Röda armén under andra världskriget

Kampen mellan Hitlers Wehrmacht och Stalins Krasnaja Armija är det största och grymmaste fälttåget i militärhistorien. Där lades också grunden till den v

20 mars 2009 av Niclas Sennerteg

Texten fortsätter under annonsen

Kampen mellan Hitlers Wehrmacht och Stalins Krasnaja Armija är det största och grymmaste fälttåget i militärhistorien. Där lades också grunden till den väldiga sovjetiska krigsmakt som i årtionden efter krigets slut skulle framstå som västvärldens fiende nummer ett.

Hollywoodfilmen Enemy at the Gates från 2001 handlar om den ryske prickskytten Vassilij Zajtsev och slaget om Stalingrad. I en av filmens första scener skeppas de nybakade ryska soldaterna över floden Volga mot helveteseldarna på andra sidan och under mördande beskjutning från störtdykande tyska flygplan. När de överlevande äntligen kommit i land jagas de framåt av officerare och män ur säkerhetstjänsten NKVD, direkt in i ett anfall mot de tyska ställningarna. Bara en del av de ryska soldaterna utrustas med vapen, resten får följa efter och plocka upp sina döda kamraters gevär.

Några ögonblick senare är nästan alla de nyanlända rödarmisterna döda eller sårade. De som inte har stupat för fiendens eld har dödats av NKVD:s kulsprutor som ställts upp bakom fronten för att hindra dem från att retirera.

Den här bilden av ryska soldaters ofta korta, eländiga liv kan ses som ett koncentrat av Röda arméns sätt att fungera under kriget mot Hitlertyskland. Förvisso är det bara en del av sanningen, men den har återberättats så ofta att den upphöjts till myt utan nyanser.

Besegrade tyska fältherrar skildrade gärna massanfall av röd­armister som lät sig slaktas som viljelösa robotar av de tyska kulsprutorna. Det var historier som alltid slutade med att de tyska trupperna tvingades dra sig tillbaka efter att ha skjutit slut på all sin ammunition, medan de brununiformerade horderna fortsatte att välla fram i en aldrig sinande ström. I de flesta fallen är dessa historier inte osanna, men de har gjort bilden av kriget på östfronten 1941–45 alltför ensidig.

Ett typiskt exempel är vittnesmålet av chefen för en tysk pansardivision under de tyska styrkornas reträtt från Ukraina 1944:

”Utan hänsyn till förluster – och jag menar verkligen – utan hänsyn till förluster – strömmade massor av ryssar västerut ungefär vid middagstid, förbi de tyska stridsvagnar som sköt mot dem med allt de hade. Det var en häpnadsväckande syn, ett skakande drama. Det finns verkligen ingen annan jämförelse – dammen hade sprängts och en väldig flod vällde ut över slättlandet, förbi våra stridsvagnar, som omgivna av några grenadjärer var som klippblock som höjde sig över den virvlande floden.”

Avsikten med de här historierna var att hitta något slags tröst för krigets förlorare: aldrig var det något fel på den tyske soldaten och hans vapen (utan bara på Hitlers klantiga ledning). Enligt denna populära uppfattning lyckades Sovjetunionen främst vinna på grund av det obarmhärtiga ryska klimatet och Röda arméns numerära övermakt. Lika inkompetenta som hänsynslösa ryska befälhavare var alltid beredda att tanklöst offra sina soldaters liv, menade man.

I det kommunistiska Sovjetunionen såg naturligtvis myten om Röda armén helt annorlunda ut än i Västeuropa – och den bilden var på många sätt än mer missvisande. Där fylldes historieböckerna av episoder om hängivna sovjetiska soldater som begick fantastiska hjältedåd och ibland också offrade sina liv, alltid med fosterlandets bästa för ögonen.

De mänskliga episoder som dekorerade de sovjetiska redogörelserna är ofta lika stereotypa som medeltida helgonberättelser. De tillrättalagda och censurerade sovjetiska historieböckerna utmålade segrarna över de ”fascistiska inkräktarna” som en lysande härskara av glödande kommunistiska lärjungar under Stalins och partiets ledning.

Först efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens fall har historieforskningen kunnat skapa en mer nyanserad bild av Röda armén under andra världskriget. Förvisso genomförde den sovjetiska krigsmakten, i synnerhet i början av kriget, otaliga självmordsliknande massanfall. Två exempel är det desperata försvaret av Moskva 1941 och av Stalingrad hösten 1942. Men Röda armén växte under krigets gång till en på många sätt jämbördig motståndare till tyskarna.

Kriget på östfronten inleddes den 22 juni 1941 med Operation Barbarossa, det tyska överfallet på Sovjetunionen. Det var ända från början ett kompromisslöst ideologiskt raskrig – i vilket Hitler siktade på att krossa bolsjevismen, erövra allt sovjetiskt territorium ända till Ural och förslava eller utrota miljontals ”undermänniskor”.

På pappret var Röda armén överlägsen den tyska invasionsstyrkan från krigets första dag. Det var världens största armé med 4,7 miljoner soldater, 20 000 stridsvagnar, 34 000 artilleripjäser och 20 000 flygplan. Ändå blev den tyska invasionen en gigantisk militär katastrof för ryssarna. Operation Barbarossa kunde ha lett till Sovjetunionens undergång.

Röda armén blev totalt överraskad av det tyska anfallet, eftersom Stalin envist hade viftat undan alla varningssignaler. Krigsmakten var felaktigt grupperad för att kunna reagera effektivt. Väldiga sovjetiska styrkor omringades och krossades av de blixtsnabba tyska anfallskilarna som ryckte fram mot Moskva och över Ukrainas bördiga fält. Från den 22 juni till den 31 december 1941 förlorade Röda armén drygt 3,1 miljoner man i stupade, saknade och krigsfångar samt drygt 1,3 miljoner i sårade och sjuka.

De materiella förlusterna var också oerhörda: cirka 20 500 stridsvagnar och 21 200 flygplan. Det måste betraktas som de största militära förlusterna i krigshistorien och ledde till en nästan total utplåning av den fredstida Röda armén.

Först vid Moskvas förstäder stabiliserades fronten mot slutet av 1941. Det berodde framförallt på att de tyska styrkorna fastnade i lera och snö samt på att de för första gången stötte på oväntat hårt motstånd från färska sibiriska divisioner. Dessutom hade så kallade spärrförband från den sovjetiska säkerhetstjänsten satts in i ryggen på de egna trupperna för att döda de som retirerade. Vidare betraktades alla sovjetiska soldater som blev krigsfångar som landsförrädare.

Det var med minsta möjliga marginal som de tyska trupperna gick miste om segern 1941. Andra världskrigets egentliga vändpunkt inföll i själva verket under loppet av några dagar i början av december detta år: dels genom den sovjetiska motoffensiven med sibiriska trupper som inleddes den 6 december, dels genom Hitlers svårförklarliga krigsförklaring mot USA den 12 december. Efter att Hitler misslyckats med att erövra Moskva och världens ledande ekonomiska stormakt hade dragits in i kriget var det bara en tidsfråga innan Tyskland hade förlorat kriget.

Under en stor del av mellankrigstiden hade Röda armén betraktats som världens modernaste armé. Men under de första ett och ett halvt åren av ”Stora fosterländska kriget”, som det officiellt kallades, förlorade Röda armén så gott som alla drabbningar. Under de följande två årens strider byggdes dock Röda armén upp på nytt. Hösten 1943 hade den utvecklats till ett både kvalitativt och kvantitativt imponerande anfallsvapen.

Under återuppbyggnaden var Röda armén inte bara tvungen att kämpa mot de effektiva tyska arméerna, som ständigt tillfogade ryssarna nya svåra förluster. Man hade också svåra problem i de egna leden: En stor del av de sovjetiska högre befälhavarna hade fallit offer för Stalins utrensningar 1937–38, vilket ledde till att det saknades kompetenta officerare.

De meniga sovjetiska soldaterna och deras vapen, som ofta var jämbördiga med de tyska, offrades därför till en början i meningslösa och uselt koordinerade operationer. Infanterianfall à la första världskriget kunde genomföras rakt mot fiendens kulsprutor utan understöd av vare sig artilleri eller strids­vagnar. Samtidigt skickades stridsvagnar in i strid utan stöd av infanteri och artilleri. Och om deras genombrott av fiendens linjer lyckades körde de snart fast och förstördes lätt av motståndarna när bränsletankarna var tomma. Radiosambandet mellan olika truppstyrkor var också outvecklat och försvårade operationerna.

Taktiken och samarbetet mellan vapenslagen förbättrades dock successivt. De sovjetiska generalerna fick efter hand friare tyglar av Stalin och tilläts göra misstag (som visserligen kostade mycket blod) för att utvecklas till en kader av skickliga härförare. Krigsindustrierna som evakuerats från västra Ryssland till östra sidan av Ural gick så småningom på högvarv och kunde ersätta de materiella förlusterna.

Den framgångsrika omringningen av tyska 6:e armén vid Stalingrad i november 1942 visade att Röda armén lärt sig läxan och började bli i stånd att slutföra framgångsrika anfallsoperationer. Efter slaget vid Kursk på sommaren 1943 befann sig Röda armén konstant på offensiven tills den slutligen nådde Berlin och floden Elbe i slutet av april 1945.

Finslipningen av taktik och vapensamverkan fortsatte under hela den här tiden, men förmågan på det taktiska planet fortsatte att lämna en del övrigt att önska. De höga sovjetiska förlusterna i människoliv, framförallt inom infanteriet, ledde till att erfarenhetsnivån aldrig kunde höjas tillräckligt mycket i åtskilliga förband, vilket i sin tur medförde nya onödiga förluster. Det blev en ond cirkel som även medförde svåra disciplinproblem bland de sovjetiska trupperna.

Under framryckningen utsattes civilbefolkningen ofta för våldtäkter, plundring och mord. Disciplinproblemen underblåstes genom en felslagen hämndpropaganda, som egentligen var menad att höja stridsmoralen. Övergreppen drabbade inte bara den tyska civilbefolkningen som inte hunnit fly, utan även befolkningar i många andra länder och områden som erövrades av Röda armén.

De militära erfarenheter som Sovjetunionen skaffade sig under andra världskriget formade den sovjetiska militär­doktrinen under hela kalla kriget. Även i kärnvapenåldern skulle stora, numerärt överlägsna arméer med massor av stridsvagnar fälla avgörandet i ett krig, menade man.

År 1946 döptes Röda armén om till Sovjetarmén för att markera att den inte längre betraktades som en revolutionär milis utan som en suverän stats reguljära armé.

Under 1950-talet kom de sovjetiska stridsstyrkorna att betraktas som världens starkaste stående armé. Ända till kalla krigets slut mer än fyra årtionden senare ansåg västvärldens militära ledare att denna väldiga armé var det största hotet mot världsfreden.

»Deras tunga kulsprutor började knattra»

Frågan som en av Gabriel Temkins kamrater ställde till politruken var mycket relevant: När skulle de få sina gevär?

Det var den 5 maj 1943 och för den nybakade soldaten Temkin, en polsk jude som anslutit sig till Röda armén, skulle kriget börja på allvar. Han ingick i en grupp soldater som precis hade anlänt till Dons östra strand, i närheten av Isjum.

På andra sidan floden hade ryssarna upprättat ett brohuvud som bara kunde nås med småbåtar på natten, eftersom bron hade sprängts. När skymningen föll skulle de transporteras dit, men ännu hade de inga vapen att slåss med. »Oroa er inte, ni kommer att få dem där», svarade partiets representant lugnt och pekade mot andra sidan floden.

När gruppen hade nått andra flodstranden några timmar senare insåg Temkin att officeren hade talat sanning. Det rådde definitivt ingen brist på gevär och handgranater, för de döda och sårade hade lämnat gott om vapen efter sig. En skrämmande natt följde.

Solen hade inte gått upp när Temkins kompani utan något understöd från det egna artilleriet kastades in i ett anfall mot de tyska linjerna. Ingenjörssoldater (så kallade sappörer) hade röjt en väg genom minfält och taggtråd för dem. I sina memoarer My Just War berättar Temkin vad som sedan hände:

»I gryningsljuset kunde jag bara se skuggorna av mina kamrater tyst röra sig och jag höll mig nära intill Baldi. Vi leddes av en fänrik som arbetade sig fram med sin pluton genom öppningen i taggtråden. Sappörerna satt där och visade honom den smala passage som röjts på minor. Vi skulle gå i närstrid och så snart som vi hade passerat taggtråden började alla på vår sida skjuta vilt. Jag med, utan att sikta på någon eller något särskilt, på grund av att sikten var dålig och även om den hade varit utmärkt skulle jag inte ha lyckats bättre, eftersom jag aldrig hade tränat på att skjuta prick med ett riktigt gevär. Hur som helst togs inte tyskarna med överraskning. Deras tunga kulsprutor började knattra och mejade ned våra soldater och dödade eller sårade åtminstone ett halvt dussin enbart i vår pluton. Baldi fick vad han ville ha, en kulsprutepistol som han tog från en stupad soldat, men hade inte någon chans att använda den innan plutonchefen beordrade oss att krypa tillbaka. Det var hög tid, för då låg vi också under tung granatkastareld.

Så snart som vi kom tillbaka till våra främsta skyttegravar började våra stora kanoner på andra sidan floden att hamra mot de tyska ställningarna och en sporadisk artilleriduell pågick i flera timmar. Sent på eftermiddagen fick vi ett mål varm mat, så mycket man orkade äta, eftersom vår pluton hade krympt ihop. Medan vi gjorde oss redo för en längre vila, blev vi väckta ur vårt drömliknande tillstånd och beordrade att förbereda oss för ett nytt anfall före solnedgången…»

Temkin överlevde mot alla odds kriget och slutade sina dagar år 2006 som pensionerad professor i nationalekonomi i Florida.

»Jag hade inte något val»

Ordern som fänrik Jevgenij Bessonov fick under de stora sovjetiska offensiverna 1944 var enkel att förstå: Framåt, framåt! Han var chef för en pluton »stridsvagnsryttare», det vill säga soldater som i allmänhet gick i strid sittande på T-34:ornas bakpansar. Därför befann de sig nästan alltid längst fram, men från hans horisont sett var offensiverna ofta dåligt organiserade. Ingen spaning hade gjorts, ingen visste exakt var fienden fanns. Det gällde att bara fortsätta framåt och hoppas på det bästa.

Ofta hade hans pluton ingenting att äta under framryckningen, eftersom bataljonens kokvagnar ständigt kom på efterkälken i det höga tempot. Därför levde de på det som den svältande befolkningen kunde undvara i de befriade byarna. De civila var nästan alltid villiga att hjälpa till så gott de kunde. Några potatisar eller en höna kunde alltid trollas fram på något sätt.

Men det ändrades när Bessonovs män senare under 1944 korsade gränsen till Västukraina, den del av Polen som Sovjetunionen hade lagt beslag på 1939. »Vi har ingenting. Tyskarna tog alltihop», brukade de civila säga. De gömde sig, de ogillade kastapi (ett nedsättande ord för ryssar i Ukraina). Många var rädda.

Andra var öppet ovilliga att samarbeta och ibland direkt fientliga. En tysk skafthandgranat utan tändpatron var Bessonovs lösning på problemet. »Tyskarna förstörde vårt fältkök, om ni inte kokar potatis kommer granaten att explodera om en timme (eller halvtimme)», sade han hotfullt, vilket oftast gjorde susen.

»Självklart verkar inte detta uppträdande vara så humant i dag, men jag hade inte något val», berättar han i sina memoarer. »Ur min synvinkel var detta ›medelvägen› – vi plundrade inte byarna, men å andra sidan svälte inte soldaterna.»

Motvilja att samarbeta förekom dock ibland även från landsmäns sida. Under någon av de första veckorna 1944 fick Bessonovs pluton order att inta en tyskockuperad kolchos. Framryckningen till fots över det leriga fältet gick så tungt att soldaterna bara kunde traska fram i ultrarapid trots att de tyska kulorna ven runt dem. »Vi gick tyst och envist. Ett slags psykologiskt anfall!», mindes han senare. Tyskarna blev tydligen så skrämda av det egendomliga dödsföraktande uppträdandet att de snart gav sig av.

Byäldsten, som tidigare varit föreståndare för kolchosen, var visserligen tacksam för att Röda armén kommit. Men han tycktes hela tiden »missuppfatta» Bessonovs begäran om mat och kom bara med några usla potatisar. Detta trots att kolchosen visade tecken på att vara ganska välförsedd.

Efter lite »argumenterande» från Bessonovs sida kom det snabbt fram kött, ister, spannmål och socker på bordet. Soldaterna kunde äta sig mätta.

Niclas Sennerteg är journalist och författare. Han har bland annat gett ut böckerna Stalins hämnd (2001) och Nionde arméns undergång (2007).

Att läsa: Ivan’s War – Life and Death in the Red Army 1939–1945 (2006) av Cathrine Merridale.

Russia at War 1941–1945 (1964) av Alexander Werth.

The Road to Stalingrad – Stalin’s War with Germany vol 1 och 2 (1983) av John Erickson.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen