Reporter i krig

"Kriget började prick klockan nio”, skrev den amerikanska journalisten Martha Gellhorn i sin rapport från Finland, vintern 1939. För förs­ta gången i hi

20 februari 2009 av Anna Larsdotter

"Kriget började prick klockan nio”, skrev den amerikanska journalisten Martha Gellhorn i sin rapport från Finland, vintern 1939. För förs­ta gången i historien hörde helsingforsborna bomber falla över sin egen stad. Gellhorn, utsänd av magasinet Collier’s Weekly, beskrev hur vilsekomna barn irrade omkring på de mörknande gatorna efter att ha kommit bort från sina föräldrar. Hon såg detta krigs första döda kropp, och påmindes om en liknande scen i inbördeskrigets Spanien, ett par år tidigare. ”Nu som då var skorna det enda kännetecknet som återstod, eftersom huvudet och armarna var borta.”

Collier’s hade en upplaga på tio miljoner exemplar och betalade Gellhorn 1 000 dollar för varje reportage. Hon var redan en etablerad journalist som tillsammans med Ernest Hemingway varit på plats i Spanien och skulle senare komma att bevaka såväl andra världskriget som Vietnam.

Med tiden blev hon en av 1900-talets mest berömda krigsreportrar. Gell­horn läste sällan på i förväg om de platser och konflikter hon skulle bevaka, utan kastade sig ut i verkligheten med sinnena öppna. Hon beskrev synen av de döda kropparna längs vägen i belgiska Bastogne, ljudet av kreverande bomber i Italien, den sötaktiga liklukten i Dachau och känslan av förlamande kyla i vinterkrigets Finland. Texternas närvaro gjorde Gellhorn och hennes kollegor till hjältar och samtidsvittnen. Deras rapporter höll inte bara hemmafronten uppdaterad utan kom också att ligga till grund för senare tiders historieskrivning.

På så sätt fick de också betydelse för hur vi i dag ser på krigshändelser i det förflutna. Platser dit journalisterna inte fick eller kunde ta sig försvann ur historien samtidigt som andra tillmättes överdriven betydelse, helt enkelt därför att reportrarna var där. Att journalister i krig ofta varit mer än villiga att förstärka den egna sidans bedrifter och förminska motståndarens har också fått effekt på historieskrivningen. Så har även de stridande parternas uppenbara intresse av att undanhålla eller förvränga information – något som reportrarna inte alltid kunnat eller velat genomskåda.

Den australiensiske journalisten och författaren Phillip Knightley, som skrivit en bok om krigskorrespondenternas roll som hjältar och mytskapare, menar att det var först under Vietnamkriget som journalisterna klarade sig undan PR-trick, oreflekterad patriotism och sensationslystnad någorlunda med hedern i behåll.

Enligt Knightley utgjorde första världskriget ett lågvattenmärke när det gäller journalistkårens undfallenhet gentemot regeringar och militära myndigheter. På den tiden såg man inte den intressemotsättning som finns mellan det egna skrået och militären. Man fann sig lojalt och ofta oreflekterat i maktens spelregler.

De allra första krigskorrespondenterna hade det lättare. När Londontidningen Times 1853 skickade irländaren William Howard Russell som skribent till Krimkriget hade censuren ännu inte kopplat sitt grepp om informationsflödet. Tidigare var det oftast officerare som rapporterat hem om frontens händelser, men nu hade suget efter nyheter växt sig så stort att militärens egna redogörelser inte längre förslog. De allt talrikare tidningsredaktörerna förstod att upplagan kunde mångdubblas med saftiga rapporter från slagfälten.

Russell köpte en häst och tillbringade timmar ridande bakom fronten där han tjatade på officerarna att de skulle berätta hur det gick. Han bevittnade det ödesdigra slaget vid Balaklava där britterna förlorade 500 man på grund av felaktig ordergivning, rapporterade om arméns bedrövliga tillstånd, undermåliga sjukvård och soldaternas lidande.

Hans öppna kritik av överbefälhavaren, lord Raglan, sågs inte med blida ögon av den brittiska regeringen. En före detta krigsminister menade att Russell borde avrättas för förräderi och precis innan kriget tog slut utfärdades en order om militär censur – den första i modern tid. Från och med nu, 1856, blev det svårare för journalisterna att rapportera från krigshärdarna.

Russell verkade i en brytningstid också när det gäller tekniken. Tidigare hade rapporterna från fronten skickats hem med post eller kurir, men från och med 1850-talet kom den nya uppfinningen telegrafen allt oftare att ersätta häst och ryttare. Telegrafen förenklade nyhetsöverföringen, men gjorde den också dyrare; en rapport mellan Europa och USA kunde kosta fem dollar per ord. Via telegraf kunde reportrarna skicka nyheter över Atlanten på några timmar istället för som tidigare ett par veckor. Allmänheten höll sig bättre uppdaterad på händelser i fjärran och behövde inte vänta i veckor eller månader på brev för att få veta hur ett slag avlöpt eller om ett krig avslutats.

Samtidigt fick de telegraferade rapporterna en annan och mer destillerad karaktär än de handskrivna. De tidigare nästan skönlitterära skildringarna försvann till förmån för de informationsspäckade texter som än i dag utmärker tidningarnas nyhetsartiklar. Då var Russells storhetstid över.

Tiden från Krimkrigets slut till första världskrigets utbrott brukar kallas för krigsjournalistikens guldålder. Den ökade läskunnigheten och en explosionsartad efterfrågan på nyheter gjorde att tidningar kunde satsa betydande summor på att skicka reportrar till oroshärdar. Korrespondenterna fick egen byline och hyfsade löner men krävdes i gengäld på äventyrliga, säljande och kritiklösa berättelser om krigets faror. De mer oheroiska sidorna – sjukdomarna, smutsen, ångesten och det urskillningslösa slaktandet – skildrades sällan. Under boer­kriget i början av 1900-talet dog 14 000 av 22 000 brittiska soldater i sjukdomar utan att ett ord om detta nämndes i tidningarna.

Nästan lika illa var det under första världskriget. Censuren var benhård och reportrarna tvingades bli synnerligen kreativa om de ville kringgå den. Det var det långt ifrån alla som ville. I Tyskland inlemmades journalisterna i den växande propagandaapparaten medan det i Storbritannien från början var förbjudet för reportrar att befinna sig vid fronten. Senare fick en utvald skara följa armén, dock med en kringresande censor hela tiden hack i häl. Han läste allt de skrev, även privata brev hem till familjen.

I det neutrala Sverige rapporterade den världsberömde upptäcktsresanden Sven Hedin från såväl väst- som östfronten utan att en sekund göra avkall på sin Tysklandsvänlighet. Hedin imponerades av de tyska officerarnas duglighet och förfärades över britternas val att stå på det barbariska Rysslands sida. En del av hans reportage samlades i boken På fronten i väster (1915), som blev oerhört populär i Tyskland. På britterna gjorde den dock inget positivt intryck; de sparkade ut Hedin ur det prestigefulla Royal Geographical Society.

Men det fanns förstås de som inte fann sig i spelreglerna, och som lyckades kringgå censurens strupgrepp. Ofta handlade det om ett uppfinningsrikt telegraferande och om ett bra samarbete med hemmaredaktören. Genom kryptiska men förment vardagliga telegram fick sålunda den amerikanske journalisten Wythe Williams redaktionen på New York Times att förstå att det var ommöbleringar på gång i den franska krigsledningen efter det katastrofala blodbadet i Verdun. Befälhavaren Joseph Joffre skulle få gå, vilket NYT ropade ut för omvärlden den 7 december 1916.

Amerikanen John Reed var en annan reporter som strävade efter en sanningsenligare rapportering. Han skulle bli den ryska revolutionens viktigaste krönikör, berömd för sin reportagesamling Tio dagar som skakade världen (1919), om bolsjevikernas maktövertagande. Reed hade varit i Mexiko under revolutionen och hans reportage därifrån visade att korrespondentens roll kunde vara en annan än den utanförstående betraktarens. Reed beblandade sig med de upproriska och lyssnade till deras historier, ofta med fara för sitt eget liv. ”Se, lyssna, skriv”, löd hans redaktörs uppmaning då han skickade Reed till östfronten under första världskriget.

Från Balkan kom förfärande rapporter: ”Vi gick på de döda, så tätt låg de – ibland sjönk våra fötter ner i hål av ruttnande kött, krasande ben.” Men det var inte förrän kriget var slut som allmänheten fick veta hur många soldater som dött i denna gigantiska människoslakt: 8,5 miljoner. John Reed var kommunist och hans ideologiska ståndpunkt bildade grund för hans reportage. Den idémässiga trofastheten kom att övertas av spanska inbördeskrigets bevakare – ingen annan konflikt tycks ha engagerat journalistkåren lika mycket.

Martha Gellhorn har berättat att hon före sammandrabbningen mellan general Francos nationalister (stödda av Italien och Tyskland) och den republikanska folkfronten (uppbackade av Sovjetunionen och de internationella brigaderna) var övertygad pacifist. I Spanien blev hon övertygad antifascist. Och Gellhorn var inte ensam, 1936 anlände journalister i drivor till Spanien, de flesta säkra på att republikanerna hade rättvisan och moralen på sin sida. Många kom inte bara för att skriva utan också för att bedriva hjälparbete eller engagera sig direkt i krigshandlingarna.

