Peter den store – Sveriges fiende nr 1

Varje turist som kommer till Sankt Petersburg uppsöker ”Bronsryttaren”, den ståtliga och kraftfulla staty som Étienne Maurice Falconet på uppdrag av Kat

4 december 2007 av Sverker Oredsson

Varje turist som kommer till Sankt Petersburg uppsöker ”Bronsryttaren”, den ståtliga och kraftfulla staty som Étienne Maurice Falconet på uppdrag av Katarina den stora uppfört över Peter den store och som avtäcktes 1782. Statyn är också en älskad plats för stadens brudpar. Den ryske nationalpoeten Aleksandr Pusjkin skrev 1833 dikten ”Bronsryttaren”. Den inleds med att Peter står vid träsken vid Nevas utlopp.

Han tänkte så:

Just härifrån skall svensken hotas,

Här skall vi bygga upp en stad

Som trotsar denne sturske granne.

Här har naturen oss beskärt

att ända fram till havet nå

och öppna fönstret mot Europa.

På nya vågor till vår hamn

skall skepp från alla länder gå –

det blir för oss en fest på havet.

Dikten fortsätter som en storslagen hyllning till Sankt Petersburg. Huvudpersonen i dikten, Evgenij, kommer i sina vandringar i staden så småningom till Falconets bronsryttare. Han grips av förskräckelse inför denna gestalt och springer därifrån, men bronsryttaren galopperar efter honom, och i diktens slut återfinns Evgenijs kropp på en ö, dit den förts av en flodvåg.

Pusjkins dikt återger i koncentrat mycket av vad Peter den store åstadkom. Han kämpade mot svenskarna. På gammal svensk mark byggde han Sankt Petersburg. Här öppnades ett fönster mot Europa, och Ryssland blev en sjöfartsnation. Men det var våldsamma metoder som Peter brukade, och Evgenijs skräck för ”Bronsryttaren” kunde vara befogad.

Peter föddes 1672 och var således tio år äldre än sin svenske antagonist, Karl XII. Hans barndom var orolig. Han var äldste son till tsar Aleksej och dennes hustru Natalja, men tsaren hade med en tidigare hustru 13 barn. När Aleksej avled, valdes först den äldste av dessa, Fjodor, till tsar, men han dog redan 1682. Då bestämde sig bojarduman (adelsförsamlingen) för att rata den näst äldste sonen, sextonårige Ivan, till förmån för den yngste, den tioårige Peter. Man tyckte att Peter verkade klokare. Men Ivans syster Sofia revolterade mot detta val. Hon provocerade fram ett uppror från streltserna, Kremls soldater. Resultatet blev att både Ivan och Peter skulle regera, men den verkliga makten låg hos Sofia.

För Peter fick detta streltseruppror två viktiga konsekvenser. Han lärde sig att makten hänger på en skör tråd och att de mili-tära krafterna måste behärskas. Av lika stor betydelse var att Peter med sin mor och närmaste familj lämnade Kreml och flyttade till slottet Preobrazjenskij utanför Moskva. Där växte han upp och fick en ganska dålig boklig uppfostran. I stället för att läsa för­drev han tiden med alltmer kvalificerade krigslekar. Han omgav sig med likasinnade, och hans kamrater blev så småningom hans medarbetare på olika verksamhetsfält. Hans nyfikenhet förde honom i kontakt med utlänningar som fanns i Moskva, till exempel skotten Patrick Gordon och schweizaren Franz Lefort.

År 1689 upphörde det onormala tillståndet med tre regenter. Sofia hade blivit impopulär. Hon hade öppet tagit sig en älskare, och denne man, Vasilij Golitsyn, blev inte bara en civil råd­givare utan också fältmarskalk, och som sådan led han nederlag mot turkarna. Nu avsatte bojarerna Sofia från alla hennes poster, och hon förvisades till Treenighetsklostret nordost om Moskva. Peter fick den reella makten.

Under det närmast följande decenniet var det främst tre erfarenheter som blev av betydelse för Peter. 1693 och 1694 reste han till Archangelsk vid Vita havet, Rysslands enda havshamn. Här gjorde han sina första seglatser och drömde om en lättare väg för ryska varor till västra Europa. Framförallt Sverige stoppade, alltsedan Stolbovafreden 1617, rysk tillgång till Östersjön. I söder hindrade Osmanska riket Ryssland från att nå Svarta havet. 1695 och 1696 krigade tsar Peter mot osmanerna vid Azovska sjön, och andra årets kampanj var framgångsrik. Peters tredje viktiga erfarenhet under 1690-talet var den resa, ”Stora ambassaden”, som han tillsammans med sitt följe gjorde till Västeuropa 1697 och 1698. De viktigaste besöksmålen var Nederländerna och England. Peter lärde sig en del om skeppsbyggnad, och han fick en bild av att Västeuropa på många områden låg långt före Ryssland.

Under denna Europaresa gjorde streltserna ett nytt uppror. Peter befann sig då i Wien och begav sig i ilfart hemåt. Upproret slogs ned med stor grymhet. Många torterades och tusentals avrättades. Peter själv var på plats i tortyrkammaren och på avrättningsplatsen. Syster Sofia var en av initiativtagarna till upproret. Hon fick behålla livet men sattes som nunna i Nya Jungfruklostret i Moskva. Hennes politiska karriär var därmed definitivt över, och hon dog i obemärkthet 1704.

En viktig kontakt knöt Peter sommaren 1698 under Europaresan. I Rawa i södra Polen mötte han då August, nyvald polsk kung och dessutom kurfurste av Sachsen. Båda furstarna ville ta revansch på Sverige, som tagit land från såväl Ryssland som Polen. Den man som hjälpte till att sy ihop alliansen var Johan Patkul, en landsflyktig livländsk adelsman, som protesterat mot Karl XI:s reduktion och som dömts till döden för sin opposition, men som flytt landet och sedan tagit kontakt med Sveriges fiender. I november 1699 ingick kung August och tsar Peter ett formligt förbund, och i januari 1700 anslöt sig kung Fredrik av Danmark till den rysk-sachsiska alliansen.

Motståndare var Sveriges unge kung Karl, som krönts 1697 blott femtonårig. Enviget mellan tsar Peter och Karl XII skulle vara ända till den senares död, 1718.

Peter avslutade först ett krig som han tillsammans med Österrike fört mot Osmanska riket. Ungefär samtidigt anföll Danmark i början av år 1700 Holstein-Gottorp, som var Sveriges allierade, sachsiska trupper gick över Daugava (Düna), och en rysk armé började belägra Narva.

De svenska framgångarna var mycket stora i början av kriget. Snabbt besegrades Danmark. Sedan vände sig den svenska armén mot ryssarna. Efter sjöresan över Östersjön och efter en lång marsch gick svenskarna till anfall i slutet av november. Den ryska armén var tre till fyra gånger så manstark som den svenska, men den var klart sämre ledd – på den svenska sidan var Carl Gustaf Rehnskiöld befälhavare – och den led ett stort nederlag. Estländaren Magnus Laidre har skrivit en bok kallad Segern vid Narva (1996), och den har som undertitel ”Början till en stormakts fall”. Denna något överraskande undertitel är berättigad. Vid Narva grundlades hos svenskarna, och särskilt hos Karl XII, ett stort förakt för ryssar och den ryska armén, vilket skulle visa sig vara ödesdigert 1708 och 1709.

Efter den svenska segern vid Narva återstod en av tre motståndare, den sachsiska armén under kung August. Sommaren 1701 besegrades också sachsarna i samband med att svenskarna gick över Daugava vid Riga.

På lite mer än ett år hade svenskarna besegrat sina motståndare. Nu var det möjligt att sluta fred, vilket Europas övriga stormakter önskade: Frankrike, England, Nederländerna och Öster­rike. Det tyckte också Karl XII:s rådgivare, dock inte Karl XII själv. Den svenske kungen begärde att polackerna skulle avsätta August som kung. När polackerna själva inte ville detta, förde Karl och svenskarna under sex år krig i Polen.

En konsekvens av den svenska krigföringen i Polen var att de trupper som kvarlämnats för försvar av det svenska Östersjöväldet var för svaga för sin uppgift. Tsar Peter fick tillfälle att efter nederlaget vid Narva reorganisera sin armé. Detta var för övrigt en mycket stark sida hos tsaren – att lära sig av sina misstag. År 1703 erövrade en rysk här Nyenskans vid Neva, och omgående började ryssarna grundlägga fästningen Peter och Paul, embryot till staden Sankt Petersburg. Vad som snart skulle bli Östersjöområdets största stad byggdes sålunda på formellt sett svensk mark. 1704 erövrade ryssarna fästningarna Narva och Ivangorod. Även Dorpat (Tartu) kom i ryska händer.

Medan det svenska Östersjöväldet successivt gick under, vann Karl XII segrar i Polen. Motståndare var inte enbart kung August; ryska trupper hade kommit till den polske kungens hjälp. En ryktbar seger vann Rehnskiöld 1706 vid Fraustadt, nittio kilometer nordväst om Wroclaw. En nästan dubbelt så stor fientlig här besegrades, men stor skam är förknippad med den svenska segern. Det stora antal ryssar som togs till fånga avrättades nämligen efter det att de nedlagt sina vapen.

Sedan Karl XII flyttat krigshandlingarna in i Sachsen, Augusts arvland, vann han sitt mål. August avsade sig sin polska krona. Och hösten 1707 kunde svenskarna börja sitt krigståg mot Ryssland. Det naturliga kunde tyckas vara att svenskarna skulle söka återerövra Östersjöprovinserna som gått förlorade. Men istället riktades marschen mot Moskva. Fortfarande kunde svenskarna vinna segrar, men försörjningssituationen blev allt svårare. Karl XII vände söderut.

Detta blev ödesdigert. En här under befäl av Adam Ludwig Lewenhaupt marscherade från Östersjöprovinserna med stora förnödenheter. Denna armé blev emellertid besegrad av tsar Peters här vid Ljesnaja 1708. Hären smalt samman, förråden försvann. Mycket av det som den svenska huvudstyrkan skulle få togs av ryssarna, och vid Ljesnaja började sålunda det svenska nederlaget att grundläggas.

Vintern 1708–09 var mycket kall och medförde tillsammans med den ryska krigföringen att den svenska armén krympte. När svenskarna i början av sommaren 1709 belägrade den ryska fästningen Poltava bestod hären av 23 000 man. Mot svenskarna kom en rysk armé under tsar Peter på 40 000 man.

Ryssarna hade lärt sig läxan sedan Narva. De vann en övertygande seger, som sedan följdes upp när större delen av den återstående svenska armén kapitulerade vid Perevolotjna. Den styrka som mottog kapitulationen var inte större än den kapitulerande. Kunskapen om det svenska nederlaget spreds över Europa, och det stod nu klart att den ledande nordeuropeiska makten inte längre var Sverige, utan Ryssland.

Skalden Aleksandr Pusjkin skrev inte bara ”Bronsrytta­ren”. Lika känd för generationer ryska skolbarn är hans dikt ”Poltava”. Där beskrivs hur tsar Peter visar vänlighet mot sina berömda svenska fångar, bland dem Carl Gustaf Rehnskiöld och Carl Piper. Han höjer en skål för dem och kallar de svenska generalerna för sina lärare. Kung Karl hade själv, tillsammans med närmare tusen man, tagit sin tillflykt till Osmanska riket, ett land som liksom Sverige brukade vara i konflikt med Ryssland. Karl XII:s förhoppning var att turkarna skulle förklara krig mot ryssarna. Planen lyckades, och den turkiska armén besegrade den ryska vid floden Prut sommaren 1711. Tsar Peter var helt förtvivlad och kunde endast tröstas av sin älskarinna Katarina. Resultatet blev dock inte förödande. Ryssarna fick lämna tillbaka fästningen Azov till turkarna, men utgången av kriget påverkade inte händelseutvecklingen vid Östersjön.

Redan 1710 hade ryska armén erövrat vad som var kvar av det svenska Östersjöväldet, bland annat städerna Riga och Tallinn. Åren 1713–14 erövrade ryssarna hela Finland. Man hade gott stöd av den ryska skärgårdsflottan som Peter byggt upp. Karl XII ville dock inte sluta någon fred som innebar att Sverige skulle uppge land. Inte desto mindre fördes sommaren 1718 hemliga för­handlingar på Åland mellan de båda länderna, där Karls mäktige minister, Georg Heinrich von Görtz, var svensk representant.

En ny situation uppstod efter den 30 november 1718, då Karl XII sköts till döds. Den svenska fredsviljan ökade också genom att den ryska flottan härjade på Sveriges Östersjökust. I november 1721 kunde freden slutas i Nystad. Ryssland förvärvade från Sverige Livland, Estland och Ingermanland, en del av Karelen och Viborgs län samt öarna Ösel och Dagö.

Nu var Ryssland även formellt den ledande makten vid Öster­sjön. Stora nordiska krigets betydelse för Peter framgår redan av hans titulatur. Han blev general efter segern vid Poltava och ami­ral efter krigets slut. Efter freden i Nystad kallades han kejsare, fick tillnamnet ”den store” och även ”fäderneslandets fader”. Peter framställs i konsten som Herkules som besegrar det svenska lejonet.

Peter den stores dramatiska familjeliv

Peters första hustru Jevdokija hade hans mor valt ut åt honom. Han gifte sig med henne när han bara var 17 år. Jevdokija ogillade utlänningar, och det bidrog till en brytning mellan makarna. Dessförinnan hade de fått sonen Aleksej tillsammans. Peter fann en älskarinna i Anna Mons, dotter till en vinhandlare som bodde i Moskvas tyska förstad. Då tvang han sin hustru att bli nunna, och hon blev inte fri från klostret förrän efter tsar Peters död, när hennes sonson Peter II bestigit tronen.

Peter gav Anna Mons storartade gåvor och hade planer på att göra henne till tsaritsa, men 1702 fick han reda på att hon bedrog honom med ambassadören från Sachsen. Därför sattes hon i mångårig husarrest.

Ny älskarinna blev så småningom Katarina, som gjorde en av 1700-talets märkligaste karriärer. Hon hette ursprungligen Marfa Skavronskaja och kom från en fattig bondefamilj i Livland. Som tonåring lär hon ha varit gift med en svensk dragon vid namn Kruse. Hon kunde varken läsa eller skriva. 1702 blev hon tillfångatagen, och hamnade i furst Aleksandr Mensjikovs hushåll. Här möttes hon och tsar Peter. Hon var då 19 år och han 31. När hon blev Peters älskarinna fick hon det ortodoxa dopet och samtidigt namnet Katarina.

Katarina var söt och vänlig och inte rädd för tsar Peter ens när han fick sina återkommande krampanfall. Då kunde hans huvud ligga i hennes knä i timmar, och hon strök honom över håret. En särskild stor insats gjorde hon när Peter var fullständigt förtvivlad efter sitt nederlag mot turkarna vid floden Prut.

Peter och Katarina gifte sig i hemlighet 1707; då hade de redan fått flera barn tillsammans. 1712, då Peter fått stor auktoritet genom segern över svenskarna, gjorde han henne till sin lagvigda hustru.

Den stora familjetragedin inträffade 1718. Prins Aleksej, nu arton år, misstänktes för högförräderi. Anklagelsen gick ut på att han tillsammans med gammalkyrkliga kretsar konspirerat mot Peter. Aleksej torterades och misshandlades, bland annat av sin egen far, så grovt att han avled.

Peters tanke var att de barn som han fått med Katarina skulle ärva tronen, men strax efter det att hon krönts till kejsarinna 1724 fick han reda på att hon bedrog honom. Därför förstörde han det testamente som han upprättat till förmån för Katarina. Själv dog han i januari 1725. Döden orsakades både av hans myckna drickande och av venerisk sjukdom.

Nu kunde Katarina fullfölja sin karriär från fattig livländsk bondflicka. Hon blev regerande kejsarinna av Ryssland.

Många av reformerna kom från Sverige

Peter den store skapade en väl fungerande armé och en skärgårdsflotta som omgående blev ett hot mot det svenska Östersjöväldet. Han byggde staden Sankt Petersburg med hjälp av bland andra den italienske arkitekten Domenico Trezzini. Resultatet blev en mycket vacker stad präglad av nyklassicism.

I början av sin regeringstid hade Peter stor brådska i reformarbetet. Det gällde att få snabba resultat så att seger skulle kunna vinnas över svenskarna. Han hämtade hjälp varhelst han kunde få den och hyste inget av tidigare rysk skepsis mot utlänningar. För att kunna vinna mot turkarna vid Azov behövde han belägringsexpertis, och sådan fick han från Brandenburg och från den tyske kejsaren.

Intressant är att svenskarna, Peters främsta motståndare, var läromästare inte bara i krigskonsten utan även i civil förvaltning. Kunskapsförmedlare var i stor utsträckning den holstein-gottorpske ämbetsmannen Georg Heinrich Fick, som tidigare varit i svensk tjänst. Det svenska kollegiesystemet och även Sveriges regionalförvaltning sökte Peter omplantera till ryska förhållanden. Adelsmännen, bojarerna, gjorde Peter i stor utsträckning till en tjänsteadel.

Peter präglades av en stor vilja att uppfostra sina landsmän. Skolor inrättades bland annat för artilleriets behov men också för att ge de unga kunskaper i språk, religion, filosofi, historia, geografi och politik. Samma år som tsar Peter dog, 1725, etablerades den ryska vetenskapsakademien. I början dominerade utlänningar där, men efter hand ökade antalet infödda ryssar.

Kvinnornas ställning stärktes under Peters regering. De fick större möjligheter att själva disponera sin egendom. Dessutom ville Peter, lockad av utländska exempel, att kvinnor och män skulle umgås med varandra. Överklasskvinnorna skulle inte som tidigare vara inneslutna i »terem», i avskildhet, utan efter franskt föredöme umgås i assembléer. Där skulle också män och kvinnor dansa med varandra. Förfärligt, tyckte den ortodoxa kyrkans företrädare.

Peter ville också att ryska kvinnor skulle utbilda sig, på samma sätt som männen. Ryska fäder var dock ovilliga att släppa sina döttrar utomlands; istället fick kvinnorna utbildning i hemlandet, bland annat i tyska och franska.

Störst motstånd i sitt reformarbete mötte Peter från den ryska kyrkan. Men här var han också mycket utmanande. Han inrättade »de allra mest berusades koncilium», där kyrklig ritual grovt parodierades. En ny kyrkostyrelse skapades, synoden, där tsarens vilja var bestämmande. Kyrkan blev således mer än tidigare underordnad den världsliga makten. Peter försökte också hindra att mer jord kom i kyrklig ägo. Det fanns mycket som de gammaltroende kunde uppröras över. Peter ville att bojarerna, adelsmännen, skulle klippa av sig sina skägg. Också detta var en idé som kom från Västeuropa, men många menade att härigenom skulle mannen inte längre vara Guds avbild – att Gud hade skägg, det kunde man ju se på ikoner.

Geni eller tyrann?

Den franske filosofen Voltaire är den person som skrivit den mest kända biografin över Karl XII. Han menar att den svenske kungen hade alla dygder, men i sådant övermått att det blev hans fäderneslands olycka. Voltaire har också skrivit om tsar Peter, och här råder ingen tvekan: allt det som Peter införde vittnade om hans geni. Så ser Voltaire Poltavaslaget som en stor lycka för jordens största imperium. Samma syn på Peter hade också de franska encyklopedisterna. Författaren och filosofen Montesquieu, däremot, såg inte bara på vad Peter genomförde utan också på hur reformerna kom till, och han betraktade Peter som en tyrann.

I den ryska traditionen har de som ivrat för nära relationer mellan Ryssland och det övriga Europa varit positiva till Peter och hans verk. Kritik har däremot framförts mot att han var så negativ till den egna ryska bakgrunden och mot att han i så hög grad använde sig av utländska medarbetare.

De ryska härskarna Peter, Katarina och Alexander I har ansetts höra till den rysk upplysningstraditionen. Under Alexander kämpade ryssarna mot Napoleons invasionshär och då drogs paralleller till Peters kamp mot svenskarna. Alexanders efterträdare, kejsar Nikolaj, anslöt sig till den kultur-nationalistiska riktningen, som lyfte fram Rysslands särprägel mer än dess Europatillhörighet. Men också för honom och hans regering var Peter en stor gestalt som betraktades med närmast religiös vördnad.

I slutet av 1800-talet ökade den vetenskapliga forskningen kring Peter och hans tid. En av de främsta historikerna var Sergej Soloviev, som sökte förena en västlig inställning med en romantisk, slavofil. Han underströk att Peter lärde mycket av väst, men att han samtidigt hade en rysk natur som gav honom en stark förbindelse med sitt folk. Han trodde djupt och passionerat på detta folk.

Så kom den ryska revolutionen 1917 med delvis nya ideal. Peters stad, Sankt Petersburg (en kort tid Petrograd), fick namnet Leningrad. Men även Lenin kunde framhäva Peter som ett föredöme. Peter hade påskyndat det barbariska Rysslands anammande av väst genom att använda barbariska metoder mot barbariet. På samma sätt, menade Lenin, skulle de nya härskarna inte dra sig för att använda diktatoriska metoder för att landet skulle tillägna sig statskapitalismen.

Under andra världskriget, »det stora fosterländska kriget» som det kallades, åberopades i hög grad historien. Nu fanns tre paralleller: Peters kamp mot svenskarna, Alexanders mot fransmännen och Stalins mot tyskarna. Peter prisades för att han skapat den ryska flottan liksom den moderna ryska armén.

1991 upplöstes Sovjetunionen, och Ryssland återuppstod. Samma år blev Leningrad åter Sankt Petersburg. Namnbytet skedde efter en folkomröstning i staden och markerar Peters seger över Lenin.

Följande år, 1992, gjordes en landsomfattande opinionsundersökning. De tillfrågade ombads säga vem de ansåg vara Rysslands störste politiker genom tiderna. På överlägset första plats kom Peter den store. Han fick 44 procent av rösterna.

På andra plats kom Lenin med 15 procent och trea blev Stalin med sex procent.

Sverker Oredsson

Också läsa