

Lenins hustru Nadezjda Krupskaja skildrar i sina memoarer arresteringarna som en formlig katastof för bolsjevikpartiet. Katastrofen blev inte mindre av att den avslöjade Lenins speciella förtroendeman i Berlin, Jakov Zjitomirskij, som ochranaagent; Zjitomirskij, bolsjevikernas och stridsgruppernas kontaktman i Berlin, hade full insyn i vapenupphandlingen och finansieringsoperationerna och förrådde dem alla

Det fanns ända sedan den hemliga ryska socialdemokratiska partikongressen i Folkets hus i Stockholm 1906 en stark opposition inom partiet (ännu formellt enhetligt men i praktiken splittrat i revolutionära bolsjeviker och "moderata" mensjeviker) mot bankrån som finansieringsmetod; den hade också förbjudits på kongressen i London följande år. Arresteringarna i Sverige, Tyskland, Frankrike och Schweiz satte definitivt punkt för sådana aktioner. Lenin tvingades söka efter andra, mindre blodiga och upprörande finansieringskällor.

Det var inte det lättaste. Repressionen i Ryssland hade förvandlat bolsjevikpartiet till en obetydlig sekt, varifrån inga pengar var att vänta. Världskriget blev bolsjevikernas räddning.

Hemliga system

För att kunna hålla kontakten med de underjordiska grupperna i Ryssland måste ledarna utomlands upprätta hemliga system för transport av post, revolutionär litteratur, vapen och pengar. Vissa av dessa transportleder fungerade med skiftande effektivitet en längre eller kortare tid, bl a bolsjevikernas nät för distribution av tidningen "Iskra" (Gnistan) som smugglades genom bl a Tyskland, Polen och Finland till aktivister i Ryssland.

Efter sekelskiftet kom de ryska områdena vid Östersjön — Finland, Baltikum, Polen — att fungera som spjutspetsar för tsarimperiets sönderfall. Parallellerna med dagens situation är slående. Men det var Finland snarare än Baltikum som spelade nyckelrollen. Här var motståndet mot centralregeringens förryskningssträvanden särskilt kompakt, väl organiserat och baserat på utmärkta kontakter med borgerliga och socialistiska sympatisörer och medhjälpare inte minst i Sverige.

Samförståndet omfattade bokstavligen alla samhällsskikt i Finland, politiska rörelser och till och med nyckelgrupper som polis, tull, transport- och posttjänstemän. Motståndet mot centralregeringen var det allt övergripande och ledde naturligt till praktiskt samarbete mellan underjordiska aktivister som rent ideologiskt var varandras motståndare. Borgerliga aktivister som Konni Zilliacus samverkade med finska och ryska socialistrevolutionärer, mensjeviker och bolsjeviker.

Smuggling av vapen

Genom Finland löpte, särskilt efter revolutionsförsöket i Imperiet 1905–1906, de effektivaste kanalerna mellan ryska och baltiska exilledare och revolutionära grupper i Ryssland, Baltikum och Polen. Via Finland (och Skandinavien) smugglades post, revolutionärer, vapen, pengar från bankrån, omstörtande litteratur I Finland gömde sig under kortare eller längre tid efterlysta revolutionära ledare som Lenin och Trotskij, stridsgruppsmedlemmar som deltagit i "exproprieringar", fritagningsförsök och politiska attentat; de försågs med skickligt förfalskade dokument och slussades vidare — tillbaka till Ryssland eller ut på Kontinenten. På finskt territorium, något stenkast från Imperiets huvudstad Sankt Peterburg, upprättade revolutionära organisationer bomblaboratorier och stridsgruppsskolor; här hölls hemliga konferenser med de bolsjevikiska stridsgruppernas ledning.

Många kanaler

Bland de många kanaler som under förkrigstiden fungerade längre eller kortare tid och naturligtvis även berörde nordiskt och särskilt svenskt territorium var den effektivaste utan tvivel den som hade byggts upp strax efter sekelskiftet av den borgerlige finske aktivisten Konni Zilliacus, tidvis i samarbete med det socialistrevolutionära partiet (SR). Trots riskabla avbrott, bland annat på grund av SR-ledaren Azevs förräderi, fungerade kanalen ända fram till Finlands och Baltikums frigörelse. Zilliacus var fördomsfri nog att utvidga samarbetet till att också omfatta mensjeviker och bolsjeviker.

Norden blev basområde

Världskrigets utbrott i augusti 1914 förvandlade snabbt Norden till det viktigaste basområdet för revolutions- och separatiströrelserna i tsarimperiet: gränsen mellan Sverige och Finland blev Rysslands enda öppna landgräns i Europa.

När man följer de kända bolsjevikernas rutter efter krigsutbrottet ser det ut som om en förberedd mobiliseringsplan hade satts i verket. I var och en av de skandinaviska huvudstäderna placerade Lenin och Trotskij sin stabspersonal redan under den första krigshösten och vintern. I februari 1915 fanns nyckelpersonerna på plats i Köpenhamn, Kristiania (Oslo) och Stockholm; de blev "de röda postmästarna", centraler för smuggling av brev, information, litteratur — och pengar — mellan exilledarna och de revolutionära grupperna i Imperiet. Under kriget kom utvisningar och polisingripanden att då och då möblera om i ledningen för dessa centraler — men inget vakuum fick förbli långvarigt.

