Carl Milles »Poseidon« vakar sedan 1931 från sin plats på Götaplatsen över Avenyn i centrala Göteborg.

© Alamy/IBL Bildbyrå

Poseidon – klassisk havsgud med koll på Avenyn

Inledningsvis var många göteborgare kritiska till de moderna drag som Carl Milles gav sin version av den antika guden. I dag ifrågasätter ingen jättestatyn Poseidons plats i sjöfartsstaden.

3 november 2016 av Linda Fagerström
Reslig och stolt dominerar han Götaplatsen, Carl Milles »Poseidon«, invigd 1931. Han blickar ut över Kungsportsavenyn, paradgatan som mynnar just vid hans fötter.


I snart nio decennier har han varit orienteringspunkt, samlingspunkt och mötesplats här, mitt i Göteborg. Figuren »Poseidon«, som är sju meter hög, står i ett brunnskar där fiskar och sjöjungfrur leker med tritoner, de figurer som i antik mytologi beskrevs som Poseidons barn – till hälften fiskar, till hälften människor.


Under antiken sågs Poseidon av både greker och romare (av de senare kallades han Neptunus) som havets och vattnets härskare, en av de högsta gudarna och bror till Zeus (Grek­land) respektive Jupiter (Rom).

Poseidon, trodde man, styrde över farliga undervattensströmmar och vilda oväder till havs. I konsthistorien brukar han framställas med snäckor i skägg och hår, omslingrad av sjögräs och alger. Ibland drar sjöhästar hans vagn, där han far fram med treudden, ljustret, i sin höjda högerhand.


Den klassiska antika konsten var Carl Milles inspiration. Hans »Poseidon« kom till just under den period som kallas tjugotalsklassicism – en brygga mellan det tidiga 1900-talets nationalromantik och den strama funktionalism som slog igenom under 1930-talet och framåt. 

Moderniserad antik figur

Begreppet tjugotalsklassicism används oftast inom arkitektur­en, och ett välkänt exempel är Stockholms konserthus av Ivar Tengbom från 1926.

Samma år började Carl Milles arbetet med skulpturgruppen »Orfeus«, som placerades på Hötorget framför Stockholms konserthus tio år senare. Detta projekt pågick alltså parallellt med »Poseidon« för Götaplatsen.

Tjugotalsklassicism kan beskrivas som en klassisk stil med moder­na eller funktionalistiska ­inslag. Eller, om man så vill, något modernt som bär drag av klassiskt uttryck. Beskrivningen fungerar på »Posei­don«, som är en skulp­tur inspirerad av antiken med moderna drag.

Carl Milles har format havs­gudens muskulösa kropp på ett realistiskt sätt som påminner om antika skulpturer. Tyngden vilar på ena höften, så att kroppen får en naturlig kurva – ett trick för att ge känsla av liv och rörelse, som många grekiska antika ­skulptörer använde.
När Göteborgs konstmuseum byggdes provades en trä­modell av Milles första förslag till skulptur på Götaplatsen. Foto från 1922.
© Kamerareportage/IBL Bildbyrå

Brott mot klassiska ideal

Till detta klassiska uttryck har konstnären lagt sina egna, moderna idéer. »Poseidons« ansikte och hår är till exempel stiliserade snarare än realistiska – det ser nästan ut som om han bär en maskerad- eller teatermask.

Halsen är väldigt bred samtidigt som benen är ­utdraget slanka, i förhållande till torson som är bred och extremt muskulös.

Därför blir slutresultatet inte riktigt harmoniskt, vilket bryter mot det klassiska ideal­et – och alltså resulterar i den där blandningen mellan modernt och antikt som är så typisk för 1920-talet.

Fisk som kontrast till manskropp

Till det moderna hör också att Carl Milles valde bort treudden, som i konsthistorien är Poseidons vanligaste attribut. Istället placerade han – helt trivialt – en fisk i gudens högerhand vilket blir betydligt mindre pampigt.

Däremot påminner fisken om hur betydelsefull fiskeri­näringen varit för Göteborg och knyter på så vis skulpturen till platsen.

Dessutom: en gud som greppar en fisk istället för ett ljuster framtonar också som mindre våldsam – treudden är ju trots allt ett vapen. Men fiskens ganska grova, tunga form bildar också kontrast till mans­figurens skönhet och understryker skillnaden mellan djur och människa, eller kanske mellan djur och gud. 


Poseidons skägglösa haka är också ett brott mot den bildtradition där havsguden brukar skildras som en erfaren, lätt åldrad auktoritet och inte en bildskön, mjuk­kindad yngling.

Pampig inramning

Carl Milles »Poseidon« – eller »Poseidon med brunnskar«, som är den fullständiga titeln – poserar likt huvudrollsinnehavaren på en scen, omgiven av de pampiga kulisser som stadens alla kultur­institutioner bildar.

Såväl Konstmuseet och Konst­hallen som Konserthuset och Stads­teatern bildar ju fond åt havsguden, som ibland omvandlas till en mer passiv aktör i de scenerier som utspelar sig på Götaplatsen då något av Göteborgs fotbolls- eller ishockey­lag vunnit viktiga matcher. 

Också läsa