På tapeten – igen

Irökrummet på Nääs slott i Västergötland, inrett på 1890-talet, finns en av historiens dyrbaraste papperstapeter, skapad av fransmannen Paul Balin. Han v

21 oktober 2004 av Anna Larsdotter

Irökrummet på Nääs slott i Västergötland, inrett på 1890-talet, finns en av historiens dyrbaraste papperstapeter, skapad av fransmannen Paul Balin. Han var en legend redan i sin samtid och berömd för sina fantastiska materialimitationer. Runt om i Europa letade han upp gyllenlädertapeter, broderier och brokader som han kopierade så skickligt att man måste känna på ytan för att illusionen skulle brytas. Så kostade också en rulle av hans tapeter hela tio franc, lika mycket som trettio våder mer ordinär tapet.

I flera hundra år har tapeten ramat in människors boende och präglat vårt vardagsliv på ett lika tidsspeglande sätt som kläderna våra kroppar. Ändå är dess historia ganska lite utforskad, möjligen för att tapeten massproducerats och avfärdats som billig eller imiterande. Nu i höst utkommer dock ett standardverk om den svenska papperstapetens historia, Tapetboken, av byggnadsantikvarie Ingela Broström och konsthistorikern Elisabeth Stavenow-Hidemark, (Byggförlaget).

Sverige är unikt när det gäller äldre papperstapeter. Ingen annanstans i Europa finns en sådan mängd bevarad; alltifrån den allra äldsta tapetflagan från 1570 till Duros färgglada 1970-talsmönster.

I boken knyts dessa trådar ihop till en historik över svenskarnas inredningsideal, balansgången mellan form och funktion och fabrikörernas jakt på nya konsumentgrupper. Tapeten har varit ett sätt att smycka sitt hem, en statussymbol i guldtryck – som i salongen på Nääs – men också en praktisk, avtorkningsbar väggbeklädnad vars mål var att synas så lite som möjligt.

Tapethistoria är inte bara 1700-talets girlanger och rosetter eller 1800-talets romantiska blommönster utan också 1960-talets byggtapeter i olika nyanser av grått – de som klädde miljonprogrammets lägenhetsväggar och sålde i aldrig tidigare skådade mängder.

Inget kan som en tapet förändra ett rum, göra det större eller mindre, ljusare eller mörkare, ge det en air av historia eller av fräckt framåtskridande. Svenskarna har tapetserat – och tapetserat om – mer än man kanske tror, speciellt i slutet av 1800-talet, då tapeten genom maskinell teknik och träfiberbaserat rullpapper blev tillgänglig också för mindre bemedlade.

Det finns exempel på hem som tapetserades om så ofta som vartannat år vid denna tid. Från 1860-talet såldes tapeterna i lanthandeln, vilket gjorde att även landsbygdens folk hade hundratals tapetmönster att välja mellan.

Under handtryckets tid, före 1850, var

papperstapeter dock en exklusiv vara, främst avsedd för den förmögna borgarklassen. Handtrycket var omständligt och tidskrävande och svenskarna blev aldrig lika duktiga på det som engelsmän och fransmän. Men man importerade gärna.

Efter sekelskiftet 1800 blev exklusiva franska arabesker högsta mode hos finare familjer och panoramatapeten (eller landskapstapeten som den kallades vid denna tid) gjorde entré som en sorts väggreportage från kontinentens fältslag och viktigare historiska händelser. Med en landskapstapet på väggen kunde till exempel officerarna på Rommehed på 1830-talet inta sin middag mitt i slaget vid Austerlitz – dock utan att besväras av en enda droppe blod eftersom sådant var tabu inom tapetkonsten.

Ett av 1800-talets mest långlivade mönster var romben, vars popularitet varade mellan 1840- och 1890-tal. Annars existerade ett stort antal stilar och mönster sida vid sida vid denna tid, ofta använda parallellt för att uttrycka olika stämningar och känslolägen. Tapeter i nyrokoko, en stil som ansågs ha kvinnliga förtecken, sattes gärna upp i salonger och förmak, medan nyrenässansens symmetri återfanns i matsalen. Eftersom denna bedömdes som maskulin passade den även i herrummet.

Ien brittisk rapport från 1832 om tapetarbetarnas hälsa står det att dessa ofta dog unga. Arbetsdagarna var mycket långa – under högsäsong kunde man tjänstgöra från sex på morgonen till nio på kvällen – ögonen utsattes för onormal ansträngning vid precisionsarbetet och damm och färgstoff förstörde lungorna. Dessutom var arseniken, som användes i olika gröna tryckfärger, en stor hälsofara.

I den offentliga debatten var det dock konsumenternas oro som ventilerades sedan artiklar i tyska tidningar beskrivit hur folk blivit arsenikförgiftade i sina egna salonger.

Tapetindustrin fick ta itu med gifterna och började förse sina rullar, även de som inte var gröna, med stämpeln ”giftfri”. I hemmen revs gamla tapeter ner,

eftersom man ansåg att giftet var aktivt även då det tapetserats över.

Så kom 1900-talet med sina tekniska landvinningar då stilar, mönster och trycktekniska nymodigheter avlöste varandra i hisnande fart. Strukturtapeten (eller havregrynstapeten som den kallades) såg dagens ljus, liksom effekttapeten och den avtorkningsbara ytan. Det sena 1800-talets vildsinta blommönster följdes av jugendstilens gracilt växande plantor, vilka fick den estetiskt sinnade Ellen Key att uppmana folk att sätta upp dem med baksidan utåt.

Medan andra världskriget pågick tapetserade svenskarna med småblommigt och under 1950-talet kom fondtapeterna med allt vad det innebar av chiantiflaskor och upplagda humrar för köket och drinkrecept för vardagsrummets barhörna. Göteborgs tapetfabrik lät till och med, berättar Tapetbokens författare, trycka en tapet för bantare, på vilken det redogjordes för olika maträtters kaloriinnehåll.

På 1960-talet anlände en väggbeklädnadsrevolution från Amerika: vinyltapeten. Vinylen var lätt att sätta upp och utlovades kunna skuras med skurborste. Den lät sig dessutom användas till alla möjliga materialimitationer, där väv och mur blev mest populära. Medaljonger i starka färger intog 1970-talets hem och användes ofta i rum efter rum i olika färgkonstellationer: grönt i farstun, orange i köket, rött i vardagsrummet. Och decenniet därpå kom reaktionen med bleka väggar i pistage och puderrosa, vars efterdyningar vi ser i dagens tapetkataloger.

Anna Larsdotter är redaktör på Populär Historia.

Också läsa