Nueva Germania

Ibland är det farligt att tolka sin omvärld allt för bokstavligt. När gymnasieläraren Bernhard Förster sjönk ned med oktobernumret av kompositören Richa

27 juli 2010 av Axel Andersson

Ibland är det farligt att tolka sin omvärld allt för bokstavligt. När gymnasieläraren Bernhard Förster sjönk ned med oktobernumret av kompositören Richard Wagners tidskrift Bayreuther Blätter i Berlin 1880 upptäckte han att den upptogs av en enda artikel, ”Religion och konst”, som Wagner själv skrivit. Mitt i ett sammelsurium av nyfunnen religiositet, reaktionär antisemitism och kategorisk vegetarianism fanns en paragraf där den store konstnären argumenterade för tysk kolonisering av en del av Sydamerika. Där skulle det finnas rum för den germanska rasen att odla grönsaker och förädla sina gener, långt ifrån det dekadenta moderna samhället. Förster var liksom Wagner maniskt övertygad om att judarna förpestade den tyska samhällskroppen.

I Wagners förslag om en sydamerikansk koloni läste han en förtäckt uppmaning om att upprätta ett judefritt Tyskland bortom nationens gränser.

Några veckor senare, en novembereftermiddag, satt Förster på en spårvagn som färdades längs Berlins fashionabla Charlottenstrasse. Tillsammans med en vän eldade han upp sig med idéer om hur judiska intressen höll på att förstöra det ”ariska” hemlandet. Till slut fick han nog, ställde sig upp och inledde ett antisemitiskt brandtal på en parodi av jiddisch – ett germanskt språk som talades av många av Europas judar. Varken de judiska eller de kristna medpassagerarna uppskattade tilltaget. Förster tvingades av spårvagnen och läxades handgripligen upp innan han eskorterades till en polisstation. Det var en förnedring han sent skulle glömma. Förster drog slutsatsen att Wagner hade haft rätt – ett nytt Tyskland behövde byggas från grunden.

Bernhard Försters sorgliga och hatiska öde är inte speciellt intressant i sig självt. Liksom horder av konspirationslystna tyska intellektuella hade han under 1870-talet dragits till ideologin på modet, antisemitismen, och dess självklara fixstjärna Richard Wagner. Försters skrämmande förmåga att omsätta sina intellektuella infall i handlingar är i och för sig värd att studera. Han skulle trots allt skapa Wagners koloni. Men den skränande paranoikern Förster snubblade också med sedvanlig klumpighet rakt in i en av det tyska 1800-talets största intellektuella fejder – den mellan Richard Wagner och filosofen Friedrich Nietzsche.

Tolv år tidigare, hösten 1868 i Leipzig, hade den unge filologistudenten Nietzsche mött Wagner för första gången. Undergivet hade han mumlat några väl avvägda fraser för att uttrycka sin respekt. Wagner var gammal nog för att vara Nietzsches far, och skulle också bli ett slags fadersubstitut. Nietzsche hade förlorat sin egen pappa, som var luthersk präst, innan han fyllt sex.

Ett år efter mötet i Leipzig blev Nietzsche, endast tjugofyra år gammal, professor vid universitet i Basel. Han började umgås flitigt med Wagner som vid den tiden bodde inte långt från staden nära Vierwaldstättersjön i Alperna. Sommaren 1870 introducerade Nietzsche sin syster och enda syskon Elisabeth för Wagner och hans färgstarka blivande hustru Cosima, dotter till kompositören Franz Liszt. Den ogifta Elisabeth som hjälpte sin två år äldre broder med hushållet blev också hon förförd av den mondäna värld som befann sig i omlopp runt den strålande Wagner. Till sin glädje inlemmades hon snart i den innersta kretsen av förtrogna.

