Father Christmas

Personifikationer av julen är kända i England sedan mitten av 1400-talet. Kolorerad illustration av Father Christmas från 1678.

© Folger Shakespeare Library, kolorering: Lönegård & Co

Puritanerna förbjöd julen i England

I England förbjöds julen år 1678 av puritanerna. Det ledde till kravaller, fängelsedomar och annat elände. Det "hedniska" julfirandet ledde till kontroverser även i flera andra länder, inklusive Sverige.

1 december 2016 av Katarina Harrison Lindbergh

År 1678 ställdes julen inför ­rätta i England. Father Christmas, en personifikation av julen, beskrevs som en skröplig, skäggprydd man, drygt 1 600 år gammal. Brottslistan var lång. ­Christmas hade framkallat dryckenskap, frosseri, olagligt spelande, lättsinne, orenhet, sexuell utlevnad, svärande, övergrepp mot djur och en massa annat. 

Enligt belackarna var han en frossande oäkting benägen att begå mord på oskyldiga barn och utrustad med en osedvanlig förmåga att förmå strävsamma människor att hoppa rakt i fördärvet.Fru Försiktighet gav ett livfullt vittnesmål om vad den gamle syndaren gjort med hennes döttrar Tålamod, Måttlighet, Kyskhet och Nykterhet. 

Hela rättegången kan läsas i Josiah Kings satirskrift The Examination and Tryal of Old Father Christmas, Together with his Clearing by the Jury, at the Assizes held at the Town of Difference, in the County of Discontent (På svenska: »Undersökningen och ­rättegången mot gamle Father Christmas, samt frikännandet av juryn, vid tinget som hölls i staden Skillnad i grevskapet Missnöje«). 

I slutet av skriften får Christmas ­försvara sig. Han står för godhet, glädje och gudstro. »Änglarna gladde sig åt min födelse«, säger han. Vittnena Simon Servant (Tjänare), Peter Poor (Fattig) och Nicholas Neighbourhood (Grannsämja) ger sin bild av hans betydelse. Det visar sig att Father Christmas goda sidor segrar. Han frikänns och lämnar rätte­gångssalen under jubel. Anhängarna strör ut järn­ek, murgröna, rosmarin och lagerblad för hans fötter. 


Rättegång mot julen

I Josiah Kings satirskrift The Examination and Tryal of Old Father Christmas från 1678 ställs julen inför rätta.

© Folger Shakespeare Library

Julen sågs som hednisk

Det finns naturligtvis en bakgrund till Josiah Kings fiktiva rättegång mot julen. I några länder drabbades högtiden av svår förföljelse efter ­reformationen. I England och Skottland blev julfirandet period­vis förbjudet eftersom det uppfattades som en hednisk och katolsk avvikelse från den sanna kristendomen. Den engelska reformationen var splittrad. Liksom i Sverige var det regenten som var kyrkans ledare. På 1530- och 1540-talen stängdes kloster, och egendomar drogs in till kronan, men den anglikanska kyrkan var generellt sett konservativ. 

Under hela 1500-talet förblev julen ­viktig, och firandet liknade det som skett under medeltiden. Fattiga fick matgåvor, presenter delades ut, och kyrkor och hem förskönades med vintergröna blad. 

Vissa protestanter reagerade starkt på detta och krävde att julfirandet skulle bli betydligt mer återhållsamt eller avskaffas helt. De kallades puritaner, en samlingsterm för anhängare till sträng kalvinism. De agerade via parlamentet, där de hade starkt stöd. 

Puritanerna inspirerades av utvecklingen i Skottland, där de radikala presbyterianerna hade stort inflytande. Julmat förbjöds här år 1583, och bagerier som bakat julbröd bötfälldes. Böterna minskades dock om bageri­ägaren angav sina kunder. 

Totalt julförbud infördes

Ett fullständigt julförbud infördes vid ett kyrkomöte i Glasgow den 10 december 1638, med argumentet att julen saknade stöd i Bibeln. Ingenstans i den Heliga skrift kunde man läsa att Jesu födelse skulle firas, och det fanns ingenting i skriften som sade att Jesus ens föddes vid jultid. Dessutom var det traditionella julfirandet fyllt av både världsliga och hedniska inslag som lekar, spel, sång, mat och traditionen att pynta med vintergröna växter. 

Den engelske skribenten Philip Stubbes var tidigt ute. Han kritiserade på 1580-talet julhelgen skarpt: »Mer rackartyg sker vid den tiden än under hela resten av året. Hur mycket klär man inte ut sig och spökar ut sig då, med följd att rån, horeri, mord och allt möjligt annat inträffar? Vilka tärningsspel och kortspel, vilket frosseri och dryckenskap, vilka måltider och fester äger inte rum då, mer än under hela övriga året, vilket länder Gud till stor vanära och får till följd att riket utarmas!« 

Av citatet framgår att puritanerna ville se en moralisk uppryckning. Julens nöjen stod långt från fromhetsidealet. Striderna mellan parlamentets puritaner och det anglikanska kungahuset hårdnade några decennier in på 1600-talet. I början av 1640-talet utbröt ett inbördeskrig då puritansksinnade präster mer än ­tidigare luftade sina tankar om den problematiska julen. Hovpredikanten Thomas Fuller upplyste församlingen om att man både kunde fasta och festa under högtiden – men att fasta var att föredra. 


Brittiskt julfirande

Traditionellt brittiskt julfirande med maskerad vid Karl II:s hov på 1670-talet. Illustration från 1754.

© Hulton/Royal/Getty

Förbud mot uppsluppet firande

Under flera år i följd under 1640-talet infördes restriktioner och förbud mot upp­sluppet firande både vid jul och under andra hög­tider. Julanhängaren och poeten John Taylor (1578–1653), kallad »The Water Poet«, målade 1646 upp en dyster bild av läget: 

»All frihet och allt oskyldigt skoj, de ­glada lekarna, danserna och vidlyftigheterna som en gång om året brukade pigga upp den hårt strävande drängen och arbetaren, och som återgav dem själsstyrka för ett helt år, har nu utplånats och upphört att finnas till, detta så grundligt att det är som om de aldrig funnits.« 

Vid jul året därpå arresterades flera präster som hade försökt hålla gudstjänster på juldagen. Ännu hårdare attacker följde sedan kung Karl I fängslats, dömts till döden och avrättats i januari 1649. 

England blev republik under Oliver Cromwell, och under ett drygt decennium förföljdes julen med stor iver. Juldagsgudstjänster var förbjudna och kyrkorna slutade ­pyntas och skulle hållas stängda, samtidigt som affärer under julhelgen skulle hålla öppet som på vanliga dagar. De som bröt mot reglerna riskerade att hamna i fängelse. 

På detta sätt skulle julen fördrivas ur folks medvetande, tänkte man. Men det visade sig inte vara så lätt. Både på landsbygden och i städerna var det svårt att få folk att leva efter de nya lagarna. Det folkliga motståndet resulterade i ständigt nya förbud och proklamationer från myndigheternas sida. 

Konflikter mellan kväkare och julfirare

När monarkin och den anglikanska statskyrkan återinfördes år 1660 blev julfirandet återigen tillåtet. Det återhämtade sig, men det tog tid. Julens kris blir särskilt tydlig om man studerar de ­engelska kolonierna i Amerika. Många utvandrare var stränga puritaner, som kväkare och presbyterianer. Konflikter mellan dessa och jul­firare blev oundvikliga. 


Kväkare håller möte

Kväkare håller möte. Målning av Egbert van Heemskerk d ä (1635–1704).

© Bridgeman/IBL Bildbyrå

Den första krisen inträffade i Plymouth­kolonin redan 1621, ett år efter att kolonisterna anlänt till Nya världen. Det ­började med att några glada julfirare tog ledigt. Guvernören William Bradford tyckte att det var höjden av lättsinne och tvingade dem tillbaka till arbetet. 

År 1659 infördes böter för folk som firade jul – arbete, skola och allt annat skulle fungera som vanligt. Julförbudet lyftes visserligen i Massachusetts år 1681, efter påtryckningar från England, men oviljan mot högtiden levde kvar länge. Den 25 december 1758 klagade presbyterianen Samuel Davies över att julen var en tid för »synd, sex, lyx och olika former av extravagans«. 

Mindre konflikter i Norden

I Norden var striden om julen inte lika intensiv. Hur svenska präster i gemen förhöll sig till dilemmat med Jesu födelsedag är inte klarlagt. Inom kungahuset rådde delade meningar om religionen. Johan III drog åt det katolska hållet, liksom hans son Sigismund, som var katolik. Karl IX var sträng protestant. Det visade sig att Johan III:s gudstjänstordning, Röda boken, skapade konflikter. Den skulle användas från och med 1576, men hertig Karl tillät den inte i sitt hertigdöme. Även många präster ogillade den. Vid julen detta år hettade striden till.


Johan III:s Röda boken

Johan III:s omstridda Röda boken (Liturgia Svecanae Ecclesiae) trycktes 1576. Den innehöll flera katolska ritualer och väckte hårt motstånd bland många präster. 

© KB

Ärkebiskop Laurentius Petri Gothus, trogen Röda boken, höll en latinsk mässa i Uppsala domkyrka på juldagsmorgonen. Domprosten Petrus Jonae Helsingius gick i svaromål i en predikan om kristna som förföljdes för sin tro. Kollegan Olof Luth predikade om ondske­­fulla tyranner på värnlösa barns dag. Ämnet passade dagen, men ärkebiskopen kände sig träffad och kränkt. 

På grund av detta förbjöd ärkebiskopen domprostarna att utöva sina ämbeten. Hovpredikanten Salomon Birgeri, som anammat Johan III:s liturgi, bröt ihop av dåligt samvete på grund av konflikterna och lämnade tjänsten. 

Dessa incidenter är dock bara milda västan­­fläktar jämfört med stormen i ­England, där folk fängslades och miste livet, men faktum kvarstår: reformationen var konfliktfylld och julpredikningar användes som slagträ i debatten. 

Inget svenskt julförbud

Julen förföljdes inte i Sverige, men firandet kom att förändras. Under medel­tiden hade folk gått i midnattsmässa, julotta och högmässa. Efter reformationen togs midnattsmässan bort för att därefter bara leva kvar i folkliga spökberättelser om »de dödas julotta«. Varianterna är många, men dessa historier brukar gå ut på att någon vaknar på natten och ser att det lyser i kyrkan. Personen drar då slutsatsen att hon eller han försovit sig och hastar iväg. Väl inne i kyrkan finner sig besökaren omgiven av döda människor som passar på att besöka kyrkan under julnatten. 

En stor del av det medeltida jul­firandet är okänt. Det är svårt att veta ­vilka traditioner som överlevde och vilka som nyskapades eller importerades under 1500-talet. Stjärngossarna kan tjäna som exempel. Under medeltiden gick korgossar eller skolpojkar runt med en stjärnformad lykta på en lång stör och sjöng. De fick pengar eller mat i utbyte. Seden är tidigast känd från kontinenten, och det är tveksamt om det fanns befolkningsmässigt underlag för den i senmedeltidens Sverige. 

Efter reformationen är stjärn­gosse­traditionen dock känd från flera städer. I Linköping lämnade djäknarna staden och gick runt mellan gårdarna på lands­bygden. Den 17 november 1605 fattade socken­stämman i Linköping beslut om att be­hålla några av dem i staden eftersom dess borgare också ville höra skönsång. Troligen togs seden hit från Tyskland efter reformationen. 

Pietistisk våg i Danmark

Den skandinaviska julregleringen ­ökade i slutet av 1600-talet och kulminerade på 1700-talet, men myndigheterna vände sig mot enskildheter i julfirandet, inte mot julen i sig. Ibland användes religiösa argument, särskilt i Danmark, som upplevde en pietistisk våg under denna period, men för det mesta ville ordningsmakten bara förbjuda stök och omoral. 

Den 15 januari 1677 skrev Petrus Wijkman, rektor i Västervik, om skolpojkar som gått med stjärnan. Pojkarna, som var i tolvårsåldern, hade varit ­stökiga och gått till en »dryckesstuwa«, med spel och dans. Rektor Wijkman ansåg att de skulle agas. Sonen till klockaren fick sig en rejäl omgång tills hans mor ingrep och tog med sig pojken hem. 

En annan kontroversiell företeelse var »julstugorna« eller »lekstugorna«. De var julfester som kunde hållas både privat och offentligt. De offentliga kritiserades som sprit- och sexfester. I Danmark förbjöds de 1683. Förbudet fick upprepas 1735, varvid även privata julstugor blev olagliga. 

Förbud mot att klä ut sig till bock

Flest förbud infördes mot traditionen att gå med bocken. Ynglingar klädde ut sig till bock, eller bar en träbock. Med dans, sång eller skådespel sökte de få ihop pengar under en vandring genom staden. Bock­gåendet spårade ofta ur och ledde till fylla och bråk. 

I Malmö förbjöds bocken 1695. I Stockholm förbjöds den, stjärnan och bruket att nyårsskjuta med gevär 1721. År 1742 blev det otillåtet att åka kälke och liten släde utför backarna i staden. I Göteborg infördes förbud mot stjärna och bock 1768. I Karlskrona förbjöds det först 1754 och ytterligare en gång 1808. 

Kriget mot julen och de förbud som jul­firandet drog på sig var i längden verkningslösa. Visserligen försvann en del traditioner, troligen för att de blev omoderna, inte för att de var olagliga. Det offentliga firandet i lekstugor eller med bock- och stjärntåg konkurrerades ut under 1800-talet och början av 1900-talet, eftersom man i stället ville fira hemma med familjen. Denna attitydförändring fick större betydelse för kampen mot julens avigsidor än alla tidigare förbud.

Katarina Harrison Lindbergh är historiker och författare.

Järnek

Järnek är en traditionell julgransprydnad.

Läs också