© Hallands museum

Pigornas slit

Pigorna var först uppe och mjölkade korna och hade kaffet klart när drängarna vaknade. När resten av hushållet sov middag fortsatte pigornas stök. Det var ett hårt liv för pigorna på svenska gårdar.

22 maj 2009 av Anna Larsdotter

Att sköta ett hushåll under förindustriell tid var ingen enkel sak. För att klara försörjningen krävdes att såväl husfru som tjänstefolk var fullt sysselsatta dygnets alla ljusa timmar, ja mer än så. Korna skulle mjölkas och all mat beredas från grunden.

Brödet skulle bakas, smöret kärnas, sillen rensas, djur slaktas och styckas. Ull skulle spinnas, tyg vävas, kläder sys och lagas, vattnet hämtas, disken diskas, tvätten bykas, ljusen stöpas… Kroppsarbetet var under många hundra år grunden till människors överlevnad och samhällets fortbestånd.

Sveriges historia bygger i mångt och mycket på tjänstefolkssystemet, skriver historikern Börje Harnesk i avhandlingen Legofolk. Pigors och drängars arbete är en del av det svenska kulturarvet, fastän långt mindre känt – och värderat – än aristokraters och kungars bedrifter. Legohjonens arbete har ofta tagits för självklart, som vore det en outsinlig mänsklig naturtillgång.

Ester Blenda Nordström

För hundra år sedan tog journalisten Ester Blenda Nordström plats som piga på gården Taninge i Sörmland. Hennes avsikt med ”wallraffandet” var att sprida kunskap om landsbygdens osynliga arbeterskor. Erfarenheten resulterade i reportageboken En piga bland pigor, som kom ut 1914. Den utgör än i dag fascinerande läsning som visar vilken enorm förändring samhället genomgått sedan dess och hur slitsamt livet var för lantbrukens tjänstefolk.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Nordström arbetade sexton timmar om dygnet, och hade endast ledigt ett par timmar på söndagen. Gården hade tjugo kor som skulle mjölkas tre gånger om dagen. Dessutom skulle kalvar, grisar och höns utfodras, och mat lagas åt hela hushållet. Detta bestod av husbonden och hans fru, deras fem barn, två pigor, fyra drängar och fyra inackorderade skogsarbetare. Utöver detta skulle pigorna väva, byka, baka och slakta.

Journalisten Ester Blenda Nordström som wallraffade tidigt 1900-tal.

Ester Blenda Nordström

© Kvinnohistoriska samlingarna/GBG UB

Ojämlik värld

Det är en ojämlik värld som Nordström målar upp, inte minst mellan könen. Pigorna har kaffepannan på spisen innan drängarna stiger upp, och medan manfolket sover middag ska de diska och förbereda kvällsmål. Efter maten är männen lediga medan kvinnorna återigen röjer upp och ibland sätter deg för nästa dags brödbak. Husbonden själv är den som tillbringar mest tid på sofflocket.

Under sin tid på Taninge delar Ester Blenda en smal utdragssoffa med pigan Anna. Trots trängseln, lössen och de lindrigt rena sängbolstren sover hon gott, utmattad av det hårda kroppsarbetet. I boken skriver hon hur ”Alla naggande tankar, all sinnets oro flöt bort i den stora tröttheten som lugnar och lyckliggör”. 

Hon redogör också noggrant för svullna fingrar, värkande fötter, vattenblåsor och sår. Men skildrar dessutom en arbetsglädje och -gemenskap som inte är självklar bland hennes vanliga umgänge i staden.

Vid sekelskiftet 1900 fanns ungefär 140 000 pigor i Sverige. Därefter minskade antalet i snabb takt. Industrialiseringen gjorde att kvinnor blev alltmer efterfrågade i fabrikerna, där ägarna sökte billig arbetskraft. Lantbrukets mekanisering krävde mindre folk på heltid samtidigt som stadslivet lockade med större frihet för de unga. Att vara piga i stan, eller jungfru som det kallades, innebar ofta högre lön och mera ledighet.

Blev piga efter konfirmationen

När Ester Blenda Nordström skrev sin reportagebok hade pigans varit det dominerande yrket bland kvinnor i århundraden. För de allra flesta fanns inget annat alternativ efter konfirmationen. De lämnade hemmet och tog arbete hos någon lantbrukarfamilj i grannskapet där de stannade åtminstone ett år, till friveckan under hösten, då de ofta flyttade vidare till ett nytt hushåll. 

De förblev pigor tills de gifte sig och förhoppningsvis fick möjlighet att sätta eget bo. Kring sekelskiftet 1900 tjänade en piga 100–150 kronor per år, förutom mat och husrum. (Ett kilo saltat fläsk kostade vid denna tid en krona, och ett kilo sill 30 öre.) Det var ungefär hälften, eller kanske två tredjedelar, av vad drängarna fick.

Många av pigornas arbetsuppgifter utfördes i köket. Piga i Landskronatrakten i början av 1900-talet.

© Bertha Barck Pettersson/Landskrona museum/IBL

Pigorna proletariserades

Arbetet som piga och dräng har ofta setts som ett genomgångsyrke, ett sätt för allmogens unga att spara pengar och förbereda sig för det egna hushållet. Som pigor lärde sig kvinnor att laga mat och sköta ett hem och kunde samtidigt söka efter en partner. Enligt detta synsätt var tjänstefolket ingen bondesamhällets underklass utan utgjorde en integrerad och jämlik del av gårdarnas hushåll.

Denna sanning tycks dock något förenklad. Från 1800-talet och framåt växte landsbygdens befolkning kraftigt och jorden räckte inte till för alla. Det blev allt svårare för pigor och drängar att sätta eget bo och bli hemmansägare. Antalet ogifta i Sverige ökade markant under 1800-talet och många pigor kom att förbli tjänstehjon livet ut.

De obesuttna och fattiga blev alltså fler. Samtidigt med proletariseringen fick den framträngande borgerlighetskulturen genomslag hos de självägande bönderna, som började distansera sig från de jordlösa. Familjen, snarare än hushållet, hamnade i fokus. Pigor och drängar, som tidigare inte sällan delat rum med bonden och hans fru, gavs nu en tydligare underställd position.

Högre lön förbjöds i lag

Pigornas arbete reglerades i lag långt in på 1900-talet. Den första allmänna tjänstehjonsstadgan kom 1664, men det var först på 1700-talet som skruvarna drogs åt ordentligt. 

1723 infördes ett speciellt taxesystem som förbjöd pigor och drängar att begära eller ta emot högre lön än ett visst belopp. Avtal om anställning fick göras endast under en kort period varje år, mellan Larsmäss och Mickelsmäss (10 augusti till 30 september). Säga upp sig kunde man göra under två veckor i början av augusti. Uppsägning under andra tider betydde att man gick miste om innestående lön.

Under 1700-talet infördes också allmänt tjänstetvång, en åtgärd riktad mot ”landstrykare, lösdrivare, lättingar” och annat folk utan helårsanställning. De som inte hade egen gård eller torp skulle enligt lagen om tjänstetvång tvingas till pig- eller drängtjänst, annars riskerade de att sättas på fästning. 

Mjölkningen var pigornas arbetsuppgift.

Det fanns nämligen män och kvinnor som värderade friheten högre än en fast lön och därmed försökte hanka sig fram på tillfälliga påhugg. Det var dessa oroselement man ville sätta åt och tvinga in i systemet.

Lagstadgad gudfruktighet för tjänstehjon  

Så här löd en paragraf i tjänstehjonsstadgan: ”Tjänstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, lydigt, nyktert och sedligt, samt icke undandraga sig det arbete och sysslor som husbonden skäligen förutsätter. Är tjänstehjonet försumligt, gensträvigt eller oordentligt och låter sig ej rättas eller visar sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten må det därifrån skiljas…” Denna stadga gällde fram till 1926.

På gården Taninge tycks förhållandet mellan husbönder och tjänstefolk ha varit gott. Matmor arbetade då och då ihop med pigorna, men använde sin mesta tid åt att ta hand om de fem barnen (det äldsta var sju år). Pigorna delade säng i en liten kammare som på dagen användes som matrum. 

Intill låg själva stugan där familjen sov tillsammans med två hundar och fyra katter. I drängkammaren, liksom i rummet som beboddes av skogsarbetarna, sov karlarna två och två i utdragssoffor.

Kaffet räddade pigorna

Arbetsdagen började halv fem och slutade ofta inte förrän vid niotiden på kvällen. Då gick man direkt och lade sig, förutom på lördagarna när det var dans. Kaffet tycks ha varit den välsignelse som fick pigorna att orka genom de långa dagarna. 

Ester Blenda Nordström beskriver med vällust eftermiddagskaffet, hur man som tjänstehjon lärde sig älska kaffe, och ur djupet av sin själ ”förstå dess betydelse och den oomkullrunkeliga ställning av suveränitet över alla andra drycker det intar bland den kroppsarbetande befolkningen”. Efter kaffepausen var det dags för kvällsmjölkningen, som tog två timmar.

Pigor i sina uniformer till höger och husbondens familj i herrskapskläder till vänster.

© Nordiska museet

Husagan avskaffades 1858

Far i huset, Berg kallad, verkar ha varit en jovialisk figur som ibland for till staden ”i affärer”, men annars tillbringade sin mesta tid på sofflocket eller drickande kaffekask. Som husbonde hade han, sedan 1858, inte längre rätt att aga sina vuxna tjänstehjon. Rättigheten avskaffades efter en het debatt i riksdagen där olika konservativa och liberala idéer stred mot varandra. 

De som var för aga menade att husbondens relation till tjänstehjonet var som förälderns gentemot barnets. Liksom en far hade rätt att aga sin avkomma (och sin hustru) måste han också ha rätt att slå tjänstefolket i korrigerande syfte. 

En växande liberal grupp ansåg däremot att tjänstefolket inte var att betrakta som familjemedlemmar i behov av uppfostring utan endast befann sig i hushållet för att sälja sitt arbete.

De patriarkala idéerna hade sin grund i Luthers hustavla, där samhället delades upp i tre stånd: det andliga, det politiska och hushållets. Det sistnämnda ståndets överhuvud var husfadern, som hade rätt att straffa övriga medlemmar, men också skyldighet att ge dem andlig vägledning och visst materiellt stöd. Det fanns alltså ett element av godhet, eller åtminstone välvilja, i relationen. 

Denna kombination av auktoritär myndighet och omsorg blev ett sätt att rättfärdiga tjänstefolkssystemet när det, längre fram under 1800-talet, ifrågasattes av liberala debattörer. Poängterandet av välviljan och föräldrarollen förvandlade, som Börje Harnesk skriver, maktrelationer till moraliska relationer.

Pigorna flyttade ofta

Ofta stannade pigorna bara ett år på varje gård. Det var deras sätt att protestera mot dåliga husbönder och slitsamt arbete. Det ständiga flyttandet var pressande för bönderna som alltid var på jakt efter nytt tjänstefolk. 

Vid den tid när Ester Blenda Nordström tog plats fick hon mer än femtio svar på sin tidningsannons. Allt fler unga människor sökte sig till staden, bort från landsbygdens oreglerade arbetstider och beroende av arbetsgivaren.

Pigor blev tjänsteflickor

Historikern Lotta Vikström vid Umeå universitet har studerat inflyttningen till Sundsvall under slutet av 1800-talet då sågverksindustrin blomstrade. Hennes forskning visar att många pigor som gav sig av till staden tog arbete som tjänsteflickor även där. Men flyttningen hade inte bara med arbetet att göra utan visade också på en självständighetslängtan.

– Pigorna kunde ta med sig sina hushållskunskaper till staden och där utföra samma sysslor som de gjort hos bönderna. Men med ett större mått av frihet. För drängarna var det inte lika enkelt, de behövde helt nya färdigheter för att få arbete i den nya miljön. Å andra sidan var männens arbetsmarknad mer varierad.

I Sundsvall tog en del pigor tjänst hos säsongsarbetarna på sågverken. Dessa var ensamstående och behövde kvinnor som lagade deras mat och tvättade deras kläder. 

Ibland slog sig flera pigor ihop och bildade egna hushåll, till exempel tillsammans med änkor, eftersom det inte var tillåtet att bo under samma tak som en man om man inte var gift. Men samboförhållanden förekom trots allt, påpekar Lotta Vikström, något som stadens många oäkta barn vittnar om.

– Vart fjärde barn som föddes i Sundsvall under 1870-talet betecknades som oäkta i kyrkböckerna. Men det behövde inte få så svåra följdverkningar som vi i eftervärlden ofta föreställer oss. Ett eller två oäkta barn innebar inget moraliskt ”handikapp”, men efter det tredje verkar det hända något. Då stigmatiserades kvinnan och giftermålsutsikterna försämrades.

Sweidsh maids i USA

I slutet av 1800-talet emigrerade alltfler pigor till Amerika. Swedish maids var populära på andra sidan Atlanten, där de var kända för att kunna jobba hårt och vara plikttrogna.

– I Amerika fick de större socioekonomiskt svängrum, säger Lotta Vikström. Där fanns ingen tjänstehjonsstadga och inga oskrivna regler om hur du skulle klä dig eller uppföra dig som piga. Där kunde pigorna klä upp sig och bära hatt, precis som vilken finare fru som helst.

I Sverige försvann alltså tjänstehjonsstadgan 1926. Tjugo år senare ersattes den med en hembiträdeslag, som reglerade tjänsteflickornas anställningar noggrannare och med större fokus på den anställdes rättigheter. Här finns bland annat skrivelser om arbetstider och ledighet, något som tidigare hade lyst med sin frånvaro. Denna lag finns kvar än i dag.

Publicerad i Populär Historia 7/2009

Kanske är du intresserad av...

Läs också