Orsakade Karl XII stormaktväldets fall?

De två första årtiondena under 1700-talet är av utomordentligt stor betydelse i Östersjöområdets historia. Sverige förlorade sin stormaktsställning och

16 mars 2001 av Sverker Oredsson

Texten fortsätter under annonsen

De två första årtiondena under 1700-talet är av utomordentligt stor betydelse i Östersjöområdets historia. Sverige förlorade sin stormaktsställning och ersattes av Ryssland. Det visade sig vara ett bestående resultat. Visst gjordes försök att ta tillbaka vad man förlorat, men Sverige gjorde enbart nya förluster, bekräftade i frederna 1743 och 1809.

Under det dramatiska skedet i början av 1700-talet hade Sverige och Ryssland de två mest omdiskuterade regenterna i de båda ländernas historia: Karl XII och Peter den store. När intresset i denna artikel riktas mot Karl XII, så görs en koppling till det storpolitiska skeendet. Vad finns det för samband mellan Karl XII:s person, hans handlande och det svenska stormaktsväldets fall?

Stora nordiska kriget, som bröt ut år 1700, började ju mycket bra för Sverige. Trots att landet under sin unge kung var den angripna parten, hade den svenska hären inom ett drygt år besegrat sina tre fiender: Danmark genom den framgångsrika landstigningen på Själland, Ryssland genom slaget vid Narva och Sachsen/Polen genom den lyckade övergången av Düna (Daugava).

Tre av Karl XII:s ställningstaganden efter de inledande framgångarna har blivit särskilt omdiskuterade:

  • Hans beslut att efter segern vid Düna 1701 föra krig under fem år i Polen för att avsätta kung August.
  • Den svenska härens marschriktning mot Moskva efter det att August besegrats och avsatts.
  • Kungens kvardröjande i det osmanska riket under fem år efter det att den svenska hären besegrats vid Poltava och kapitulerat vid Perevolotjna 1709.

Kriget i Polen kungens beslut

Formellt sett var inte Sverige i krig med Polen när stora nordiska kriget bröt ut. Efter den svenska segern vid Düna begärde emellertid Karl XII att polackerna skulle avsätta August som kung. Då polackerna svarade att det var deras sak och inte den svenske kungens att bestämma vem landet skulle ha som kung, angrep svenskarna Polen.

I mycket hög grad var detta Karls eget beslut. Såväl Frankrike som England och Nederländerna sökte mäkla fred mellan Sverige och Sachsen/Polen. Den svenske kungens utrikespolitiska rådgivare med den mycket erfarne kanslipresidenten Bengt Oxenstierna i spetsen tillrådde energiskt fred, men Karl ville annorlunda.

Vid bedömningar i efterhand har det kunnat ses som ett bevis för Karls moraliska patos att August, som svekfullt börjat krig, borde avsättas. Vanligare har dock varit att se kriget som oklokt och också orättfärdigt. Så tyckte 1800-talets stora historiker Anders Fryxell och F F Carlson.

Från 1890-talet har en annan bedömning varit ofta förekommande. Krigshistorikern och krigsministern Axel Rappe och efter honom den auktoritative och konservative historikern Harald Hjärne har hävdat att Karl XII:s mål inte alls i första hand var att avsätta August. Det var i stället att skydda den södra flanken för den svenska armén vid ett stort angrepp mot Moskva och Ryssland.

Mot denna tolkning finns flera argument. Den är till exempel på intet sätt belagd i något källmaterial. Ett stort angrepp mot Moskva i stället för att enbart försvara östersjöprovinserna kan förstås om avsikten skulle vara att krossa Ryssland och förstöra det reformarbete som tsar Peter inlett. Men varför skulle Sverige göra det?

Seger – och skamfläck

I Polen vann den svenska hären många segrar. Den mest omtalade ägde rum i februari 1706 vid Fraustadt, 90 kilometer nordväst om Wroclaw. 10 200 svenskar under general Rehnsköld besegrade en sachsisk-rysk här på 18 000 man. Segern har betecknats som en av den svenska arméns mest lysande. Den kan också beskrivas som den svenska arméns svåraste skamfläck. 7 600 fångar togs nämligen och samtliga ryska soldater som blivit tillfångatagna avrättades.

Karl XII blev mycket upprymd och lyckönskade Rehnsköld i upprepade brev till segern i den ”kiäcka och stora drabbningen”. Att Karl hade kunskap om Rehnskölds behandling av fångarna och var positiv till den framgår av ett tillägg i ett av breven: ”Kårteligen till P.S. så tyckes mig dhet mycket väl vara, dhet som H. Generalen beslutit så väl angående ... fångarna.”

Samtidigt som den svenska hären vann uppmärksammade segrar i Polen, skedde minst lika viktiga krigshandlingar i de svenska östersjöprovinserna. Tsar Peter fick tillfälle att efter nederlaget vid Narva reorganisera sin armé. De svenska trupper som var kvarlämnade för att försvara det svenska östersjöväldet var för svaga för sin uppgift. År 1703 erövrade en rysk här Nyenskans, och omgående började ryssarna grundlägga fästningen Peter och Paul, början till staden S:t Petersburg. Vad som snart skulle bli Östersjöområdets största stad byggdes sålunda på vad som fortfarande, formellt sett, var svensk mark.

Tåget mot Moskva

När Karl XII under andra halvåret 1707 vände sig mot Ryssland, kunde det ha varit naturligt att hans mål skulle vara att förjaga ryska trupper från svenskt land, alltså från östersjöprovinserna. Så skedde inte. Karl var som vanligt förtegen om sina planer, men själva marschriktningen indikerar att målet var Moskva. Liksom uppgörelsen med August skett i hjärtat av Polen och i Sachsen, syntes nu uppgörelsen med Peter komma att äga rum i hjärtat av Ryssland.

Det tydligaste försvaret för den svenska anfallsriktningen har givits av den tyske nazistiske historikern Otto Haintz, den person som skrivit den största biografin över Karl XII. Haintz är kritisk mot kungens polska fälttåg men synnerligen positiv till hans krigståg mot Moskva. Karl XII menade, säger Haintz, att man måste förstöra den ryska härsmakten och slå sönder den förvaltningsapparat som var under uppbyggnad. ”Med genialisk skarpblick har han vid den östliga horisonten sett komma den uppåtgående ryska faran för Europa, den slaviska världens kommande väldiga kraftutveckling under det ryska tsardömets banér.”

För Haintz var Karl XII:s ryska fälttåg en raskamp, där den svenske kungen var ledare för germanerna mot de slaviska horderna.

Om man inte ser historien och kriget som en raskamp, är det svårare att vara positiv till Karls sätt att föra kriget mot Ryssland. Vi vet hur det gick. Huvudhären hade svårt att få sin försörjning när ryssarna brände sitt eget land. Därför vände man söderut, innan en här från östersjöprovinserna under Adam Ludwig Lewenhaupt med rikliga förråd hunnit ansluta sig. Den lewenhauptska hären led nederlag vid Ljesnaja. Sedan följde den oerhört kalla vintern 1708–09, i juni 1709 nederlaget vid Poltava och sedan kapitulationen vid Perevolotjna.

Sverige styrdes från Turkiet

Åren 1709–14 är synnerligen märkliga i svensk historia. Då försökte Karl XII styra Sverige från Bender, staden Demotika och slottet Timurtasch – allt i det osmanska riket. Det skulle givetvis ha varit mycket svårt även med de kommunikationer som finns i dag. På 1700-talet var det långt svårare.

Det fanns till en början förnuft i Karls val av uppehållsplats. Han ville ha Turkiet som allierad i kampen mot Ryssland. Förhoppningarna om förnyat krig mellan dessa båda länder infriades. Den 20 november 1710 förklarade Turkiet krig mot Ryssland, och ur turkisk synpunkt blev kriget en fullständig framgång. Den ryska hären kringrändes i juli 1711 vid floden Prut, och turkarna kunde diktera fredsvillkoren. Ryssarna fick lämna tillbaka fästningen Azov. Tsar Peter fick också lova att dra tillbaka sina trupper från Polen och inte blanda sig i det landets angelägenheter. Han fick inte heller hindra den svenske kungens hemfärd. Turkarna engagerade sig dock inte för att återställa det svenska östersjöväldet, vilket Karl XII begärde och vilket i svenska historiska framställningar ofta framhållits som turkarnas plikt att göra.

Under den tid kungen var i Turkiet, tog ryssarna vad som återstod av det svenska östersjöväldet. Åren 1713–14 sattes en stor rysk offensiv in mot Finland och hela landet intogs. Gott understöd hade den ryska armén av den skärgårdsflotta som tsar Peter börjat bygga efter det att de ryska trupperna nått fram till Finska viken.

Sverige led under denna tid av dubbelkommando. Rådet i Stockholm sökte ta sitt ansvar och fattade beslut, men ofta blev dessa beslut med mycket lång fördröjning desavouerade av kungen i Turkiet. År 1713 bestämde sig rådet för att inkalla en riksdag. Denna beslöt i enlighet med rådets önskemål att sända en skrivelse till Karl om att ”på bästa sätt söka freden”. Kungens reaktion blev att han förbjöd att riksdagen sammanträdde. Hans brev lästes upp för ständerna och därefter upphörde riksdagen av sig själv utan någon formell avslutning.

Karl XII:s personlighet

De konstnärliga porträtten av Karl XII skiljer sig från andra fursteporträtt från denna tid. Kungen skulle avbildas så sanningsenligt som möjligt. Det innebar att hans solbränna skulle framgå, liksom hans ärr efter kopporna. Han framträdde i sitt eget hår, ej i peruk. Ett enda maktattribut hade han, men det var å andra sidan mycket tydligt. Det var hans värja. I porträtten liksom i hans livsföring framträder Karl XII som en soldatkung. Hans maktverktyg var hans armé.

Några kvinnoaffärer verkar inte kungen ha varit inblandad i. Kriget sysselsatte honom fullt ut, tycks det. Man kan säga om Karl XII att han personifierar motsatsen till flower power-rörelsens slagord från åren kring 1970 – make love, not war!

Däremot var han präglad av stor kärlek till sina familjemedlemmar. Mest påtagligt var det då han sommaren 1709 fick kunskap om sin storasyster Hedvig Sofias död. Han hade då upplevt hur hans här smält samman genom fasansfulla öden i Ryssland och framför allt slaget vid Poltava. Allt detta sökte han vifta bort som ”lappri”. Men när han läst om systerns bortgång grät han hejdlöst i flera dagar.

Kungen hade på många sätt en rik begåvning. Kanske var den särskilt stor på det matematiska området. Hans vetgirighet var också stor. Den demonstrerades tydligt både i Bender och senare i Lund. Allt från sin barndom var han präglad av en gammaltestamentlig luthersk kristendom.

Karl XII var utomordentligt tapper och oförvägen på slagfältet. Där demonstrerade han en mycket viktig ledaregenskap: han var ett föredöme. Officerarna och soldaterna kunde följa hans exempel. Och som är bekant från all fostran: handlingar betyder mycket mer än ord.

Kungens nycker – landets öde

I sin personlighet hade emellertid Karl också egenskaper som skulle bli mycket belastande för honom och för Sverige. I och med att Sverige var enväldigt styrt så blev kungliga nycker av betydelse för landets öden.

Kungens religiöst betingade fatalism ledde honom att utsätta inte bara sig själv utan också landet för stora faror. Han förenade även ett folkligt drag med en mycket stor medvetenhet om att det var han som bestämde. Fadern, Karl XI, hade visserligen infört enväldet i landet, men han var mån om att lyssna på sina rådgivare och följde ofta deras råd.

I sin intressanta bok Jasägarna låter Åke Ortmark kretsen kring Karl XII figurera utförligt, liksom kretsarna kring näringslivstopparna Ivar Kreuger och P G Gyllenhammar. Innebörden är att de som enbart säger ja till fursten, antingen denne är kunglig eller industriell, i högsta grad är medansvariga till senare olyckor. Något kan dock kretsen kring Karl XII försvaras. Kungen var enväldig och härigenom ovanligt svår att säga emot. Tidigt demonstrerade han att han inte tyckte om motsägelser eller varningar. Ett exempel är kyrkoherden i Mora, Jacob Boethius, som predikat över en bibeltext om olyckor som skulle drabba ett land som styrdes av barn. För denna predikan dömdes Boethius till döden. Han fick visserligen behålla livet men satt i fängelse i tolv år. Politiskt viktigare invändningar gjordes av rådsmedlemmar och höga ämbetsmän, som varnade för kriget i Polen utan resultat. Nya rådsmedlemmar och ämbetsmän ville senare, 1710-13, arbeta för fred och för att Sveriges tyska provinser skulle undantas från kriget. Men de blev kraftfullt desavouerade av kungen.

För att driva igenom sin vilja mot Karl XII skulle det vara nödvändigt att avsätta honom, och för detta fanns det två betydelsefulla hinder. Svenskarna var, bland annat genom sin lutherska åskådning, genomsyrade av en vördnad för överheten, och armén, det viktigaste maktinstrumentet, var i kungens hand.

Ytterligare ett utmärkande drag hos Karl XII var en vilja att ta till radikala lösningar. Denne svenske kung var så långt som tänkas kan från vad som senare har betraktats som en särskild svensk böjelse: att ta till kompromisser. Han nöjde sig inte med att försvara sitt land. Han ville avsätta August från den polska tronen, även om det kostade fem års krig. Senare var det inte nog för honom att återerövra östersjöprovinserna, utan mot tsar Peter sökte han ett avgörande i Rysslands hjärta. Under de sista åren av sin regering mobiliserade han alla Sveriges resurser, så att han har sagts vara den förste företrädaren för det totala kriget.

I böjelsen för radikala lösningar låg ett förakt för diplomati och en förkärlek för vapnen som medel. Signifikativt är det brev som Karl XII skrev till Magnus Stenbock i december 1702, där han framhöll att Stenbock fick ”med viktiga skiäl” visa polackerna ”deras ofogh uti alt och värjan måste giöra dhet bästa, thy dhen skiämtar intet”.

Andra förklaringar

Men var verkligen kungens person av avgörande betydelse för det svenska stormaktsväldets undergång?

I den fortgående historiska diskussionen om varför det svenska stormaktsväldet gick under, har det givetvis anförts förklaringar där ansvaret inte läggs på Karl XII. Här är sex stycken.

1. En del har menat att Karl XII var en stor fältherre men att hans verk förstördes av underbefälhavare, som inte var vuxna hans storhet. Den som blivit hårdast bedömd är Adam Ludwig Lewenhaupt, som inte lyckades föra hela sin här till den svenska huvudhären utan förlorade mot ryssarna vid Ljesnaja och som också kapitulerade med huvudhären vid Perevolotjna.

Jag finner inte denna förklaring särskilt tungt vägande. Dels var det kungen som utsett Lewenhaupt till befälhavare, dels måste man ta hänsyn till att den svenska hären var demoraliserad efter sina enorma strapatser och särskilt efter nederlaget vid Poltava.

2. Åsikten har förts fram att det inte var Karl XII som förlorade det svenska stormaktsväldet. Det var hans arvtagare.

Formellt sett slöts frederna efter Karls död. Men när dödsskottet avlossades i Fredrikshald hade svenskarna förlorat herraväldet inte bara i de provinser som sedan avträddes utan även i de återstående tyska länderna samt i hela Finland.

3. Ansvaret har också lagts på fadern. Karl XI:s politik hade resulterat i att Sverige hade fiender på olika håll. Dessutom var han ansvarig för att kungamakten i Sverige var enväldig.

Karl XI var den ende av Sveriges 1600-talskungar som bemödade sig om att upprätthålla freden och som också – efter det skånska kriget – lyckades med det. Det är dock sant att enväldet, så som det upprätthölls under Karl XII, blev synnerligen ödesdigert för landet.

4. Det har sagts att Karl XII gjorde allt rätt, men att han hade en förfärlig otur. Han kunde till exempel inte rå för att vintern 1708–09 blev så onormalt hård. Eller med andra ord: En förfärlig ”krigshasard” var emot honom.

Mot detta kan sägas: Till ledningen av ett land och av en här måste höra en beredskap för att också det värsta kan inträffa.

5. Särskilt Harald Hjärne har framhållit att felet var de europeiska makternas. De insåg inte det stora hotet från Ryssland mot den västerländska kulturen, utan de lät Sverige kämpa ensamt.

Men det är svårt att veta vilka som var de största barbarerna – ryssarna under tsar Peter eller svenskarna under kung Karl. Dessutom sökte europeiska stormakter mäkla fred, dock utan framgång.

6. Det svenska stormaktsväldet var under alla förhållanden dödsdömt. Det var för svagt befolkningsmässigt, ekonomiskt och militärt. Det var bara en tidsfråga när det skulle gå under.

Det kan ligga en hel del i denna orsaksförklaring. Men den förklarar inte varför väldet gick under när det skedde. Karl XI hade lämnat efter sig ett rike med en mycket stark statlig ekonomi, en mycket god förvaltning och en synnerligen kompetent armé. Detta demonstrerades också i början av stora nordiska kriget.

Efter denna genomgång är det klart att mitt svar på frågan om varför svenska stormaktsväldet gick under, när det skedde, är att det i hög grad berodde på Karl XII personligen; på hans beslut att kriga i Polen under fem år, samtidigt som ryska trupper tog vitala delar av östersjöprovinserna; på inriktningen av kriget mot Ryssland; på hans ovilja att ta hänsyn till sina rådgivares varningar och på hans böjelse för radikala lösningar.

Karl XII inför eftervärlden

Karl XII har som ingen annan svensk historisk gestalt blivit föremål för myter och för skilda bedömningar. En viktig orsak till detta är att han själv var så ordknapp. Han har lämnat ett ovanligt stort fält fritt för bedömningar och gissningar.

Vidare är han på flera sätt en fascinerande gestalt. Han är en pojkbokshjälte som stiger in i historieboken. Kraftigt bryter han mot furstars sätt att uppträda och vara i början av 1700-talet. Han kombinerar också rollen som envåldshärskare med rollen som soldat. Ytterligare ett skäl till mytbildningen kring honom är att han och hans gestalt utnyttjats för skilda politiska syften.

Voltaires hjälte

Redan 13 år efter Karl XII:s död utkom det verk som betytt mer än något annat för synen på kungen. Det är Voltaires biografi. Den berömde franske filosofen har en ambivalent men också konsekvent syn. Karl är för honom mycket stor som hjälte. Han hade en hjältes alla dygder. Men samtidigt var han roten till Sveriges olyckor, menade Voltaire.

Hundra år efter kungens död kom den mest slagkraftiga sammanfattningen av synen på Karl som hjälte. Det är Esaias Tegnér som i dikten ”Kung Carl den unga hjälte” bland annat säger att han är ”Sveas störste son” och att ”hans barm var blott för det rätta varm”.

I det tidiga 1800-talets historieskrivning fanns annars däremot en klart kritisk inställning till Karl XII. Såväl Anders Fryxell, 1800-talets store historieberättare, som F F Carlson, liberal politiker och ledande uppsalahistoriker, menade att Karl var skadlig för sitt rike. Bland annat underlät han att sluta fred när han kunde göra det.

År 1868, 150 år efter Karls död, restes en staty över honom i Kungsträdgården i Stockholm. Det skedde när svenskar var upprörda över att Ryssland slagit ner ett polskt uppror. Det är en iakttagelse som kan göras till regel att ju mer illa man tycker om Ryssland, desto bättre tycker man om Karl.

”Den nya skolan”

Under 1890-talet bröt en ny syn på Karl XII fram. Efter hand fick den namnet ”den nya skolan” och dess ledande företrädare blev den konservative uppsalahistorikern Harald Hjärne och historieskrivande generalstabsofficerare. ”Den nya skolan” menade att Karl inte endast var en hjälte. Han var dessutom en stor statsman och en lysande strateg. Han mer än alla andra förstod sammanhangen i östra Europa och insåg faran från Ryssland.

Denna skola fick sin särskilda organisation i Karolinska Förbundet, bildat 1910. ”Nya skolans” främste opponent blev August Strindberg, medan nästan alla universitetshistoriker blev anhängare av den.

Åren 1935 och 1936 utkom Frans G Bengtssons Karl XII:s levnad, som blev en bestseller. Bengtsson står i mycket den ”nya skolan” nära, men han skiljer sig från Harald Hjärne och dennes efterföljare genom sin hyperromantiska hjältesyn. Hjältar är inte ”någon sorts nyttans springpojkar”. En hjälte kan därför enligt Bengtsson tillåtas en stor galenskap som att under många år inrikta sig på att avsätta August av Polen.

Under efterkrigstiden har många studier gjorts som belyser rigiditeten hos Karl XII. Men i de stora sammanfattningarna om kungen, till exempel hos Ragnhild Hatton, lever ”den nya skolan” kvar. Den lever på Hjärnes och hans efterföljares auktoritet och på ett rykte att den skulle vara mer vetenskaplig, mer objektiv än den gamla. ”Den nya skolan” är dock inte mer vetenskaplig än den gamla – men den är väsentligt mer Karl XII-positiv.

Särskilt under 1980-talet och i början av 1990-talet gjordes Karl XII till en symbol för motstånd mot främlingar och invandrare. Av denna anledning har han hyllats av rasister främst i Stockholm och i Lund. Här som i många andra fall är detta fråga om missbruk av historia. Karl var förvisso inte präglad av någon generell främlingsfientlighet. Det visar bland annat hans val av rådgivare.

Sverker Oredsson är docent i historia vid Lunds universitet. Han är redaktör för boken Tsar Peter och kung Karl. Två härskare och deras folk (Atlantis) som har utkommit i höst i samband med en stor utställning på Livrustkammaren i Stockholm.

Ett liv i fält

1682 Karl föds i Stockholm.

1693 Ulrika Eleonora, Karls mor, dör.

1697 Karl XI dör. Slottet Tre Kronor brinner. Karl blir kung utan att avge någon kungaed.

1700 Danmark angriper Holstein-Gottorp, August den starke av Sachsen angriper Riga och ryska trupper belägrar Narva. Svenska trupper besegrar danska på Själland och fred sluts. Ryska armén besegras vid Narva.

1701 Den sachsiska armén fördrivs från Riga. Sverige angriper Polen.

1701–06 Karl XII för krig i Polen.

1705 sluts freden i Altranstädt i Sachsen. En rysk här erövrar Nyenskans vid floden Neva och ryssarna börjar anlägga det som ska bli S:t Petersburg. 1704 erövrar ryssarna Narva.

1707 Fälttåget mot Ryssland inleds.

1708 Lewenhaupt lider nederlag vid Liesnaja. Därmed får kungens armé längre söderut inga förstärkningar och förnödenheter.

1709 Den ryska hären segrar vid Poltava. Den svenska armén kapitulerar vid Perevolotjna. Karl XII med cirka tusen man tar sin tillflykt till Bender.

1710 Magnus Stenbock besegrar en dansk här vid Helsingborg. Sveriges sista ställningar i de baltiska provinserna faller.

1711 En turkisk här besegrar den ryska armén vid floden Prut.

1713 ”Kalabaliken i Bender” då Karl XII tillfångatas och förflyttas. Magnus Stenbock kapitulerar med sin armé i Tönningen i Holstein-Gottorp.

1714 Karl XII upplöser riksdagen i Stockholm. Den ryska armén tar hela Finland. Kungen färdas från det osmanska riket till Stralsund, som fortfarande är svenskt.

1715 Sverige förlorar samtliga sina tyska provinser. I slutet av året faller också Stralsund. Just dessförinnan tar sig Karl över Östersjön till Skåne.

1716–18 Karl XII regerar Sverige från Lund. Han gör ett misslyckat försök att ta Norge 1716, försöker igen 1718, varvid han stupar vid Fredrikshalds fästning den 30 november.

1719 Den armé som under Armfelts ledning skulle inta Trondheim går vid sitt återtåg under i en snöstorm i de jämtländska fjällen. Den svenska riksdagen beslutar om en ny författning. Karl XII:s syster, Ulrika Eleonora, blir regent.

1721 I freden i Nystad avträder Sverige till Ryssland följande områden: Livland, Estland, Ingermanland, en del av Karelen, Viborgs län samt öarna Ösel och Dagö.

Hitler fick karl XII-statyett

Karl XII blev under 1930-talet och början av 1940-talet nazisternas hjälte, såväl i Tyskland som i Sverige. Hans dödsdag firades av nazistiska organisationer och när Adolf Hitler i april 1939 fyllde 50 år, uppvaktades han från svensk sida med en Karl XII-statyett, och de uppvaktande svenskarna framhöll att den svenske kungen var besjälad av samma anda som Adolf Hitler i dennes ”världshistoriska insats för Stortysklands grundande och Europas vidmakthållande”.

Statyetten hade gjutits i brons efter ett gipsoriginal utfört av professor C G Qvarnström på 1860-talet och den sades utgöra ”en frisk och livfull gestaltning av den unge hjältekonungen, segraren vid Narva”.

Med statyetten följde en hyllningsadress som på svenska löd:

”Till Ledaren Adolf Hitler den 20 april 1939. Svenska män och kvinnor, som i den tyska ledaren och folkkanslern Adolf Hitler se Europas räddare, vilja ge uttryck åt sin djupt kända hedersbevisning och tacksamhet. Vi förbinda med denna hälsning en erinran om vår store konung Karl XII, som i sin hårda historiska kamp var besjälad av samma anda, vilken vi som svenskar också förnimma i Eder världshistoriska insats för Stortysklands grundande och Europas vidmakthållande.”

Bland undertecknarna fanns Svensk-Tyska föreningen, Samfundet Manhem och en rad enskilda personer. Gåvan sades av Hitler ”personligen livligt uppskattats och placerats på framskjuten plats i den nya rikskanslibyggnaden i Berlin”.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen