Partiernas histora: Moderaterna

De cirka tvåhundra män som i oktober 1904 bildade Allmänna valmansförbundet, AVF, på restaurang Runan i Stockholm ogillade egentligen partier av princip. P

5 juli 2010 av Torbjörn Nilsson

De cirka tvåhundra män som i oktober 1904 bildade Allmänna valmansförbundet, AVF, på restaurang Runan i Stockholm ogillade egentligen partier av princip. Politisk agitation skapade oro och nationell splittring, ansåg de. Men samtidigt behövde de konservativa krafterna i riket en organisation för att bekämpa ”socialdemokratiens och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete”. Dåtidens vänster, socialdemokrater och liberaler, var på väg framåt, trots den begränsade rösträtten.

Ordet ”valmansförbund” speglar att det var en löslig organisation som skapades, mest till för att fungera vid valen. Högerns män (först 1913 tilläts kvinnor bli medlemmar) hade ingen lust att följa en partipiska. Det dröjde till 1920-talet innan högern fick en lika stark central ledning som de andra partierna. Bland grundarna fanns arbetsgivarföreningens chef Gustaf Fredrik Östberg, den konservative bruksägaren och statsministern under unionskrisen 1905 Christian Lundeberg, lantmannen Pehr Persson i Törneryd, historieprofessorn Harald Hjärne och bruksägaren Hugo Tamm, som till skillnad från de flesta andra var tullmotståndare.

AVF var i mycket en försvarsorganisation mot tidens nya vindar: mot allmän och lika rösträtt, kvinnors rättigheter, parlamentarism, kulturradikalism och nedrustningskrav. Men genom Arvid Lindmans skickliga ledning fördes trots allt en mer flexibel politik, med försiktiga ­reformer på programmet. Lindman, amiralen kallad efter sin tid som sjö­officer och sjöförsvarsminister, genomförde som statsminister 1907–09 års rösträttsreform.

Vänstern ansåg på goda grunder att reformen var halvhjärtad. Kvinnorna lämnades utanför och fortfarande hade de förmögna fler röster vid valen till första kammaren. Ändå var det något av en historiens ironi att högern införde allmän manlig rösträtt, mot vänsterns röster.

Demokratins fulla genombrott åren 1918–21 var däremot en tydlig reträtt från högerns sida. Det gällde att rädda vad som räddas kunde. Den sociala oron ute i Europa och på hemmaplan efter första världskriget med hungerdemonstrationer och radikalisering medförde allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Parlamentarism ersatte kungastyre. Socialdemokrater och liberaler tycktes behärska scenen.

Några omvälvande förändringar blev det ändå inte i Sverige, socialiseringarna sköts på framtiden. Mer närliggande problem upptog socialdemokraternas tid, ekonomi och arbetsmarknad. Högern anpassade sig till demokratin, vilket gick förvånansvärt bra. Ernst Trygger ledde en höger­regering 1923–24 och Lindman återkom som statsminister efter en frän valkampanj 1928.

Valet kallas ”kosackvalet” efter de affischer med skräckinjagande ryssar som partiets ungdomsförbund spred. Socialdemokraterna hade radikaliserats och ingått en teknisk valsamverkan med de Moskvatrogna kommunisterna. Affischtexten ”Envar som röstar på Arbetarepartiet röstar för Moskva” kunde därmed demagogiskt anspela på såväl kommunister som ­socialdemokrater, vilket naturligtvis var meningen.

De många regeringskriserna och den ekonomiska världsdepressionen från 1929 skapade utrymme för nationalsocialistiska grupper, om än små, också i Sverige. Högerns ungdomsorganisation, Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU), lyssnade alltmer på locktonerna från Mussolinis italienska fascism och Hitlers tyska nazism. Demokrati blev ett skällsord. SNU uteslöts 1934 och högern bildade ett nytt ungdomsförbund, Ungsvenskarna. Enstaka tyskvänner fanns kvar inom partiet, men att partiet så tydligt distanserade sig från den extrema högern hade stor betydelse för stabiliseringen av den svenska demokratin under det oroliga 1930-talet.

Att samla hela folket i ett harmoniskt ”hem” låg egentligen helt i linje med högerns politik. Ändå blev det socialdemokraterna som lyckades vinna begreppet ”folkhem” för sin sak, mycket tack vare Per Albin Hanssons person. Det konservativa partiet gick bakåt ända fram till 1950-talet, nu med namnet Högern (1934–52) och Högerpartiet (1952–69). Man ingick i krigsårens samlingsregering med dess neutralitetspolitik. Högern stödde helhjärtat eftergifterna till Hitlertyskland. Dessutom ville man förbjuda kommunistpartiet. Som parti hamnade Högern i skuggan, men politiken – under socialdemokratisk ledning – innehöll ändå flera gamla högerkrav: nationell samling, satsning på försvaret och antikommunism.

De första efterkrigsåren präglades däremot av en vänstervåg. Efter ekonomiska kriser och världs­krigens påfrestningar skulle äntligen det nya samhället skapas. Socialdemokraterna presenterade ett radikalt efter­krigsprogram, kommunisterna gick fram och Folkpartiet lanserade socialliberalismen.

Även inom Högern höjdes röster för att en ny tid hade kommit. Den planhushållning som den social­demokratiska regeringen stod för väckte dock starkt borgerligt motstånd. Också industrin vände sig mot skattehöjningar, arvs- och förmögenhetsskatter och ökad styrning av företagen. Partimässigt var det ändå inte Högern som vann på offensiven utan Folkpart­iet. Först 1952 vände trenden. Under Jarl Hjalmarsons ledning utformades en modernare och mer folklig högerpolitik. Medborgarna skulle ges möjlighet att äga sin bostad och sköta sitt eget sparande. Individen och familjen, inte stat och kommun, skulle ha hand om välfärden.

Hjalmarson var visserligen en duktig trollkarl på fritiden, men lyckades ändå inte få bort Socialdemokraterna från regeringsmakten. Försöket att ge neutralitetspolitiken en mer västvänlig profil misslyckades och mittenpart­ierna såg Högerpartiet alltmer som ett ytterkantsfenomen.

När den offentliga sektorn byggdes ut kraftigt under 1960-talet var Högerpartiet borgerlighetens minsta parti. Trots att man anpassade sig till den rådande tidsandans tal om samhällets ansvar för människornas alla problem fortsatte tillbakagången. Motgångarna skapade oro i partiet. Partiledarna kom och gick. Mot slutet av 1960-talet var partiet nästan konkursmässigt.

Namnbytet till Moderata samlingspartiet 1969 var en följd av att begreppet ”höger” var helt ute. Det förknippades med diktatur och extremism. Tanken var egentligen att namnet till vardags skulle bli ”samlingspartiet”, för att tillfredsställa den borgerliga opinion som krävde borgerligt samarbete. Partinamnet skrevs en kort tid till och med med rött!

Den som vände trenden var Gösta Bohman, något äldre än föregångaren Yngve Holmberg som han besegrade efter en knivskarp duell vid extrastämman 1970. Bohman var en kraftfull politiker med konservativa värderingar om familj, försvar, och lag och ordning. Inom ekonomin slog han dock in på en liberal kurs, som också internationellt låg i tiden. Nu gällde det att angripa den starka staten, minska skatter och bidrag samt låta företagen sköta sig själva. Individen skulle befrias.

Under Bohmans tid blev Moderaterna största borgerliga parti och deltog också i Thorbjörn Fälldins treparti­regeringar 1976–78 och 1979–81.

Under 1980-talet växte Moderaternas aptit. Regeringsskiftet 1976 hade visat att Socialdemokraterna kunde besegras. Från positionen som största borgerliga parti siktade man nu på ett systemskifte, i linje med partiets marknadsliberala grundsyn.

Skatterna skulle sänkas, statliga företag säljas, fackföreningarnas makt minska och privata initiativ ersätta offentliga monopol inom daghem, skola och sjukvård. Under Carl Bildts tid som ledare (1986–99) tog man också strid med Socialdemokraterna om säkerhetspolitiken. Man ansåg att regeringen tog för lätt på ubåtshoten och uppträdde undfallande gentemot Sovjetunionen.

När de borgerliga vann majoritet 1991 var förberedelserna mycket bättre än 1976. Ett regeringsprogram fanns färdigt och att statsministerposten skulle gå till Carl Bildt var en självklarhet. Regeringsåren blev dock besvärliga, både på grund av det opålitliga stödpartiet Ny Demokrati och den finansiella kris som skakade världen.

Efter 1994 följde tolv år av socialdemokratiskt styre. Liksom under 1980-talet genomfördes ändå en rad politiska förändringar som egentligen låg mer i linje med moderat politik än socialdemokratisk. Den offentliga sektorn öppnades för privata initiativ, ett nytt pensionssystem infördes med stöd av oppositionen och Riksbanken fick en oberoende ställning.

Det mest avgörande var sannolikt inträdet i EU. Högerpartiet hade redan under 1960-talet talat sig varmt för ökat europeiskt samarbete och under 1980-talet hävdat att Europa gick åt ett annat håll än den svenska socialdemokratin, det vill säga åt det marknadsliberala hållet.

Partiet fick igenom flera av sina favoritfrågor, men något egentligt systemskifte skedde knappast.

I valen stod partiet och stampade, eller backade. Väljarna ogillade uppenbar­ligen de långtgående förändringar, ofta kallade ”nyliberalism”, som partiet krävde.

När makten erövrades 2006 hade partiet gått in mot mitten i en rad frågor. Välfärden skulle fortfarande vara offentligt finansierad, arbetsrätten rubbades knappast – men försvarsmakten, ett gammalt fäste för högern, reducerades drastiskt. Om borgerligheten behåller regeringsmakten efter höstens val kan Fredrik Reinfeldts era betecknas som en succé. Vid misslyckanden brukar Moderaterna å andra sidan inte vara sena att hitta en ny ledare.

FAKTA: Vem blir moderat?

Moderaten är oftare man än kvinna, oftare storstadsinvånare än landsbygdsbo. I partiets barndom var det närmast tvärtom.

Partiet förknippas gärna av motståndarna med överklassen, men vill framträda som »det nya ­arbetarpartiet». Sanningen ligger nog mittemellan. Breda grupper inom medelklassen röstar på M, liksom storföretagare och högre tjänstemän. Men också 12–15 procent av arbetarna.

Valresultat och partiledare

Bästa val: 1928 (29,4 procent)

Sämsta val: 1970 (11,5 procent)

Bästa kommun 2006: Danderyd, 59,7 procent

Sämsta kommun 2006: Överkalix, 7,1 procent

Mest långvariga parti­ledare: Arvid Lindman, 1912–35. Jarl Hjalmarson 1950–61. Gösta Bohman 1970–81. Carl Bildt 1986–99.

Torbjörn Nilsson är professor vid ­Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola.

Att läsa Mellan arv och utopi – moderata vägval under hundra år, 1904–2004 (2004) av Torbjörn Nilsson. Anfall eller försvar? Högern i svensk politik under 1900-talet (2002) av Torbjörn Nilsson (red). Det reglerade undantaget – Högerns jordbrukspolitik 1904–2004 (2004) av Fredrik Eriksson.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också