Reliker gav Rom ny makt: Roms Reliker

Petrus, den tidigkristna rörelsens viktigaste aktivist, kom till Rom omkring år 60. Enligt traditionen avrättades han några år senare genom korsfästning,

6 juli 2010 av Maud Webster

Petrus, den tidigkristna rörelsens viktigaste aktivist, kom till Rom omkring år 60. Enligt traditionen avrättades han några år senare genom korsfästning, anklagad för samhällsomstörtande verksamhet. Avrättningsplatsen var en kapplöpningsbana i stadsdelen Vatikanen och Petrus begravdes därefter i en nekropol (gravplats) intill.

Ett par hundra år senare beslöt den nyfrälste kejsar Konstantin att resa en majestätisk kyrka på platsen. Denna ersattes på 1500-talet av den som står där i dag, San Pietro in Vaticano. Apostlagraven och nekropolen finns kvar i Peterskyrkans grund.

Konstantin den store hedrade även andra martyrer på samma sätt. När kristendomen fredades i Rom under 300-talet inspirerades flera tidiga församlingar att bygga kyrkor ovanpå katakomberna, de gamla gravtunnlarna under staden. Där fanns det nämligen många martyrgravar, vilka ansågs utgöra existensberättigande för kyrkorna. Altaren placerades rakt ovanför de utvalda martyrernas sista vilorum. Detta i enlighet med Uppenbarelseboken 6:9, där aposteln Johannes ”såg under altaret själarna av dem som blivit slaktade för Guds ord och sitt vittnesbörd”. Vanligen fick kyrkorna sina namn efter martyrgravarna under dem. Ett femtiotal kyrkor i Rom kom till på detta vis.

En kyrka som minner om de första kristna aktivisterna är San Paolo fuori le Mura, uppkallad efter Paulus som ska ha halshuggits på platsen på 60-talet. Det berättas att hans huvud studsade tre gånger när det föll, varpå tre kallvattenkällor omedelbart sprang upp ur marken. Platsen för spektaklet heter fortfarande Tre Fontane, och är sedan medeltiden ett religiöst centrum. Dess främsta stolthet är en stenkolonn vid vilken martyren lär ha kedjats inför sin avrättning. Han jordfästes sedan på platsen där den magnifika kyrkan San Paolo fuori le Mura i dag tronar på de magra resterna av graven. Martyrens huvud förevisas däremot i biskopssätet San Giovanni in Laterano i Roms cent­rum, där även Petrus huvud finns.

Den roll som döda martyrkroppar har spelat i Västeuropas medeltidshistoria kan knappast överskattas. Det var kring relikerna som kyrkan byggde sina helgedomar och utövade sin kult, och det var relikdyrkan som gav upphov till pilgrimsfenomenet – som i sin tur möjliggjorde Roms återupprättelse efter kejsardömets sönderfall. Det var också delvis genom relikexport och påföljande kyrkobyggen som kristendomen spreds över Europa. Hur kunde denna hantering få en sådan central roll?

Förklaringar till fenomenet brukar fokusera på världsliga och religiösa makthavares politiska bruk av reliker via handel och donationer. Men även om relikhanteringen skapade handelsvägar, makt och rikedomar så utgjorde ändå folkets aktiva medverkan den yttersta förutsättningen. Hur tänkte de miljoner människor som vallfärdade mil efter mil för att röra vid ett martyrliks skrumpna hand eller gnugga en näsduk mot dess torkade hår?

För att förstå fenomenet måste man påminna sig att kristendomens tyngdpunkt ligger i just döden. Dess lära söker avväpna rädslan för döden genom att intetförklara den. Tron på ett evigt liv – och döden som en nödvändig tröskel till det – utgör den huvudsakliga beståndsdelen inte bara i kristendomen som helhet, utan även i fenomenet relikdyrkan. För hopp och tro i all ära, många behöver en påtagligare tröst och uppmuntran än så, och martyrerna erbjöd något verkligt konkret. Deras kroppar uppfattades som broar mellan jordelivet och evigheten, eftersom de hade dött en fysisk död och kommit till himlen. Deras gravar var platser där himmel och jord möttes. Därför blev de frön till kristenhetens heliga platser och kyrkor, och därför vallfärdade miljontals européer till dem.

Legender om martyrernas blodiga och sällsamma öden i Rom spred sig och lockade pilgrimer från när och fjärran. På 300-talet företog påven Damaskus ett omfattande restaureringsarbete av katakomberna, som därmed förvandlades till besöksmål, och martyrlegender började nedtecknas för samtiden och eftervärlden. Det skrevs även guideböcker för pilgrimer – ett slags tidig turistreklam. I Vatikanen växte antalet kloster och härbärgen, då många pilgrimer bosatte sig där för att få leva nära Petrus grav.

De viktigaste relikerna utgjordes av välkända martyrers kvarlevor, och Rom hyste inte bara Petrus och Paulus kroppar utan även Agnes, Laurentius, Sebastians och många flers. Intresset för indirekta broar till himlen, det vill säga objekt som varit i kontakt med helgonen, var också stort. Till exempel vördas en av pilarna som sägs ha genomborrat Sankt Sebastian i kyrkan ovanpå katakomberna där han begravdes. Halstret där Laurentius brändes till döds finns i kyrkan San Lorenzo in Lucina och Agnes huvud placerades i kyrkan Sant’Agnese in Agone. Hennes kropp, däremot, lämnades i katakomberna under kyrkan som bär hennes namn.

Församlingarna i Rom importerade också relikskatter från Palestina. Kejsar Konstantins mor Helena spelade en viktig roll då hon köpte in en rad vördnadsbjudande föremål på sina resor till det heliga landet – bitar av Jesu krubba, kors och törnekrona, till exempel, och Pontius Pilatus celebra trappa! Det ökande antalet reliker gjorde utländska makthavare intresserade av att besöka Rom i hopp om att komma över de statusfulla föremålen för eget bruk. Reliker började skickas som gåvor och symboliserade som sådana inte bara givarens välvilja utan vanligen också en politisk allians. Påvarna byggde till och med upp ett magasin där heliga kvarlevor förvarades, vilka kunde bytas bort eller doneras när olika potentater kom på pilgrimsfärd till Rom.

När reliker transporterades på lagligt sätt från Rom skedde det med påvliga dokument som verifierade helgonets identitet och transaktionens legitimitet. Ibland skickades guideböcker med i paketet, för att späda på turistströmmen och Roms goda rykte. Men eftersom reliker blivit så viktiga växte det också fram en illegal verksamhet. Redan på 600-talet var både liksmuggling och relikfalsifiering vanligt i Rom. Resultatet blev att vissa helgon tycks ha efterlämnat fler reliker än vad som är fysiskt möjligt för en kropp.

Till exempel säger sig tusen kyrkor i Europa äga delar av helgonet Stefans lik, och hans avrättningstunika förevisas i flera exemplar. I Rom uppvisades till på 1700-talet tre armar som tillskrevs Stefan, medan hela kroppen samtidigt visades både i Rom och Venedig, och blodet i Neapel.

Trots att Rom var en viktig exportör på relikmarknaden var det inte riktigt fråga om grosshandel. Den vördade Petrus fick ingen röra – det vill säga ingen utanför påvens hov som skilt apostelns huvud från kroppen och placerat det i Lateranen (det påvliga residenset) jämte Paulus huvud. Petrus kroppsgrav i Vatikanen förblev den främsta symbolen för det påvedöme som han själv grundat, och en omistlig del av Roms arv. När mäktiga intressenter ansökte om bitar av Petrus kropp, kunde prästerskapet därför vanligen stå enat bakom avslagen. Så kallade kontaktreliker kunde man däremot stå till tjänst med.

Petrus grav under altaret omgavs av grindar, och ovanför fanns ett fönster för dem som ville be där. En finurlig lösning utarbetades för att få veta om helgonet mottagit bönen väl eller inte. Den bedjande fäste en tygbit vid en pinne eller ett rep som firades ned till graven, och om tyget verkade tyngre när det drogs upp igen, ansåg man att det hade fyllts med Petrus välsignelse. Tygbitarna kallades brandea och en viss handel uppstod kring dem. När Justinianus i Konstantinopel nekades tillgång till Petrus kroppsreliker, fick han som tröst hemskickad en tygbit som sades vara mättad med apostelns rättrådighet.

Kraften från den helige Petrus spreds även via andra kontaktreliker. Kopior gjordes av nycklarna till gravens grindar, och ansågs kunna bota sjuka. De var laddade med symbolik eftersom Jesus lovat Petrus nycklarna till himmelriket. Påven Gregorius den store såg till att skicka nyckelkopior till flera europeiska härskare, som vänskapsbevis.

Metallflisor från Petrus fängelsekedjor var också eftersökta. Dem kunde pilgrimer ansöka om hos en präst som hade till uppgift att på begäran fila av fragment med en rasp. Mirakulöst nog eroderade kedjorna inte alltför mycket, och förevisas än i dag i kyrkan San Pietro in Vincoli. Men de får inte längre filas.

FAKTA

Petrus reliker i Rom

Rom äger många minnen efter aposteln Petrus. Här är de viktigaste:

Mamertinska fängelset. I denna antika fängelsehåla vid Forum Romanum står en stenkolonn vid vilken både Petrus och Paulus sägs ha kedjats inför avrättningen.

San Giovanni in Laterano. I kyrkans tabernakel förvaras det som sägs vara Petrus huvud inuti en byst av helgonet, jämte Paulus huvud i en annan byst. Lateranen äger dessutom ett bord som Petrus sägs ha använt som altare och som syns monterat i en taknisch.

San Pietro in Vincoli. Denna kyrka hyser bland annat Petrus fängelsekedjor.

Santa Pudenziana. Här förvaras en mindre kroppsrelik efter Petrus.

Santa Prisca. Här finns en dopfunt i vilken Petrus ska ha döpt martyren Prisca. Föremålet är i själv verket ett återanvänt kapitäl.

Santa Maria Nova/Santa Francesca Romana. I denna kyrka vid Forum Romanum finns avtryck i stengolvet som sägs vara efter Petrus knän.

Peterskyrkan. Apostelns grav återfinns under altaret i Peterskyrkan.

Maud Webster är historiker och författare, och har arbetat som arkeolog i Italien. Hon har bland annat skrivit böckerna Roms vatten (2005) och Döden i Rom (2006).

Kanske är du intresserad av...

Läs också