När tiden blev mekanisk

När de första mekaniska uren konstruerades omkring år 1300 fick de inte ens en egen beteckning. De kallades horologium precis som alla andra tidmätare, till

14 mars 2001 av Lennart Lundmark

När de första mekaniska uren konstruerades omkring år 1300 fick de inte ens en egen beteckning. De kallades horologium precis som alla andra tidmätare, till exempel soluret som funnits i olika modeller ända sedan det gamla Egypten. Där hade man också konstruerat de första kända vattenuren. I dem fick vatten droppa ner i en behållare och sedan avläste man vattennivån.

Vattenuren blev så småningom mycket avancerade, särskilt i den arabiska kulturen. (Däremot är inte timglasen med sand så gamla som man kan tro. Den första kända beskrivningen är från början av 1300-talet och den första avbildningen några decennier yngre än så.)

Men medeltidens människor behövde inte alltid ur för att bestämma tiden. Det finns tre grundläggande metoder för att fånga tidens gång utan att använda ur. När de kombineras får man ganska goda tidsangivelser. Den första har människan som utgångspunkt. När börjar man bli hungrig? När blir man trött och när vaknar man? Trots att vi inte tränar oss på det i dag kan många ge någorlunda exakt besked om när klockan börjar närma sig lunchtid. Andra vaknar alltid vid samma tid på morgonen.

Mänskliga sysslor skapar också möjligheter att mäta tid. Man kan till exempel hänvisa till hur lång tid det tar att koka kött, hugga ett fång ved eller läsa en bön.

Den andra metoden utgår från den närmaste omgivningen. Den mest kända tidsangivelsen är säkert när tuppen gal kort före soluppgången. När blommorna öppnar och sluter sig under dygnet är en annan tidsindikator som det är lätt att lära sig.

Men det viktigaste systemet är det tredje – det astronomiska. Det är knutet till solen och stjärnorna (månen har bara betydelse för kalendern). För medeltidens människor var soluppgång, solnedgång och middagen då solen stod högst på himlen de fasta hållpunkterna för tidens gång under dagen. Solens skenbara färd över himlavalvet kunde också delas in i lämpliga tidsintervall. På natten kunde man fastställa timmarna med hjälp av stjärnorna. Det är en ganska avancerad konst eftersom stjärnhimlen förändras under året, men de folkliga astronomiska kunskaperna var betydligt större på medeltiden än de är i dag.

Naturligtvis kan man inte fastställa tiden med särskilt stor precision med ett sådant system, men det dög bra under medeltiden. Timmen var minsta tidsmått och om man fick vänta en stund så var det inte hela världen. Förhållandet till tid var inte lika upphetsat som i dag.

Att de mekaniska uren kallades horologium precis som alla andra instrument för tidfästning gör att vi har svårt att fastställa när och var de först konstruerades. Ordet dyker upp i flera källor, utan att vi kan veta om det rör sig om solur, vattenur eller ett mekaniskt ur. Det mekaniska urets ursprung har diskuterats länge och man har mest indicier att bygga resonemangen på. Men numera är nästan alla överens om att det uppfanns någonstans i det västeuropeiska hjärtlandet eller England omkring år 1300 eller möjligen något decennium dessförinnan.

För att konstruera ett fungerande mekaniskt ur måste man uppfinna en bra broms. Det gällde att bromsa en fallande tyngd så att den sänkte sig mycket långsamt och med jämn hastighet. Att sedan koppla till kugghjul var inget problem. Principerna för hur man räknade kuggar och bestämde utväxling var kända sedan länge.

Lösningen kom att kallas spindelgång. Bromsmekanismen består av en svängarm på toppen av en lodrät axel. På axeln finns två lappar som griper in i ett kronhjul. När svängarmen kommer till änden av en svängning griper en lapp in i gånghjulet och tvingar svängarmen att vända. Eftersom svängarmen har en viss tyngd och hastighet så bromsas hela mekanismen när svängarmen vänder. Bromskraften kan i viss mån regleras med tyngder som är upphängda på svängarmen.

Varför uppfanns då det mekaniska uret? För dem som anser att medeltidens människor irrade omkring i ett plågsamt tidsligt kaos är det självklart att de ville ha en bättre tidmätare. Det är det enkla svaret utifrån hur samhället ser ut i dag. Men som så ofta når man inte fram till det rätta svaret på historiska frågor med den metoden.

I det medeltida samhället behövde inte vanligt folk noggrannare tidsangivelser än vad de redan hade. Vad skulle de då med en dyr och komplicerad mekanisk apparat till?

I den långdragna diskussionen om det mekaniska urets ursprung har man så småningom hittat två grupper som antas ha haft behov av ett mekaniskt ur – munkar och astronomer. De bildar grunden för de två konkurrerande förklaringarna till att det mekaniska uret först konstruerades. Den ena kan vi kalla klosterförklaringen och den har de flesta anhängarna. Den utgår från att munkarna i klostren hade så stort behov av att passa alla bönestunder – även på natten – att de uppfann ett slags mekaniska väckarklockor. En sådan klocka kallades alarum och den fungerade ungefär som dagens äggklockor som vi kan ställa in på ringning inom en kortare tidsperiod. I klostren utsågs en munk som skulle ringa in bönestunderna och det var alltså han som försågs med en väckarklocka. Apparaten hade en roterande urtavla med ett hål för varje timme. I hålet kunde man sticka in en tapp och när tappen kom i kontakt med en utlösningsmekanism så sattes ett ringverk i funktion. Det väckte munken och han kunde gå upp i tornet och ringa i stora klockan.

