Operation Barbarossa – Alla trodde på snabb tysk seger

Äntligen skulle Hitler få genomföra det han önskat så länge. Redan i Mein Kampf hade han skrivit att tyskarna måste skaffa livsrum i Sovjetunionen. Allts

16 augusti 2007 av Henrik Arnstad

Äntligen skulle Hitler få genomföra det han önskat så länge. Redan i Mein Kampf hade han skrivit att tyskarna måste skaffa livsrum i Sovjetunionen. Alltså ett anfall mot de ”underlägsna raserna” i öst, med sin hatade bolsjevism. Han kallade det ett korståg.

Några år senare hade Röda armén erövrat Berlin.

Inför den 22 juni 1941 stod närmare tre miljoner axelmaktssoldater vid fronten. Det skulle bli ännu ett blixtkrig – i ett format som vida överträffade anfallet mot Västeuropa året innan. Men angreppet på Sovjetunionen skiljde sig på flera sätt mot andra nazityska krig. Historieprofessorn Alf W Johansson skriver: ”I fråga om cynism, hänsynslöshet och ren kriminalitet intar fälttåget mot Sovjetunionen en särplats i världshistorien. Kriget planerades från början som ett förintelsekrig där alla föreställningar om militär heder och mänskliga hänsyn var satta ur spel.”

Det är ingen slump att ”Operation Barbarossa” även markerade starten för Förintelsen.

Själva täcknamnet på anfallet säger en hel del om nazisternas idéer. Den tysk-romerske kejsaren Fredrik I Barbarossa (”Rödskägg”) deltog på 1100-talet i två korståg till det heliga landet. Och Hitlers anfall österut kallades ”korståget mot bolsjevismen”. I propagandan utmålades det som ett förebyggande försvarskrig mot kommunistiska slaviska horder. Tankar som fick resonans även hos icke-nazister i Sverige. Eller som det liberala Dagens Nyheters chefredaktör Sten Dehlgren uttryckte det redan 1940: ”Hur illa man än tycker om nazismen måste man önska att Tyskland vinner i detta krig för att skydda oss mot bolsjevismen.” Svårigheten ligger i att skilja på rasism, allmän rysskräck och antikommunism. Ofta strålar företeelserna samman.

Men militärt hade Barbarossa redan från början två stora problem: För det förs­ta försenades anfallet drygt en månad på grund av att Nazityskland tvingades kriga på Balkan våren 1941 (Barbarossa skulle egentligen starta redan 15 maj 1941). För det andra var blixtkrigs­taktiken svåranvänd på ett så gigantiskt anfallsmål som Sovjetunionen. Tyskland tvingades dela upp sina styrkor i tre parallella armégrupper.

Trots dessa omständigheter tvivlade få i världen – vare sig de slogs med eller mot tyskarna – på att Hitler mycket snabbt skulle komma att besegra Sovjetunionen. Våren 1941 stod Tyskland på höjden av sin makt. Rumänien och Finland skulle aktivt delta i anfallet och den finske generalen Paavo Talvela sa att den tyska segern skulle vara klar några veckor efter inmarschen. Detta sågs som en självklarhet även i exempelvis Sverige, Storbritannien och USA (som ännu inte tvingats med i kriget).

I själva verket var anfallet en grov underskattning av Sovjetunionens militära förmåga.

Visserligen var kvaliteten på de sovjetiska trupperna ofta undermålig, vilket visat sig framför allt i vinterkriget mot Finland 1939–40. Dessutom var Röda arméns gruppering inför anfallet feltänkt. Sovjetunionen placerade sina trupper offensivt och trodde sig kunna gå till snabb motattack.

Framförallt trodde den sovjetiska ledningen, med Stalin i spetsen, att ett tyskt anfall skulle föregås av förhandlingar. Eller åtminstone ett ultimatum. Det gick så långt att Stalin inte ville genomföra beredskapshöjningar, vilka kunde ”provocera Hitler”. Trots allt hade alliansen mellan Sovjetunionen och Nazityskland från 1939 (Molotov-Ribbentrop-pakten) varit en oerhörd framgång för de bägge länderna.

Underskattningen handlar istället om Röda arméns förmåga att ta stryk.

I enorma inringningsoperationer hög­sommaren 1941 steg Sovjetunionens för­luster snabbt till hundratusentals man. Ändå fortsatte försvarsstriden. Även i Sverige lade insatta snabbt märke till att kriget inte verkade bli så kort som man initialt väntat sig. Redan sensommaren 1941 skrevs en profetisk PM

på svenska UD: ”I samma mån som Tysklands militära svårigheter växa och dess krigsmakt tvingas över på defensiven – varpå ännu blott sporadiska tecken framträtt – i samma mån understrykes i det tyska medvetandet den redan före det tyska fälttåget framträdande bilden av krigsläget: den europeiska kontinent-en, inklusive Skandinavien, en belägrad fästning, som kanske i åratal måste hållas för angrepp utifrån.”

Nazismen chockades av Sovjetunionens bittra motstånd och förebrådde fienden moraliskt (!) för ”sitt hänsynslösa offrande av människomaterial, som tillskrevs ryssarnas brist på ’livsåskådning’”. Detta enligt den svenske diplomaten Sven Grafströms dagbok, som fortsätter: ”I själva verket var detta ingen-

ting annat än uttryck för tyskarnas grämelse över, att för första gången ha träffat på en motståndare, som genom att inte hålla sig till ’spelreglerna’ åsamkade den tyska krigsmaskinen ytterst obehagliga överraskningar.”

I december 1941 misslyckades Nazitysk­land med att erövra Moskva. Andra världs­kriget avgjordes, utan att samtiden för­-stod det.

Ett år senare hade den tyska 6:e armén med 22 divisioner (350 000 man) inneslutits i Stalingrad. Sommaren 1943 seg­ra­de Röda armén i historiens största pan­sarslag i Kursk. Nationalencyklopedin skriver att slaget ledde ”i förlängningen till Tysklands nederlag”. De västallierade styrkorna som landsteg i Normandie ett år efteråt hade svårt att ta sig från stränder­na samtidigt som Sovjetunionen förintade tyska divisioner på löpan­-de band i Vitryssland. Fem av sex stupade tyska soldater under andra världskriget dödades på östfronten. Finland besegrades och tvingades strida mot sin före detta allierade.

Våren 1945 skildrade den sovjetiska beskickningens bulletin i Stockholm en artilleriställning utanför Berlin. Kompani­chefen gav ordern: ”Mot det fascistiska Tysklands huvudstad, batteri eld!”

Några dagar senare föll Berlin för Röda armén. Sovjetunionen hade – mot sin vilja – befriat Europa från nazismen. Ingen kan ifrågasätta landets oerhörda offer. Uppemot 30 miljoner döda sovjetmedborgare, varav ungefär hälften civila. Efter kriget fick Östeuropa betala priset bakom järnridån, under Stalins överhöghet.

Också läsa