Nazitysklands ekonomi

Självförsörjning var fundamentet till det nazityska statsbygget. Industri och tvångsarbete inriktades på en enda sak: att föra krig. Många stor­för

17 februari 2012 av Birgit Karlsson

Självförsörjning var fundamentet till det nazityska statsbygget. Industri och tvångsarbete inriktades på en enda sak: att föra krig. Många stor­företag, som Krupp och Hugo Boss, tjänade grova pengar på affären.

 När Hjalmar Schacht, tysk ekonomiminister 1934–37, efter andra världskriget tillfrågades om Hermann Göring hade några kunskaper i ekonomi blev hans svar: ”Inte det minsta!” Med tanke på att Göring var ansvarig för den fyra­årsplan som skulle leda till Tysklands återupprustning är omdömet uppseendeväckande. Men förmodligen rättvist – den nazistiska ekonomiska politiken gick på många sätt tvärt emot den traditionella synen på vad som var rationellt.

Finanskrisen 1929–33 var en utmaning för den liberala ekonomins anhängare. Enligt de idéer som dominerat i USA och Europa sedan slutet av 1800-talet skulle den politiska makten låta ekonomin sköta sig själv. Detta verkade emellertid inte fungera. Arbetslösheten steg, banker kraschade, före­tag gick i konkurs och priserna sjönk. Det var omöjligt för de demokratiska staterna att stå emot folkliga krav på regeringsingripanden. Statliga program för att lindra krisens konsekvenser infördes såväl i USA som i Västeuropa. Misstron mot kapitalismen var stor och inte blev det bättre av att diktaturer som Sovjetunionen och Nazi­tyskland tycktes vara bättre på att lösa arbetslöshetsproblemet än många av demokratierna. Planering blev ett positivt laddat ord.

Den nazityska planhushållningen respekterade, till skillnad från den sovjetiska, privat äganderätt. Dock var ekonomins uppgift även i Tyskland först och främst att tjäna politiska syften. Indust­rin skulle bidra till att förverkliga visionen om rasrenhet och tyskt livsutrymme. Styrning och effektivisering var nödvändigt för att öka produktionen av stål, vapen och transportmedel.

I Nazitysklands andra fyraårsplan, avi­serad 1936, framstod det militära motivet tydligt. Hitler hade då utformat sina tankar om den ekonomiska politiken och menade att dess uppgift var att skapa förutsättningarna för det tyska folket att återerövra sin dominerande ställning i Europa. För att denna uppgift skulle kunna lösas måste livsrummet utökas – annars riskerade delar av folket att drabbas av svält. Överallt där egen produktion kunde täcka behoven måste import undvikas. Bränsleutvinningen skulle byggas ut, liksom en massproduktion av syntetiskt gummi för däck till fordonsindustrin. Det gällde också för järnmalm och fetter. Självförsörjning utan hänsyn till kostnaderna måste förverkligas.

Statlig planering av ekonomin var främmande för den liberala traditionen. Lika exotisk var uppfattningen att varje nation skulle försörja sig själv. Fri handel gynnar alla som deltar, därom var de flesta ense. Tysklands erfaren­het var dock den motsatta – man var alltför beroende av import från andra länder när det gällde flera viktiga varor. Under första världskriget hade utrikeshandeln blivit en viktig del av krig­föringen, i form av economic warfare. Det innebar att man på alla sätt försökte hindra handelsfartyg från att förse fienden med vitala varor. I denna kamp hade Tyskland drabbats hårdare än Storbritannien, som hade sitt vidsträckta kolo­nialvälde att luta sig mot. Obalansen uppfattades som en viktig orsak till att kriget förlorats.

Istället för att se handel som fredsskapande och sammanbindande betraktade nazisterna den som ett potentiellt vapen i krig. Inställningen var problematisk, efter­som många råvaror som var nödvändiga

för en industriell ekonomi inte fanns inom Tysklands gränser. Det gällde bland annat olja, gummi, bomull och metal­ler. Den nazistiska regimen lade ner stora resurser på forskning för att få fram ersättningsmaterial till de två förstnämnda. Att avstå från utrikeshandel och istället försöka producera allt man behöver inom det egna landet är praktiskt taget omöjligt för nationer som inte är kontinenter, som till exempel USA. Det innebär att man måste binda upp resurser för att producera sådant som bättre och billigare kunde köpas av andra nationer. Man går miste om den internationella arbetsdelningens fördelar.

I Tyskland skulle problemet lösas genom skapandet av ett ekonomiskt rum, ett Grosswirtschaftsraum, där fritt utbyte av varor kunde ske. Ett sådant rum skulle inte bara ge tillgång till de råvaror som behövdes i en industriell ekonomi utan också möjliggöra specialisering och arbetsdelning så att produktionen kunde bli effektiv. Detta ekonomiska mål kunde i sin tur kopplas till den politiska visionen om större livsutrymme, Lebensraum. Ekonomisk nödvändighet motiverade därigenom militär ockupation.

 Tysklands återhämtning efter första världskriget kom att bli problematisk på många sätt. Den enorma tyska inflationen 1921–23 ledde till en omfördelning av ekonomiska tillgångar där småsparare blev av med sina besparingar medan personer som lånat stora summor pengar blev av med sina skulder. Den bräckliga återuppbyggnaden, till stor del åstadkommen med hjälp av amerikanska lån, avbröts dramatiskt av den stora depressionen 1929–33. Banker kraschade, före­tag gick i konkurs och arbetslösheten sköt i höjden. Antalet sysselsatta heltidsarbetande sjönk från 20 miljoner 1929 till 11,4 miljoner i januari 1933 då nazisterna tog över makten i Tyskland.

Att skapa arbeten var ända sedan 1930 ett huvudmål för nazismen. Arbetslösheten kom också att minska under åren 1933–36, då en stor del av investeringarna gick till byggnadsprojekt. Gigantiska planer på motorvägsbyggen började sättas i verket och en särskild organisation skapades för byggnadsändamål – Organisation Todt (se faktaruta), namngiven efter sin ledare, Fritz Todt.

Till stor del berodde den minskade arbetslösheten på investeringar i rustningsindustrin. Dessa finansierades i hög grad via sedelpressarna, men inflationen, som man därav kunde vänta sig, uteblev. Dels hölls de metoder som användes hemliga, dels kontrollerades handel och valuta, priser och vinster av staten. Det rådde inte längre någon tvekan om att den tyska ekonomin inriktades på krigföring.

Ett genomgående problem i verkställandet av de ekonomiska besluten under den tidiga naziperioden var den spänning som rådde mellan den gamla administ­rationen – som fanns kvar sedan den tid då Tyskland var en parlamentarisk demokrati – och den nya, nazistiska. Den senares idé var att tillsätta en kommitté varje gång något viktigt måste genomföras och dessa kommittéer kom i många fall att konkurrera med de gamla ministerierna. Ett sådant exempel är just Organisation Todt där en enda ambitiös nazist fick möjlighet att utveckla makt och inflytande på ministeriernas bekostnad.

Enligt 1936 års fyraårsplan var målet att minska Tysklands beroende av råvaror från andra länder, särskilt när det gällde järnmalm, olja och gummi. Planen hade också ett politiskt mål, nämligen att stärka nazistpartiets grepp om den tyska industrin. Inte minst gällde detta storindustrier som Krupp och IG Farben, vilkas stöd krävdes för ett ökat Lebensraum. Den viktiga järnmalmen tänkte man sig importera från bland annat Sverige, men också framställa själv genom att utnyttja tillgångar av lågvärdig malm i Salzgitterområdet. Där grundades Hermann Göring-Werke med statliga pengar. Denna satsning kan illustrera avsaknaden av rationalitet i den planerade ekonomin. Det var billigare att använda sig av högvärdig importerad malm, men eftersom Tysklands självförsörjning var ett så viktigt mål satsades mycket pengar på att tillverka stål på ett dyrt och omständligt sätt. En av de tyska ståldirektörerna, Walter Rohland, sade i förhör med de allierade efter kriget att tysk stålindustri skulle ha producerat mer och bättre stål om inte Hermann Göring-Werke hade funnits.

Målen för fyraårsplanen infriades inte. Kapaciteten för syntetisk olja byggdes ut men produktionen låg ändå 45 procent under riktpunkten 1939. Stålproduktionen ökade – mest på grund av att stålverk i de annekterade områdena i Österrike och Tjeckoslovakien tillkommit. Endast då det gällde syntetiskt gummi kunde målen överträffas.

De politiska syftena uppnåddes dock i den meningen att nazistpartiet, personifierat av Hermann Göring, stärkte sitt grepp om tysk industri, särskilt sedan ekonomiminister Schacht avgått i protest mot det sätt på vilket den ekonomiska politiken bedrevs. Till detta kom att Hitler personligen tog beslut om den ekonomiska politiken. Men hans beslut var ofta impulsiva och inkonsekventa och ledde till spänningar mellan parti, ministerier och arméföreträdare. Det var nödvändigt att ständigt vara beredd på kontra­order.

Ett genomgående problem var avvägningen mellan mili­tär och civil produktion. Om alltför mycket resurser inriktades på det militära riskerade ledargarnityret protester från den tyska befolkningen. Man befarade också social oro. Hitlers önskemål var att i det längsta undvika att civil­befolkningens levnadsstandard drastiskt sänktes. Han ville helst inte välja mellan vapen och bröd.

Tyskland var under 1930-talet inte heller något rikt land på samma sätt som Storbritannien, Frankrike och USA. År 1939 var per capita-inkomsten i Tyskland cirka 67 procent av den brittiska och bara 46 procent av den amerikanska.

Trots att den tyska ekonomiska planeringen hade sina brister var Tysklands militära kapacitet år 1939 ändå hög. Framgångarna i början av kriget berodde bland annat på en strategi som byggde på snabba förflyttningar av pansartrupper, understödda av ett effektivt flygvapen. För att fortsätta kriget måste emellertid produktionen i än större utsträckning inriktas på att försörja militären med utrustning.

Organisation Todt konkurrerade med Luftwaffe om kontrollen över arméns produktionsställen. Organisationen gick segrande ur striden och Fritz Todt själv kom att utnämnas till minister för rustning och krigsmateriel. Han ville minska byråkratin kring produktionen och skapade därför ett system som bestod av kommittéer vars främsta uppdrag var att skapa samarbete mellan de starkaste producenterna inom respektive industri och se till att den tekniska utvecklingen drevs framåt. Det fanns en huvudkommitté för krigsmateriel­industrin och ett antal specialkommittéer. Dessa beslöt om hur orderna skulle fördelas och tog ansvar för att det hela tiden fanns råmaterial. Inom dessa ramar hade fabrikerna full frihet att lägga upp arbetet.

Den tyska industrin fungerade inte särskilt effektivt under krigets första år. I förhållande till hur mycket resurser som sattes in var produktionsresultatet föga imponerande. Då Hitler vände sig mot Sovjetunionen sommaren 1941 uteblev de snabba framgångarna och Führern själv blev allt mer övertygad om att en rationalisering av produktionen var nödvändig. Genom att förenkla och standardisera kunde man producera långt fler produkter, även om det ibland gick ut över kvaliteten. Nya kommittéer för utveckling av tillverkningen sattes upp inom olika delar av krigsindustrin.

Från 1941 genomfördes en administrativ centralisering samtidigt som tonvikten i produktionen kom att ligga på kvantitet i stället för kvalitet. Utvecklingen drevs vidare av Albert Speer som tog över som minister för rustning och krigsmateriel efter Fritz Todts död i början av 1942. Speer fick i uppdrag av Hitler att se till att alla rikets resurser användes till krigsproduktionen. Redan i maj hade dock Hitler ändrat sig och krävde nu att tillverkningen av konsumtionsvaror skulle öka till tidigare nivåer. Speer protesterade och övertygade Hitler om att de dagar då man kunde producera både vapen och bröd var förbi.

I  maj 1942 hade den ekonomiska administrationen om­organiserats och arméns och de gamla ministeriernas makt ytterligare beskurits. Speer tog nu tillsammans med Hitler samtliga strategiska beslut. I de olika underkommittéerna hade representanter för storindustrin en viktig roll. En avgörande fråga för effektiviteten blev tillgången på arbetskraft. En särskild del av Speers ministerium var inriktad på att lösa detta problem. Stora mängder kvalificerade arbetare från de ockuperade områdena transporterades till Tyskland för att arbeta inom krigsindustrin. Dessutom användes tusen­tals tvångsarbetare. Resultatet av förändringarna blev en stark ökning av mängden producerat krigsmateriel. Under perioden 1942–44 fördubblades rustningsproduktionen.

De tyska företagens medverkan var nödvändig för krigs­ansträngningen och många industriidkare gjorde utan tvekan stora vinster på krigsekonomin. De var dock inte alltid positiva till den ökade graden av statlig styrning. Ett exempel är kullagerindustrin, som i likhet med många andra producenter av strategiskt materiel, drogs in i den statliga planeringen.

Det svenska kullagerföretaget SKF hade ett dotter­före­tag i Tyskland, VKF, som moderbolaget allt mer tappade kontrollen över. I mars 1942 inrättades ett speciellt nätverk, Sonderring Wälzlager, som alla lagertillverkare måste tillhöra. Där tvingades de samverka och dela med sig av sina tekniska kunskaper. VKF var inte särskilt angeläget om att delta eftersom företaget ansåg sig vara tekniskt ledande och inte gärna röjde affärshemligheter. Tillvägagångssättet hade paralleller i många branscher. Exempelvis fick amerikanska Ford redan före kriget släppa ifrån sig inflytandet över sitt tyska dotterbolag och efter 1941 bröts kontakten helt. Industrier som dessa kom också att bli stora mottagare av tvångsarbetare som dirigerades till fabrikerna.

Företaget IG Farben är starkt förknippat med nazismens förbrytelser då ett av dess dotterföretag tillverkade gasen Zyklon B som användes i Förintelsens gaskamrar. Detta var emellertid endast en del av företagets verksamhet. IG Farben tillverkade produkter som skulle möjliggöra att Tyskland blev självförsörjande på syntetisk olja och syntetiskt gummi. En av fabrikerna för gummiframställning låg i Auschwitz och använde sig av koncentrationslägerfångar som arbetskraft. Förhållandena var ofattbart svåra och de som inte orkade arbeta skickades till gaskamrarna.

IG Farben tog också över omfattande företagstillgångar i de ockuperade områdena, exempelvis Skodaverken i Öster­rike. Den judiska familjen Rotschild, dominerande ägare i Skoda, föll offer för den nazistiska ariseringspolitiken då Österrike anslöts till Tyskland 1938. Stålverken var en annan grundbult i den tyska rustningsindustrin. Krupp-koncernens ledare hade intima förbindelser med naziregimen, även om man inte var ense i allt. Gustav Krupp var en konservativ nationalist som ansåg att privat reglering av marknaden var att föredra. Han såg det emellertid som nödvändigt att samarbeta med naziregimen, inte minst för att alternativet kunde vara privatkapitalismens avskaffande. Utvecklingen i Sovjetunionen sågs som ett avskräckande exempel. Koncernen tillverkade stora mängder krigsmateriel och använde slavarbetare på ett hänsynslöst sätt. Ledningarna för såväl IG Farben som Krupp drogs inför rätta i Nürnbergrättegångarna efter kriget och kom i flera fall att dömas till fängelse.

Hugo Boss är ett annat företag som öppet stödde den nazistiska regimen. Klädkoncernen tillverkade uniformer till såväl SS, Wehrmacht och Hitler-Jugend. Liksom andra storföretag använde man slavarbetare, något som modehuset nyligen bett om ursäkt för.

Många historiker har ägnat stor möda åt att diskutera vinnare och förlorare i den nazistiska ekonomin. Det är naturligtvis sant att partianslutna nazister kunde göra sig stora förmögenheter, både på att ta över företag i de erövrade områdena och genom att helt enkelt konfiskera stora judiska förmögenheter. Företag som samarbetade med naziregimen kunde också göra stora vinster.

Den tyska civilbefolkningen kom att lida svårt av brist på mat och bränsle. Jämfört med den levnadsnivå som exempelvis tvångsarbetarna inom Kruppkoncernen fick uthärda framstår dock villkoren som jämförelsevis goda. Den troligaste förklaringen till den grymma behandling dessa arbetare fick utstå är förmodligen att kriget gradvis gjorde levnadsförhållandena svåra för alla och att likgiltigheten för tvångsarbetarnas situation därigenom ökade.

Att jämföra med de lidanden som judar och andra minoritetsgrupper utstod i koncentrations- och utrotningsläger låter sig däremot inte göra på något meningsfullt sätt.

Den nazityska planeringen av ekonomin ledde till en kraftigt ökad produktion som möjliggjorde en långvarig militär expansion. Ett relativt stort mått av självförsörjning blev möjligt ju större område som kunde ockuperas. Rövande av guld och judisk egendom gav kapital, men det avgörande för krigets utgång var hur väl produktionskapaciteten – det vill säga arbetskraft, fabriker och maskineri – kunde utnyttjas.

Om man för ett ögonblick klarar av att betrakta Förintelsen ur ett strikt ekonomiskt perspektiv, framstår den milt uttryckt som irrationell. Att i en krigssituation, där det råder brist på arbetskraft och där transportsektorn är överansträngd, ägna resurser åt att frakta och avrätta miljontals människor är inte bara en humanitär och politisk katastrof av obeskrivliga mått. Det är också ekonomiskt vansinne och en bidragande orsak till Tysklands nederlag.

Birgit Karlsson är docent i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet.

POP1203

Kanske är du intresserad av...

Läs också