Författaren George Orwell anslöt sig till en grupp frivilliga motståndskämpar i Barcelona, och hans kollega Arthur Koestler använde sitt korrespondentuppdrag för tidningen London News Chronicle som täckmantel för jobb åt den internationella kommunistiska organisationen Komintern. Senare skulle det visa sig att han kryddat sina texter med grymheter för att misskreditera nationalistsidan.

I Spanien fick svenskan Barbro Alving, ”Bang”, sitt genombrott som krigskorrespondent. I en serie reportage, publicerade i Dagens Nyheter i december 1936, berättar hon om hur det kändes att befinna sig mitt i bombangreppens och granatattackernas Madrid, med dess husruiner, gatustrider och ständiga matköer. Hon betecknar Francosidans bombardemang som ”kriminellt”. Den 13 december skildrar Bang ett besök på bårhuset, där de döda ligger på rad: ”dessa det moderna krigets nya soldater utan vapen, utan uniformer, utan hjältegloria.” Bland dem finns män med kropparna ”upprivna som på en anatomisk småplansch” och småbarn med krossade huvuden.

I Spanien befann sig också Ernest Hemingway; av Phillip Knightley betraktad som en rätt vissen krigsreporter. Han var mer intresserad av att chockera och framhäva sitt eget mod än att berätta om vad som verkligen hände. Man undrar, skriver Knightley, om allt han skrev var sant? Hemingway reste tidvis tillsammans med Herbert Matthews, korrespondent vid New York Times, som samarbetade med den legendariska krigsfotografen Robert Capa.

Matthews var en betydligt bättre reporter än Hemingway, men också han ideologiskt trogen republikanerna. Matthews bortsåg, som så många andra, från inbördeskrigets spanska förhistoria. De ville se kriget som något större, som en kamp mellan demokrati och diktatur, mellan frihet och förtryck. Den spanska konflikten tog slut våren 1939, men krigshotet hängde kvar som ett lågtryck över Europa. Hundratals amerikanska krigskorrespondenter skockades under sommaren på kontinenten för att hinna rapportera så mycket som möjligt innan censuren slog till.

Tidigt på morgonen den 1 september 1939 nådde det första meddelandet tidningen The Times i London. Tyskarna hade gått över polska gränsen, det var krig. Rapporten var skickad från tidningens korrespondent i Warszawa och skriven på hopdraget telegramspråk:

”WARSAW FIRST HOSTILITIES BEGAN FIVETHIRTY

SMORNING GERMAN-POLISH FRONTIER CUMHEAVY

ETAPPARENTLY UNANNOUNCED BOMBARDEMENT

KATOWICE AIRWISE”

Andra världskriget skulle bli det mest välbevakade kriget någonsin. Några hundra journalister var snart uppe i tiotusen och de krigförande ländernas censur- och propagandamaskinerier började rulla igång. De korrespondenter som var stationerade i Berlin hade från början en lättare arbetssituation än de som befann sig i Paris och London. Där var det betydligt svårare att få igenom telefonsamtal eller upprätta kontakt med hemmaredaktionen via telegraf.

Den tyske propagandaministern Joseph Goebbels bäddade strategiskt mjukt för journalister från neutrala länder, försåg dem med pengar och lät dem skriva vad de ville, men granskade rapporterna i efterhand. De reportrar som inte var tillräckligt välvilliga trakasserades. De egna tyska krigsjournalisterna inlemmades raskt i arméns propagandaavdelning och fick genomgå soldatutbildning.

Närmare en tredjedel av dem kom att dödas eller såras i strid, vilket var ungefär samma förlustfrekvens som drabbade det tyska infanteriet. Storbritanniens taktik var annorlunda. Ackrediteringsproceduren var omständlig in absurdum och korrespondenterna åtföljdes, precis som under första världskriget, av kontrollerande officerare. Dessa utgjordes dock inte sällan av gamla alkoholiserade kavallerister som inte ansågs kunna användas till något bättre än att springa hack i häl på journalisterna.

Finska vinterkriget var en del av andra världskriget. Samtidigt med Martha Gellhorn gick Barbro Alving omkring på Helsingfors gator och iakttog förödelsen. Och precis som Gell­horn i Spanien upplevde Bang att hon höll på att förlora tron på pacifismen när hon bevittnade det ryska anfallskriget. Det var David mot Goliat. Bangs reportage var annorlunda än Gellhorns mer lakoniska, fyllda av uppdämt nordiskt patos och solidaritet med varje ”liten knuten, bredkindad, tystlåten finne, som står på sin post i Mannerheimlinjen och inför hot om gasdöden säger de enkla orden: ›Kanske får di mej, men int’ får de Finland!›”

Sommaren 1940 inledde det tyska flygvapnet sin offensiv mot Storbritannien. Duellerna mellan Luftwaffe och RAF bevakades av cirka 150 krigskorrespondenter som campade i gräset på en klippa ett par kilometer väster om Dover på Storbritanniens sydkust. Beväpnade med kikare, kameror och bärbara skrivmaskiner följde de spelet om luftrummet.