Under 1872 publicerade Nietzsche inte bara sin förtäckta hyllning till Wagner, Tragedins födelse, utan hjälpte också till att lägga den första stenen till Wagners egen festspelplats i bayerska Bayreuth. Förhållandet mellan de två surnade dock snart. Nietzsche tröttnar på att stå i skuggan av den hyllade kompositören. Han började använda barnsliga provokationer för att förarga fadersgestalten. En gång lämnade han ett partitur av ärkerivalen Brahms på Wagners piano. Nietzsche vände sig också mot Wagners nationalism och antisemitism – demokratiska, folkliga irrläror, enligt honom. Nietzsche var en filosofins aristokrat och ateist, som inte hade något till övers för vare sig judar, kristna eller massans förnuft.

Augusti 1876 är det premiär för de första festspelen i Bayreuth. Wagners mastodontoperaverk Nibelungens ring framförs under fyra kvällar. Wagners narcissism och de tillresta beundrarnas okritiska hyllningar får Nietzsche att må illa. Hans syster, å andra sidan, är en av de mest hängivna åhörarna. Men mest entusiastisk av alla är nog den stilige trettiotvåårige läraren Bernhard Förster som uppfylls av det dramatiska germanska eposet. Förster, väl medveten om syskonens Nietzsche ställning vid Wagners hov, ser också till att få träffa Elisabeth. Försters mor bodde i samma stad, Naumburg i Sachsen, som Nietzsches, och de två var bekanta med varandra. I januari 1877 fortsätter Bernhard uppvaktningen genom att besöka Elisabeth och hennes mor tillsammans med sin egen mamma.

Försöken att komma nära Wagner genom Nietzsches syster misslyckas. Wagner är van vid att avvisa självutnämnda och ointressanta lärjungar. Försters entusiasm och engagemang dämpas inte av att känslorna han hyser till Wagner är obesvarade. Samma år som han får ett vredesutbrott på en spårvagn i Berlin, 1880, är han med och initierar en gigantisk namninsamling för att beröva tyskar med judiskt påbrå samhälleligt inflytande och minska judisk immigration – den så kallade Antisemiten-Petition. Wagner fnyser åt tilltaget. Den tyska rikskanslern Bismarck struntar också i det hela trots att de över 260 000 underskrifterna levereras till hans kontor med häst och vagn under pompa och ståt. Men Elisabeth Nietzsche står på Försters sida – hennes antisemitism har bara vuxit sig starkare. Hon kan inte få Wagner att bry sig om honom, men hennes eget intresse för den slagkraftige och skäggprydde läraren ökar.

Friedrich Nietzsche ser på den samtida utvecklingen med ett bottenlöst förakt. Småborgerliga antisemiters mora­liserande kacklande driver honom till vansinne. Det värsta av allt är att han måste utstå att hans lillasyster nu förfäktar dessa åsikter – inget blev bättre för Nietzsche genom att det kom från en kvinnas mun. Som kronan på verket började Wagner fjäska för den varma religiositet som var del av den folkliga antisemitiska rörelsen. Nietzsche betraktar kristendomen som det klaraste uttrycket för en fåraktig slavmentalitet – värre än judaismen. Brottet mellan Wagner och Nietzsche blir totalt. Elisabeth Nietzsche ställer sig helhjärtat på Wagners sida och behåller sin plats i den innersta cirkeln. Utan hennes hjälp kan Nietzsche snart inte sköta sitt arbete. Han säger upp sig och börjar resa runt i Europa. Ibland är han uppfylld av tanken av att bli en god europé, men ofta är han plågad av handikappande depressioner. Under tio års irrfärder författar han trots allt några av västvärldens allra viktigaste och mest svårtolkade filosofiska verk.

Också för Bernhard Förster förändras situationen dramatiskt. 1882 avskedas han för sin antisemitiska agitation. Eftersom han inte kan tävla med giganterna intellektuellt, bestämmer han sig för att slå dem genom fysisk handling. Han ska skapa ett nytt ariskt hemland på andra sidan Atlanten.

I början av 1883 sitter han på en ångare, på väg bort från det Tyskland som för honom är förlorat.

Förster reser under två års tid runt i Sydamerika för att finna en plats där han kan bygga sin koloni. Valet faller till slut på Paraguay. Landet har upplevt en Götterdämmerung, Ragnarök, som till och med överskuggar Wagners bombastiska operor. Under trippelallianskriget från 1864 till 1870 mot argentinska, brasilianska, och uruguayanska styrkor har Paraguay blivit så fullständigt krossat att det är ett under att landet fortfarande existerar. Uppemot sju tiondelar av den manliga befolkningen har dödats. I vissa områden går det tjugo kvinnor på en man. Myndigheterna försöker desperat locka till sig nybyggare. Visst ska Förster få bygga sitt eget lilla rike, lovar de, om han nu kan locka med sig tyskar att följa hans initiativ.

Elisabeth Nietzsches engagemang för Bernhard Förster växer i takt med att förhållandet till brodern försämras. Hon skriver glödande brev med uppmuntringar till sin kolonist och snart är de inte längre så unga tu förlovade brevledes. Förster återvänder till Tyskland i mars 1885, och två månader senare gifter han sig med Elisabeth Nietzsche – på Wagners födelsedag, såklart. Friedrich Nietzsche vägrar komma.

Elisabeth hjälper sin make att ge ut en bok om sin resa för att locka nybyggare till kolonin. Brodern Friedrich hjälper halvhjärtat till med korrektur, trots att han ondgör sig över förhävelsen att pryda bokens titelblad med ett fotografi av Förster.

Nietzsches rättningar gör den före detta gymnasieläraren och självutnämnda experten på tysk grammatik rosenrasande.

Elisabeth är tvungen att välja sida igen och hon väljer Förster – mannen som ska göra henne till drottning i djungeln. Mot sin broders önskningar går hon i februari 1886 ombord på fartyget som ska ta henne till Sydamerika.

Fjorton familjer, de flesta från Sachsen, som svurit på sitt ariska ursprung följde med makarna Förster på ångaren Uruguay. Det var inte lika många som Bernhard Förster hade hoppats på, men han intalade sig själv att det snart skulle komma fler. Sällskapet tog sig till Paraguays huvudstad Asunción där Förster, med hjälp av pengar han samlat ihop i Tyskland, hoppades kunna köpa land. Vid ankomsten möttes de av nyheten att Richard Wagner avlidit. Onda omen visade sig tidigt i den regntunga skyn.

Förhandlingarna gick trögt och hela företaget verkade gå en osäker framtid till mötes. Bernhard och Elisabeth kom snart på kant med gruppen nybyggare. Förster hade utlovat en demokratisk och i princip socialistisk koloni, men uppträdde som en diktatorisk ledare. Medan resten av sällskapet fick sova i provisoriska husrum flyttade han och Elisabeth in på hotell.

Efter åtta månader kunde de till slut påbörja sitt koloniseringsprojekt. Förster hade fått arrendera land av den paraguyanska staten knappt 25 mil norr om Asunción. Om han lyckades locka till sig 140 nybyggarfamiljer under två år skulle marken bli hans. Det var en usel affär och Förster tog en enorm risk. Men tärningen var kastad. Hans liv var nu sammanflätat med det nya landet; detta land som inte var någon jungfrulig ödemark som kunde göras till ett nytt Tyskland, utan en redan existerande stat med sina egna intressen och nycker.

Bernhard Försters överenskommelse med den paraguyanska regeringen undertecknades i november 1886 och mindre än ett år senare kunde ”Nueva Germania” invigas. Likt en spelare som bara kan höja insatsen när han förlorar hade Förster bekostat kolonin genom att sälja mark till nybyggarna – mark som han alltså egentligen arrenderade. Om han bara sålde tillräckligt mycket skulle marken bli hans! Ett ståtligt hem åt sig själv och Elisabeth, Försterhof, byggde han också. Men den mesta tiden tillbringade han på Hotel del Lago i en annan tysk koloni, San Bernardino, där han dränkte sin oro i sprit och skrev glödande skildringar om livet i Paraguay. Allt för att locka fler nybyggare.

Friedrich Nietzsche gav trots påstötningar aldrig några pengar till den ariska kolonin i Paraguay. Han var själv fattig och öppen med sin avsky för antisemitismen. För hans vidkommande skulle det, som han sa, vara utmärkt om alla antisemiter åkte till Paraguay – och blev kvar.

I själva verket var nog Nietzsche en av de få som skulle ha imponerats av utvecklingen i Nueva Germania. Bernhard Förster och filosofens syster styrde sin skapelse, som de till och med kallade sitt grevskap, med järnhand. I kolonin, som skulle vara både socialistisk och vegetarisk, fick de andra nybyggarna stiga av hästen när de mötte Förster och hans hustru. Paret åt nu också kött.

Antalet familjer som lurats att köpa mark i Nueva Germania hade stigit till knappt fyrtio, men många återvände snart till Tyskland, bittert besvikna. En av dem som snabbt fick nog av makarna Försters lögner och härskarfasoner var Julius Klingbeil, som vid hemkosten publicerade svidande kritik av tillståndet i kolonin. Klingbeil beskrev i smärtsam detalj svårigheterna med jordbruk och transport i det ogästvänliga klimatet. Bernhard Förster försökte gå i svaromål, men slaget var redan förlorat. Den 3 juni 1889 svalde han en bitter brygd av stryknin och morfin på Hotel del Lago i San Bernardino och avslutade därmed ett misslyckat liv fyllt av maniskt hat, glädjekalkyler och patetisk självömkan.

Friedrich Nietzsche kommenterade aldrig vare sig Klingbeils bok eller Försters självmord. Den 3 januari 1889 hade han, som han själv så länge förutspått, tappat förståndet för gott och blivit intagen på ett mentalsjukhus.

Elisabeth Förster-Nietzsche hade alltså i tät följd mist de två män som styrt över hennes liv. Ambitiös som hon var blev tragedin en befrielse. Hon insåg att Nueva Germania var förlorat för stunden och påbörjade hemresan.

Friedrich Nietzsche var okontaktbar; försjunken i en stängd värld stirrade han framför sig med glasartad blick. Tillsammans med sin mor skötte Elisabeth nu invaliden i hemmet samtidigt som hon började ge sig i kast med att sätta sig in i hans senaste skrifter. Hon hade tidigare varken förstått eller uppskattat broderns filosofiska arbete. Men den uppmärksamhet han nu började få gjorde henne intresserad. Hon hade förlorat sin make och sitt grevskap, men nationalismen och antisemitismen hon vuxit upp med och som närts av Wagner förblev en konstant faktor i hennes liv.

Efter att ha återvänt till Paraguay 1892–93, där hon gjorde ett misslyckat försök att återta makten över Nueva Germania, avslutade Elisabeth Förster-Nietzsche det koloniala kapitlet och hängav sig helt och fullt åt sin brors arbete. I Naumburg inrättade hon ett Nietzschearkiv (senare flyttat till Weimar) i samma hus som den sjuke filosofen. När speciellt viktiga gäster kom på besök visades Friedrich Nietzsche upp, orörlig i sin rullstol.

Elisabeth Förster-Nietzsche förvanskade och förfalskade utan skrupler sin brors texter för att de skulle passa in i hennes världsbild. Den gode europén som avsagt sig sitt preussiska medborgarskap blev tysk nationalist, och den kände anti-antisemiten blev judehatare. Med samma självklarhet som hon tagit Nueva Germania i besittning, styrde Elisabeth nu över tankens Nietzscherike. När Friedrich Nietzsche dog den 25 augusti 1900 vad det bara ett skal som försvann – hans syster hade redan flyttat in. Ett år senare publicerades Viljan till makt, Elisabeths högst kreativa sammanställning av hans efterlämnade texter. Boken skulle få katastrofala konsekvenser för filosofens eftermäle.

Ett konstigt paket anlände 1934 till San Bernardino från Tyskland. Det innehöll tysk jord och avsändaren var ingen mindre än nazistledaren Adolf Hitler, som blivit rikskansler ett år tidigare. Till skolbarns sång ströddes innehållet över Bernhard Försters grav. Det fanns mycket som förenade Hitler och Förster. De var antisemiter, nationalister, vegetarianer och paranoiker som tolkade världen allt för bokstavligt. Båda tillbad Wagner och var sorgliga figurer som genom hat trodde sig kunna skapa sina egna världar. Men Hitler skickade inte arisk jord till Försters sista vilorum för att han sett likheter mellan sig själv och honom. Ironiskt nog var istället Friedrich Nietzsche anledningen till den märkliga försändelsen.

Så framgångsrik hade Elisabeth Förster-Nietzsche blivit i sitt projekt att förvandla Friedrich Nietzsche till en nationalistisk antisemit, att Hitler och nazisterna snabbt insåg propagandavärdet i att använda den ikoniska filosofen. Hitler hade uppvaktat den åttiofemåriga Elisabeth, som inte gift om sig utan dedikerat sitt liv till att vanställa sin broders filosofi, för första gången 1932. Det skulle bli ett otal fler möten innan Elisabeth dog den 8 november 1935. Hitler medverkade till och med på begravningen.

Det finns inga belägg för att führern någonsin läste ett ord som Nietzsche skrivit, men han var alltid pigg på att bli fotograferad försjunken i tankar bredvid avgjutningar av den stora filosofen. Hitler var en narcissistisk antisemit, precis som Wagner och Förster. Friedrich Nietzsche måste ha vänt sig i graven.

Som den stora majoriteten av ambitiösa kvinnor födda under 1800-talet hade Elisabeth Förster-Nietzsche varit tvungen att förverkliga sig genom männen i sin närhet. Men de nybyggare som hon och hennes make lurat till Paraguay gick ett värre öde tillmötes. Utblottade i främmande land kunde de ariska familjerna, som skulle bevara den tyska nationens genetiska arv, inte göra annat än att försöka anpassa sig. Det stora flertalet gifte in sig i den lokala befolkningen och hankade sig fram på småjordbruk i ett av Sydamerikas fattigaste länder. Liksom många andra tyska kolonier försökte nybyggarna hålla fast vid sin nationella särart och språk. Vid början av 1960-talet var Nueva Germania fortfarande så tyskt att Josef Mengele, den tyska SS-läkaren som utfört fruktansvärda experiment i Auschwitz, tidvis bodde där under sin nervösa flykt från den rättvisa som aldrig hann ikapp honom.

Bernhard Försters infall att uppfylla Wagners önskan om en tysk koloni i Sydamerika störtade inte bara honom själv i fördärvet, utan också de familjer som han lurade med sig. Även om Para­guay var avfolkat, så anlände de inte till ett tomt land. Snarare än som arier övergivna i djungeln, kan de beskrivas som medborgare i ett fattigt lands fattigaste landsända. Trots ihärdiga rykten om inavel i Nueva Germania har nybyggarnas dystra situation mer med politiska och ekonomiska faktorer än genetiska att göra. Med sina mer mörkhyade landsmän delar de nu en kolonial historia av att ha blivit utnyttjade av människor som hade helt andra saker än deras välbefinnande i åtanke. Även Friedrich Nietzsche skulle ha känt igen sig i deras belägenhet.

Axel Andersson är filosofie doktor i historia. Hans första bok A hero for the Atomic Age – Thor Heyerdahl and the Kon-Tiki Expedition har nyligen utkommit i Storbritannien.

Att läsa Nietzsche’s Sister and the Will to Power (2003) av Carol Diethe, Forgotten Fatherland – the Search for Elisabeth Nietzsche (1992) av Ben Macintyre samt Nietzsche – the Man and His Philosophy (1965) av R J Hollingdale.

Kanske är du intresserad av...

Läs också