Det finns många monument världen över till minne av Raoul Wallenberg. Här ses en del av "Hope", ett monument skapat av den svenske konstnären Gustav Kraitz. Det är placerat utanför FN:s huvudkontor i New York.

© IBL Bildbyrå

Raoul Wallenberg – hjälten som försvann

Den svenske diplomaten Raoul Wallenberg räddade tiotusentals ungerska judar undan Förintelsen. I januari 1945 togs han till fånga, fördes till Sovjetunionen och hördes aldrig mer av. För insatserna i Budapest blev han hjälteförklarad, samtidigt som försvinnandet bidrog till mytbildningen runt honom. Vem var han egentligen?

24 januari 2017 av Ulf Zander

"Jag är lycklig över att min mission icke har varit alldeles förgäves”, sade Raoul Wallenberg i Budapest den 17 januari 1945. Det var samma dag som han och hans chaufför Vilmos Langfelder fördes bort av sovjetiska soldater och därmed försvann för yttervärlden. Genom beslutsamhet, list och mod hade Wallenberg och hans medarbetare lyckats rädda tusentals judar hösten och vintern 1944–45, ett faktum som dock ingalunda bevekade de sovjetiska makthavarna.

Kanske fruktade dessa att den humanitära räddningsaktionen var en täckmantel för en sammansvärjning riktad mot Sovjetunionen. SS-chefen Heinrich Himmler hade vid ett flertal tillfällen använt ungerska judar som ”handelsvaror” för att försöka locka västmakterna att upphöra med striderna på västfronten. Genom att förhandla fram en separatfred skulle de tyska trupperna kunna koncentreras till kampen i öst mot den framryckande sovjetiska Röda armén.

I enlighet med ett sådant scenario utgick antagligen den sovjetiska säkerhetstjänsten från att Wallenberg arbetade för den tyska sidan. Han hade ju i Budapest haft flitiga kontakter med såväl nazityska militärer och byråkrater som ungerska säkerhetsmän. Möjligen finns svaret på gåtan om den svenske diplomatens försvinnande i de ryska arkiven, men än så länge har de gemensamma rysk-svenska undersökningarna inte gett några resultat.

Wallenbergs osäkra öde har berört många

Ovissheten om Raoul Wallenbergs sista år i livet har orsakat stort lidande för hans släktingar, för personer som han räddade, och för många andra som engagerat sig i hans öde. Samtidigt har denna osäkerhet bidragit till att hålla intresset för honom vid liv. Raoul Wallenberg har sedan 1945 återkommande lyfts fram som det främsta exemplet bland dem som utan hänsyn till den egna säkerheten räddade judar från en trolig död i det nazistiska förintelsemaskineriet. Därtill har hans försvinnande avsatt hyllmeter med böcker baserade på vittnesmål från personer som uppger sig ha sett honom i det sovjetiska fängelse- och lägersystemet.

Uppvuxen i ansedd familj

Berättelsen om Raoul Wallenberg är således en historia utan något givet slut. Begynnelsen är däremot välkänd med en uppväxt i en av Sveriges mest ansedda familjer. Under 1800-talets andra hälft hade André Oscar Wallenberg gjort namnet Wallenberg känt i finansvärlden. Dessförinnan hade släkten satt tydliga avtryck i kyrkans verksamhet. Sjöfart var ett annat engagemang alltsedan Jakob Wallenbergs tjänstgöring som skeppspräst 1769, en erfarenhet som han ett drygt årtionde senare beskrev i den klassiska boken Min son på galejan.

I det tidiga 1900-talet var det Raoul Wallenbergs fars, Raoul Oscar Wallenberg, tur att mönstra på. Den 18 mars 1910, två dagar innan underlöjtnanten skulle ge sig ut på en längre tjänst­göring till havs, tog han mod till sig och avlade besök hos den berömde neurologiprofessorn Per Johan Wising och dennes hustru Sophie Benedick. Han hade under en längre tid umgåtts med deras unga, vackra dotter Maj Wising och blivit förälskad. Känslorna var besvarade och de unga tu fick föräldrarnas välsignelse. Giftermålet stod den 27 september 1911. Knappt ett år därefter, den 4 augusti 1912, föddes Raoul Wallenberg.

Raoul Oscar Wallenberg fick dock aldrig se sin son, då han avlidit i cancer tre månader tidigare. Raoul Wallenberg uppfostrades av Maj och mormodern Sophie Benedick och utvecklade starka band till farfadern, Gustaf Wallenberg. Maj Wallenberg gifte 1918 om sig med byråchefen Fredrik von Dardel och familjen välsignades med Raouls småsyskon Nina och Guy.

Paris blev steget ut i världen

Raoul Wallenberg växte upp i centrala Stockholm, som sjöd av aktivitet i det sena 1920-talet. De många nybyggena, framför allt längs Kungsgatan, bidrog till att spä på hans intresse för arkitektur. Efter avslutad skolgång och militärtjänstgöring började de stora äventyren. Gustaf Wallenberg, som under många år tjänstgjort som diplomat i Kina, Japan och Turkiet, underströk liksom modern Maj vikten av att Raoul skaffade sig internationella erfarenheter.

Ett första steg var franskstudier i Paris, men farfadern fick Raoul Wallenberg att styra kosan västerut. I Sverige, skrev han till sonsonen 1929, bedrevs uppfostran alltjämt efter militära, och underförstått ålderdomliga principer. Resultatet var ”en marsch i lagom takt men alltid inrättad i ledet”. Annat var det i USA, som Gustaf Wallenberg hade erfarenhet av från 1880-talet. Utbildningen var inte nödvändigtvis bättre på andra sidan Atlanten, men mentaliteten där bidrog till att amerikaner tidigt utvecklade en tro på sin egen förmåga, vilket ledde till att de vågade bryta sig ut ur ledet och ta egna initiativ.

På farfaderns inrådan valde Raoul Wallenberg inte något av de etablerade, ”fina” universiteten utan det ”folkligare” Ann Arbor i Michigan. Han gjorde väl ifrån sig i sina studier till arkitekt och hann därutöver med att resa i Kalifornien, den amerikanska södern, mellanvästern, Kanada och Mexiko. Under en av dessa resor blev han hotad med revolver av fyra män i hans egen ålder ”som sågo ganska otrevliga ut”, rånad och slängd i ett dike.

Påverkades av amerikansk mentalitet

Äventyret bekom inte Raoul Wallenberg värre än att han kunde hoppa på ett förortståg och anmäla incidenten för polisen. Tillbaka i Sverige stod det klart att Gustaf Wallenbergs förhoppning hade slagit in: Raoul Wallenberg hade tagit åt sig av den amerikanska mentaliteten. Visserligen hade han föga framgång som arkitekt i det av depressionen drabbade Sverige, men en bekant var tagen av den ”nye” Raoul. När han uppenbarade sig ”var det som en stormvind gick genom rummet av nya idéer och djärva, stundom förbryllande initiativ”.

År 1935 begav sig den tjugotreårige Raoul Wallenberg på farfaderns inrådan till Sydafrika, där han representerade Swedish African Company. Under sju månader reste han runt i landet och sålde alla sorters varor. Nästa tur på färden var Haifa i Palestina, där han arbetade på en bank. Stämningen var spänd mellan bankdirektören och de anställda, som menade sig vara utnyttjade. Wallenberg tog de senares parti men fick trots det ett gott betyg från bankledningen. Av betydelse för framtiden var att han under sin tid i Haifa etablerade kontakt med judar som flytt undan Hitlers hantlangare. Genom deras berättelser fick han ingående beskrivningar av vad som pågick i Nazityskland.

Kom till Ungern via affärer

Tillbaka i Sverige engagerade Wallenberg sig i hemvärnet. Han skapade, utbildade och tränade ett flertal förband i Stockholmstrakten samtidigt som han började arbeta på Enskilda Banken. Då en mer permanent anställning uteblev sökte han sig till Mellaneuropeiska Handels AB i Stockholm. Företaget drevs av den ungerske juden Koloman Lauer som specialiserat sig på att importera livsmedel, framför allt från Ungern och Frankrike. Lauer hade ansökt men ännu inte fått svenskt medborgarskap, något som ledde till att Raoul Wallenberg blev företagets direktör. 

Återigen fann han sig ofta vara på resande fot, inte minst till Ungern där situationen för judarna genomgick stora förändringar till det sämre 1944.


Budapest 1944. Ungern ockuperades av Nazityskland på våren detta år I och med det inleddes deportationen av judar till de polska förintelselägren. 

© Roger-Viollet/IBL Bildbyrå

Judarnas situation försämrades snabbt

Fram till början av 1944 fungerade Ungern som en fristad för många judar som flytt undan förföljelser i andra europeiska länder, framför allt från Slovakien efter att deportationerna av judar inletts där i april 1942. Det beräknades att i början av 1944 fanns det cirka 800.000 judar i Ungern, varav uppemot hälften var flyktingar.

I takt med de tyska motgångarna på östfronten skärptes i mars 1944 tonläget mellan de tyska och ungerska regeringarna. Tyskarna var missnöjda med att de ungerska makthavarna inte uppfyllde sina förpliktelser som tyskallierade, något som bland annat märktes i ständiga svårigheter med tyska trupptransporter genom landet. Det största problemet var dock en bristande vilja att lösa ”judefrågan”.

Förvisso hade ungerska judar tvångsutskrivits till tjänstgöring på östfronten, där mer än 40.000 av sammanlagt 50.000 ditsända dog. Nageln i ögat på tyskarna var att alltsedan 1942 hade den ungerska regeringen vägrat att gå med på återkommande tyska krav på att placera alla ungerska judar i getton, tvinga dem att bära gula stjärnor och, slutligen, att deportera dem till för­intelseläger.

Tysk ockupation av Ungern

I början av mars 1944 betonade den ungerske vice utrikesministern i ett svar på de tyska klagomålen att Ungern tidigt vidtagit åtgärder för att minska det judiska inflytandet, men då judarna utgjorde uppemot en miljon av en sammanlagd befolkning om 16 miljoner skulle undanröjandet av dem få svåra effek­ter för det ungerska samhället. 

Argumenten gjorde inget intryck på tyskarna. De ockuperade Ungern den 19 mars 1944. Den ungerske riksföreståndaren, amiral Miklós Horthy som suttit vid makten sedan 1919, beordrades av Hitler via SS-­generalen Edmund Veesenmayer att en gång för alla undanröja judarna i Ungern.

Lokala makthavare arbetade med SS

Villkoren för Ungerns judar försämrades i rask takt från månadsskiftet mars-april 1944. Antisemitiska ungrare fick höga poster i den nya regeringen. De, liksom lokala makthavare, samarbetade med SS, vilket medförde att utrotandet av judarna skedde i snabb takt. 

Judar tvingades att flytta in i getton och på den ungerska landsbygden inleddes deportationer i april. I juli 1944 hade 435.000 judar förts bort till de tyska förintelseläger som inrättats på polsk mark. Turen skulle snart komma till judarna i Budapest.

USA ville se svenska diplomater i Ungern

Den katastrofala situationen för judarna i Ungern passerade inte obemärkt i omvärlden. Framförallt USA:s regering hade sedan maj 1944 utövat påtryckningar på svenska makthavare med förhoppningen att fler svenska diplomater skulle sändas till Budapest. Sändebud från neutrala länder skulle, trodde man, kunna hejda eller i varje fall få ner takten på deportationerna.

Särskilt aktiva var representanter för War Refugee Board. Den hade grundats av den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt i januari 1944 och dess agenter arbetade med att hjälpa flyktingar runtom i Europa. I sökandet efter en svensk som skulle kunna leda arbetet i Budapest fick amerikanerna ett förslag – Raoul Wallenberg.

Räddningsaktionen inleddes

Wallenberg accepterade uppdraget. Med finansiering från War Refugee Board begav han sig till den ungerska huvudstaden med föresatsen att aktivt verka för att rädda judars liv. Att sitta i Budapest och skriva rapporter till svenska UD var han alls inte intresserad av, deklarerade han frankt. 

Högt på hans prioriteringslista stod en vidareutveckling av den svenske ambassadören Ivar Danielssons förslag om att rädda judar genom att utfärda svenska skyddspass, som gjorde innehavaren till svensk medborgare. När den snart 32-årige Wallenberg i juli 1944 inledde sin 192 dagar långa vistelse i Budapest hade läget skärpts. Horthy hade tagit intryck av Gustaf V:s vädjan till förmån för judarna och Roosevelts hot om att han skulle ställas inför rätta efter kriget om han inte agerade.


Judiska rådet i Budapest besöker Raoul Wallenberg på svenska ambassaden 1944.

© IBL Bildbyrå

Wallenberg visste vad som väntade judarna

Horthy beordrade att deportationerna av judar skulle upphöra. Under de månader av visst lugn som följde arbetade bland andra flera latinamerikanska konsuler, den schweiziske diplomaten Carl Lutz och Wallenberg med att utfärda skyddspass åt judar. Wallenberg och hans medarbetare, med Per Anger i spetsen, hyste vid det laget inga illusioner om vad som väntade judarna.

I mitten av juli 1944 hade Wallenberg sammanställt en promemoria till svenska UD. Av den framgick att judarna i Budapest var apatiska och inte förmådde göra någonting för att rädda sig själva. Bidragande därtill var ryktena om vilka vidriga förhållanden som väntade i de godsvagnar som transporterade dem till förintelselägren. Vittnen bekräftade att väl där avrättades alla utom arbetsföra unga män och kvinnor.

Utrensningar hösten 1944

Situationen förvärrades åter efter den 15 oktober 1944. Sedan Horthy gjort ett försök att sluta fred med Sovjetunionen tvingades han att abdikera. Tyskarna initierade en statskupp som förde den antisemitiska Pilkorsrörelsen till makten. Förföljelserna av judarna tog ny fart. För eftervärlden är utrensningarna framförallt förknippade med Adolf Eichmann, men hans enhet var bara en av flera SS-avdelningar på plats, och det var inte ovanligt att dessa motarbetade varandra.

Eichmann kom på kollisionskurs med Himmler som, i syfte att få ett bättre förhandlingsläge med de allierade, ville hejda förintelsen, och med andra nazister som desperat såg behovet av judisk arbetskraft. Eichmann ville däremot inget hellre än att fortsätta sitt uppdrag att utrota judarna. Att han hade stor ”framgång” därmed berodde främst på det stora stöd som antisemitiska ungrare i allmänhet och pilkorsare i synnerhet gav honom.

Internationellt getto skulle ge skydd

Som ett motdrag inrättade Wallenberg och Lutz ett ”internationellt getto” med 33.000 judar. Wallenberg tog liten hänsyn till sin egen säkerhet. Efter att pilkorsare gjort razzior mot svenska Röda korset och de hus med judar som stod under svenskt beskydd körde han till tågstationer, getton och andra uppsamlingsplatser och beordrade officerare att frisläppa de judar som stod med på hans lista över innehavare av skyddspass.

Listorna var ofta påhittade eller utökades på plats, allt i syfte att hindra så många judar som möjligt att forslas bort till förintelselägren. Under de sista dagarna av den tyska ockupationen av Budapest övertalade Wallenberg SS-generalen August Schmidthuber att inte massakrera de cirka 70.000 judar som fanns kvar i det centrala gettot.

Gestapo var efter Wallenberg

Troligen var Wallenberg hotad till livet av Gestapo och SS och önskade därför söka skydd hos de sovjetiska trupperna för att därefter resa till Sverige via Sovjetunionen. Istället hamnade han ur askan i elden. När det stod klart att Wallenberg arresterats av sovjetiska styrkor var gensvaret från den svenska utrikesledningen svagt. Utrikesminister Östen Undén och Staffan Söderblom, den svenske ambassadören i Moskva, fruktade antagligen att ett kraftfullt agerande gentemot Stalins Sovjet skulle försvåra Sveriges situation i internationella relationer.

I efterhand är det uppenbart att för få insatser gjordes 1945–47 när det fortfarande fanns möjligheter att få Wallenberg frigiven. Den svenska utrikesledningens bristfälliga agerande sammanfattas bäst i titeln på den statliga utredningen om fallet Raoul Wallenberg som publicerades 2003 – Ett diplomatiskt misslyckande.

Dödades troligen i Sovjet 1947

Mycket tyder på att Raoul Wallenberg dödades av den sovjetiska säkerhetstjänsten 1947. Hans efterlevande vägrade dock att ge slaget förlorat och fortsatte att försöka få klarhet i hans öde. De fick ny vind i seglen i det sena 1970-talet. Dels fördes förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen. Under några av dessa fördes frågan om Wallenberg upp på dagordningen. Dels växte intresset för förintelsen kraftigt i kölvattnet på den amerikanska TV-serien Holocaust (Förintelsen, 1978).

Viljan att få veta mer om den person som räddat så många av judarna i Ungern resulterade snart i biografier om Wallenberg, en TV-serie med Richard Chamberlain i huvudrollen och ett flertal nyinspelade dokumentärer. Dessutom utsågs han under 1980-talet till en av de Righteous of the Nations som har en hedersplats i Yad Vashem, Jerusalem, och blev hedersmedborgare i USA, Kanada och Israel.

Det finns inget som tyder på att intresset kommer att mattas under överskådlig tid. Raoul Wallenberg personifierar definitionen av en hjälte, en individ som oegennyttigt utför en avgörande insats till mänsklighetens fromma. Vi har med all säkerhet ännu inte sett det sista monumentet uppföras till minne av hans gärning. //



En kopia av det ursprungliga Wallenbergmonumentet i Budapest avtäcktes 1999. Den muskulösa ynglingen ska symbolisera Wallenbergs kamp mot nazismen, som representeras av ormen. 

Fakta: Monument och minnen

Det existerar många monument över Raoul Wallenberg runtom i världen. De allra flesta har tillkommit efter 1980. Det första har dock en lång historia. Minnet av Raoul Wallenberg var levande i Ungern åren efter andra världskrigets slut. Hans insatser tolkades som en ung, muskulös mans kamp mot den nazistiska ormen.

Monumentet med detta motiv plockades 1949 bort från Budapest och uppfördes fyra år senare utanför ett läkemedelsföretag i staden Debrecen, fast utan förklaringen att det visualiserade Wallenbergs gärning 1944–45. Efter försvinnandet i Sovjetunionen tyckte det ungerska kommunistpartiets ledare att ett minnesmärke över den svenske diplomaten var opassande.

Berättelsen om det försvunna monumentet började cirkulera i Ungern under 1980-talet. Efter Sovjetunionens fall 1991 restes krav på att det skulle återföras till Budapest. Högerkrafter motsatte sig förslaget med motiveringen att det redan fanns tillräckligt med minnesmärken över Wallenberg i Budapest. Ett annat problem var att de lokala makthavarna i Debrecen inte ville släppa ifrån sig originalet. En kopia återinvigdes till slut i februari 1999 i Szent István Park, alldeles i närheten av det kafé i Budapest som bär Raoul Wallenbergs namn.

Wallenbergskulpturer i Sverige

Även i Sverige har frågan om äreminnen över Wallen­berg varit omdiskuterad. På grund av den länge närda förhoppningen att han fortfarande levde dröjde de svenska monumenten över honom, eftersom sådana av tradition inte uppförs över levande personer. Det första restes 1993 i Malmö.

På förintelsens minnesdag, den 27 januari 1998, invigdes »Att minnas – den goda gärningen» av Lenke Rothman, själv förintelseöverlevare, i riksdagshuset i Stockholm.

Det var emellertid först med Gustav Kraitz monument över Wallen­berg, »Hope» (se bilden längst upp i artikeln), invigt 1998 utanför FN-byggnaden i New York, som frågan aktualiserades på allvar. Willy Gordon hade arbetat fram en figurativ staty över Wallenberg, men då den inte vann gensvar hos Stockholms­politikerna uppfördes den 1999 på Lidingö.

Konsttävling utlystes

Istället utlystes i Stockholm en tävling för att få fram ett monument över Wallenberg. Det vinnande förslaget var den danska skulptören Kirsten Ortweds tolv, granitsvarta, liggande skulpturer i kombination med Raoul Wallenbergs namnteckning i brons. Monumentet är inte föreställande, vilket har väckt mycket kritik. 

Ytterligare ett Wallenbergmonument är utfört av Charlotte Gyllenhammar, som till skillnad från Ortwed anknyter till en hjältebild. Det hindrade inte att monumentet snart efter invigningen den 25 maj 2007 vandaliserades. 

Kanske är du intresserad av...

Läs också