Radiojournalisten Charles Gardner lät som en sportkommentator när han skrek: ”någon har träffat en tysk… och han är på väg ner… han är på väg ner helt utan kontroll… piloten skjuter ut sig med fallskärm… han kommer att slå ner i vattnet och där kommer han… SMASH…Oh boy, jag har aldrig sett något så bra som det här…” De flesta av korrespondenterna var amerikaner och stod på britternas sida, något som inte hindrade dem att se fram emot en förväntad tysk invasion. ”Det kommer att bli den största grejen sedan Jesus”, undslapp sig New York Herald Tribunes reporter Whitelaw Reid förväntansfullt.

De flesta journalister var oförberedda på krigsutbrottet på östfronten. Den 22 juni 1941, samma dag som Ribbentrop tillkännagav att Operation Barbarossa var igång, fanns bara sju krigskorrespondenter i Ryssland. Men snart strömmade de till, bara för att upptäcka att den sovjetiska censuren effektivt hindrade dem från att skriva något som helst personligt eller upplysande om denna avgörande krigsskådeplats. De sovjetiska myndigheterna betraktade varje utländsk journalist som spion och behandlade dem därefter. När anfallet mot Moskva inleddes i november evakuerades hela korrespondenttruppen 150 mil bort, till Kujbysjev, där de fick sitta och spela kort medan deras redaktioner tvingades ta in nyheter från de ryska nyhetsbyråerna. Inte heller i Stalingrad, vintern 1942–43, fick andra än ryssar och tyskar vara med.

Först efter kapitulationen tilläts tjugo journalister resa in i den förödda staden, där utsvultna och döende tyskar ännu befann sig. Högar av lik låg staplade på bakgårdarna och den brittiske journalisten Alexander Werth skrev, uppenbart skakad: ”Ett ögonblick önskade jag att hela Tyskland var där och kunde se det.”

Andra världskriget skapade många hjältar, också bland dess bevakare. De upphöjdes för att de ”stred med pennan”, egentligen en tveksam dygd för en journalist. De producerade många bra artiklar, som Alan Moorehead från ökenkriget, eller den detaljbesatte Ernie Pyle från Normandie och Paris. Pyles närvaro vid fronten ansågs vara bra för stridsmoralen: ”Våra soldater tycktes alltid strida lite bättre när Ernie var i närheten.” Men de ifrågasatte aldrig kriget i sig, eller vem som hade rätt. Behövdes det kunde de dra vapen själva – som Alex Clifford som flög med RAF över Sicilien och tog över kulsprutan då skytten sårats.

Efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor på Hawaii, den 7 december 1941, inträdde ett nytt skede i världskonflikten. Tidningar och radio ville ha stridsrapporter levererade från första parkett och krigskorrespondenterna var sällan ovilliga. (För USA:s del slutade kraven på heroism med 37 döda krigskorrespondenter och 112 sårade.)

Sydafrikanen O D Gallagher och amerikanen Cecil Brown skakade den allierade världen med sina reportage från Siambukten, där de befann sig ombord på den torpederade brittiska slagkryssaren Repulse. Fartyget gick under endast ett par dagar efter Pearl Harbor, utsatt för intensiv beskjutning av japanskt flyg. Det var den värsta attack brittiska flottan skulle komma att utsättas för under kriget. De bägge reportrarna kastade sig i det oljeblandade vattnet och lyckades bli upplockade av ett annat fartyg. Efter att ha försäkrat sig om att kollegan överlevt påbörjade rivalerna en kapplöpning om vem som skulle bli först med nyheten, Daily Express i London eller CBS i New York.

I rapporterna från kriget i Stilla havet underströks ofta motståndarsidans grymheter. Från amerikansk sida demoniserades japanerna och avskalades sin mänsklighet – ett klassiskt grepp i all krigföring. Den egna sidans förbrytelser nämndes aldrig, förmodligen helt enkelt för att de aldrig upplevdes som förbrytelser. Propagandainstitutionernas intrumfade budskap om ont och gott, rätt och fel köptes av krigskorrespondenterna rakt av.

Så kom dagen D, den 6 juni 1944. Det ockuperade Västeuropa skulle slutgiltigt skruvas loss ur Hitlers järngrepp med hjälp av en kvarts miljon allierade soldater. Vid avskeppningsplatsen på Englands sydkust fanns några hundra krigskorrespondenter, ivriga att rapportera från denna världens hittills största landstigningsoperation. Av PR-folket, som gärna såg att information kom ut till folket – bara det var rätt information – försågs de med vattentäta gummiväskor för sina skrivmaskiner, varningsetiketter och kondomer (!) för känslig film, och rymliga kanvasväskor med ordet PRESS påtryckt. För första gången använde också BBC:s 29 utsända radio­reportrar bärbar inspelningsutrustning.

Martha Gellhorn var där, dock utan officiell ackreditering – Hemingway hade tagit hennes plats som Collier’s främste reporter. De hade gift sig 1940. ”Som att para ihop flinta och stål”, skrev en reporter efter bröllopet, och paret tillbringade följdriktigt sin smekmånad med att bevaka det japansk-­kinesiska kriget.

Gellhorn upplevde den gråa och regniga D-dagen från ett lasarettsfartyg där hon nästlat sig ombord och gömt sig på en toalett. När båten lade ut lämnade hon sitt gömställe och gick upp på däck, beväpnad med anteckningsblock och whiskyplunta. Vad hon såg var ”historiens största marina trafikstockning”. Och senare, döda människor som guppade runt bland vågorna och radioantenner från sjunkna stridsvagnar.

Vid ”Omaha Beach” (kodnamn för en av landstigningsplatserna) vadade Gellhorn iland tillsammans med personal från fartyget för att ta hand om skadade. Skeppet återvände till England med samtliga 426 kojplatser upptagna. ”Ett fartyg lastat med smärta”, sammanfattade Martha Gellhorn.

Totalt producerade krigskorrespondenterna cirka 700 000 skrivna ord om den 6 juni 1944. Ingen har räknat hur många ord som skrevs under hela andra världskriget, men det var förmodligen bara en bråkdel av vad som skulle ha producerats under motsvarande situation i dag.

Texterna och radioinslagen slukades av en nyhetstörstande allmänhet som varken hade tillgång till TV eller datorer, och som i många fall hade familjemedlemmar mitt i krigshelvetet. Inte sällan fick de läsa precis det de ville: att kriget gick bra, att förlusterna var små och att stridsmoralen hos de egna var hög. Journalisternas vana att se sig själva som en del av krigsmakten istället för granskare av den gjorde dem till regeringarnas lydiga redskap. Många av dem hade Hemingways spänningsladdade berättarteknik som förebild. De visste inte att han, till skillnad från sin fru, aldrig hade kommit i land på ”Omaha Beach” den 6 juni. Det var ett faktum som han omsorgsfullt dolde och som ytterligare förvärrade makarnas redan krackelerande äktenskap.

I Vietnam, tjugo år senare, började saker förändras. Det var inte längre lika lätt att vädja till korrespondenternas patriotism som under andra världskriget. En reformerad syn på nyhetsjournalistiken gav reportrarna en ny och aktivare roll i debatten. Det var de, snarare än myndigheter och samhällsorganisationer, som skulle sätta dagordningen och definiera vad som var viktigt. Till sin hjälp hade de televisionen, som på gott och ont skickade striderna ända hem i folks vardagsrum.

Redan under Koreakriget hade det gjorts TV-reportage och under Algerietrevolten fick TV-skildringarna politisk betydelse för landets självständighet. Men det var Vietnam som blev det första genomteleviserade kriget. Lätthanterligare utrustning gjorde det enklare för TV-fotograferna att följa händelseutvecklingen, samtidigt som efterfrågan på rörliga bilder blev allt större.

Konkurrensen mellan TV-bolagen ökade och cheferna på hemmaredaktionerna skruvade upp kraven på sina utrikes medarbetare. Snart räckte det inte med lik eller suddiga stridsscener, man ville ha avrättningar och döende människor på bästa sändningstid. Bilderna bidrog till att öppna omvärldens ögon för krigets orättfärdighet, men ingav också tittarna en känsla av overklighet och gjorde dem, kanske, mer hårdhudade mot våldet.

Journalisterna levde farligt i Vietnam. Kate Webb från Nya Zeeland, som tillhörde dem som varit med om flest strider, berättade från det amerikanska ambassadområdet i Saigon efter Têtoffensiven. ”Det var som en slaktarbod i Edens lustgård, vackert men gräsligt. Liken låg strödda över de gröna gräsmattorna och de vita skulpterade springbrunnarna.”

I april 1971 tillfångatogs hon av nordvietnamesiska trupper och hölls fängslad i nära en månad. Hon överlevde kriget till skillnad från minst 45 av sina journalistkollegor. 18 journalister rapporterades som saknade i Vietnam.

Trots att Vietnamkriget var så välbevakat tog det lång tid innan de amerikanska journalisterna överhuvud­taget lade märke till den egna sidans förbrytelser. Först efter artiklarna om massakern i Song My – som betecknande nog inte skrevs av en krigsreporter utan av en journalist på hemma­plan i USA – började tidningsmännen i fält påminna sig att även de hade bevittnat amerikanska övergrepp och brutaliteter.

Det var Samuel Hersh som 1970 lyckades göra rubriker av händelsen, två år efter att den inträffat. Då hade löjtnanten som beordrade blodbadet redan åtalats och ett kortfattat nyhetstelegram om saken gått ut via AP, utan att omvärlden reagerade. Hersh började rota i saken, gjorde en intervju med det ansvariga befälet och lyckades få en ny och okänd nyhetsbyrå att köpa den (de etablerade tidningarna tackade nej).

I USA var dock intresset fortfarande svalt, till dess att en arméfotograf lyckades få fram bilder från händelsen. Nu var en hel värld redo att uppröras. Varför tog det så lång tid? Kans­ke på grund av lojalitet, kanske på grund av att våldsamheter var så vanliga i krig att de knappt längre hade något nyhetsvärde. Kanske var hemmaopinionen och hemmaredaktionerna helt enkelt inte mogna att ta in dessa politiskt laddade perspektiv förrän nu.

När Martha Gellhorn var i Vietnam, 1966–67, skrev hon sex artiklar om hur kriget drabbade de civila. Hon besökte barnhem, flyktingläger och sjukhus, och beskrev noggrant vad de amerikanska vapnen – granater, maskingevär, bomber, napalm – gjorde med barnen i Vietnam. Hon fick vända sig till den brittiska tidningen Guardian för att få dem publicerade, amerikanska medier ansåg serien vara ”för stark”.

När Gellhorn lite senare försökte återvända till Saigon förvägrades hon visum. Men genom Song My var isen bruten, till slut även i USA, för en ny typ av undersökande och mer problematiserande bevakning av Vietnamkriget – och därmed även av andra konflikter i världen. I den processen kom också Sverige att spela en roll, som det första landet i västvärlden som hade ett reporterteam (Erik Eriksson och fotografen Björn Henriksson) på plats i Nordvietnam.

Efter Vietnam anklagades journalisterna för att ha bidragit till att USA förlorat kriget; deras rapporter hade undergrävt allmänhetens och soldaternas kampvilja. Under Kuwaitkriget 1990–91 var amerikanska myndigheter beslutna att detta inte skulle få hända igen. Medierna skulle hållas kort; istället för lidande, död och heroinpåverkade soldater skulle publiken presenteras ett högteknologiskt krig med ”smarta bomber” som så långt det var möjligt skonade civila.

Under Irakkriget, som inleddes 2003, blev ”inbäddade” journalister, det vill säga journalister som fick följa med förband i fält, ett nytt sätt att behålla kontrollen över medierna, i en tid när censur anses vara ovärdig en demokratisk stat. Fenomenet har föga förvånande kritiserats för att det ger en ensidig och styrd bild av händelseförloppet. Inbäddningen tar udden av den neutrala rapportören, vars egentliga uppgift är att kritiskt och så objektivt som möjligt granska alla krigförande parter. Samtidigt har inbäddning enligt många blivit ett sätt för journalister att komma nära kriget under något säkrare former.

Martha Gellhorn var alltid på resande fot

Hennes far var läkare och gynekolog, hennes mor suffragett som slogs för kvinnors rösträtt. Hon föddes i St Louis, Missouri, 1908 och har i efterhand berättat att hon högaktade sina föräldrar för att de uppfostrade sina barn i andan att pengar inte var viktiga. Det var vad man gjorde som räknades. Det var en princip som Gellhorn själv skulle leva efter hela sitt liv, och hon var stolt över att aldrig ha profiterat på sina kunskaper.

Gellhorn kom till Europa 1930, efter att ha bytt till sig en tredjeklassbiljett av Holländska Amerikalinjen mot en positiv artikel om företaget. I Paris, dit hon kom som 21-åring, levde hon tillsammans med vanliga fransmän, men skrev för New York Times. Efter några år valde hon att återvända till finanskrisens och depressionens USA, där hon arbetade för den amerikans­ka arbetslöshetsorganisationen FERA. Gellhorn blev god vän med presidentparet Franklin och Eleanor Roosevelt och när hon sparkats från FERA, anklagad för att ha uppviglat de arbetslösa, fick hon ett tag bo i Vita huset som deras gäst. Boken The Trouble I´ve Seen (1936) skrev hon i Abraham Lincolns gamla rum.

På en resa till Florida i december 1936 träffade Gellhorn Ernest Hemingway på den legendariska baren Sloppy Joe’s i Key West. Då var Hemingway fortfarande gift med modejournalisten Pauline Pfeiffer. Gellhorn och Hemingway var i Spanien tillsammans och gifte sig 1940. Äktenskapet varade i fem år och Gellhorn ville aldrig tala om sin mytomspunne make efteråt (i hennes böcker benämns han ibland som »U C», Unwilling Companion).

»Jag följde kriget varhelst jag kunde hitta det», har hon sagt och 1940–45 rapporte­rade Gellhorn från flera av andra världskrigets viktigaste skådeplatser: Finland, Storbritannien, Burma, Singapore, Normandie. Den 7 maj 1945, den dag Tyskland gav upp, befann hon sig i koncentrationslägret Dachau. »Har ni tur behöver ni aldrig se något liknande», skrev hon i sin artikel som publicerades i Collier’s den 23 juni 1945.

1948–52 levde Gellhorn mestadels i Mexiko tillsammans med adopterade sonen Sandro, som hon funnit på ett barnhem i Florens. Under sina många resor lämnade hon pojken i släktingars vård, och han sattes så småningom i en internatskola. Gellhorn hade svårt att fördra att han inte uppvisade samma kraftfulla livsenergi som hon själv.

Under 1960-talet rapporterade Gellhorn från Polen, Israel och Vietnam. 81 år gammal bevakade hon USA:s invasion av Panama 1990. Hon dog 1998.

Barbro Alving åkte till Spanien 1938, beväpnad och gravid

Det var hennes arton reportage från Berlin-OS 1936 som gjorde Barbro Alving (1909–87) till »Bang» med hela svenska folket. Alving, som hundraårs­jubilerar nu i januari, var repor­ter på Dagens Nyheter i 25 år och det var i DN som hennes mest berömda krigsartiklar publicerades. Hon kom dit som sommarvikarie 1934 och gav sig av 1959, efter att ha sagt upp sig i protest mot att chefredaktören Herbert Tingsten propagerade för svenska kärnvapen. Intervjuer med överlevande från Hiroshima några år tidigare hade övertygat henne om atomvapnens förbannelse.

Till inbördeskrigets Spanien reste Alving 1938, gravid i sjätte månaden. Hon anlände till Madrid med endast en skrivmaskin, en tandborste och en nyinköpt revolver i bagaget.

Efter dottern Ruffas födelse rapporterade hon också från Finland och Norge. Barbro Alving ville gärna skriva mer från andra världskrigets fronter, till exempel från London under blitzen, men tidningen ville inte släppa iväg henne. Istället hamnade hon i USA där hon gjorde intervjuer med bland andra Gunnar Myrdal och Ingrid Bergman. Efteråt har Barbro Alving sagt att hon kände sig instängd i Sverige under kriget.

Senare kom Bang att resa bland annat till Ungern under revolten 1956. Hon var också i Vietnam 1967 och deltog i demonstrationer mot kriget hemma i Sverige.

Alan Moorehead trivdes bäst vid fronten

»Det var som att komma hem», skrev den brittisk-australiske krigskorrespondenten Alan Moorehead när han återvände till fronten under ökenkriget (1940–43). Precis som många av sina kollegor kände han glädje och lättnad över att lämna allt och »resa iväg långt bort, iväg från pengar, chefer och jobb, och från ansvar». Robert Capa, den berömde krigsfotografen, var än mer entusiastisk: »att missa en invasion som krigskorrespondent är som att tacka nej till en dejt med Lana Turner… efter att ha suttit fem år i Sing Sing.»

Moorehead var född i Melbourne 1910, men flyttade som uttråkad 27-åring till Storbritannien, där han blev Londontidningen Daily Express utrikeskorrespondent. 1940 reste han som krigsreporter till Kairo. Han och kollegan/rivalen Alexander Clifford från Daily Mail införskaffade genast en ändamålsenlig utrustning: khakifärgade knästrumpor, ökenkängor i mocka, khaki­shorts och tropikhjälmar. Och så moskitnät, vattenflaskor, gasmasker och pistoler (även om det sistnämnda var förbjudet att bära för journalister). De var redo för krig.

Det dröjde dock innan saker och ting började hända, och Moorehead och Clifford hann gräma sig många gånger över att de var på fel plats. Men i september drabbade så äntligen italienare och britter samman i Egypten, och året därpå, när Hitler sände Erwin Rommel och hans Afrikakår över Medelhavet, hade Kairo blivit platsen där man skulle vara om man var korrespondent. Moorehead och andra journalister jämförde öknen med havet, eller rymden: folktomt och utan byggnader. Det var platsen för det perfekta kriget.

