Otto Nordenskjöld och forskningen vid Världens ände

I ett undanskymt förråd i Museo del Fin del Mundo ligger ett mer eller mindre bortglömt gammalt dörrhandtag som sällan ser dagens ljus. Det är slitet och

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

I ett undanskymt förråd i Museo del Fin del Mundo ligger ett mer eller mindre bortglömt gammalt dörrhandtag som sällan ser dagens ljus. Det är slitet och inte särskilt vackert och med rätta skulle man nog kunna fråga sig varför det inte kastats bort för länge sedan. Nu är emellertid Museet vid Världens Ände inte vilket museum som helst. Även de mest triviala föremål kan här ha ett värde och de besökare som letat sig hit undrar säkert mindre över själva sakerna, än över hur och varför de kommit hit.

Hugo Podbersich, som arbetar på det lilla museet med utsikt över Beaglekanalen i Ushuaia i sydligaste Argentina, betraktar dörrhandtaget som han nyss hämtat fram. Han vet att det endast skiljer sig på en väsentlig punkt från alla andra oräkneliga slitna dörrhandtag; det han håller i sin hand kommer från den svenska Sydpolarexpeditionen, och är därmed intimt förknippat med forskningsresenären Otto Nordenskjöld.

De karga och vildsinta landskapen i och runt Eldslandet och Patagonien framstår väl idag som föga lockande delar av världen. Men så har det inte alltid varit. Tvärtom. Mot slutet av 1800-talet riktades vetenskapsmännens lystna blickar mot södra Sydamerika, och mot det outforskade området söder om Eldslandet. Man frågade sig om det fanns land där nere, vilka människorna i Tierra del Fuego egentligen var, och om det förelåg någon relation mellan den Nord- och Sydhemisfäriska världens biologiska och geologiska historia.

En av de forskare som skulle komma att bidraga med svar på dessa frågor var den svenske vetenskapsmannen Otto Nordenskjöld. För cirka hundra år sedan gjorde han upptäckter och insamlingar och företog färder in i det som fortfarande återstod att upptäcka av kartans sista vita fläckar. Kunskapen om den sydamerikanska kontinentens sydligaste natur och geografi spreds och blev välkänd tack vare detta arbete.

Skapade ett inre landskap

Samtidigt kan man säga att Otto Nordenskjöld, tillsammans med de två andra sydamerikaforskarna Carl Skottsberg och Erland Nordenskiöld, också hjälpte till att strukturera vårt inre landskap: det var ju inte blott ändmoräner och växtfossil de beskrev, utan också en utdöende indiansk ursprungsbefolkning.

Att indianerna skulle försvinna insåg man, men orsakerna och slutsatserna man drog av detta skilde de svenska forskarna från många europeiska och amerikanska kollegor.

Otto Nordenskjöld, som föddes i december 1869, blev tidigt intresserad av främmande och outforskade områden. Grunden för detta intresse var säkert hans morbror, den berömde arktisforskaren Adolf Erik Nordenskiöld, som med sitt skepp Vega genomseglat Nordostpassagen. Av honom fick Otto mycket stöd och uppmuntran, och han kom också med åren att bli en av Sveriges mer framstående upptäcktsresenärer – dock skulle Otto aldrig, som sin morbror, bli en nationalsymbol.

Den sista stora upptäcktsfararperioden utspelades under Otto Nordenskjölds levnad. Vetenskapsmännen framstod för samtiden inte endast som ett slags kunskapens korsriddare, utan hyllades också som nationella hjältar. Till detta panteon av heroer hörde naturligtvis Sven Hedin, Andrée och A. E. Nordenskiöld.

Blev aldrig glorifierade

Sydamerikafararna blev aldrig glorifierade på detta sätt, trots att deras vetenskapliga resultat ofta var större än kollegornas som färdades i Arktis. Skillnaden berodde inte enbart på att man valt att forska i skilda delar av världen, ambitionerna och förhållningssättet var delvis annorlunda. Trots att de sydamerikanska expeditionerna var minst lika dramatiska som de till Asien och Arktis, var de förra mer strikt vetenskapliga och betonade själva upptäcktsresandet mindre.

Samarbete med forskare från andra delar av världen var självklart och ledde till att verksamheten knappast kunde få någon nationalgloria över sig. Politiskt utnyttjade sydamerikaforskarna ofta sin ställning för att kritisera vissa företeelser, t ex behandlingen av indianerna, men de gick sällan vilse i det politiska landskapet, vilket dock inte hindrade att främst Argentina försökte dra växlar på deras verksamhet och gärna bidrog med en hjälp som landet på sikt trodde skulle löna sig.

Efter geologistudier i Uppsala, Greifswald och Paris gav sig den då 25-årige Otto Nordenskjöld 1895 ut på sin första stora expedition till Eldslandet. Det var inte av en slump som området längst ner i sydligaste Sydamerika utvaldes som mål. Dels uppvisade naturen slående likheter med den skandinaviska, och orsaken till detta var ej känd, dels var området relativt outforskat. Helt okänt var det dock inte. Solander hade gjort strandhugg under sin resa med Cook, och Charles Darwin hade besökt flera av Eldslandets kanaler och vikar. Men om det som dolde sig ovan strandlinjen visste man föga.

Den femte december 1895 kommer Otto Nordenskjöld och hans vänner till Magellans sund och ser för första gången i fjärran Eldslandets kust. Han skriver:

”Hvad öde väntade oss väl på dessa ensliga stäpper, åt hvilka den grå himmeln gaf ett ännu dystrare utseende? Skulle vi där finna sjöar och länder eller, hvad som måste vara förmer, uppslaget till nya sanningar för att gagna vetandets tjänst? Eller skulle motgångar och svårigheter taga öfverhanden, eller skulle vi duka under i striden mot naturmakter och vilda invånare och kanske, såsom andra före oss, med lifvet få plikta för vår djärfhet? Framtiden skulle få utvisa det.”

Sydpatagoniska skärgården

Under Eldslandsexpeditionen som varade fram till april 1897, hann Otto Nordenskjöld och hans tre svenska kamrater besöka såväl de ödsliga stäpperna på östra Eldslandet, som de av sydbokskogar närmast ogenomträngliga centrala och västra delarna. Dessutom gjorde man färder i den sydpatagoniska skärgården och företog därifrån turer upp i dittills helt okända partier av Anderna. Under det södra halvklotets vinter, då förhållandena i Eldslandet är synnerligen bistra, reste man norrut i Chile till Santiago och Atacamaöknen.

Naturvetenskap i centrum

Naturvetenskapligt arbete med kartografi och geologiska och biologiska undersökningar stod i centrum, vilket inte hindrade Otto Nordenskjöld från att försöka komma i kontakt med områdets indianer som under hundratals år utgjort jordens sydligaste befolkning. Detta var emellertid inte så enkelt eftersom kolonisationen av europeiska fårfarmare lett till blodiga sammanstötningar som självklart gjort indianerna misstänksamma.

Övergreppen på främst ona-, yaghan- och tehuelcindianerna var enorma, och det var inte sällan fråga om regelrätta slakter. Prispengar skall ha satts på indianerna, och betalningen utgick per öra. Utlagt kött strykninbehandlades, och varje får som indianerna lyckades döda ledde till hänsynslösa hämndaktioner. Gissningsvis saknar utrotningen motstycke; folkmord har skett både förr och senare, men knappast på så kort tid.

Indianernas enda möjlighet till fysisk överlevnad var att ge upp sin kultur och söka skydd hos missionärerna. Livet på missionsstationerna var dock fjärran från det fria liv som indianerna varit vana vid. De katolska patrarna satte indianbarnen i blåsorkestrar och påbjöd bibelläsning, men det hjälpte föga. En efter en dog indianerna i de sjukdomar som de vita fört med sig.

Minnen från Rio Grande

Utanför byn Rio Grande fanns en katolsk missionsstation med en relativt stor grupp onaindianer. Dem besökte Nordenskjöld, och hans vittnesbörd och anteckningar om deras språk och sedvänjor är idag en viktig grund för vår kunskap om detta numera utrotade folk.

Otto Nordenskjöld reagerade starkt emot de övergrepp som indianerna utsattes för, och han skrev under sin vistelse i Eldslandet åtskilliga brev till presidenten, regeringen, till guvernörerna i de olika distrikten, och till diverse tidningar. Han ansåg att som läget nu var, så borde allt göras för att ge missionärerna resurser att skydda indianernas liv. Eftersom det saknades vilja att avsätta områden där indianerna skulle få vara ifred, så ställdes allt hopp trots allt till missionerna.

Nordenskjöld talade kanske inte för döva öron, men utvecklingen skulle ändå visa att hans ansträngningar varit förgäves. Han var, paradoxalt nog, både för tidigt och för sent ute: det var nämligen inte endast de faktiska förhållandena som var emot indianerna. I det kulturella klimatet fanns också en uppfattning om eldslandsindianerna som mindervärdiga och extremt primitiva; Darwin menade t ex att yaghanerna som han påträffade i Beaglekanalen möjligen var den ”felande länk” som evolutionsteoretikerna tyckt sig sakna.

