Peggy Guggenheim flyttade till Venedig i slutet av 1940-talet. Här är hon utanför sitt 1700-talspalats vid Gran Canale 1950.

© David Seymour/Magnum Photos/IBL

Peggy Guggenheims liv

Peggy Guggenheim lämnade societetslivet i New York för det kulturella avantgardet i Europa. I skuggan av världskrigen blev hon en av 1900-talets främsta konstsamlare.

20 mars 2009 av Carolina Söderholm

Marguerite ”Peggy” Guggenheim föddes 1898 och växte upp i New Yorks konservativa överklassmiljö. Hennes far tillhörde den välbeställda Guggenheimsläkten, som under loppet av en generation byggt upp en svindlande förmögenhet. Liksom modern Florette Seligmans familj hade Guggenheims anlänt från Europa som fattiga judiska immigranter i mitten av 1800-talet.

Nu tillhörde de båda släkterna gräddan av New Yorks sällskapsliv, och Peggy uppfostrades till en skyddad tillvaro som societetsfru. Det var dock inte något som lockade henne. Peggy avskräcktes av föräldrarnas kyliga äktenskap.

Var med på Titanic

Hennes far, Benjamin, som lämnat familjefirman för egna affärsprojekt, var en kvinnokarl på ständigt resande fot. Våren 1912 befann han sig i Paris för att rädda sitt konkurshotade företag. Hemresan över Atlanten slutade i katastrof. Den splitternya ångaren Titanic krockade med ett isberg och över 1 500 passagerare drunk­nade, bland dem Peggy Guggenheims far.

Förlusten drabbade inte bara familjen på ett känslomässigt plan – faderns företag visade sig vara bankrutt. Florette Selig­man och hennes döttrar blev något av de fattiga kusinerna jämfört med den övriga Guggenheimsläkten.

De var dock långt ifrån barskrapade, och det var aldrig tal om att de skulle behöva arbeta, även om Peggy sökte jobb inom armén när hon slutat skolan. Den undervisning hon fått var knappast lämpad för fortsatta studier, och hon skulle livet igenom dras med sitt bildningskomplex. (”You’ve got the money, but I’ve got the brains”, som vännen Djuna Barnes krasst uttryckte det.)

Radikal bokhandel

Men Peggy älskade böcker och började arbeta i en av New Yorks mer radikala bokhandlar. Här mötte hon poeter, konstnärer och författare. Hon fascinerades av det okonventionella och frisinnade klimatet, så olikt hennes strikta hemmiljö.

Peggy Guggenheim (stående) och den brittiska konstnären Mina Loy öppnade en lampaffär ihop i Paris. Foto från mitten av 1920-talet.

© Underwood & Underwood/Corbis/Scanpix

Hennes nya vänner tog henne med till Alfred Stieglitz galleri där hon för första gången mötte den moderna konsten i Georgia O’Keeffes abstrakta landskap. Än mer avgörande blev mötet med den unge dadaistiske författaren och skulptören Laurence Vail när han var på tillfälligt besök i Greenwich Village – New Yorks bohemkvarter.

Ekonomiskt oberoende vid 21

Här träffade Peggy också den begåvade författaren Djuna Barnes, som hon livet ut skulle ha under sitt ekonomiska beskydd. Liksom familjen Guggenheim i stort ansåg Peggy att rikedom förpliktade. Välgörenhet och fil­antropi, gärna inom de sköna konsterna, bidrog dessutom till att ge släkten legitimitet och respekt i det nya landet.

När Peggy Guggenheim fyllde 21 år fick hon tillgång till sitt fadersarv. Det innebar en betydande årlig avkastning som gjorde henne ekonomiskt oberoende. Samtidigt stod en ny tid för dörren. Första världskriget var slut, och Paris, den europeiska kulturens centrum, hägrade. 

Det dröjde inte länge förrän Peggy tillsammans med en celeber skara exil­amerikaner – däribland författarna Ernest Hemingway, Gert­rude Stein och fotografen Man Ray – blev en välbekant syn på Paris kaféer, där den moderna konsten och litteraturen stod i fokus.

Tjusades av dadaisterna 

Mest intresse väckte dadaismen, den experimentella antikonst som utvecklats i Zürich i Schweiz som en reaktion på första världskrigets vansinne. Med sina absurda poesiuppläsningar och kakofoniska konserter drev dadaisterna med det etablerade samhällets värderingar och traditioner.

Det var en hållning som tjusade Peggy Guggenheim, liksom så många andra av Paris desillusionerade och upprorslystna unga. Hon besökte dadaisternas soaréer och kabaréer, där hon även mötte tidens stora konstnärer och kompositörer, som Picasso och Stravinskij.

Hon förnyade även bekantskapen med den karismatiske Vail. 1922 gifte sig paret. Året därpå föddes deras första barn, sonen Sindbad, följd av dottern Pegeen 1925. Äktenskapet blev dock stormigt och 1928 gick paret skilda vägar.

Följande decennium präglades Peggy Guggenheims liv av uppbrott, rastlöst sällskapsliv och mer eller mindre olyckliga kärleksförhållanden. Med tiden kom hon att åtföljas av ett envist rykte om att ha haft tusen älskare (varav en med säkerhet var författaren Samuel Beckett). På frågan hur många äkta män hon haft svarade hon med karaktäristisk slagfärdighet ”Do you mean my own or other people’s?”.

Livskris vid 39

När hennes mor dog 1937 drabbades Peggy Guggenheim, 39 år gammal, av en livskris. Rollen som hustru, mor och konstnärlig musa hade hon prövat och förkastat. Barnen, som hon hade delad vårdnad om med exmaken, uppfostrades i första hand av barnsköterskor. Nu ville hon åstadkomma något mer med sitt liv. En god vän föreslog att hon, med sitt stora kontaktnät, skulle starta ett konstgalleri. Det var en tanke som tilltalade henne.

Bosatt i London kontaktade hon den franske konstnären Marcel Duchamp, som med sina ”ready mades” för all framtid ändrat den moderna konstens inriktning (redan 1917 hade han chockat publiken genom att lämna in en signerad pissoar till en konstutställning). Duchamp, vän till Peggy sedan Paristiden, åtog sig villigt rollen som rådgivare och presenterade henne för tidens banbrytande konstnärer. 

Galleri i London

Så kom det sig att Peggy 1938 öppnade Londongalleriet Guggenheim Jeune, specialiserat på abstrakt och surrealistisk konst.

Under ett och ett halvt år passerade här ett imponerande antal av 1900-talets största konstnärer, däribland Wassily Kandinsky, René Magritte och Salvador Dalí. Flera av dem kämpade vid denna tid ännu för sitt publika genombrott.

Reaktionerna från en provocerad press och allmänhet var blandade, från exalterade lovord till nedgörande kritik. Peggy, som nu med ens blivit en cent­ralpunkt i Londons avantgarde, njöt av uppmärksamheten. Samtidigt började hon bygga upp en egen konstsamling – från varje utställning köpte hon åtminstone ett verk som en soli­darisk gest.

"En målning om dagen"

Få insåg dock kvaliteten och originaliteten hos den moderna konst hon visade, och försäljningssiffrorna var usla. I juni 1939 stängde Peggy galleriet. Skulle hon förlora pengar på sin verksamhet kunde hon lika gärna göra det med besked, resonerade hon, och beslöt sig för att istället öppna Londons första moderna konstmuseum. 

Under sommaren reste hon till Paris för att kontakta konstnärer inför den planerade premiärutställningen, men sedan kom andra världskriget emellan.

Museet i London fick vänta, istället stannade hon kvar i Paris där hon började köpa konst enligt devisen ”en målning om dagen”. Inför hotet om en tysk invasion blev läget i den franska huvudstaden alltmer trängt. Många konstnärer levde på svältgränsen och sålde villigt sina verk till Peggy som oförtrutet besökte ateljéer i jakt på kubistiska, abstrakta och surrealistiska mäster­verk. 

Sedan hon i sista stund lyckats placera sin samling av vad nazisterna kallade ”degenererad konst” i tryggt förvar undkom hon med knapp nöd tyskarnas intåg i Paris försommaren 1940.

Återvände till New York

Hon gav sig av söderut, där ex­maken Laurence Vail väntade med barnen. För Peggy blev situationen allt mer otrygg på grund av hennes judiska bakgrund. Det var endast med svårighet som familjen till slut lyckades lämna Frankrike. Peggy hjälpte även några vänner att resa till USA – däribland den tyske surrealistmålaren Max Ernst, som hon förälskat sig i.

Mer än tjugo år efter att hon lämnat sin hemstad återvände hon så 1941 till New York, och inledde därmed ett nytt kapitel i sitt liv. Vid sin sida hade hon Max Ernst, som snart blev hennes äkta man. ”Peggy Guggenheim, while old cities crumble, is saving art treasures for a post-war world”, basunerade pressen ut, och på bild poserade en leende Peggy, som alltid exotiskt klädd med stora dinglande örhängen.

Snart var hon i färd med att planera visningen av sin omfattande konstsamling, som gömd bland familjens hushållsgods smugglats ut från Frankrike. Hösten 1942 slog hon upp portarna till ”Art of This Century”, ett kombinerat museum och galleri på centrala Manhattan som omedelbart blev en succé.

På 1950-talet öppnade Peggy Guggenheim större delen av sitt palats i Venedig som konstmuseum, vilket finns kvar än i dag. Foto 1964.

© David Lees/Corbis/Scanpix

Pollock och Motherwell

Publiken strömmade till och inom kort utgjorde Peggys galleri och hem, med sina välbesökta, uppsluppna fester, navet i New Yorks konstliv. Här mötte euro­peiska konstnärer och poeter i exil sina amerikanska kollegor, och influerade en ny generations målare som Jackson Pollock och Robert Motherwell.

Det var dessa unga amerikanska konstnärer – snart kända som efterkrigstidens ledande abstrakta expressionister – som Peggy Guggenheim började visa på sitt galleri. Hon var långt före sin tid. Innan Pollock ännu blivit ett namn med sitt vildsinta måleri tog hon honom under sina vingar, och fick i utbyte för ett månatligt underhåll mängder av hans sensationella ”action paintings”.

En smart affär, skulle det visa sig, då Pollocks verk inom ett par decennier såldes för hisnande summor. Men när han och hans kollegor under 1940-talets mitt kämpade för ett erkännande spelade Peggys stöd en avgörande roll.

Själv hade hon, övergiven av sin make, börjat tröttna på New York. Våren 1947 stängde hon galleriet och återvände till Europa, där hon möttes av ett krigshärjat London och ett dystert Paris.

Flyttade till Venedig

Vid ett besök i Venedig tjusades hon av stadens skönhet och beslöt sig för att flytta dit. Våren därpå inbjöds hon att visa sin konstsamling på den berömda Venedigbiennalen, och samma år köpte hon ett 1700-talspalazzo vid Gran Canale. Där invigde hon 1949 sin verksamhet med en skulpturutställning i trädgården.

Ett par år senare förverkligade hon sin livsdröm och öppnade större delen av palatset som modernt konstmuseum, vid tiden ett av Italiens främsta i genren. Medan besökarna, däribland skådespelaren Marlon Brando och författaren Truman Capote, trängdes framför mästerverken solbadade ägarinnan, okonventionell som alltid, spritt språngande naken på takterrassen.

Från 1950-talets slut blev hon alltmer ointresserad av den samtida konstens utveckling, och började istället fundera över sin samlings framtid. 1959 öppnade det storslagna Solomon R Guggenheim Museum i New York, ett modernt konstmuseum grundat av Peggys konstintresserade farbror.

När hon tjugo år senare gick bort var det också Guggenheimstiftelsen som övertog hennes unika samling, vilken än i dag visas i hennes skimrande vita palazzo i Venedig.

Publicerad i Populär Historia 5/2009

Peggy Guggenheims farbror grundade den stiftelse som bland annat driver Guggenheim-museet i New York.

Fakta: Samlingen skänktes till stiftelse

För femtio år sedan invigdes Solomon R Guggenheim Museum på Manhattan i New York. Byggnaden, med sin djärvt svängda form, döptes snabbt av Peggy Guggenheim till »uncle Solomon’s garage». Museet ritades av den amerikanska modernismens främsta arkitekt, Frank Lloyd Wright och blev omedelbart en av stadens främsta turistattraktioner.

Det är en ställning det kvarhåller än i dag med nära en miljon besökare per år. Men innehållet är väl så magnifikt. Runt 1929 började den 66-årige industrimannen Solomon R Guggenheim – inspirerad av mötet med den unga tyska konstnären och baronessan Hilla Rebay – köpa abstrakta verk av konst­närer som Wassily Kandinsky och Paul Klee.

1937 grundade paret The Solomon R Guggenheim Foundation, en stiftelse vars syfte var att främja förståelsen av företrädesvis modern och samtida konst och arkitektur. Stiftelsen fick tillåtelse att driva ett eller flera museer, och två år senare öppnades Museum of Non-Objective Painting i New York.

1959 flyttade den utvidgade verksamheten in i Wrights nybyggda skapelse vid Central Park. Förutom samlingarna visas här ambitiösa konstutställningar av internationell toppklass. Museet rymmer även avdelningar för forsk­ning, utbildning och konservatorsarbete.

När Peggy Guggenheim sökte efter en institution som kunde bevara hennes konstsamling för framtiden föll valet på »uncle Solomon’s» stiftelse, som åtog sig att permanent visa samlingen i hennes venetianska palazzo. The Peggy Guggenheim Collection är sedan 1976 i stiftelsens ägo, och i dag en av de främsta sevärdheterna i Venedig.

Guggenheimstiftelsen har sedan dess fortsatt att expandera. 1997 öppnade Guggenheimmuseet i spanska Bilbao. En filial – Deutsche Guggenheim – finns även i Berlin. Dessutom planeras ett nytt Guggenheimmuseum stå färdigt i Abu Dhabi år 2012.

Publicerad i Populär Historia 5/2009

Kanske är du intresserad av...

Läs också