Pompösa möten i nordisk resediplomati

Den allestädes närvarande. Så betitlas kejsar Wilhelm II av Tyskland i den svenska satirtidningen Pucks berömda teckning. Med ena foten i Gävle och den and

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Den allestädes närvarande. Så betitlas kejsar Wilhelm II av Tyskland i den svenska satirtidningen Pucks berömda teckning. Med ena foten i Gävle och den andra i Tanger tar han emot depescher, strör ut ordnar och utdelar befallningar per telefon.

Der Reisekaiser, resekejsaren, kallades han i sitt hemland. Bakom detta ligger en kritik mot hans ovilja att hålla sig hemma och sköta regeringsbestyren där. Ett ständigt farande och besökande världen över präglar hans regenttid – det sägs att han endast tillbringade en fjärdedel av året i sitt residens i Berlin eller i Potsdam. Det är mindre praktiskt att ta reda på var han varit än var han inte har varit. Ser vi på Sverige har kejsaren bland annat varit på kungamöte i Gävle, vandrat i Mölles hamn och druckit punsch på Torups slott. Naturligtvis har han också avlagt officiellt besök i Stockholm.

Inte sällan råkade kritiker, som vågade ifrågasätta nyttan av monarkens resiver, i stark onåd. Frank Wedekind blev dömd för majestätsförbrytelse: han hade 1898 diktat en elak visa om kejsarens märkliga resa till Jerusalem, där han till och med ville etablera en judisk stat enligt Theodor Herzls modell. Men sultanen som fortfarande var härskare över den heliga staden tog illa vid sig, och det nya korståget utmynnade överraskande i ett tyskt-osmanskt samförstånd. Kejsarens intåg genom Jerusalemporten – i Frälsarens efterföljd – blev dock pampigt så det förslår.

Mängder av satirer

Men visdiktaren Wedekind var bara en i högen av belackare bland de kejserliga undersåtarna. Legio är skämtteckningarna i tidningar som Kladderadatsch och Simplicissimus. Inte minst imperatorns skandinavienfärder var ett synnerligen tacksamt ämne för satiren. Men i Birgit Marschalls doktorsavhandling Reisen und Regieren. Die Nordlandfahrten Kaiser Wilhelms II(Resa och regera. Kejsar Wilhelm II:s nordenfärder) stannar det inte vid detta. I hennes nutida perspektiv blir kejsaren lite av en pionjär för den moderne statsmannen, han kallades inte för inte sin nations ”förste handelsresande”. Om någon av hovmännen siat om Concordeplan och mobiltelefoner, hade han i majestätet säkert haft en mycket uppmärksam lyssnare.

Kaisern, en sammansatt och nyckfull figur, som påminner om Gustav III, älskade liksom denne att spöka ut sig i olika förklädnader. Marschalls bok koncentreras på hans sjömansroll. En särskild fäbless hade han för resor norrut, det var ungefär vid den tiden som den mondäna turismen upptäckte Norges fjordar och midnattssol.

Kejsarens maritima intresse, som knappast var underbyggt av något större sjömanskunnande, var ett uttryck för det nya, enade Tysklands ambitioner på världshaven, en ödesdiger mani som Wilhelm gjorde allt för att underblåsa. Tyska pojkar skulle hädanefter gå i sjömanskostym.

Resor med lustjakt

Resorna med de kejserliga lustjakterna ”Hohenzollern I” och ”Hohenzollern II” var en sorts nöjesfärder med arbetsinslag eller tvärtom. Många beslut, däribland de som gällde upptakten till första världskriget, fattades där av den nästan enväldige monarken. Någon har elegant kallat yachten ett förkroppsligande av ”en monarkisk stats mikrokosmos”.

Det finns en del frågor av rent forskningsintresse kring de här nordenfärderna. För oss i Norden är nog intressantast, vad kejsaren sökte här uppe och vad som kom ut beträffande relationerna mellan oss och det tyska kejsarriket. Fast mest färdades han längs den natursköna Norgekusten; Östersjön har inte lika mycket att erbjuda i det avseendet. Sammanlagt 26 resor gjorde Wilhelm i Skandinavien, och det förklarar att han ganska ofta figurerade i svenska skämttidningar.

Norge blev något av ett skötebarn för Wilhelm II. Trots sin kända klumpighet undgick han i det längsta att stöta sig med kungahuset i Stockholm; Norge var ju under större delen av hans sjöutflykter förenat med Sverige. När norrmännen försökte att få honom på sin sida, backade han ur och ställde sig på svenskarnas sida, ja han till och med rekommenderade hårda tag, en handlingslinje som sällan kändes främmande för den krigiske Wilhelm.

Men kejsaren gjorde en del behjärtansvärda insatser för norrmännen: han gav bl a en stor donation till restaurering av den berömda Nidarosdomen. Vandrar man i den vackert belägna kuststaden Ålösund, så ser man än idag spår som vittnar om ett positivt norgeintresse hos Wilhelm. Det hände sig vintern 1904, att staden råkade ut för en förhärjande brand, som på kort tid ödelade hela den traditionella trähusbebyggelsen. Då ryckte Wilhelm in med katastrofmedel och såg till att staden återuppbyggdes i granitsten. Resultatet blev den mest sammanhängande jugendarkitekturen i Norden, fortfarande sevärd.

Blandat mottagande

Andra intresseyttringar mottogs av norrmännen med högst blandade känslor. Bl a skänkte kejsaren det norska folket en bombastisk jättestaty av den fornnordiske heroen Frithiof. Han var en välbekant figur för tyska läsare av Tegnérs Frithiofs saga, som översattes bara ett år efter originalutgåvan. Statyn, som är majestätiskt placerad vid Sognefjord, invigdes 1913 i närvaro av såväl Wilhelm II som Håkon VII under festliga men dubiösa former: det hela tedde sig lite som en tysk invasion. En liknande staty lät Wilhelm resa över kung Bele. Men i en trondheimtidning stod att läsa: ”Vi vill inte ha någon Siegesallee i de norska fjordarna.”

Men det var inte den svenske nationalskalden som direkt ledde Wilhelms intresse in på det fornnordiska. Det var hans vän och förtrogne Fürst zu Eulenburg-Hertefeld, en kort tid ambassadör i Stockholm och gift med den svenska grevinnan Augusta Sandels.

Fursten blev en hängiven beundrare av nordbornas ”kraftfulla sägner” och försökte sig rentav på att kväda egenhändiga oden med titlar som ”Gorm”, ”Alf och Ulf” och ”Hokans vakt”. Den impulsive Wilhelm var inte sen att följa efter. Verket ”Sång till Ägir”, som påstods vara författat av kejsaren, framfördes vid en hovkonsert i Potsdam 1894.

Ett annat tecken på inspiration var att Wilhelm under en av sina skandinaviska resor kallade sig ”Greve Hokan”. Det blev en hel del diskussion kring kejsarens besynnerliga opus; en broschyr med hånfulla yttranden beslagtogs genom beslut av kungliga förvaltningsdomstolen i Berlin. Satiren kastade sig förstås över kejsarens diktarförsök och avbildade honom som en nordisk gudagestalt.

Pekoral i tidens smak

Men även om både Eulenburgs och Wilhelms vikingadikter var rena pekoralen, så var de dock i tidens smak. Snart gjorde ett musikförlag i Berlin ett antal arrangemang av Ägirsången, som märkligt nog liknade Marseljäsen, och det för kavalleri-, jägar-, ingenjörskårs- och infanteriorkestrar. Man bör ingalunda underskatta den trendmedvetne och tillika karismatiske Wilhelms anseende bland sina samtida. Han var en ungdomlig härskare med en känsla för vad som gick hem bland nordtyska junkrar och kälkborgare.

Intresset för vikingar och nordiska hjältedater passade särskilt in i det gryende förhärligandet av den ”germanska rasen”, som i framtiden kom att bli så ödesdigert. Samme ovannämnde Eulenburg lät också monarken stifta bekantskap med Houston Stewart Chamberlain, både via dennes skrifter och öga mot öga. Chamberlains skrift ”Det 19. seklets grundvalar”, en bästsäljare på sin tid, blev som bekant en av de ideologiska inspirationskällorna för nazismen.

Samtida nordisk kultur, representerad av vildvuxna genier som Ibsen, Strindberg och Brandes, intresserade inte alls det kejserliga sällskapet, även om sådana förnyande kulturgiganter var klart kända bland bildade tyskar. Nej, det handlade om en tillbakablickande, romantisk och elitistiskt präglad nordensyn. De organiserade tysklandsvännerna Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf låg i så fall ett fjät närmare den imperiella smaken, som också yttrade sig i byggandet av en kejserlig stavkyrka och ett jakthus i antikiserande norsk stil i ett så osannolikt landskap som Ostpreussen.

En turistpionjär

Kejsar Wilhelm var nolens volens en turistpionjär. Hans kryssningar i de norska fjordarna och i svenska skärgården väckte ett starkt intresse för Skandinavien bland de burgna klasserna i Tyskland. Hack i häl på de stillsamma och individualistiska britterna kom så tyskarna. Fast dessa, menade norska iakttagare, rörde sig i flock, ställde krav och samspråkade tämligen högt. Mycket av nordenintresset betingades dock av att de tyska turisterna ville se kejsaren och hans yacht.

Inte heller denne rörde sig ensam, mestadels var han omgiven av en utvald skara herremän. Besättningen på fartyget uppgick till drygt 300 man. Den gryende historiska mansforskningen måste anse kejsarens sjöfärder som en guldgruva, ty det var ett utpräglat manssamhälle på hohenzollernjakterna. Det rörde sig förstås om ett axplock ur den tyska högadeln med sina vons och zus. Men det fanns också konstnärliga inslag, såsom den tyske bildhuggaren professor Eduard Unger och de förnämsta representanterna för det tyska marinmåleriet.

En ständig gäst på fartyget var Paul Güssfeldt, matematiker och en sorts hybrid mellan Sven Hedin och Edmund Hillary. Güssfeldt hade som forskningsresande besökt Västafrika och arabiska öknen. Men han var också en hängiven alpinist och lyckades 1893 som förste man nå Mont Blancs topp via Aiguille Blanche de Péteret. Hans naturliga uppgift blev att utforma färdrutter och program för kejsarens nordenresor.

Bland de adliga deltagarna märks flera namn med sverigeanknytning: storamiral Georg Alexander von Müller, uppväxt i Sverige (hans far ledde det första svenska institutet för jordbrukskemi) och greve Carl von Wedel, som också var sändebud i Stockholm.

Barnsligt skämtlynne

Man hade ofta putslustiga ceremonier för sig, som leder tankarna till lundastudenternas humor. Kejsarens skämtlynne hörde dock till det barnsliga slaget, som att spruta vatten på intet ont anande kortspelare. Vid ett tillfälle klippte han av en av hovmännens byxhängslen och hade hjärtans roligt åt den stackars ädlingens påföljande predikament.

Tanken ligger då nära till hands, att det maskulina sällskapet utvidgade sin mannavänskap till den erotiska sektorn. Den kejsarkritiska tyska pressen hade nog varit glad åt en rejäl homosexskandal, och det fanns vissa indikationer. Just nämnde Philipp Graf zu Eulenburg, som inspirerade kejsarens dyrkan av nordgermanerna, visade sig vara involverad i en högst intim bekantskap med Berlins stadskommendant, greve Cuno von Moltke. Men som Marschall bekräftar, fanns inte mycket mer att hämta i saken, och Philipps avvikelser ägde givetvis inte rum på den kejserliga farkosten.

En sak är viss: kejsarinnan Auguste Viktoria deltog inte i odysséerna utom vid två tillfällen. Antingen greps hon av vämjelse åt den burschikosa jargongen på Hohenzollern, eller också såg Wilhelm till att hennes visit inte upprepades. En av kejsarens färdkamrater klagade över att stämningen märkbart mattades, då Hennes Majestät dök upp med sitt stelbenta hovsällskap. Någon trist hovetikett ville man ingalunda ha ombord.

Skall man vara välvillig mot Wilhelm II, så var det säkert så att han på sjöturerna sökte en möjlighet att kunna vara sig själv, en roll som han understundom faktiskt hade behov av. I ett ögonblick av introspektion yttrade han, att man på sjöresorna ”kan bli botad från självöverskattning, och det är något vi allesamman behöver”.

Förutom förlustelser ägnades som nämnt tiden på yachten åt regeringsbestyr. Dels handlade det om löpande ärenden, där kejsaren inte sällan kläckte vilda idéer, som diskret justerades av vännen Eulenburg eller kansliet i Berlin, dels om vissa politiska ambitioner i det skandinaviska rummet. Man använde sig av de effektiva norska telegrafstationerna, dit man skickade snabbgående torpedbåtar från moderfartyget. Här talar historikerna om Wilhelms ”Reisediplomatie”.

Wilhelm älskade pompösa furstemöten, och nordenfärderna ingick i detta mönster. Fast han var på så sätt ytterst gammalmodig, att han inte insåg att den era då kungar och kejsare fattade de stora och avgörande besluten höll på att gå tillända. Han träffade den ryske tsaren i ett möte utanför Björkö, han deltog i liknande möten med nordiska kungar och statsministrar, men inget kom ut av detta.

Det största debaklet var kanske att han inte lyckades få Sverige med på tysk sida under första världskriget. Tanken var i och för sig inte orimlig. Sverige var kring sekelskiftet mycket tyskorienterat: tyskan blev 1873 det enda moderna utländska språket i skolorna. Svea livgarde med sina pickelhuvor och blå uniformer, som vi än idag kan beundra, kopierade preussarna. Officers- och ämbetsmannakåren var i stort sett tyskvänlig, och ganska många svenskar åkte till tekniska högskolan i Berlin för att utbilda sig till ingenjörer och arkitekter. Kung Oscar såg i Tyskland ”vår mest naturliga vän”, och det säger ju inte så lite.

Politisk flört med Sverige

Wilhelm började med tiden inleda en politisk flört med främst Sverige. Han markerade att han var ”nordiskt sinnad” och fablade om ett framtida ”allgermanskt förbund”, där de nordiska länderna skulle få honorärplatser.

Vårt land som i slutet av förra seklet definitivt blivit en andrarangsnation, lyftes för en tid till smickrande höjder av den tyske monarken. Allt som kom ut av detta var emellertid förberedelser för en svensk-tysk militärkonvention, nya handelsfördrag samt – som bestående resultat – den stora färjeförbindelsen mellan Trelleborg och Sassnitz, som invigdes 1909.

Men Wilhelms politiska agerande var unikt på så vis, att hans impulsiva utspel (han kallades i bekymrade regeringskretsar också ”Wilhelm den plötslige”) mestadels fick en kontraproduktiv effekt. Ett exempel kan just vara tanken om en militärallians mellan Sverige och Tyskland, som om den överhuvudtaget skulle kunnat förverkligas torde ha krävt ett stort mått av finkänslighet och taktisk diplomati.

Svenskarna hade ju under 1800-talet börjat upptäcka, att man ska hålla sig utanför allianser – danskarna fick t ex inget militärt stöd i kriget mot Bismarck 1864. År 1890, ett år efter Wilhelm II:s trontillträde, kom den första officiella förklaringen om den svenska neutralitetspolitiken. Att det stannade därvid, förhindrades knappast genom Wilhelms beryktade klumpighet. På det kungliga planet var det paradoxalt nog den tyskättade drottning Sofia, som varnade sin make för sin vildsinte kollega. Det definitiva inseglet på vår passivitet kom 1914, vid trekungamötet i Malmö då alla de nordiska ländernas neutralitet stadfästes.

En tysk korrespondent skrev efter första världskrigets tragedi angående Wilhelm II:s skandinavienpolitik, att ”politik inte går att bedriva i form av donationer av monument, hjälpaktioner och sommarkryssningar. En felkalkyl hos kejsaren, som det Tyska riket fått betala dyrt för.”

Men Wilhelm II förebådar omedvetet en roll, som är typisk för våra dagars presidenter och konstitutionella monarker. Man kan se det på president von Weizsäckers goodwillresor i Östeuropa, på prins Charles som initierar många behjärtansvärda projekt, eller när det svenska kungaparet gör kommersiellt givande statsbesök. På det sättet ter sig kaiserns nordiska exkursioner i princip inte totalt främmande för oss. Och understundom präglades trots allt den sammansatte Wilhelms nordiska engagemang av välvilja och generositet – mot det grandiosa strävade de i alla händelser.

Kanske är du intresserad av...

Läs också