Novgorod

Varje handelsman som förr i tiden färdades på flodsystemet från Finska viken och Ladoga, passerade Novgorod på sin väg till Kiev eller Konstantinopel. Far

10 november 2009 av Johannes Ståhlberg

Varje handelsman som förr i tiden färdades på flodsystemet från Finska viken och Ladoga, passerade Novgorod på sin väg till Kiev eller Konstantinopel. Farleden användes flitigt. Några kilometer uppströms tar den grunda slättsjön Ilmen vid, vars omfång och nyckfulla temperament var så ökänt bland sjöfarare att den i folkmun kom att kallas för ”Slaviska havet”. Strax före sjön sticker en sandig kulle upp i träskmarken på babord sida. Här, i nordvästra Ryssland, låg Rurikovo Gorodisjtje, ”Ruriksborg”. Hit kallades enligt Nestorskrönikan vikingahövdingen Rurik på 860-talet för att ena traktens trilskande stammar. Och härifrån härskade han med sådan framgång att han och hans ätt lade grunden till den nya staden Novgorod, ”Nystad”, strax intill.

Novgorod kom sedan att bli vaggan för det stora rike som dagens Ryssland, Ukraina och Vitryssland stammar från. Rurik och hans män kallades ruser. Riket kallades Rus. Ordet är spännande, och har orsakat huvudbry hos forskarna. Bland annat kopplas det samman med finskans ”Ruotsi”(Sverige), och vikingarnas ”Roslagen”. Betydelsen sägs ha med rodd och roddare att göra.

Större roddbåtar hör inte till vanligheterna i dag, men floden Volchov – förbindelselänken mellan Ilmen och Ladoga – är alltjämt trafikerad. I strömmen nedanför den förr så sjudande handelsplatsen guppar små fiskebåtar i jakt på gädda och gös. Men de bör se upp för den tunga sandpråmen, som varje dag glider förbi på sin väg till och från sandtäkten i Ilmen, inte så långt från det gamla ”Ruriksborg”. På andra sidan floden tornar Kreml upp sig som en sagoborg. Kreml finns inte bara i Moskva – förr hade varje rysk stad av betydelse sina centrala funktioner förlagda till en sorts fästning. Novgorods Kreml har anor från 1000-talet, men dagens murverk av tegel är något yngre. Till skillnad från Visby ringmur har hålen i Kreml­muren lagats under seklernas gång, och muren utgör en värdig inramning till stadens förnämsta kyrka, den vita och strama Sofiakatedralen.

Det historiska Novgorods centrum var kluvet mitt itu av Volchov: på östsidan frodades handeln, medan västsidan med Kreml och Sofia var centrum för kyrka och administration. Sofiakatedralen byggdes 1045–50 och fick sitt namn efter den heliga visheten. Novgorods katedral kom därmed att bli den ortodoxa kristenhetens tredje Sofia efter de viktiga förebilderna i Konstantinopel och Kiev. Ur ett svenskt perspektiv är kate­dralen intressant på ett annat sätt. Den kopparport som bara används vid de största högtiderna går ibland under namnet Sigtunaporten. Enligt en svensk sägen, som också florerar i Novgorod, togs porten som krigsbyte under en attack mot Sigtuna 1187. Sägnen är lockande, även om det mesta talar för att porten snarare har sitt ursprung i Magdeburg.

Av svensk börd var däremot Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, som enligt de isländska sagorna var ”den allra klokaste kvinna och vacker att se”. Från början var hon bortlovad till Norges kung Olav (som senare fick tillnamnet ”den helige”), men förlovningen bröts när Novgorodfursten Jaroslav anmälde sitt intresse. Jaroslav, som själv lär ha stammat från vikingen Rurik, hade sedan tidigare goda kontakter med svearna. Jaroslav och Ingegerd gifte sig år 1019. Olof Skötkonung var inte svårövertalad – det är rimligt att anta att detta äktenskap ansågs kunna säkra framtida handel mellan Skandinavien och Rus.

