Pojkboken förmedlade mansideal

Den som i dag går till bokhandeln eller biblioteket och frågar efter ”pojkböcker” möts förmodligen av höjda ögonbryn. Böcker av det slaget är en

3 november 2009 av Tomas Blom

Den som i dag går till bokhandeln eller biblioteket och frågar efter ”pojkböcker” möts förmodligen av höjda ögonbryn. Böcker av det slaget är en i det närmaste utdöd sort. En pojkbok av det rätta virket innehåller mer eller mind­re uttalade värderingar och moraliska rättesnören, som förmedlas i en spännande förpackning. Fokus ligger på så kallade manliga aktiviteter, förstås – gärna av ett äventyrligt slag som prövar pojkarna och skolar in dem i en manlig gemenskap.

Genren hade sin storhetstid från mitten av 1800-talet och drygt hundra år framåt, och det är ingen överdrift att anta att en rad manliga besluts­fattare insupit dess ideal och i någon mån formats av dem.

Conny Svensson är professor emeritus i litteraturvetenskap och har ägnat sig åt att detaljstudera pojkböckernas ideologiska innehåll. Pli på pojkar heter hans nyligen utkomna bok, där han granskar en rad verk.

Författaren till denna artikel är någorlunda jämnårig med Conny Svensson, och när jag bläddrar i Pli på pojkar känner jag med nostalgiskt välbehag igen flera bokomslag: De tre musketörerna och Greven av Monte Christo av Dumas, Gula brigadens hjältar av Nils Hydén, Frederick Marryats käcka berättelser från sjön, Richard Melanders Hårdt bidevind och I Sitting Bulls land, Havets hjältar och Djungelboken av Rudyard Kipling, Gustaf Bolinders äventyrsberättelser från exotiska trakter, liksom Carlo Collodis Pinocchio och till sist Kar de Mummas skildringar av skoltristess och pojkstreck – Två år i varje klass och Sigge Nilsson och jag.

De här böckerna fungerade, enligt Conny Svensson, som ett led i att dana de män som skulle styra framtidens samhälle, men också för dem som skulle styras. Verken prisar individualism och äventyrslust, men predikar samtidigt vikten av att lyda auktoriteter och visa respekt för överheten, fosterlandet, kyrkan och flaggan. Pli på pojkar innehåller en mängd exempel på hur samma tema varieras: unga pojkar ger sig ut i världen, råkar ut för prövningar och påfrestningar, men klarar av livets hårda skola genom att låta sig tuktas av stränga men välmenande lärare för att till sist utvecklas till män som förkroppsligar de förhärskande borgerliga idealdygderna: självbehärskning, gudsfruktan och patriotism.

Man frågar sig onekligen om de författare som skrev pojkböcker var medvetna om i vilken grad de förmedlade ideologi och värderingar? Inte omöjligt, menar Conny Svensson. Han ger som exempel Rudolf Melander, den förste svensk som skrev indianböcker i slutet av 1800-talet. Där skildras indianerna konsekvent som ”röda djävlar”, som samlas i stora möten, dricker brännvin och av sina ledare låter sig eggas till uppror mot de vita nybyggarna. Parallellen med den framväxande svenska och europeiska arbetarrörelsen är inte särskilt långsökt:

– När de vita i Amerika antingen skjuter ihjäl indianerna eller stänger in dem i reservat, är det underförstått att man borde nog gå fram lite hårt hemma också med arbetarna, säger Conny Svensson.

Pojkböckerna kännetecknas också av att det är självklart att vuxna, erfarna män alltid vet bäst och bör åtlydas. Den kunskap som förmedlas ska tas över av det uppväxande släktet utan invändningar. Sådana bemöts obevekligen med aga, vilket är helt i sin ordning, antingen den utdelas av fiskeskepparen Disko Troop i Havets hjältar eller av björnen Baloo i Djungelboken.

Man kan också fråga sig om de bokslukande pojkarna själva begrep vad de var utsatta för i form av ideologisk indoktrinering? Knappast, tror Conny Svensson. I varje fall gjorde inte han själv det.

– Det var nog så illa att jag såg det här som självklart och inte reflekterade över det. Å andra sidan har jag inte behållit de här föreställningarna… Men de bekräftade tidsandan. När de här böckerna kom ut, var de ganska dyra och vände sig till pojkar i över- och medelklassen, där värderingarna var självklara.

Men trots att genren pojkböcker förefaller ganska suspekt när man granskar den med 2000-talets glasögon, menar Conny Svensson att den förtjänar att inte bara fördömas. Han vill gärna att de som läser Pli på pojkar ska kunna erinra sig den magiska läsglädjen från ungdomen.

– Man kan minnas hur det var att vara pojke, och kanske förstå pojkar lite grand.

Publicerad i Populär Historia 5/2009

Kanske är du intresserad av...

Läs också