De framstående bolsjeviker som anlände till Skandinavien efter krigsutbrottet kom i regel söderifrån, ofta från många års exil i Tyskland och Västeuropa.

Koloni i Stockholm

Kolonin i Stockholm förstärktes hösten 1914 med Lenins särskilde förtroendeman Aleksandr Sjljapnikov (vid februarirevolutionen 1917 den främste bolsjevikledaren i Petrograd, senare arbetsminister i Lenins första regering), Aleksandra Kollontaj (senare socialminister och legendarisk sovjetambassadör bl a i Sverige), Moisej Frumkin (senare finans- och utrikeshandelsminister), Nikolaj Gordon (senare framstående fackföreningsfunktionär), Moisej Uritskij (senare chef för säkerhetstjänsten i Petrograd), Jurij Larin (senare ledande sovjetisk ambassadör i Hitlertyskland) och en av Lenins närmaste män ("partiets älskling" och ideolog) Nikolaj Bucharin.

Innan det första krigsåret var till ända fanns också Vatslav Vorovskij (efter bolsjevikkuppen 1917 chef för Sovjetrysslands första representation utomlands, den i Stockholm) på plats tillsammans med Jurij Pjatakov (senare bl a regeringschef i Ukraina) och Jevgenija Bosj (senare framstående säkerhetsfunktionär).

De revolutionärer som anlände nu var av en annan kaliber än de ryska flyktingar som skandinavisk polis haft att göra med: de hade härdats i underjorden, i stridsgruppsverksamhet och partifejder, de var intellektuellt rörliga, förfarna i konspirationsteknik och ideologisk debatt; de tillhörde bolsjevikpartiets absoluta elit och vitaliserade de ryska kolonierna som nu svällde mycket snabbt i det neutrala Skandinavien.

Praktiska revoltörer

De ryska revolutionärernas verksamhet i Skandinavien under kriget var på sätt och vis unik. Medan partikoryféerna i Schweiz och Frankrike var inbegripna i ideologiska fejder ägnade sig deras utsända i Skandinavien åt praktisk revolutionär verksamhet, samarbete över fraktions- och partigränserna och kontakter med skandinavisk socialdemokrati. I Köpenhamn, där Lenins förtroendeman Michail Kobetskij (senare framstående kominternfunktionär och ambassadör) fungerade som "röd postmästare" ända sedan 1908, samarbetade bolsjeviker och Trotskij-anhängare i full sämja både inbördes och med västermensjeviker och medlemmar av den judiska socialistiska organisationen Bund. Något mer enhetligt bolsjevikisk var kanske den grupp som leddes av Aleksandra Kollontaj i Norge, men även där förekom samarbete med andra grupper, till och med SR och anarkister.

I den revolutionära verksamhet som utvecklades i Skandinavien under kriget kom Köpenhamn att spela en särskilt dramatisk, ytterligt hemlig och länge kontroversiell roll som finanskanal till ryska revolutionära rörelser. Formellt hade den inget samröre med Lenins och Trotskijs representanter i landet, Kobetskij respektive Moisej Uritskij och Grigorij Tjudnovskij (senare mannen som ledde stormningen av Vinterpalatset i Petrograd). Tvärtom hade Lenin uppmanat sina närmaste medarbetare i Skandinavien, Sjljapnikov och Bucharin, att noga akta sig för att bli sedda och sammankopplade med finansorganisationen, vars verksamhet var och har förblivit något av det känsligaste och mest indignerat förnekade i bolsjevikpartiets historia.

I Köpenhamn bildade 1915 exilryssen Alexander Helphand ("Parvus") ett "Handels- og exportkompagni" i vilket polacken Jakub Hanecki-Fürstenberg blev verkställande direktör och ingick som delägare tillsammans med tysken Georg Sklarz. Kompagniet sysslade med lönsamma affärer: dels laglig handel på Ryssland och dels krigskontraband mellan Tyskland och Ryssland. Men viktigare i sammanhanget var att företaget också sysslade med en kvittolös trafik som aldrig skymtades i någon bokföring eller några dokument: det slussade pengar från Tyskland till tsarfientliga grupper i Ryssland — som en del av Tysklands krigföring. Det intressanta är att Georg Sklarz var tysk generalstabsagent liksom sina bröder Waldemar och Heinrich. Bröderna övervakade finansieringsverksamheten, Waldemar som sekreterare i Kompagniet och Heinrich — vars allmänna uppdrag var att bedriva handelsspionage i Danmark — som en mera "fristående" observatör.

Men vilka var Helphand och Hanecki? Helphand var rysk jude och revolutionär. Vid sekelskiftet betraktades han allmänt (även i Sverige) som en av de främsta marxistiska teoretikerna, som till och med överglänste Lenin. Tillsammans med sin vän och lärjunge Trotskij (vilken övertog Helphands teori om "den permanenta revolutionen") spelade han en framstående roll under revolutionsförsöket i Petersburg 1905; som Petersburgssovjetens siste ordförande arresterades han tillsammans med Trotskij och deporterades till Sibirien. Därifrån rymde han, studerade en tid i Schweiz och flackade därefter omkring i Tyskland där han knöt vänskapsband med och fick ett stort inflytande på en rad framstående tyska socialdemokrater. Men han upprätthöll också kontakter med de ryska bolsjevikerna; i hans hem i München redigerade Lenin några av de första numren av tidningen "Iskra" (Gnistan). Helphand fick därmed full insyn i "Iskras" hemliga distributionsnät — embryot till bolsjevikpartiets hemliga organisation.

Spekulerade i Balkan

Så småningom insåg Helphand att den revolutionära verksamheten krävde kapital och radikala grepp. Genom spekulationer på krisernas Balkan och inflytande på "ungturkarna" blev han snabbt mångmiljonär, pengar som han bl a plöjde ned i tyska socialistiska idétidskrifter, vilket ytterligare ökade hans inflytande. Vid krigsutbrottet anslöt han sig till den tyska socialdemokratins majoritet, som förklarat sig lojal med de tyska krigsmålen. Helphand utvecklade nu idén om hur Tyskland, genom att i hemlighet slussa pengar till bl a Lenin och bolsjevikerna, skulle bringa Tsarryssland på fall. Den tyska regeringen ställde också tiotals miljoner mark till Helphands förfogande; kvitto på mottagna medel finns bevarade i tyska arkiv.

Pengar under sekretess

Strax innan Helphand startade sitt Kompagni i Köpenhamn sammanträffade han i största hemlighet (att mötet verkligen ägde rum är dokumenterat) med Lenin i Schweiz. Enligt Helphand själv accepterade Lenin det tyska "apanaget" — under förutsättning att det utbetalades under strängaste sekretess, via en rad slussar och utan kvitton. I konspirationen ingick bl a att Lenin offentligt och hätskt skulle angripa Helphand som "tysk chauvinist" och "Hindenburgs stövelslickare" medan Helphand startade sitt Kompagni och slussningen av "de tyska pengarna".

Jakub Hanecki, Kompagniets direktör, som tillhörde Lenins allra närmaste vapendragare, hade deltagit i framgångsrika finansieringskupper, fritagningsförsök etc i Polen, byggt upp ett underjordiskt bolsjevikiskt transportnät i Galizien och hjälpt Lenin ur klistret då denne vid krigsutbrottet arresterats av Österrikarna som spion. Lenin och andra skulle sedermera — när de beskylldes för att ha tagit emot ofantliga belopp av tyskarna — indignerat förneka att de haft någon som helst kontakt med Hanecki under kriget och dennes samarbete med Helphand. Lenins adressböcker talar dock ett annat språk; han var hela tiden informerad om Haneckis olika resor, adresser och telefonnummer; det var också Hanecki, nu utvisad från Danmark för krigskontraband, som från Sverige höll i trådarna vid Lenins hemresa till Ryssland — genom "fiendeland", Tyskland — i april 1917.

Bucharin signerade

Nej, några bolsjevikkvitton på "de tyska pengarna" har inte återfunnits. Men de fanns. I Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm förvaras ett egenartat protokoll från förhör med en av Helphands kurirer, en dansk, och av detta framgår att bl a Bucharin och stockholmsbolsjevikernas sekreterare Jakov Bogrovskij satt sina namn under kvitton på "tyska pengar" — småsummor visserligen, men själva faktum var tillräckligt för att göra bolsjevikledningen utom sig.

Det är mycket troligt att den omstridda frågan om i vilken utsträckning Tyskland finansierade bolsjevikernas verksamhet och statskupp kommer att kunna besvaras nu, efter kuppen mot Gorbatjov som lett till att kommunistpartiet har förbjudits och upplösts som varande "en kriminell organisation" och dess arkiv har förseglats.

När jag 1985 gav ut boken "Ryska posten", som handlar om de ryska revolutionärernas verksamhet i Skandinavien före bolsjevikernas maktövertagande, var den alltjämt kontroversiell i Sovjetunionen, dels därför att jag beskrev "oktoberrevolutionen" som en statskupp, utförd av en elit utan folklig förankring, dels därför att jag, med utgångspunkt i svenska arkivdokument, tog upp frågan om "de tyska pengarna". Några år senare beskrev sovjetiska historiker och publicister själva "oktoberrevolutionen" just som en statskupp och skildrade vältaligt hur partiet genom hela sin historia sysslat med kriminell verksamhet: bankrån, utpressning, konfiskation etc. Det senaste året har min bok uppmärksammats på ett mycket positivt sätt i sovjetisk press och översätts nu till ryska.

Hans Björkegren är författare och översättare.

Att läsa: Hans Björkegren Ryska posten. Kristianstad 1985. Allan Moorehead The Russian Revolution. New York 1958. Richard Pipes Revolutionary Russia. Cambridge, Mas. 1968. Scharlau-Zeman Freibeuter der revolution. Köln 1964.

phci1913

Kanske är du intresserad av...

Läs också