Att investera i goda förbindelser med fursten i Novgorod kunde löna sig på sikt; visserligen var Kiev numera centralort i Rus, men Novgorod gjorde sig mer och mer fritt från Kiev i kraft av sin nyckelposition i utrikeshandeln. Dessutom fungerade staden som plantskola för kommande Kievfurstar – storfursten där skickade nämligen ofta sin äldste son att styra över Novgorod innan det var dags för honom att ta över storfurstetronen i Kiev. Så var också fallet med furst Jaroslav. Som storfurste blev han känd som ”den vise”, medan hans hustru Ingegerd blev känd för sin fromhet. Mot slutet av sitt liv gick hon i kloster, och helgonförklarades senare under namnet Anna av Novgorod. Så länge världen består ska hon hedras i den ortodoxa kyrkan på sin dödsdag i februari, enligt ett dekret från tsar Ivan den förskräcklige.

Storfurstinnan Ingegerd ligger begravd bredvid sin make i Kiev – det finns dock de som hävdar att hon vilar i Novgorods Sofiakatedral. Spåren efter storfursten själv är mer otvetydiga; universitetet i Novgorod bär Jaroslav den vises namn, och den gamla handelsplatsen på östsidan av floden heter Jaroslavovo dvorisjtje, ”Jaroslavs gård”. Det är tveksamt om Jaroslav själv någonsin har haft sitt residens där – det intressanta med platsen är snarare dess stora betydelse som handelscentrum.

”Jaroslavs gård” var både transithamn för handeln mellan Norden och Bysans och exporthamn för attraktiva ryska varor som pälsar, vax, tjära, hampa, honung och lin. Kommersen var livlig. Handelsmän från när och fjärran kom hit och etablerade handelskontor.

För nordborna var Novgorod, eller Holmgård som de kallade staden, en viktig handelspartner. Gotlänningarna, som tillhörde de betydelsefullaste aktörerna, hade en egen handelsgård här under 1100- och 1200-talen. Resterna av deras tvåtusen kvadratmeter stora Gutagård finns i dag väl inkapslade i tjocka lager betong. Ovanpå vilar Novgorods fulaste hotell – med bästa läget i staden. Gotlänningarna hade också en egen kyrka, Olovskyrkan, som tyvärr inte står kvar i dag. Men minnet av den lever på en runsten nära Skokloster, norr om Stockholm. Sjöfararen Spjallbudes änka Sigrid lät rista in: ”Han blev död i Holmgård i Olovskyrkan.”

Nuförtiden är handelsplatsen inte lika myllrande som under Novgorods storhetstid mellan 1200- och 1400-talen, då staden var en av de viktigaste medlemmarna i Hansan. Fast än i dag lockas turister från hela världen att besöka det ryska rikets vagga, där man i skuggan av fästningsmurar och lökkupoler får intrycket av att befinna sig mitt i en historisk äventyrsfilm.

På sommaren förvandlas handelsplatsens öppna gräsmatta till en oas. Här samlas Novgorodbor och turister för att ha picknick, solbada eller bara njuta av utsikten. Av aktiviteterna att döma tycks också en och annan gotlänning ha övervintrat i det fördolda – ofta kan man se grupper av ivriga kubbspelare på gräsmattan bara ett hundratal meter från det gamla Gutagård. En bit bort från de lättklädda semesterfirarna samlas kvinnor med sjaletter och långa kjolar.

Det kan tyckas märkligt att handelsplatsen också lockar religiösa pilgrimer, men förklaringen är enkel – här står en osannolikt tät skog av gamla kyrkor, som de olika handelsskråna en gång rest i syfte att övertrumfa varandra. Kyrkorna var sin tids skrytbyggen och maktsymboler. Dessutom var de en integrerad del av kommersen, eftersom de heliga rummen förväntades gynna gudfruktighet och renhårig handel. I en av kyrkorna stod därför en våg, som användes för kontrollvägning vid handelstvister.

Störst av kyrkorna på Jaroslavovo dvorisjtje är den mjukt rosa Nicolaikatedralen från 1100-talet, som har ett närmast orientaliskt utseende. Just här vid katedralen fanns i gamla tider en stor klocka, vars funktion var att kalla samman stadens folkförsamling (vetje). Det mäktiga Novgorod – det enda furstendöme som undgått att hamna under mongolernas kontroll under 1200–1400-talen – hade nämligen ända fram till 1471 ett slags demokratiskt styrelseskick. Folkförsamlingen avgjorde alla viktiga poli­tiska frågor, och hade till och med makt att avsätta fursten. Denna makt utnyttjade man också; mellan 1095 och 1304 hann Novgorod avverka 58 furstar.

Men Novgorods historia är inte bara blomstrande handel, demokrati, sagolika kyrkor och mäktiga vikingar. Floden Volchovs vatten har färgats rött av blod mer än en gång. Maktkampen med furstendömet Moskva, som hade växt sig starkt genom att skickligt utnyttja mongolernas härjningar, ledde 1471 till att Novgorod krossades. När stadens elit av adel och köpmän deporterades kunde positionen som handelscentrum inte längre upprätthållas.

Detta var dock bara en obehaglig försmak av vad som skulle ske hundra år senare, när Ivan IV, den förskräcklige, bestraffade det i hans tycke allt för västvänliga Novgorod. Ett ohyggligt blodbad utspelade sig då staden förlorade stora delar av sin befolkning. Sedan kom svensken...

Och han kom – via Moskva! Karl IX hade genom sin fältherre Jakob De la Gardie lagt sig i den ryska tronföljdsstriden. År 1610 marscherade svenska trupper – för första och enda gången i historien – på Moskvas gator för att stödja sin kandidat till tronen. Lyckan blev dock kortvarig. Snart tvingades De la Gardie till reträtt, men av taktiska skäl intog han istället Novgorod med buller och bång den 16 juli 1611. Ockupationen skulle vara i sex år, och den blev kostsam för såväl erövrare som erövrade.

Under tiden smiddes planer på att med andra medel tämja den ryska björnen; Gustav II Adolfs yngre bror Karl Filip skulle lanseras som ny tsarkandidat. På papperet hann Karl Filip visserligen bli storfurste av Novgorod, men när han sent omsider skulle sätta sin fot i Ryssland hade tiden runnit ut. Michail Romanov hade redan valts till tsar. Det var början till slutet också på Novgorods svensktid. Freden i Stolbova 1617 blev den definitiva slutpunkten, men i utbyte mot Novgorod fick Sverige de pusselbitar som saknades för att binda samman svenskområdena i Balti­kum med Finland.

Den svenska flaggan vajar inte längre över Novgorods Kreml. Såren har läkt efter svenskarnas ockupation, men spåren av senare tiders ockupanter är svårare att sudda ut – trots omsorgsfull restaurering. Innanför den lappade tegelmuren med sina röda torn brinner en evig eld till minne av de stupade under andra världskriget. Och museet berättar om det ofattbara lidande befolkningen utsattes för under den tyska ockupationen.

Men man minns också äldre tider. Mittemot den ärevördiga Sofiakatedralen står ett monument över Rysslands tusenåriga historia. Det har formen av en gigantisk gjutjärnsklocka som påminner om den klocka som kallade samman folkförsamlingen i det självständiga furstendömet. På monumentet finns 109 viktiga aktörer ur historien avbildade. En av de största figurerna bär hjälm och har en stor sköld i handen. Han kom i roddbåt över havet genom Finska viken och Ladoga, kämpade sig uppför Volchov, byggde sin fästning på strandbanken och skrev för alltid in sig i historien som vikingen Rurik, det ryska rikets grundare.

Maria Kapla och Johannes Ståhlberg är frilansjournalister.

Fakta: Novgorods dramatiska historia lockar turister

Kan förväxlas med miljonstad

Stad med cirka 230 000 invånare i nord­västra Ryssland, 18 mil sydost om Sankt Petersburg. Som en följd av sin historiska betydelse har staden fått tillnamnet Velikij (stor). Bör dock ej förväxlas med miljonstaden Nizjnij Novgorod, som ligger vid Volga.

Grundande

En av Rysslands äldsta städer. Omnämns i skrift år 859, och staden firar därför i år 1150-års jubileum. Officiellt grundades dock Novgorod 1044. Från befästningen Rurikovo Gorodisjtje (»Ruriksborg») sägs vikingen Ruriks furstedynasti ha styrt området.

Storhetstiden

1100–1400 var Novgorod en självständig stadsstat med områden från Östersjön till Uralbergen. Undgick mongolinvasionen. Styrdes av fria medborgare genom en folkförsamling. Ingick i Hansan och hade monopol på rysk handel i Östersjöområdet.

Nedgångsperiod

Erövrades 1471 av storfurste Ivan III av Moskva och förlorade därmed sin självständighet. Handeln gick ner och 1494 stängde Hansan sitt kontor. 1570 krossades staden slutgiltigt av Ivan IV (den förskräcklige), som beskyllde invånarna för allt för nära kontakter med Polen-Litauen.

Svensktid och provinsstad

Mellan 1611 och 1617 ockuperades Novgorod av svenska trupper under Jacob De la Gardies ledning. Under 1600- och 1700-talen förlorade staden allt mer sin forna ställning, men hade dock status som pro-vinshuvudstad från 1727.

Andra världskriget till i dag

Staden ockuperades av tyska trupper under andra världskriget och blev mycket hårt åtgången. I dag är den en omtyckt turistort på grund av sitt rika historiska arv. Dess nio meter tjocka kulturlager rymmer mängder av välbevarade arkeologiska lämningar.

Ingegerd tillbaka i Sverige

Efter tusen år har en relik efter Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, eller Anna av Novgorod, återbördats till Sverige. I februari i år togs den emot av Heliga Annas ortodoxa församling i Eskilstuna. Församlingen har henne som sin beskyddare. Ingegerd/Anna vördas som helgon av både den katolska och den ortodoxa kyrkan. Reliker av henne finns i såväl Novgorod som Kiev och Moskva.

Fakta: Vikingen Rurik grundade mäktig dynasti

Har den legendomspunne vikingahövdingen Rurik funnits i verkligheten? Ja, med allra största sannolikhet, menar Mats G Larsson, docent i arkeologi med vikinga­tiden som specialitet.

De kunskaper vi har om Rurik och hans ätt kommer från Nestorskrönikan, som är en skildring av Rysslands historia från forntid till 1100-talet. Texten har fått sitt namn efter munken Nestor (kanske är den även författad av honom), som var verksam vid Petjerskaklostret utanför Kiev i början av 1100-talet.

– De äldre delarna av Nestorskrönikan har legendens prägel, men de som ligger närmare i tiden är tillförlitligare, säger Mats G Larsson.

Enligt Nestorskrönikan reste Rurik till det kievryska riket tillsammans med sina bröder Sineus och Truvor. Åtminstone två av dessa namn, Rurik och Truvor, är klart nordiska till sin karaktär. Rurik överlevde de andra två, fick fäste i Novgorod och grundade en dynasti som hade makten i området fram till 1598. Att Rurik skulle ha kallats in av tvistande inhemska stammar för att skapa lag och ordning kan dock vara en myt.

– Kanske kändes det bättre att säga att man tillkallade hjälp än att man blev erövrad, säger Mats G Larsson.

Arkeologiska utgrävningar vid den plats där Rurik först slog sig ner, Gorodisjtje, visar att folk från Skandinavien bott här vid mitten av 800-talet. Bland annat har forskarna hittat smycken och runristade föremål.

Novgorod som helhet är Rysslands bäst utforskade stad – arkeologerna har grävt här nästan varje säsong sedan 1932. Bland de mest berömda fynden finns närmare tusen så kallade näverbrev. Dessa meddelanden, ristade på tunn näverbark, berättar om medeltidens liv i den kosmopolitiska handelsstaden.

Anna Larsdotter

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa