Neapel – genväg till paradiset

Napolitanen tror att han äger paradiset. Det konstaterade Goethe redan 1787, och det gäller än i dag. Neapel har utövat en sällsam attraktion på besökare

25 juni 2002 av Elisabeth Braw

Texten fortsätter under annonsen

Napolitanen tror att han äger paradiset. Det konstaterade Goethe redan 1787, och det gäller än i dag. Neapel har utövat en sällsam attraktion på besökare ända sedan apostlarna Petrus och Paulus steg i land för snart 2 000 år sedan. Detta trots att staden nu för tiden snarast anses vara stökig, kaotisk, ett tillhåll för ficktjuvar och småkriminella – kort sagt som ett ställe man borde hålla sig borta ifrån.

Neapels problem är just att det är paradisiskt. Läget mellan Italiens västkust och de grönskande bergen (vilka ibland dock kan vara förrädiska; Vesuvius har med jämna mellanrum haft utbrott, det senaste 1944), ger staden inte bara en naturlig skönhet av ofantliga mått, utan också ett klimat som man mycket väl kan tänka att Gud gav Adam och Eva. Goethe och andra resenärer under Neapels blomstringstid på 1700-talet observerade att detta tillstånd gör napolitanen så tillfreds att han inte ser mycket anledning att knoga på för att förbättra sina levnadsvillkor. Bättre kan det ju inte bli!

Inte bara nöjesresenärer har visat intresse för Neapel. Dess historia är en berättelse om skiftande makters styre. Det började med grekerna – som grundade Neapolis, ”den nya staden”. Sedan kom normanderna, schwaberna, huset Aragon, Frankrike, Spanien, habsburgska riket och bourbonerna. Till sist, 1860, blev staden en tidvis ovillig del av det enade Italien.

Alla lockades naturligtvis inte främst av Neapels skönhet utan av dess strategiska läge för en militär och kommersiell hamn. Kung Ferdinand II sägs ha skrutit om hur hans stad var en ö – ”omgiven av saltvatten på tre sidor och heligt vatten på den fjärde”. Än i dag är Neapels hamn av stor betydelse. Hittar man skyltar på engelska på oväntade ställen är de ett uttryck för just detta: Nato har en flottbas i Neapel.

Neapels invånare har alltid förstått sig vara något särskilt. Som den italienske journalisten Luigi Barzini påpekat tycker de om förändringar och har faktiskt seklerna igenom välkomnat krigsherrar utifrån. Till de idealiska yttre förutsättningarna har kommit den sammansmältning av olika främmande kulturer med den inhemska, som gjort napolitanarna och deras stad till en exotisk del av ett land som redan är så rikt på historia. Och det är just deras ganska ringa blodslojalitet som gjort dem så exotiska. Äldre invånares språk bär likaledes vittnesbörd om inflytandet utifrån – de använder ofta franska och spanska ord som omvandlats till napoletansk dialekt.

När man går genom Neapel är en av de första sakerna som slår en invånarnas individualism. Man behöver inte ens tala med dem för att uppleva deras behov av stort utrymme för den egna viljan – stadens arkitektur är en otrolig blandning av medeltidsbyggnader vägg i vägg med hus från sekelskiftet och 1970-talet. Neapel förstördes svårt under andra världskriget och stora delar av staden fick byggas upp igen. Planering och kollektivt handlande har dock aldrig varit framträdande färdigheter hos napolitanerna. Stadsplanering är ett främmande koncept, och hus byggs ett och ett, ofta utan de tillstånd som lagen föreskriver. Allt detta gör att Neapel är en stad som är full av individuella kännetecken, där inget kvarter liknar något annat. Bland de nyare byggnaderna kan man för övrigt observera ett speciellt spännande – men opraktiskt – fenomen. De är byggda utan hissar! I vissa fall har de boende så småningom beslutat att installera hissar, i andra fall inte. Därför kan man se gator där ett hyreshus har en utomhushiss, nästa inte. Och folk fortsätter att släpa sina inköp upp för trapporna.

Neapel skiljer sig från många andra historiedigra italienska städer genom att det inte bara är ett museum utan i högsta grad en levande stad där historien integreras med nutiden. Historiska sevärdheter är här en del av stadens vardag. Napolitanerna har visserligen en utpräglad affärsinstinkt, men de är inte giriga. Man kan inte bara njuta av levande historia – den är också mestadels gratis. Att byggnaderna är mindre välunderhållna än husen i turistfällan Venedig gör därför också mindre.

Och Neapel är förvisso inte bara en fotnot i Europas historia, snarare en rubrik – på kultursidan. Under den schwabiske kungen Fredrik II fick staden redan 1224 ett universitet, vilket bidrog till att göra den till ett centrum för bildning och kultur.

1200- och 1300-talen var också Neapels första period av kulturell blomstring. Stadens verkliga höjdpunkt kom emellertid under 1700-talet. Neapel hade vid denna tid hunnit bli Europas tredje största stad – efter Paris och London – och det var bara Paris som var överlägset i kulturellt avseende. Tillsammans med Rom, Florens och Venedig var Neapel en av de italienska städer som unga män av klass ”bara måste” besöka på sina bildningsresor runt Europa. Ännu på 1800-talet skrev den franske författaren Stendhal: ”Bara Neapel bland italienska städer har de rätta förutsättningarna för en huvudstad; de andra är bara upphöjda provinsstäder.” Kanske hade Italien sett annorlunda ut i dag om Vatikanen inte hade råkat ligga i Rom.

Vid 1700-talets början befann sig kungarikena Neapel och Sicilien, som omfattade hela södra Italien och utgjorde den största italienska staten, under habsburgskt välde – först under den spanska och sedan under den österrikiska grenen. Men 1734 blev det ett självständigt kungarike under Karl av Bourbon, son till den spanske kungen Filip V. Napolitanerna, helt enligt sin tradition, motsatte sig inte sin nye regent, trots att han var spanjor och lät kröna sig på Sicilien som protokollet påbjöd. Det var just denne Karl som förvandlade Neapel från en stad på dekis till den konstens och musikens högborg som man reste långa vägar för att besöka.

Det var inte bara enskilda kulturturister som besökte staden. Otaliga handelsresande kom – ja, hela folkgrupper: det finns ännu ett spanskt kvarter i staden. Och det var just genom kontakten med omvärlden som Neapel kunde överleva. Dess hamn var dess levebröd, fattigt som det var (och är) på varuproduktion. Den andra stora arbetsgivaren var hovet. Neapel var ju inte längre bara en stor stad, utan huvudstaden i ett kungarike. Karl (som var halvitalienare – hans mor, Elisabetta Farnese, var av italiensk adel) styrde över en minst sagt febril verksamhet: när han dog hade Neapel blivit ett av den italienska upplysningens viktigaste centra. Staden, liksom resten av södra Italien, har fortfarande mycket lite industri, och de flesta försörjer sig genom arbete i tjänstesektorn.

Karl hade turen att få regera utan att bli avbruten av krig. Hans familj styrde över Spanien, Frankrike och Neapel. Denna allians hade uppenbarligen en avskräckande effekt på eventuella fiender, för Karl kunde ägna det mesta av sin tid åt mer konstruktiva aktiviteter än krigföring. Han byggde ett nytt palats i Caserta utanför Neapel. Modellen var Versailles, och slottet blev nästan jämbördigt med sin förebild i elegans och grandeur. Han stärkte musikens roll vid hovet genom att låta bygga en imponerande teater, Teatro San Carlo. Harmonins mästare Alessandro Scarlatti var för övrigt en tid hovkapellmästare i Neapel. Scarlatti hade dessutom anknytning till Sverige: han var drottning Kristinas hovkompositör.

Teatro San Carlo har förblivit ett av Europas ledande operahus. På San Carlo-operan firade Rossini och Donizetti sina första framgångar. Och vi ska inte glömma att Neapel skänkte världen Enrico Caruso!

Men inte bara konsten och musiken stärktes under Karls regentskap. Han strävade också efter att stärka sitt rikes bildningstradition och kallade kända lärda män att undervisa vid universitetet. En förutsättning för att de skulle komma till Neapel var Karls toleranta hållning gentemot idéer som tidvis ifrågasatte både hans egen och kyrkans auktoritet. Neapel blev ett av den italienska upplysningens centra, en stad där progressiva tankegångar tilläts frodas. Filosofen Giambattista Vico och juristen Gaetano Filangieri undervisade, liksom diktaren Pietro Giannone.

Men som redan Jesus hade konstaterat finns det minst två auktoriteter med anspråk på människornas själar: Gud och Caesar. Vad Caesar, i detta fallet Karl, tolererade gillades inte av Gud, mer eller mindre väl företrädd av den katolska kyrkan. Och den katolska kyrkan i Neapel var inte att leka med. Det ska ha funnits omkring 75 000 präster i kungariket Neapel under denna period. De var inte bara Guds tjänare utan också Vatikanens, och utgjorde därför en viktig maktfaktor. Neapel blev scenen för ett ordens skyttegravskrig.

Den katolska kyrkan har för övrigt lyckats ganska väl med att hålla Neapel i tyglarna. I dag, 250 år senare, är napolitanerna avsevärt mer religiösa än sina cyniska trosbröder i Rom. Bland stadens dussintals vackra kyrkor rekommenderas särskilt Chiesa di Gesù Nuovo och Duomo di San Gennaro.

När Karl abdikerade för att bli kung av Spanien 1759 försvann motorn i Neapels kulturella maskineri. Neapels uppstigning till den europeiska upplysningens elitliga hade varit hans personliga skötebarn. Men i sonen Ferdinand fick Neapel i alla fall en regent som man kommer ihåg med tillgivenhet. Han var nämligen den folklige monarken, kungen som ogillade både franska och spanska, helst talade napolitanska och föredrog att umgås med vanliga undersåtar. Ferdinands maka Maria Carolina var för övrigt syster till den franska drottningen Marie Antoinette, som gick ett bittrare öde till mötes än sin syster när folket revolterade i slutet av 1700-talet.

Även i Neapel revolterade man, bourbonerna kastades ut och år 1799 utropades den frankrikeinspirerade Napolitanska republiken. Men den fick strax fick ge vika för en konservativ kontrarevolution. Denna blev i sin tur nedslagen av Frankrike, varifrån Napoleon sände sin bror Joseph Bonaparte att regera den upproriska staden. Efter honom kom Joachim Murat. Han var något av en tidig socialdemokrat och lät genomföra talrika offentliga projekt, bland annat bygget av Italiens första järnväg. Men hans regentskap betydde också en kulturell renässans, vilken naturligt nog hade sitt centrum vid universitetet, som kunde glänsa med Collettas historieskrivning, Puotis språkvetenskap och Mercadantes musik.

Bourbonerna återtog dock makten efter Napeoleons fall. 1814 var kung Ferdinand tillbaka.

Men låt oss gå tillbaka till 1700-talets Neapel. Till de många prästerna kom ett myller av adliga: det fanns 119 prinsar, 156 hertigar, 173 markiser och otaliga lägre adelsmän i Neapel och landet runtomkring. Det var naturligtvis dessa, och deras herresäten, som Goethe och hans kollegor kom i kontakt med vid sina besök. Hade de sett den utbredda fattigdomen – och blivit medvetna om de oerhörda klasskillnaderna i paradiset – hade deras resedagböcker kanske sett annorlunda ut.

För fattigdomen var, och är fortfarande, en plåga för Neapels invånare – och än mer för deras kusiner på landsbygden runtomkring. Liksom i resten av Syditalien lyckades den industriella revolutionen aldrig få fotfäste här, och Neapels invånare är nu som förr sysselsatta i tjänstesektorn. Denna har där en vid betydelse. Hovet finns inte längre, inte heller alla de tusentals prästerna. Adelsmännen finns visserligen kvar, men deras glans är sedan länge flagnad. Sanningen att säga hade många av Neapels adliga aldrig särskilt mycket att göra med den verkliga aristokratin. Vem som helst kunde bli adlad och de många frikostigt utdelade titlarna gav på 1700-talet upphov till talessättet ”han är en greve – men inte en gentleman”.

Neapels invånare är mästare på att finna sysselsättning. De har små butiker med allt från klockarmband till mozzarella di bufala, mozzarella av buffelmjölk, som är en napolitansk specialitet. De säljer cigaretter vid trafikljus eller utför andra udda småjobb. Och de överlever.

Och det är just invånarnas förmåga att improvisera, var och en på sitt eget sätt, som ger Neapel dess särskilda charm. Att vandra omkring i staden är som att resa bakåt i tiden till en värld som flytt. Visst finns mobiltelefonerna, men man upplever först och främst en mänsklig och generös stad, vars invånare inte räds att förlora några minuter för att hjälpa en vilsen besökare eller några timmar för att samtala över en kopp espresso med vänner och bekanta.

Visst är staden stökig, men dess invånare är förvånansvärt harmoniska mitt i kaoset. Bilarna är ofta är trippelparkerade, men ingen blir speciellt upprörd över det. Alla vet att nästa gång kan det vara man själv som behöver hitta en plats att ställa sitt fordon på.

Stadens hus är ofta förfallna och säkert inte praktiska att bo i och tvätt hänger från närapå varje fönster. Men är det inte just den personliga prägeln som ger en stad dess charm? Går man ut en morgon kan man se kvinnor, gamla och unga, och en hel del gamla män, på väg till marknaden. De går naturligtvis inte på trottoaren, utan mitt i gatan. Och bilisterna låter dem hållas.

Poseidonlikt har Neapel också på senare tid lyft sig ur kaosets och kriminalitetens hav, vilket i åratal skrämt bort åtskilliga potentiella besökare. Staden har under borgmästare Antonio Bassolinos ledning på 1990-talet genomgått sådana stora förbättringar att den fick stå värd för ett internationellt toppmöte 1994. Ett av de mest kända fotografierna därifrån visar den förre amerikanske presidenten, Bill Clinton, i gryningen, joggande längs strandpromenaden – världens längsta – omgiven av ett halvdussin livvakter. I bakgrunden ser man havet och de husbeklädda sluttningarna, en stad som just som håller på att vakna till liv. Det var detta Neapel som förförde 1700-talets romantiska besökare, och förför oss – presidenter och andra – än i dag

ELISABETH BRAW är frilansjournalist, bosatt i Washington. Hon har tidigare arbetat och bott i Italien.

Promenad ger mest

Att resa dit.

Det går flyg till Neapel, med byte i Milano eller Rom. En större upplevelse är dock att resa med (oftast fullsatta) tåg. Från Rom tar det två timmar, och resan ger en unik inblick i italiensk folklig kultur. På tåget får man sig också garanterat en stor dos napoletanska till livs, en egen dialekt som ingalunda tillhör det förflutna.

Att bo.

På Neapels centralstation bör man uppsöka turistbyrån som finns där. Flygplatsen har också en filial. Det är dags att boka sitt hotell om man inte gjort det tidigare: att ge sig ut och leta på egen hand är inte att rekommendera. Hotellen längs bukten ger en den bästa utsikten men är dyra. Hotell Paradiso är dock ett hotell med vettiga priser i detta område. Annars är hotellen vid Piazza Garibaldi bäst. Billigare alternativ finns givetvis också. Konsultera aktuella versioner av klassiska guideböcker, eller läs månadsbladet Qui Napoli som finns på turistbyråer och järn- vägsstationer.

Att äta.

På Piazza Garibaldi kan man också äta gott, men priserna är lägre på smågatorna runt omkring. Pizza är Neapels specialitet – och den är billig. Bra pizzerior känner man igen på en symbol med texten Vera Pizza. Espresso – caffé – är också ett kulinariskt måste här.

Att se sig omkring.

Medelhavsstaden upplevs bäst genom experimentella promenader – folklivet är faktiskt Neapels huvud- sakliga sevärdhet. Men se upp för ficktjuvar! En lugnare dag får den som besöker de närliggande öarna Capri och Ischia, dit det går regelbundna färjeturer, samt Pompeji och Caserta, som man når med tåg. Värt att se i själva staden är dock slotten, operan, Galleria Umberto I (en elegant inköpsgalleria mittemot operan) och några vackra kyrkor.

Har man tur är man i Neapel när stadens skyddshelgon San Gennaros blod blir flytande. Detta sker tre gånger per år – den första söndagen i maj, den 19 september och den 16 december – och lär kunna beskådas i kyrkan där den helige mannen ligger begravd. Är man i Neapel kring jul får man också uppleva de fantastiska julkrubbor stadens invånare bygger och som inte bara inne- håller Maria och Jesusbarnet utan även diverse sentida kändisar.

Här föddes pizzan

Text: Jacob Wiberg

Den geniala idén bakom pizzan – att använda bröd som mattallrik – är uråldrig. Såväl greker som romare åt i antik tid platta och runda brödstycken med diverse matnyttigt ovanpå. I Pompeji har man hittat ett slags pizzaugnar liksom rester av alla de äkta ingredienserna. Även om både turkar och kineser kan ha en avvikande uppfattning är de flesta överens om att den äkta pizzan föddes i Neapel. Med äkta pizza menas en deg av mjöl, jäst och vatten kombinerad med saftiga röda tomater, gärna från Vesuvius sluttningar. De äldsta nedskrivna recepten daterar sig till 1858, men pizzan lär ha njutits som fattigmansrätt i Neapel ända sedan slutet av 1600-talet. Bland stadens 500 pizzerior finner man givetvis världens äldsta, Pizzeria Port’Alba, som legat på Via Port’Alba sedan 1830.

Kännare menar att det bara finns två versioner av originalpizzan värda namnet: Marinara med vitlök, oregano och högklassig olivolja och Margherita med mozzarella och basilika – båda med färsk tomat och gräddade i vedeldad ugn. Basta!

Namnet Marinara syftar inte, som många tror, på havsläckerheter som sardeller eller räkor, utan på en tid då hungriga fiskare hade pizzan som favoriträtt. Utanför Neapel kallas Marinaran vanligtvis Pizza Napoletana.

Margheritans ursprung är väl känt – om man får tro traditionen. Den kom till den 11 juni 1889. Det italienska kungaparet var på besök i Neapel och drottning Margareta ville veta vad lokalbefolkningen åt. Stadens bäste pizzabagare, Raffaele Esposito, inställde sig och komponerade snabbt en ny pizzavariant åt sin drottning. Om det var för att läckerheten bar samma färger som den italienska flaggan (grön basilika, vit mozzarella och röd tomat) är oklart, men Raffaeles pizzeria utsågs till kunglig hovleverantör.

Generöst nog erkänner napolitanarna sin degskapelses historiska dimension – bland herdarna i stadens julkrubbor finns alltid en pizzabagare inklämd. Men deras storsinthet är begränsad. Anser du att pizzan härstammar från USA, gör du nog bäst i att bevara den villfarelsen för dig själv. När president Eisenhower en gång hävdade att New Yorks pizzor var överlägsna Neapels följde en diplomatisk kris...

Att läsa: La Pizza – den sanna historien från Neapel Nikko Amandonicos (Prisma 2000). Bilden är hämtad ur boken.

phci1011

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen