Röda arméns historia

Det är inte orimligt att hävda att Ryssland och dess efterföljarstat Sovjetunionen utkämpade ett fyrtioårigt krig från 1900-talets första år till andra

25 januari 2009 av Klas-Göran Karlsson

Det är inte orimligt att hävda att Ryssland och dess efterföljarstat Sovjetunionen utkämpade ett fyrtioårigt krig från 1900-talets första år till andra världskrigets slut. Det var visserligen inte ett krig som pågick med samma intensitet och med samma medel hela tiden, men inte desto mindre var det krigshandlingar som skördade miljontals offer och som starkt kom att genomsyra hela samhället.

Rent analytiskt kan man skilja mellan revolutionärt våld, inbördeskrig, statlig massterror mot den egna befolkningen, världskrig, etniska konflikter och tvångsdeportationer – men i praktiken var det ett totalt krig som utkämpades. Det går inte att tydligt separera vad som i traditionell mening kallas krig, exempelvis mellan stater, och statsmaktens massvåld mot en mer eller mindre försvarslös civilbefolkning.

Under samma tid skedde en militarisering av hela det rysk-sovjetiska samhället, från statens uppbyggnad till språkbruket. Militära operationer blev integrerade delar i en övergripande ideologisk kamp om landets framtid. Yttre fiender, som under sovjetperioden stämplades som ”imperialister”, ”kapitalister”, ”fascister” och ”sionister”, blandades med inre ”revolutionsfiender”, ”klassfiender” och ”folkfiender”.

Detta totala krig handlade på en och samma gång om hur den ryska och sovjetiska staten skulle styras och hur samhället skulle moderniseras. Denna krigföring var ingen rysk-sovjetisk uppfinning, och debatter om det moderna krigets väsen pågick på många håll i Europa och världen under 1900-talets första hälft. Den sovjetiska hade dock tydliga särdrag, som att kommunistledningen valde att göra sig av med stora delar av den högsta militärledningen i en tid av internationell spänning och annalkande krig.

Det fyrtioåriga krigets avgörande fas var perioden 1914­–22. Det var de år då första världskriget utkämpades, Lenins bolsjevikparti tog makten, det nya Ryssland befann sig i krig mot Polen och ett oerhört brutalt inbördeskrig mellan ”röda” och ”vita” trupper förödde det ryska territoriet. Inte heller dessa händelser går att hålla isär från varandra annat än som analytiska konstruktioner.

Det var mitt under denna turbulenta era som Rabotje-Krestjanskaja Krasnaja Armija, ”Arbetarnas och böndernas röda armé”, kom till genom ett dekret från den revolutionära regeringen Folkkommissariernas råd den 15 januari 1918. Bolsjevikerna behövde denna armé att sätta in mot avancerande tyska trupper i det pågående världskriget, men också som ett verktyg mot alltmer aggressiva kontrarevolutionära grupper inom Ryssland.

För de nya makthavarna var det inte självklart hur ett kommunistiskt försvar av det nya Ryssland skulle organiseras. Frågan var dessutom del av en större debatt om hur den första kommunistiska staten i världen skulle byggas, i allt från maktapparat till kultur. Medan ena sidan förde fram ideologiska argument, var den andra sidan från början realpolitiskt och pragmatiskt inriktad. Lenin frågade sig: Skulle det nya Ryssland byggas på massornas spontana övertygelse om kommunismens företräden, eller på politisk och organisatorisk medvetenhet hos dess avantgarde?

I ett tidigt skede var den ideologiska argumentationen förhärskande, och det kom även att prägla Röda armén. Redan före bolsjevikernas statskupp hade Lenin i Staten och revolutionen kalkylerat med att ett begränsat och kortvarigt våld skulle behövas för att stoppa, som han uttryckte det, minoritetens förtryck av majoriteten. Det var ett nödvändigt och rättfärdigt våld under en övergångsperiod, ansåg han, som i takt med de kommunistiska idéernas genomslag skulle dö bort.

Utifrån detta sågs en provisorisk ”röd” folkmilis som en lämplig styrka för att föra ett kortvarigt krig mot revolutionens fiender: en proletär armé av bönder och arbetare, utan rangskillnader, med ett valt ledarskap och ett minimum av militär disciplin, skulle föra Ryssland mot den kommunistiska framtiden.

Mot denna ideologiska bakgrund kan Röda arméns ursprung ledas tillbaka till de röda garden som organiserades redan vid 1905 års revolution för att slåss mot tsarens polis. Månaderna före statskuppen 1917 återskapades sådana soldat- och arbetargarden av bolsjevikerna.

Efter maktövertagandet fick de i uppgift att skydda affärer och industrier från plundring, att tvångsrekvirera livsmedel till hungrande städer från trilskande bönder och, mer allmänt, att bekämpa revolutionens många fiender. Många ideologiskt hängivna unga män ur de röda gardena – dessa verkade parallellt med den ordinarie hären ända fram till det ryska inbördeskrigets slut 1922 – tog värvning som soldater i Röda armén. Andra hamnade i den första kommunistiska säkerhetspolisen, Tjekan. Men snart fick den andra, mer pragmatiska inställningen till en kommunistisk försvarsmakt överhanden. En armé av hängivna kommunister byggde på att man helt bröt med det gamla enväldiga Ryssland och dess representanter.

Den realpolitiska inställningen var istället att man aktivt skulle ta soldater och officerare från tsarmaktens gamla här och sätta i Röda arméns tjänst. För många övertygade ”väns­terkommunister” var detta en frånstötande tanke, men partiet kämpade nu mot både yttre och inre fiender, och var skulle man annars hitta tillräckligt kunniga och erfarna soldater, bekanta med modern krigföring?

Kommunistledaren Lev Trotskij, folkkommissarie för utrikes ärenden, fick 1918 i uppdrag av Lenin att bygga upp en försvarsmakt för det nya Ryssland. I denna situation, där bolsjevikdominerade områden hotades av både vita och utländska arméer, beslöt han att knyta an till mer traditionella idéer – han utsåg den tsarryske generalen Michail Bontj-Bruevitj att skapa en ny armé på en och en halv miljon soldater. Till den rekryterades officerare från den gamla imperiala armén som inte gått i tjänst hos de vita i inbördeskriget.

Som försäkran om officerarnas lojalitet bestämde Trotskij att deras familjer skulle tas som gisslan av sovjetmakten. Bredvid officerarna placerades också jämbördiga kommissarier ur kommunistpartiets egna led. Många av de sovjetiska ledarna, som Josef Stalin och de två folkkommissarierna för försvaret Michail Frunze och Klement Vorosjilov, började eller stärkte sina karriärer som sådana militära kommissarier. Det de saknade i militär erfarenhet kompenserade de genom att upprätta intima förbindelser mellan militärledningen och den politiska makten. Överhuvudtaget skulle tjänst i Röda armén under denna tid visa sig vara en av de bästa vägarna till avancemang i partikadrer och andra sovjetiska maktstrukturer.

I enlighet med den allmänna idéförskjutningen förvandlades nu Röda armén från en frivillig- till en värnpliktsarmé. Under inbördeskriget expanderade den våldsamt och hade 1920 fem miljoner soldater, varav cirka 30 000 var gamla officerare. Trotskij fick mycket kritik för sina idéer av den så kallade militära oppositionen, men ändå lyckades han på detta sätt att skapa en sammanhållen här med en effektiv och partikontrollerad ledning som 1922 gick segrande ur inbördeskriget.

De vita styrkorna hade drivits bort, men till priset av miljoner döda och ett samhälle där våldet under lång tid brett ut sig gränslöst, långt utanför den rent militära sfären. Redan sommaren 1918 hade bolsjevikerna utropat det ryska territoriet som ett ”militärläger” och organiserat samhället därefter enligt ”krigskommunistiskt” mönster.

Även i ett annat avseende kan man hävda att historiska mönster från den imperiala armén gick igen. Världskriget, revolutionen och inbördeskriget hade fört det gamla romanovska ryska imperiet mot upplösning. Både i väster – i Finland och Baltikum – och i söder – i Ukraina, Sydkaukasien och Centralasien – hade nationella frigörelseprocesser lett till uppror mot det ryska herraväldet och i flera fall till nya stater.

I slutet av inbördeskriget, när alla resurser inte längre behövde användas mot de vita trupperna, sattes Röda armén in mot det oberoende Georgien, sedan 1918 styrt av mensjevikiska socialdemokrater. Efter ett kort ockupationskrig tvingades Georgien underkasta sig sovjetmakten som en del i en transkaukasisk sovjetrepublik. På liknande sätt slogs en antikommunistisk upprorsrörelse i Centralasien ner 1921. På så sätt bidrog Röda armén till att det ryska imperiet 1922 kunde återupprättas, visserligen under nytt sovjetiskt namn, men med intakta sydgränser.

När inbördeskriget var över krympte Röda armén till bara en tiondel av 1920 års omfång. Särskilt de gamla officerarna togs snabbt ur tjänst och ersattes av unga män som helst skulle komma ur partiets ungkommunistiska rörelse Komsomol. Men diskussionen fortsatte om hur en röd armé bäst skulle organiseras för att utkämpa det ”proletära” kriget. Debatten fick bränsle av ett starkt upplevt hot om annalkande krig mot de kapitalistiska västmakterna. Det generella svaret på frågan huruvida Röda armén skulle bli en kommunistisk arbetar- och soldatarmé med bred förankring i samhället, eller en professionell och snävare avgränsad militär organisation blev… bådadera.

Från mitten av 1920-talet skedde en professionalisering av Röda arméns officerskår. Ett system med rangbeteckningar från löjtnant till marskalk infördes, den militära disciplinen stärktes, rang kom att kopplas till privilegier i fråga om boende, och särskilda affärer med varor av högre kvalitet, voentorg, öppnades för officerare och deras familjer. Det militära utbildningssystemet förbättrades, särskilt i fråga om teknisk kunskap och befälsföring, och avancerade teorier om det framtida kriget lanserades. När hotet från en tysk aggression i väster och en motsvarande japansk aggression i öster under 1930-talets lopp tilltog, utökades den anställda delen av Röda armén och bestod i mitten av decenniet av 1,3 miljoner soldater. Därtill utökades de värnpliktigas tjänstgöringstid till två eller tre år. Det har beräknats att Röda armén 1939 hade lika många människor under vapen, nästan fem miljoner, som under senare delen av inbördeskriget.

Den andra sidan av samma process var en gradvis militarisering av hela sovjetsamhället, som en del av det totala kriget. Stalin framhöll att Sovjetunionen måste förlita sig helt på sin egen styrka i försvaret mot en fientlig kapitalistisk omvärld. Inbördeskrigets röda armé var en tekniskt och ekonomiskt outvecklad krigsmakt. Följaktligen måste samhället mobiliseras på bred front, och inte bara genom att Röda armén professionaliserades. Själv talade Stalin om behovet av att ”smida ett ännu starkare verktyg: en till det yttersta centraliserad och självisk kraft utan hämningar och band – en fredstida krigsmaskin”.

I ett annat berömt uttalande från 1931 slog kommunistledaren fast att Sovjetunionen hade hamnat femtio eller hundra år bakom de avancerade länderna i fråga om teknisk och ekonomisk utveckling, och att detta tidsavstånd måste elimineras inom tio år. ”Antingen klarar vi det, eller så försvinner vi”, fastslog Stalin.

Den militära mobiliseringen stod därmed i intim förbindelse med hur sovjetsamhället förändrades från slutet av 1920-talet: planekonomi infördes, jordbruket tvångskollektiviserades och den tunga industrin prioriterades. Förbindelsen var delvis mycket direkt, som när förband ur Röda armén sattes in som ”kollektiviseringsbrigader” för att påskynda den brutala omdaningen av den sovjetiska landsbygden, eller för att slå ned bondeuppror som följde på den drastiska jordbrukspolitiken.

Men den militära präglingen av samhället gick djupare än så. Militär expertis fanns representerad på alla nivåer i den planekonomiska strukturen, från Högsta folkhushållningsrådet via ministerierna till enskilda företag. Militära behov var konsekvent överordnade de civila, vilket fick till följd att den sovjetiska industrin kunde leverera högklassiga stridsflygplan och stridsvagnar, men inte funktionsdugliga dammsugare och kylskåp för de sovjetiska hemmen.

Hotbilden av ett apokalyptiskt krig mot väst gjorde det sannolikt lättare att bära denna ekonomiska obalans och att backa upp Stalins femårsplaner, både för partieliten och för de vanliga sovjetmedborgarna. Den ungerske ekonomen Janos Kornai, expert på kommuniststaters ekonomi, har pekat på att ett ekonomiskt system som det stalinistiska förutsatte vad han kallar ett ”krigsmedvetande”, byggt på disciplin och beredskap till uppoffring för ”högre” mål än dem som gäller det privata livet.

Till detta skall läggas en mer indirekt militarisering av samhället, även inom områden som till det yttre inte hade något med armén att göra. De skulle ändå omdanas i enlighet med Stalins stridsrop: ”Det finns inga fästningar som bolsjevikerna inte kan storma!” ”Kampanjer” genomfördes och ”slag” utkämpades överallt i sovjetsamhället. Skolan, karakteristiskt nog betecknad som ”den tredje fronten”, var en av de ”fästningar” som genomgick genomgripande förändringar i början av 1930-talet; skoluniformer – som tidigare förkastats som en kvarleva av tsarens självhärskardöme – återinfördes och militär-patriotisk träning blev ett viktigt inslag i undervisningen. Samtidigt inriktades skolans historieförmedling, återigen som en upprepning av tsartiden, mot militära bragder och hjältar i det ryska förflutna.

Fram till 1937 fanns få tecken på annat än att Stalin såg välvilligt på Röda armén och det militära etablissemanget. Men i april detta år började Pravda och andra sovjetiska tidningar att kritisera arméns högsta ledning. Krigsteoretikern och vice försvarsministern Michail Tuchatjevskij, en lågadlig officer från den kejserliga armén som 1918 ställt sig på bolsjevikernas sida och som 1935 utsågs till marskalk, ställde in en planerad resa till Storbritannien.

Snart ”upptäcktes” det att Tuchatjevskij stått i spetsen för en tyskstödd konspiration med yttersta syfte att störta sovjetmakten och Stalin. Eftersom det under 1920-talet och en bit in på 30-talet verkligen hade funnits ett dolt tysk-sovjetiskt militärt samarbete hade Tuchatjevskij varit inblandad i hemliga operationer tillsammans med tyska militärer, men att han skulle ha ”åsidosatt sin militära plikt och brutit sin trohetsed, förrått sitt land, förrått Sovjetunionens folkgrupper och förrått arbetarnas och böndernas röda armé”, som det stod i åtalet mot honom från den 11 juni, var av allt att döma helt taget ur luften.

Åtalen ledde till att Tuchatjevskij och sju andra höga officerare ur Röda armén fälldes och omedelbart avrättades i säkerhetstjänstens högkvarter Lubjankafängelset, samtidigt som deras familjer drabbades av repressalier.

Processen inträffade under samma fasansfulla period som en rad av Stalins politiska opponenter ställdes inför rätta och avrättades i de så kallade Moskvarättegångarna. Någon sådan opposition hade Tuchatjevskij emellertid inte tillhört. Han var visserligen kritisk till folkkommissarien för försvaret, Vorosjilov, som var Stalins handgångne man och som hade helt andra och mycket mindre moderna idéer om kriget än Tuchatjevskij, men det finns inga vittnesbörd om att planer smiddes för en kupp eller en militär komplott.

Vad som låg bakom Stalins utrensningar i Röda armén är följaktligen ännu höljt i dimma. Klart är dock att det inte bara var arméns allra högsta ledning som drabbades. När andra världskriget bröt ut hade 3 av 5 marskalkar, 14 av 16 arméchefer, 8 av 9 amiraler, 60 av 67 armékårschefer, 136 av 199 divisionschefer, 221 av 397 brigadchefer, 11 av 11 vice försvarskommissarier och 75 av 80 ledamöter i Högsta militärsovjeten rensats ut. Det har hävdats att halva den sovjetiska officerskåren, omkring 35 000 man, togs av daga under den stora terrorn. Detta var ändå bara toppen på ett isberg; på lägre nivåer i Röda armén försvann tiotusentals individer. Några avrättades direkt, medan andra hamnade i Gulags lägersystem.

”Det stora fosterländska kriget”, det vill säga den del av andra världskriget som utkämpades på sovjetiskt territorium, inleddes med den tyska attacken på Sovjetunionen söndagen den 22 juni 1941. Det var i alla avseenden det totala kriget – alla sovjetstatens samhällsresurser togs i anspråk och uttömdes. Under detta krig kulminerade de försakelser, den uppoffring och det lidande som ryssar och sovjetmedborgare tvingats till under det fyrtioåriga kriget.

Det ”traditionella” kriget stärktes när rang, disciplin och moral blev nyckelord i Röda armén och politiseringen av krigsmakten minskade. Slutresultatet blev att den tyska anfallsarmén tvingades retirera och i grunden besegrades i det sovjetiska fälttåget. Det vittnar möjligtvis om att den stalinistiska moderniseringen av samhället och militärmakten – alla misstag, huvudlösa politiska drag och oräkneliga oskyldiga offer till trots – fick den avsedda effekten att slå vakt om ”socialismen i ett land”.

Fast i krigets omedelbara efterspel påtvingades kommunismen en rad andra stater i Öst- och Centraleuropa utan att majoriteten av dess invånare bett om det. Och frågan är om historien är så enkelspårig att det kan sägas finnas en rät orsakslinje mellan det som kallas Stalins revolution och segern i andra världskriget.

Efter andra världskrigets slut bytte Röda armén namn till Sovjetarmén. Det var inget oöverlagt namnbyte. Det signalerade slutet på en era där en dominerande drivkraft bakom försvaret hade varit kampen för kommunismen, och en vilja att ge sitt liv för den. Med andra världskriget hade uppslutningen kring kommunismen tydligt underordnats den patrio­tiska drivkraften att ge sitt liv för fosterlandet. Lite tillspetsat kan man påstå att historien om kommunismens fall och Rysslands återuppståndelse började redan då.

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet, aktuell som redaktör och medförfattare till boken Rysk spegel – svenska berättelser om Sovjetunionen – och om Sverige.

Kanske är du intresserad av...

Läs också