Kriget i Nordafrika skulle bölja fram och tillbaka i två år. Moorehead och Clifford baxnade inför den lyx som italienarna lämnade efter sig när de drevs på reträtt: parmesanostar stora som vagnshjul, fryst skinka, konserverade körsbär och mängder av chiantivin. Journalisterna tvekade inte att ta för sig. De varvade nu besök vid fronten med perioder hemma i Kairo, där Alan Moorehead hade inhyst både fru och barn, och tidvis Clifford som inneboende.

Slaget vid El Alamein i november 1942 blev krigets vändpunkt i Nordafrika. Slutstriderna stod under några månader i Tunisien och Moorehead berättade i sina artiklar hur varje kulle måste erövras av män som for i väg, tjugo robotlika soldater i varje lastbil, mot ljudet och ljuset av explosioner. »De tittade inte på sina klockor. De kände tiden – varje förbipasserande sekund av den», skrev han.

Den 13 maj 1943 kapitulerade den tysk-italienska armén i Tunis. Moorehead reste vidare med kriget, nu till Sicilien. Han var med i Normandie, rapporterade från det befriade Paris och från koncentrationslägren. Efter kriget blev Alan Moorehead en berömd författare. När han skulle genomgå en operation 1966 tillstötte komplikationer och den berömde författaren och journalisten drabbades av hjärnskador. 56 år gammal kunde Moorehead varken tala, skriva eller läsa. Han dog 1983.

Ernie Pyle förde den vanlige soldatens talan

Ernie Pyle (1900–45) var en av de mest lästa – och den kanske mest omtyckta – av de amerikanska krigskorrespon­denterna. Som reporter var han Hemingways motsats. Han avskydde krig, saknade intresse för militär strategi och undvek att framhäva sig själv. Han visste att kriget fördes av »små­killar, vilse i mörkret», och ville föra deras talan. »När det kommer till kritan är det de killarna som krig inte kan vinnas utan.»

På uppdrag i Tunisien 1943 struntade han i att besöka amerikanernas högkvarter där det fanns gott om whisky och serverades bacon och ägg till frukost. Istället valde han att dela fotsoldaternas vardag med alla de umbäranden det innebar. Liksom de meniga soldaterna kände han sig ofta som en underdog, och kämpade trots framgångarna hela sitt liv mot depressioner och tvivel på sin egen förmåga. Han var på gränsen att bli alkoholiserad, precis som så många andra krigskorrespondenter.

Inför D-dagen den 6 juni 1944 tackade Ernie Pyle nej till en inbjudan att korsa Engelska kanalen tillsammans med generalen och arméchefen Omar Bradley. Pyle ville som vanligt resa utan sällskap av män med grader och ordnar och bordade istället en annan båt där han stoppade i sig sjösjukepiller och slumrade bort till ljudet av fallande bomber. På typiskt pyleskt manér beskrev han senare i en artikel invasionens på en gång vardagliga och makabra efterverkningar. Längs kusten låg ett band av kvarlämnade artiklar: matpaket, handgranater, blodiga skor, dagböcker, biblar – mängder av biblar – och familjefoton.

Samma år hade Pyle fått nog av krig och återvände till USA, där han erhöll Pulitzerpriset i journalistik. Han längtade inte, som så många andra krigskorrespondenter, tillbaka till fronten, men kom ändå att återvända dit, utsatt för starka påtryckningar. Han ansågs bra för stridsmoralen, också den på hemmafronten, och bra för tidningarnas upplagor. Kanske var den stora uppmärksamheten på Pyle som privatperson en faktor som 1945 drev iväg honom till Stilla havet.

Hollywood höll på att göra film om hans liv (The Story of G I Joe) och nyfikna flockades utanför hans hus i Albuquerque, New Mexico. Hustrun, vars mentala hälsa inte var den bästa, anklagade honom för att vara »gift med sin publik», låste in sig i badrummet och försökte ta livet av sig. Den sista kvällen de sågs gick de på nattklubb i Hollywood, därefter lämnade Pyle USA och skulle aldrig återvända. Den 18 april 1945 stupade han på ön Ie-jima utanför Okinawa, offer för en krypskytts kula. Hans sista artikel låg färdigskriven i innerfickan.

Anna Larsdotter är frilansjournalist.

Att läsa: Krigets första offer är sanningen (1977, nyutgåva 2004) av Phillip Knigtley. Martha Gellhorn – A Life (2003) av Caroline Moorehead. Martha Gellhorn – den tredje vintern. Reportage 1936–1990 (1995), urval och intervju av Stig Hansén och Clas Thor. The Warcos – the War Correspondents of World War Two (1989) av Richard Collier. Reportrar på plats – studier av krigsjournalistik 1960–2001 (2004) av Karin Fogelberg. När Alving blev Bang (2001) red Marcos Cantera Carlomagno.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också