Reliker – en bra affär?

I Gumlösa kyrka i Skåne förvarades långt fram i tiden en märklig hand-skrift. Denna var en inventarieförteckning över alla de helgonreliker som anskaff

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

I Gumlösa kyrka i Skåne förvarades långt fram i tiden en märklig hand-skrift. Denna var en inventarieförteckning över alla de helgonreliker som anskaffats till kyrkan under 1100-talets slut. Tyvärr finns inte dokumentet kvar. En präst på 1600-talet tog ner det från väggen och grävde ner det på okänd plats. Bönderna ansåg nämligen att brevet i sig var så heligt att man kunde ha ockulta ritualer med det. En avskrift, alltjämt i kyrkans förvar, ger dock besked om de helgonreliker som en gång var gömda i kyrkans altare – det rörde sig om inte mindre än 96 undergörande fragment, vilka alla representerade tidigkristen historia.

Händelserna i Gumlösa kyrka säger oss något om den betydelse helgonreliker hade i det medeltida religiösa livet. Genom att framföra sina böner till de olika helgonen kunde, och kan, man få en pålitlig budbärare som förde bönerna vidare till Gud Fader personligen.

Låt oss ta ett nordiskt exempel på hur man såg på denna överföring av böner via helgonen. I en dansk bön från år 1497 läser vi:

”Och bedje jag dig, kära moder S:ta Anna, att du ödmjukar dig och bedja för mig till din dotter jungfru Maria, att hon beder för mig till sin son, Jesus Kristus, att han för båda Edra böners skull värdigas bedja för mig till sin himmelske Fader, att han i nåd förlåter mig alla mina synder och all min ondska.”

För att få kontakt med någon i helgonskaran var det emellertid bra om denne eller denna personligen var närvarande vid altaret; antingen i form av en bild, eller – ännu bättre – genom en relik. Olika helgon tjänade olika ”målgrupper”. S:t Nicolaus var t ex de sjöfarandes speciella skyddshelgon och S:t Lukas var målarnas himmelska trygghet.

Vissa helgon beskyddade mot speciella, direkta faror vilka hotade medeltidsmänniskan. S:ta Anna var således bra att tillbedja om man ville skydda sig mot pest. Det är alltså inte underligt att man i altarna ville plocka in så många reliker som möjligt. Men reliker kostade pengar. Många kyrkor hade därför endast en relik gömd i huvudaltarets stenplatta.

Relikgömma i altaret

Gualövs kyrka i nordöstra Skåne är ett intressant exempel. När kyrkan restaurerades 1952 upptäcktes i altarskivan en ihålighet, vilken täcktes av en liten, till hålet tillpassad sten. Hålet under stenen var en medeltida relikgömma. Här hittades en liten tung klump invirad i en bit pergament. Försiktigt vecklades pergamentet upp. Den bevarade texten visade att det rörde sig om ett kasserat brev från slutet av 1100-talet. Då kyrkan i Gualöv, att döma av de personmålningar med tillhörande textband som bevarats i koret, troligtvis är byggd av herremannen Ucitus och hustrun Hjalmsvith i slutet av 1100-talet, bör det vara frågan om huvudaltarets ursprungsrelik.

Pergamentbiten har virats kring en kapsel av blyplåt, endast ca 2,5 cm i kubform. Inuti i kapseln finns, inlindade i en sidenduk, en benflisa och en liten pergamentremsa. Tyvärr har man inte kunnat öppna pergamentremsan, vilken innehåller uppgiften om vilket helgon benbiten kommer ifrån. Frågan är dock om inte den gode herremannen blivit lurad. Benbiten verkar nämligen härstamma från käken till ett barnkranium, en tämligen obegriplig helgonrelik i ett huvudaltare.

Den som vill se reliken kan göra det på plats i Gualövs kyrka. Den ligger under en glasskiva i relikgömman i altarstenen. Men lyft först på altarduken. I protestantiska kyrkor är intresset att visa katolska helgonreliker inte stort.

Mängder av heliga föremål

I de större medeltida klostren och kyrkorna vimlade det av reliker. Gråbrödraklostret i Roskilde i Danmark hade inte mindre än 500 stycken. I Lund var stadens domkyrka vigd åt den helige Laurentius, martyren som grillades på halster i Rom på 200-talet som en följd av att han vägrat utlämna kyrkans skatter till kejsaren. Lunds dom förvarade en relik av S:t Laurentius i en stor silverfigur, föreställande helgonet. Förutom denna relik kunde domkyrkan stoltsera med ytterligare 416 heliga föremål.

N H Sjöborg, professor i historia, återgav år 1824 en gammal förteckning över Lunds domkyrkas reliker och relikkärl. Den innehöll bl a följande:

”Alla dessa beläten innehöllo reliker som följer: ett huvud af silfver, äfven ett annat silfverhufvud med krona, och däruti S:t Laurentii hufvud: Konung Knut den Heliges arm uti en arm af silfver, som håller riksäpplet och därpå ett crucifix: S:t Clemens fingrar uti en hand af silfver: S:t Britas fingrar uti en silfverhand, som håller en penna: en förgylld silfverkrona och däruti stycken af Christi törnkrona ... Dessutom stod i det medlersta stora chor på norra sidan vid Ärkebiskoppens Sakerstia 3 stora skrin med Reliker, hvilka på 3:ne bårar plägades bäras omkring Lunds stad de stora bönedagar och den stora Litaniansdag.”

Delar av paradisträdet

Inte enbart skelettdelar av människor förvarades som reliker i Lund. I förteckningen återfinns så anmärkningsvärda föremål som delar av paradisträdet, vilka måste ha varit med i Noaks ark, samt delar av krubban i vilken Jesus föddes. Här fanns också bitar av den sten på vilken Jesus satt vid ökenfastan, av den träpåle vid vilken han blev gisslad och jord från hans grav.

Betraktar man bevarade medeltida listor på nordiska helgonreliker kan man inte annat än förundras över många upptagna poster. I Roskildes gråbrödrakloster fanns tussar av S:t Petrus skägg och fyra fragment av den sten som änglarna välte när de öppnade Jesus grav. I Viborgs domkyrka på Jylland fanns minsann ett stycke av de fem bröd som Jesus utspisade 5000 människor med!

Det återfunna korset

Kristi träkors har varit en attraktiv relik som i små bitar funnits i många nordiska kyrkor. Hur var då detta möjligt? Jo, korset återfanns tursamt nog i Jerusalem av Helena, hustru till den romerske kejsaren Konstantin, under en genomresa ca 320 e Kr. Till och med törnekronan kunde hon lägga beslag på.

Reliksamlarintresset medförde emellertid att det återfunna korset inte räckte till, trots stympning i allt mindre bitar. Nu gjorde detta inte så mycket eftersom man under 1200-talet plötsligt hittade ett nytt, äkta kristuskors – denna gång i Egypten.

Kristenheten jublade. Under högtidliga former fördes det nya äkta korset till Paris där kung Ludvig själv ledde den pampiga processionen in i domkyrkan.

Självklart började även detta kors att delas i bitar och säljas. I Sverige kan man se bitar av detta Jesus pinokors på Statens historiska museum i Stockholm. Här visas ett enormt silver- och guldkrucifix vilket svenskarna på 1600-talet stal i en tysk kyrka. Infällda i krucifixet, mitt i-bland all ädelmetall, finns de mörkbruna träbitarna av det äkta korset, utformade som ett miniatyrkors.

Så långt Kristi kors. Vid utgrävningar för ett försvarsverk i Köln påträffade man år 1106 något som för de goda kölnborna skulle komma att bli en religiös guldgruva under sekler framöver. En gammal legend berättade att en engelsk kungadotter vid namn Ursula och hennes tio tärnor på en pilgrimsresa blivit ihjälslagna av hedningar i närheten av just Köln.

Legenden levde i allra högsta grad kvar under 1100-talet, men antalet mördade jungfrur hade nu stigit till 11 000. Kanske har denna kraftiga ökning av kvinnlig fägring sitt upphov i att man just år 1106 påträffade mängder med skelett. Troligen härstammade dessa från en förhistorisk gravplats. En faktisk händelse och en legend kopplades genast samman och nu spreds en kvinnodyrkan av alla kategorier. Ända fram till år 1400 – då påven slutligen satte stopp för geschäftet – var jungfruben en av Kölns många handelsvaror.

Handeln bromsades

Redan i början av 1200-talet hade man emellertid från högre kyrkligt håll försökt bromsa handeln med olika slags reliker. Påven Innocentius III beordrade år 1215 alla kristenhetens biskopar att ha ordentlig tillsyn över relikerna och slå ner med kraft på alla de falska reliker som var i omlopp. Men när den fromme Franciskus av Assisi dog år 1226, lär beväpnad vakt ha fått medfölja liket till begravningen för att förhindra relikjägarnas verksamhet.

Även i Norden skärptes dessa regler. Danernas ärkebiskop Andreas Sunesen instiftade under 1210-talet två nya prästtjänster vid Lunds domkyrka; tjänster som skulle betalas genom allmose- och offergåveinsamling på Skanörs torg och marknad varje år. I det bevarade instiftarbrevet finns också följande text:

”Och förbjuder samme ärkebiskop, att någon för att tjäna pengar bär bilder och falska reliker omkring på detta torg för försäljning och beordrar han att sådana bilder och reliker krossas om de bäres omkring.”

Det är inte svårt att se marknadsbilden framför sig; i folkvimlet skymtar dåtidens oseriösa antikvitetshandlare med, så att säga, kontoret och varulagret ”på fickan”.

Kanske är du intresserad av...

Läs också