Nazisternas vinterspel

Tyskland hade stämplats som skyldigt till första världskrigets utbrott 1914 och behandlades hårt av segrarmakterna i Versaillesfreden 1919. Kejsardömet had

22 december 2009 av Torbjörn Nilsson

Tyskland hade stämplats som skyldigt till första världskrigets utbrott 1914 och behandlades hårt av segrarmakterna i Versaillesfreden 1919. Kejsardömet hade ersatts av en ostadig demokrati, Weimarrepubliken, men först 1928 tilläts Tyskland delta i olympiska spelen. När landet några år senare tilldelades både vinter- och sommar-OS kunde det ses som ett fortsatt närmande mellan Tyskland och de gamla fienderna Storbritannien och Frankrike. Med Adolf Hitlers maktövertagande 1933 förändrades dock bilden – andra partier än det nationalsocialistiska förbjöds i Tyskland, oppositionella fängslades och judarna började förföljas. Skulle ett sådant land, en brutal diktatur, få arrangera olympiska spel med dess ideal om fred och ädel tävlan?

Sommarspelen 1936 var betydligt mer omfattande än vinterspelen tidigare samma år (4 069 respektive 756 deltagare). Ändå var tävlingarna i Garmisch-Partenkirchen viktiga som ett test på hur den tyska regimen klarade av att sköta arrangemangen.

Det största motståndet mot ett OS i Tyskland kom från USA. Bara med knapp marginal hade den amerikanska idrottsrörelsen beslutat att ställa upp i Berlin. Också i andra länder förekom krav på bojkott, främst från vänsterhåll. Att Tyskland var en diktatur var dock inget större problem för Internationella olympiska kommittén, IOK, som ville hålla isär idrott och politik. Både Avery Brundage (ordförande för USA:s olympiska kommitté, senare IOK-president) och svensken Sigfrid Edström (Asea-chef, vicepresident i IOK) hävdade i antisemitisk anda att judiska intressen låg bakom bojkottkraven. För dem var det alltså judarna snarare än nazidiktaturens människosyn som hotade den olympiska rörelsen.

Ledarna för den tyska idrottsrörelsen försäkrade att tyska judiska idrottsmän inte skulle hindras från att delta, något som hade stridit mot den olympiska tanken. Brundage, Edström och den åldrande initiativtagaren till OS, fransmannen Pierre de Coubertin, hade alla vänskapliga förbindelser med arrangörerna och lät sig övertygas om deras goda vilja. Resultatet blev dock magert. I den tyska truppen till Garmisch-Partenkirchen fanns bara en deltagare av judisk börd, ishockeyspelaren Rudi Ball. Något officiellt förbud rådde inte, men en rad uppställda hinder gjorde det i praktiken omöjligt för judiska idrottsmän att delta.

Inför vinterspelen i Garmisch-Partenkirchen var kraven på bojkott små. I Norge begärde visserligen vänsterpolitiker att idrottare som deltog skulle uteslutas från partier och fackföreningar, men gehöret var svagt. Vid hemkomsten hyllades guldmedaljörerna som hjältar. I Sverige hade socialdemokratin slutit upp kring Riksidrottsförbundets hållning om en opolitisk idrott. Idrottsframgångarna kom också här att dämpa kritiken.

Den enda bojkott som blev av hade en helt annan bakgrund. När IOK, utifrån dåtidens stränga amatörregler, förbjöd skidinstruktörer att delta (de ansågs vara professionella), bojkottade de framstående österrikiska och schweiziska utförsåkarna tävlingarna.

Den starka opinionen för att Sverige skulle delta i spelen 1936 byggde bara till mindre del på sympati för Hitlertyskland. Tidningar som Social-Demokraten och Dagens Nyheter hade under vinter-OS många artiklar om nazistregimens illdåd. På sportsidorna dominerade dock tävlingsmaterialet, även om det kunde finnas en och annan kommentar om tysk militarism eller om regler som gynnade arrangörslandet.

I sin idealistiska syn på sporten som en opolitisk och förbrödrande kraft kunde idrottsrörelsen och huvuddelen av arbetarrörelsen förenas (kommunisterna var dock emot). Paradoxalt nog hamnade de krafter som betraktade OS som en möjlighet att överbrygga politiska konflikter på samma sida som de som såg idrotten som ett politiskt vapen. Hitler var personligen inte särskilt intresserad av sport, möjligen med undantag för boxning. Men han såg dess propagandamöjligheter. Idrottsliga segrar skulle visa på det nya Tysklands storhet och den germanska rasens överlägsenhet. Att utveckla kroppen till fulländning var en viktig del av den nationalsocialistiska ideologin. Kopplingen till militära framgångar var också tydlig. Därför ställdes idrotten i partiets och statens tjänst när Hitler kom till makten.

Vinterspelen var väl förberedda. Dessutom fick arrangörerna hjälp av vädergudarna. Veckan före start var vädret miserabelt med regn och plusgrader, men lagom till invigningen kom ett kraftigt snöfall och minusgrader. Skidspåren och skridskoisarna höll därför hög klass. Invigningsceremonin samlade 50  000–60 000 åskådare i och kring stadion, vilket var rekord för OS. Totalt fick tävlingarna drygt en halv miljon åskådare, också det rekord.

OS i Garmisch-Partenkirchen kan ses som en, för nazistregimen, lyckad generalrepetition. Invigningen var storslagen och förenade klassiska grekiska symboler med nationella tyska. Ett exempel är den cirka åtta meter höga staty som stod på en pelare vid entrén till stadion; den hade formen av en grekisk gudinna som höll det tyska riksvapnet, örnen, i sin hand.

Likaså framfördes såväl den olympiska hymnen som Horst Wesselsången, det tyska nazistpartiets officiella kampsång. Regimens ledare hade en framträdande roll, särskilt naturligtvis Hitler. Han visade upp en charmfull sida, skrev autografer och skickade gratulationstelegram till det segrande brittiska ishockeylaget. Påkostade stora arenor hade byggts för backhoppning, ishockey och skidor.

Medierna gavs ökat utrymme, om än under tysk kontroll. För första gången direktsändes OS i radio. 49 radioreportrar och drygt 400 tidningsreportrar bevakade spelen. Endast tyska fotografer tilläts dock. Walter Funk, andre man i Joseph Goebbels propagandaministerium, uppmanade vid en pressmottagning journalisterna att se det verkliga Tyskland, fritt från ”lögnpropagandan”. Samtidigt övervakades den amerikanska journalisten William Shirer på grund av sina tidigare kritiska reportage.

Judeförföljelserna doldes. Antisemitiska skyltar och banér längs järnväg och landsväg mellan München och Garmisch-Partenkirchen togs ned och pressens hets mot folkgruppen upphörde under spelen. Kontrollen av besökarna var noggrann, men inte aggressiv. Varje OS-trupp fick en tvåspråkig student till hjälp som givetvis rapporterade till myndigheterna. Någon OS-by fanns inte utan alla inkvarterades i privata hem eller på hotell. Också det gav möjlighet till diskret kontroll.

En svensk pressman, David Jonason (signaturen Mr Jones i DN) föll liksom många andra för den goda ordningen: ”arméer av SS och Arbeitsdienst [där arbetslösa fick arbete] svarade för ordningen, dirigerade massorna och höll strömmarna gående på ett strängt men vänligt sätt, som alla måste kapitulera för.”

Tävlingsprogrammet var med nutida mått mätt litet – ishockey, skidåkning, backhoppning, utförsåkning, skridsko, konståkning och bob. Bara 17 guld delades ut. Norge var överlägset bäst (sju guld). Konståkerskan Sonia Henie vann sitt tredje raka guld, Ivan Ballangrud tog tre guld i skridsko. Den främsta svenska bedriften var den fyrdubba segern på skidornas femmil.

Vid hemkomsten hyllades truppen på Stockholms central av regeringen och idrottens organisationer. 10 000 människor hade samlats. Guldmedaljörerna, skidåkarna Elis Wiklund, 50 km, och Erik Larsson (”Kiruna-Lasse”), 18 km, fick lagerkransar av det socialdemokratiska statsrådet Arthur Engberg som i patriotiska och darwinistiska ordalag hyllade dem:

Det var våra pojkar som segrat. Sprungna ur stubbotan rot, redan härdade i livets stränga skola, vana att reda sig själva, förtrogna med den bistra kampen för tillvaron har de gett världen ett lysande exempel på vad målmedvetenhet, självtukt, driftig tillförsikt och grundligt arbete under skicklig ledning kunna uträtta. Ni stredo för Sverige därute. Ni gjorde det med heder. (Social-Demokraten 20/2)

De svenska framgångarna och den goda organisationen genomsyrade den svenska utvärderingen av spelen. I en minnesskrift betecknades OS i Garmisch-Partenkirchen som ”en rekordolympiad i alla avseenden”. Tävlingarna var ”en heder för det tredje riket”. I vilken grad antinazisterna påverkades av OS är svårt att säga. Alla lät sig knappast förföras av de väloljade arrangemangen, men som helhet var spelen lyckosamma för Hitler. Med de följande sommarspelen, som avlöpte i samma stil men med betydligt större volym, framstod Tyskland som ett enat, kraftfullt och dynamiskt land.

Även om aggressionen hade tonats ned under själva spelen pågick förberedelser för krig och förtryck. Strax efteråt ockuperade tyska trupper, i strid mot internationella avtal, den demilitariserade zonen mot Frankrike (Rhenlandet), något som kan ses som Hitlers första expansiva aktion.

Den tyska aggressiva politiken och demokratiernas ovilja till kraftfullt motstånd fortsatte och ledde fram till andra världskriget. Först 1948 arrangerades nya spel, i Sankt Moritz och London. (Väst-)Tyskland fick vänta till 1972 års sommarspel i München. Arrangörerna ville markera landets omvandling till demokratisk stat, men våldet gav sig även denna gång till känna. Palestinska terrorister tog israeliska idrottsmän som gisslan; samtliga nio dödades, liksom fem terrorister. Spelens attraktionskraft som arena för mörka krafter hade bevarats.

Fakta: Vinter-OS 1936

Deltagare: 756 tävlande från 28 nationer. Sverige hade 36 deltagare.

Guldmedaljer: Norge 7, Tyskland 3, Sverige 2, Österrike, Finland, Storbritannien, Schweiz och USA vardera 1.

Svenska guldmedaljörer:

Erik Larsson, skidor 18 km och

Elis Wiklund, skidor 50 km.

Torbjörn Nilsson är professor i historia, verksam vid Södertörns högskola.

Att läsa: Idrott och utrikespolitik – den svenska idrottsrörelsens internationella förbindelser 1919–1945 av Per Olof Holmäng (1989). Sport, Politics and Appeasement in the 1930s av Arnd Krüger & William Murray (ed.) (2005). Berlin Games – How the Nazis Stole the Olympic Dream av Guy Walters (2006).

Kanske är du intresserad av...

Läs också