Nordenskjöld tog avstånd från Darwins nedvärderande uppfattning och beskrev i sina böcker och föredrag indianerna på ett, om än i tidstypiska termer, mer rättvisande sätt. Om deras påstådda ondskefullhet skriver han bl a:

”Att de hata de hvita skall ingen kunna förtänka dem: af dem ha de blifvit beröfvade sitt land, skjutna till döds – ofta då de kommo utan ringaste onda afsikter, bortackorderade såsom slavar, som måste arbeta utan betalning och utan att någonsin kunna få sin frihet men ändock underkastade allt slags hård behandling.”

Nordenskjölds och hans vänners arbete ledde till att flera nya växt- och djurarter upptäcktes och man lyckades visa att Eldslandet varit nedisat och underkastat ungefär samma växlingar i klimatet som på Norra halvklotet. Detta var en nyhet, och kunde bl a förklara förekomsten av de växtfossil av subtropiska arter som hittats.

Svenska namn

Flera områden genomkorsades och blev utritade på kartan, och många platser vittnar än idag med sina svenska namn om Nordenskjölds expedition. Något som gjorde stort intryck på Otto Nordenskjöld var upptäckten av det pampiga Torres del Payne-massivet, som idag är en världsberömd nationalpark. Ensam tog sig Nordenskjöld upp till bergsområdet, och hans entusiasm inför det storslagna sceneriet är inte att ta fel på:

”Lägg härtill känslan att veta, att man står ensam i denna natur med en tafla, som säkert ingen hvit och kanske ingen människa någonsin sett, och ingen kan undra på att det var med en egendomlig stämning jag stod där. Redan i denna stund beslöt jag, att denna sjö skulle få sitt namn efter baron Oscar Dickson, som visat vår expedition så mycket intresse.”

Eldslandsexpeditionen var framgångsrik och kunde besvara flera viktiga spörsmål, men den reste också några centrala frågor som handlade om utvecklingsproblematiken mellan Norra och Södra halvklotet. För att kunna besvara dem ansåg Nordenskjöld att man borde göra en ny forskningsfärd, denna gång ännu längre söderut: till Antarktis.

Expedition till Antarktis

Redan under vistelsen i Eldslandet hade Otto Nordenskjöld börjat planera en expedition till Antarktis. Intresset var stort och kom från flera håll. Kommersiellt fanns det stora värden i de ofantliga mängder med havsdäggdjur som man visste uppehöll sig längs de isiga stränderna och i vattnen utanför. Politiskt riktades sökarljuset också mot Antarktis, och flera av de snabbt växande sydamerikanska staterna ville gärna befästa sin ställning, inte minst gällde detta Argentina och Chile.

Det vetenskapliga engagemanget var mångfacetterat, och betydde för Sverige med sin polarforskartradition bl a en möjlighet till jämförande studium. Stort vetenskapligt intresse visades också från England och Tyskland, och under en längre tid fanns dessutom framskridna planer på en gemensam expedition.

Otto Nordenskjöld förberedde sig för den kommande sydpolarfärden genom att dels leda en resa till Alaska, och dels följa med på en dansk expedition till Östgrönland. Bägge dessa resor gav honom välbehövlig kunskap om utrustning och villkor för polarfärder.

Att det inte skulle bli alltför svårt att utverka medel för expeditionen föreföll troligt, särskilt då mot bakgrund av Otto Nordenskjölds erfarenhet och släkttillhörighet, samt givetvis Sveriges framskjutna position i polarforskningen.

Ottos kusin, Erland Nordenskiöld, som alltså var son till den berömde A E Nordenskiöld, hade mycket tack vare Otto rest till Patagonien och grävt ut den märkliga Mylodongrottan i Ultima Esperanza. Men Erland Nordenskiöld blev alltmer intresserad av Sydamerikas indianer, och hoppade av från sin påbörjade karriär som sötvattensmolluskforskare och blev istället etnograf. Med tiden blev han en stor auktoritet i sitt ämne, och är väl idag en av Sveriges mer berömda forskare, i alla fall utomlands.

Erland Nordenskiöld var alltså på väg att axla faderns mantel på ett annat sätt än vad som kanske var förväntat. Detta betydde att det blev Otto som skulle föra polartraditionen vidare, men det hjälpte föga att ha en så betydelsefull morbror. Något konkret stöd därifrån utgick inte, och det är knappast en överdrift att säga att ekonomiska problem följde denna expedition från begynnelsen och, skulle det visa sig, ända fram till Otto Nordenskjölds död.

Svenska statsmakten kallsinnig

Trots stora ekonomiska insatser från såväl engelska och tyska staten var de svenska statsmakterna kallsinniga. De direkta orsakerna till detta är delvis höljda i dunkel; konkurrens och rivalitet mellan A E Nordenskiöld och vissa prominenta polarforskare i Stockholm kan ha påverkat Ottos planer negativt.

En stor hjälp fick man dock av Argentina som lovade bidra med förnödenheter och kol, detta som ett underförstått tack för att Otto beslutat ta med den blott 21-årige argentinaren Jose Maria Sobral på resan.

De ekonomiska svårigheterna gjorde att man inte kunde skaffa ett så välutrustat fartyg som man önskade. En äldre norsk valfångarskuta, Antarctic, fick duga. I all hast lämnar Antarctic Göteborgs hamn den 16 oktober 1901. Färden går över delvis varma hav, till stor pina för de grönländska slädhundarna. På nyårsaftonen anlöps Port Stanley på Falklandsöarna, och efter någon vecka passeras Eldslandet och Staatenön och man når strax därefter den antarktiska arkipelagen vid Sydshetland. Förvånade blickade man ut över ett landskap som var betydligt kargare och mer nedisat än vad man föreställt sig. Och flera överraskningar skulle komma.

Basläger vid Grahams land

Fartyget stävade långsamt söderut och tanken var att en liten grupp under ledning av Nordenskjöld skulle upprätta ett basläger och övervintra på lämpligt ställe utmed Grahams lands kust. Färdigsågade plankor till ett hus hade man med sig på båten.

Efter att Nordenskjöld och hans vänner blivit avsläppta, skulle Antarctic vända norrut till Eldslandet och Falklandsöarna så att expeditionens resterande medlemmar skulle kunna bedriva forskning där. Tanken var att Antarctic sedan skulle återkomma efter ett år för att hämta upp Nordenskjöld och hans fem kamrater. Så blev det emellertid inte.

Eftersom isförhållandena var mycket svåra, kunde Antarctic på grund av packisen inte komma så långt söderut som Nordenskjöld ursprungligen hade planerat. Man blev därför tvingade att uppsöka en alternativ övervintringsplats. Humöret var trots det gott, och varje tillfälle till festlighet togs.

Otto Nordenskjöld skriver t ex i sin dagbok den första februari 1902: ”Under dagen fann Skottsberg en liten skalbagge som på qvällen firades med toddy.”

Två veckor senare stod huset och ett litet laboratorium för magnetstudier klart på Snow Hill, en liten ö öster om Grahams land. Arbetet började nu på allvar med undersökningar, insamlingar och mätningar av den omgivande miljön och klimatet. Vädret var bistert med hårda stormar, så redan från början stod det klart att uppgiften inte skulle bli enkel.

Taket blåste av

En stor del av tiden gick i början åt till att förbättra byggnaderna; måhända hade man underskattat vädrets krafter, för vid den första stormen blåste taket av. Ett annat gissel var att fiendskapen mellan slädhundarna ledde till att de vid obevakade ögonblick bet ihjäl varandra.

Varje dag ser Nordenskjöld ut genom fönstret på Snow Hill och hoppas att vädret skall tillåta slädturer söderut. Emellanåt ger han sig tillsammans med några kamrater iväg på veckolånga turer, men som tidigare tvingar det bedrövliga vädret och de väldiga ismassorna dem snart åter till Snow Hill. Dock hinner Nordenskjöld bl a göra viktiga insamlingar av fossil och studier av geologin, forskning som senare kom att ligga till grund för teorierna om kontinentalförskjutningen.

När tiden för Antarctics återkomst närmar sig, konstaterar Otto Nordenskjöld den 14 januari 1903 i sin dagbok att det gått: ”...11 månader från den dag vi kommo hit. Ja, icke trodde jag då att det skulle bli så länge, och måtte nu ej följa 11 månader till, och kanske ytterligare 11, och framför allt måtte vi blott alla en gång komma härifrån.”

Men Antarctic syntes ej till, och männen vid Snow Hill blev tvingade att förbereda sig för ännu en vinter. Förråden var inte slut, men skulle inte räcka för ett helt år till, så man blev nu tvungna att göra allt fler och större beskattningar av den närliggande kolonin av adeliepingviner.

Isberg hindrade fartyget

Vad hade då hänt med Antarctic? Som avtalat hade skeppet vänt söderut i december 1902, men vägen fram till Snow Hill visade sig vara igenkorkad med isberg. Antarctic gjorde resultatlösa försök att komma igenom, men då det inte gick beslöts att några borde ta sig ner till Snow Hill per fot och meddela att Antarctic väntade på ett annat ställe, och att Nordenskjöld och hans män skulle ta sig dit så fort de kunde.

Tre personer under ledning av geologen J G Andersson lämnade Antarctic, vilket dock skulle visa sig vara ett enormt misstag; vägen till Snow Hill var ej framkomlig – breda kanaler gjorde vandringen omöjlig och att vända åter till Antarctic vågade man ju heller inte göra eftersom skeppet förmodligen lämnat sin plats. Återstod alltså endast en sak: att förbereda sig på övervintring.

Utan ordentlig utrustning, utan mat för mer än någon vecka, och utan att någon visste var de var, förberedde de sig för vintern. De byggde ett litet stenhus, levde på pingviner, låg mesta tiden inrullade i guanacosovsäckarna. Och överlevde! Platsen döptes till Hoppets vik.

Mycket bättre gick det inte för Antarctic: den 12 februari 1903 sögs skeppet med alla dess samlingar ner i isen och försvann. Besättningen och forskarna tog sig på isen till den närliggande Pauletön, där även de hade att se fram emot en oförberedd övervintring.

Situationen var den värsta tänkbara, expeditionen var nu splittrad i tre delar som inte visste något om varandra. Hoppet stod till omvärlden, och det blev också klart för allt fler att något dramatiskt skett.

Räddade av argentinskt fartyg

På hösten 1903, när ”våren” i Antarktis gjort klimatet något bättre, ger sig övervintrarna från Hoppets vik, liksom de från Pauletön, av i riktning mot Snow Hill. Mirakulöst letar de sig alla fram ungefär samtidigt som ett argentinskt räddningsfartyg når Snow Hill. Expeditionen är på det märkligaste sätt räddad, och för att undvika att än en gång fastna i isen ger man sig av så gott som omedelbart. Kvar i Antarktis finns idag stugan vid Snow Hill och den lilla stenhuset vid Hoppets vik, på kartan dock med sitt spanska namn, Speranza.

Hugo Podbersich lägger undan det gamla dörrhandtaget från Snow Hill och tar fram Otto Nordenskjölds reseskildring från Antarktis, i spansk översättning, dedicerad till Argentinas president.

– Det är klart, säger Hugo Podbersich, att vi var tvungna att undsätta Sobral... och, naturligtvis Nordenskjöld.

För Argentina var den svenska sydpolarexpeditionen lika mycket en argentinsk angelägenhet, något som inte glöms bort när landet skriver sin egen historia. Sveriges intresse var emellertid ganska kyligt. Trots påstötningar från Argentina och intresse från skottar och fransmän, var man inte överdrivet intresserad av att organisera en undsättningsexpedition.

Efter kraftiga påtryckningar från familjen sänder Sverige ändå iväg ett fartyg, men hela företaget ger ett lätt patetiskt intryck. Istället för att samordna arbetet ger man sig av inkognito, med en, som det verkar, ambition att visa upp nationell förmåga. Skeppet lyckas ta sig till Snow Hill, men finner stationen övergiven.

Väl hemma i Sverige blir Otto Nordenskjöld den förste professorn i geografi vid Göteborgs universitet. Han sliter för att kunna betala av lånen från sydpolarexpeditionen, och har långt framskridna planer på en ny och större färd till Antarktis. Men Nordenskjöld skulle aldrig mer återvända dit. Till Patagonien och till Peru, samt till Västgrönland gjorde han resor, men kriget kom emellan och hindrade den typ av mångvetenskaplig expedition till Antarktis med deltagare från många länder som Nordenskjöld arbetat för.

Ända fram till slutet arbetade Nordenskjöld mycket hårt. Vid sidan om sitt ordinarie arbete hade han mängder av projekt, bl a gjorde han 1916 tillsammans med Malte Jakobsson, göteborgsprofessorn i filosofi, resor till Berlin och Wien för att försöka mäkla fred. Otto Nordenskjölds död blir till slut ett memento över hur lite vi egentligen kan styra våra liv. Han hade genomlevt de hårdaste förhållanden i Eldslandet och Antarktis, men omkom i en trafikolycka på en lugn gata utanför sitt hem i juni 1928.

Torgny Nordin är journalist och bosatt i Göteborg.

phci1932

Kanske är du intresserad av...

Läs också