Plundring i krig

Andra världskriget var nästan över. Den 4 maj 1945 intog amerikanska trupper sydtyska Berchtesgaden, en liten stad som var känd för att Adolf Hitlers villa

5 juli 2010 av Jakob Sørensen

Andra världskriget var nästan över. Den 4 maj 1945 intog amerikanska trupper sydtyska Berchtesgaden, en liten stad som var känd för att Adolf Hitlers villa Berghof låg i närheten. Führerns närvaro fungerade som en magnet på den nazistiska eliten. Framstående partimedlemmar och ledande nazister som Hermann Göring, Heinrich Himmler och andra hade köpt hus i området. Berchtesgaden var som ett reservat för den nazistiska överklassen.

Området var en vykortsidyll och många hade räknat med att tyskarna skulle försvara det till sista man, så de framryckande amerikanska trupperna befarade det värsta. Så här bara några dagar före freden ville man undvika alla onödiga strider. Soldater som i vissa fall hade stridit ända sedan D-dagen var nu så nära att överleva kriget att alla riskfyllda uppdrag betraktades med stor misstro. Att inta Berchtesgaden var ett sådant projekt.

De amerikanska styrkorna intog emellertid staden utan att ett enda skott avfyrades. Kapten Richard Winters och löjtnant Harry Welsh ur 101. luftburna divisionen, de berömda Screaming Eagles, letade efter ett lämpligt ställe där de kunde inkvartera sina mannar och fastnade för hotellet Berchtesgaden Hof. Det var, liksom resten av staden, praktiskt taget övergivet. Men i matsalen fann soldaterna en kypare som var i färd med att stoppa undan matsilvret. De kastade ut honom ur hotellet och delade upp värdesakerna mellan sig. Sedan posterade kapten Winters två vakter utanför entrén ”för att förhindra ytterligare plundring”.

Det är väldigt svårt att uppskatta hur mycket plundring som ägde rum under andra världskriget, men man kan lugnt säga att värdet av stölderna var gigantiskt. Vad ska man räkna med? Allt från småsaker som fiendens utrustning och silverbestick till det systematiska bortförandet av konstverk från tyskockuperade länder! Lika länge som krig har existerat har soldater plundrat. Man har plundrat fiendens utrustning och förråd, värdesaker från fiendelandets civilbefolkning, konstskatter och andra klenoder. Man har levt av landet, det vill säga lagt beslag på det som fanns att tillgå i omgivningarna. Under andra världskriget plundrades det, liksom under första världskriget och Irakkriget. Av tradition har plundring betraktats som den segrande arméns rätt, det extra pris som fienden fick betala för att ha gjort motstånd.

Tanken att förloraren står i skuld till segraren är inte bara ett fenomen bland soldaterna i frontlinjen. Man kan faktiskt säga att det går en rak linje från soldaten som stjäl fiendens utrustning – dels för att bli rik, dels som en kompensation för förlorade kamrater – till den krigsskadeersättning som exempelvis Tyskland tvingades betala efter första världskriget. Förloraren klandras och förväntas därmed täcka en del av förlusterna. Versaillestraktaten efter första världskriget är ett exempel på en formell och institutionell sida av denna kompensationstanke, medan frontsoldatens härjningar i fiendeland är den informella, okontrollerade sidan. Traditionellt kan man också se plundringen som en del av soldaternas belöning för ett väl utfört arbete, en bonus om man så vill.

Det är ingen nyhet att andra världskriget innebar ett radikalt normbrott för många av soldaterna. Män som i fredstid aldrig hade kunnat drömma om att avfyra ett vapen mot en annan människa skjuter och dödar i krigstid. Och män som inte har stulit en enda sak i sitt liv stjäl som korpar. Normerna är helt annorlunda. För vissa värderingar och beteenden finns det ingen plats i krigstid; de kan inte användas. Bara det faktum att soldater utbildas till att döda visar att det militära systemet skiljer sig helt från det civila, och detta framgår allra tydligast i krigstid. Exemplen är otaliga. Vi känner till de många övergreppen på civilbefolkningar, avrättningarna av krigsfångar och så vidare, men även annat vittnar om ett totalt normbrott. När Bryssel befriades av de allierade stals i genomsnitt 70 amerikanska militärjeepar om dagen, väl att märka av amerikanska soldater som ”lånade” fordon. I fredstid skulle något sådant aldrig förekomma.

Plundring är ett av många fenomen som följer i krigets spår och den förekom flitigt under andra världskriget. Ett exempel är vad som hände på Normandies stränder 1944. I och med att de allierade gick i land i Normandie öppnades den ”andra fronten” och Tyskland tvingades därmed strida inte bara mot ryssarna i öst, utan också på västfronten, mot amerikansk, brittisk och kanadensisk trupp. För många av dessa västallierade trupper var det här första gången de var i strid och därmed första chansen att skaffa souvenirer från fienden. Dansken Holger Jensen, som var i amerikansk tjänst, anlände till blodiga Omaha Beach den 7 juni 1944, ett dygn efter det att de första trupperna hade gått i land.

I vattenbrynet möttes han av en fruktansvärd syn: ”Man var tvungen att kliva mellan lik, kroppsdelar och lösslitna lemmar. Jag har sparat en kniv som jag använder som papperskniv i dag. Den tog jag från ett ben, där den satt i en slida.” Kniven är med andra ord en souvenir från slagfältet som han hade sinnesnärvaro nog att lägga beslag på. Vad som fick honom att ta upp kniven i den stunden vet vi inte, men kanske bidrog det faktum att han insåg att han var med om något historiskt, något som människor skulle minnas.

Vanligast var dock att ta souvenirer från fiendesoldater. Bland amerikanska och brittiska soldater var en av de mest eftertraktade souvenirerna den tyska Lugerpistolen. Men även annat var intressant, till exempel föremål med hakkors eller SS-runor. Den amerikanska infanteristen W A Foley Jr berättar i sina memoarer om en hård strid mot SS-trupper vid tyska Schömerich, nära gränsen till Luxemburg. När de sista skotten hade avfyrats och SS-soldaterna jagats på flykten började en jakt på souvenirer.

De amerikanska soldaterna letade främst efter dödskalleförsedda SS-ringar. Det var lätt gjort att klippa av ett finger från en död tysk soldat och ta det med sig. Sedan kunde man lirka av ringen när man befann sig i säkerhet i sin egen ställning. Runt halsen bar Foley ett snöre med alla ringar som han hade samlat på sig på detta vis. Ringarna var emellertid inte bara personliga souvenirer. Vissa av dem skulle säljas vidare.

Man glömmer ofta att det bara var en liten grupp soldater som befann sig vid frontlinjen. De allra flesta var stationerade bakom fronten och kom aldrig, eller i alla fall bara undantagsvis, i närkontakt med fienden. Även dessa soldater var naturligtvis intresserade av souvenirer, så det förekom en utbredd handel mellan frontsoldaterna och de som tjänstgjorde längre bak i leden.

Infanteristen Foley berättar att hans ringar var värda mellan 100 och 150 dollar ”bakom fronten”, för många soldater fanns det alltså ekonomiska skäl att samla souvenirer. Andra souvenirer var avsedda för familjen därhemma, antingen som prydnadssaker eller som varor att sälja. Det finns följaktligen ett närmast oändligt antal exempel på tyska soldater som plundrade ryska hem för att hitta ikoner. De skickades sedan till Tyskland med posten eller fördes hem av soldaten själv i samband med permissioner.

Syftet med plundringarna var inte bara att samla souvenirer eller skaffa varor som kunde säljas vidare. Ofta var soldaterna ute efter fiendens utrustning för att den helt enkelt var bättre än deras egen. Den klassiska ryska kulsprutepistolen PPSh-41 var mycket eftertraktad bland tyska soldater på östfronten. Tyskarna lyckades inte få fram tillräckligt stora kvantiteter av sin egen kpist MP-40, men det var inte bara bristen som gjorde ”pah-pah-shah”, som den ryska kpisten kallades, eftertraktad. Den var solid och enkel och tålde de extremt låga temperaturerna på östfronten. Det var ett utbrett problem vid stark köld att vapenoljan frös, vilket gjorde vapnet obrukbart. PPSh-41 fungerade emellertid utan olja och föredrogs därför på bägge sidor av frontlinjen.

På östfronten gällde samma sak för vinterutrustning som rockar, pälsmössor och stövlar. Den sida som hade bäst utrustning kunde räkna med att motparten var ute efter den. Det var faktiskt också vanligt att stridsvagnar plundrades, målades om och försågs med de egna symbolerna för att de inte skulle bli beskjutna av den egna sidan. De hårda striderna på östfronten och den stora bristen på materiel innebar att plundringarna på bägge sidor ökade; nästan allt behövdes. Soldaterna fick också snabbt kännedom om motpartens förråd av mat och cigaretter – vilka märken som höll högst kvalitet och vilka man gjorde bäst i att undvika.

För de tyska trupperna som belägrade Bastogne under Ardenneroffensiven i slutet av december 1944 blev plundringen av amerikansk utrustning under en kort period oväntat lätt. Amerikanerna försökte nämligen undsätta sina instängda soldater genom att kasta ner containrar med mat, ammunition och annat över staden i fallskärmar. Dessvärre för amerikanerna – lyckosamt nog för tyskarna – landade en stor del av förnödenheterna bakom tyskarnas linjer. Under en period kunde de alltså avnjuta amerikanska cigaretter och äta annorlunda mat.

Det är bara fantasin som sätter gränser för syftet med plundringar. När man tar bättre utrustning från fienden kan det vara en fråga om överlevnad. Plundring kan förklaras med girighet, utsikten att hitta sällsynta eller eftertraktade föremål som går att sälja. Soldater kan också vara ute efter saker att visa upp som ett minne av kriget: ”Titta, den här kniven hittade jag på D-dagen.” En liten historia från krigets sista dagar visar att plundring också kan vara en hämndaktion.

I festsalen på den tyska marinakademin i Mürwik utanför nordtyska Flensburg hängde en tavla med titeln Vrede i Nordsjön, till minne av slaget om Jylland. Tavlan, målad 1936 av den tyske konstnären Claus Bergen, visar ett upprört hav. I mitten flyter en krans med ett band med hakkors, till minne av de tyska förlusterna under slaget vid Jylland 1916. I slaget dog 6 000 brittiska sjömän och 2 500 tyska. Bägge sidor gjorde anspråk på segern.

År 2007 dök tavlan upp i en källare på National Maritime Museum i London. Det visade sig att britterna tog med sig ett antal föremål hem efter det att Tyskland kapitulerat, bland annat tavlan i marinakademins festsal. Eftersom tavlan inte har något större konstnärligt värde råder det inga tvivel om att syftet med plundringen var dess koppling till en smärtsam och omdiskuterad händelse i den brittiska militärhistorien. Man stod inte ut med tanken att tyskarna genom tavlan gjorde anspråk på segern – till på köpet med en hakkorsförsedd krans.

En annan amerikansk soldat som under krigets sista timmar försåg sig med en souvenir från Hitlers privata gemak i Berchtesgaden var John Pistone. Liksom Richard Winters och Harry Welsh var han på jakt efter något som han kunde ta med sig hem som ett minne av sina insatser i kriget. I Hitlers privata gemak hittade Pistone ett antal stora fotoalbum, sammanlagt 31 stycken. I albumen fanns bilder av konst: tavlor, skulpturer och annat. John Pistone stoppade ner album nummer 13 i ryggsäcken och fortsatte sin vandring genom Hitlers hus. Efter kriget återvände han till USA, bildade familj och stoppade in Hitlers fotoalbum i bokhyllan. Först när han förra året bjöd ut albumet till försäljning kom dess verkliga historia fram, tack vare att experter på de nazistiska konststölderna kom det 13:e albumet på spåret. De 31 albumen visade nämligen konst som Hitler ville att man skulle samla in till ett planerat konstmuseum, ett gigantiskt, överdådigt führermuseum i den österrikiska staden Linz. Varje år på sin födelsedag och till jul fick Hitler ett album med konst som hade samlats in och som skulle ingå i museets samling.

Museet, ritat av arkitekten och rustningsministern Albert Speer, skulle innehålla tavlor som på ett systematiskt vis samlats in sedan 1939. Sannolikt hade bara en mindre del av samlingen, som utgjordes av närmare 7 000 tavlor, plundrats i klassisk mening. De allra flesta samlades in genom tvångsförsäljningar, i vilka judiska familjer erbjöds en symbolisk summa för konstverken. Det var ett sådant album med bilder av konst som hade stulits på olika sätt som John Pistone själv lade beslag på. Det 13:e albumet överlämnades i januari 2010 till den tyska staten, och kommer att bidra till kartläggningen av nazisternas plundringar av konstföremål under andra världskriget. ph

Jakob Sørensen är historiker och författare, anställd på Frihedsmuseet i København. Han har bland annat skrivit boken Operation Overlord (2004) och är medförfattare till Danmark Besat (2005).

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också