Enligt klosterförklaringen var alltså dessa väckarklockor de första mekaniska uren. Det är en förklaring som man gott kan tro på. Problemet är bara att den är så svår att belägga eftersom de få alarii som bevarats är från 1400-talet. Och i klostren brydde man sig inte om att dokumentera när de första väckarklockorna blev till.

Andra forskare ansluter sig till den så kallade astronomförklaringen. Den utgår från det faktum att det gjordes ganska avancerade astronomiska och astrologiska uträkningar under medeltiden och att man bland annat utnyttjade astrolabier. De bestod av ett antal metallskivor, ringar och visare som kunde vridas för att demonstrera himlakropparnas rörelser. De första astrolabierna konstruerades troligen redan på 200-talet f Kr men de började spridas i större omfattning i Europa först på 800-talet under inflytande av arabisk astronomi. De som tror på astronomförklaringen till det mekaniska uret anser att astronomerna så småningom försåg förenklade astrolabier med en mekanism för att få en självgående avbild av himlakropparna i rörelse.

Resultatet blev så kallade astronomiska ur, men deras främsta uppgift var inte att ange tiden utan att åskådliggöra himlafenomenen.

Om man betraktar en urtavla till ett medeltida astronomiskt ur så är det inte mycket man känner igen från vår tids klockor. Där finns en visare med en sol och en måne, där finns en rörlig ring med djurkretsens tecken och urtavlan har flera olikfärgade fält och ett streckmönster som liknar ett spindelnät. Visarna och ringen gav bland annat information om hur länge solen varit uppe och när den gick ned, var djurkretsens stjärntecken befann sig på himlen, solens vandring genom zodiaken, var månen befann sig i förhållande till solen och stjärntecknen och mycket mera.

De astronomiska monumentaluren placerades inne i kyrkor och så småningom i kyrktornen. De representerade medeltidens mest avancerade teknologi och människor reste långa vägar för att samlas i förundran runt denna mekaniska manifestation av Guds ordnande hand på himlavalvet. För dem som inte kunde sätta sig in i alla astronomiska finesser styrde man ut uren med rörliga figurer. Där paraderade bibliska personager, härolder blåste i trumpet och tuppar gol.

De astronomiska monumentaluren är ganska väl dokumenterade och det ger dem som hyllar astronomförklaringen ett visst övertag i debatten. De kan nämligen peka på att S:t Albans-klostret i England fick ett astronomiskt monumentalur 1320 och att ett byggdes i katedralen i Norwich 1321–25. Några så gamla belägg för väckarklockor i klostren finns inte. Mycket berömt blev det storslagna astronomiska uret i Strasbourg. Det byggdes 1352–54. Giovanni da Dondi, som var professor i Padua, byggde ett synnerligen avancerat astronomiskt ur 1348–64. Det var inget tornur för offentligheten utan en meterhög konstruktion med flera urtavlor som visade mängder av astronomiska fenomen.

I Lund fanns ett astronomiskt ur som hävdade sig väl bland de främsta i Europa. Det nämns första gången 1442, men man antar på goda grunder att det byggdes på 1380-talet. Det förvarades inne i domkyrkan och restaurerades på 1920-talet och kan nu beskådas på plats och i funktion.

De mekaniska uren spreds tämligen snabbt i Europa trots att de fungerade dåligt. Under de första 350 åren gick de minst en timme fel per dygn. De hade ingen minutvisare. Det finns många uppgifter om klockväktare som avläste tiden på sol-, vatten- eller sandur och sedan ruckade de mekaniska uren en eller flera gånger om dagen. I en del fall anställdes också klockringare som gömdes inne i klocktornet med sandur och slog timmarna eftersom det mekaniska uret inte klarade att hålla tiden.

Det mekaniska uret ledde alltså inte till någon förbättring av tidmätning och tidfästning under senmedeltiden. En del forskare gör sak av att solur inte kan avläsas när det är mulet och att vattenur kan frysa. Eftersom man inte gjorde noggrannare tidsangivelser än på en timme när kan sådana undantagsfall knappast ha varit något problem. Så pass ungefärliga tidsangivelser kan vi i dag klara ganska bra utan klocka även mulna dagar trots att vi inte är särskilt tränade att göra det. Med lite träning i att observera kroppens egna signaler samt i att avläsa dagsljusets karaktär och intensitet under olika delar av året skulle vi säkert bli riktigt bra på det.

Men trots att de mekaniska uren gick dåligt så drev de i alla fall fram en viktig förändring redan på medeltiden – det gällde måttet timme. Indelningen i timmar blev till redan hos de gamla egyptierna. De delade in dagens ljusa period i tio delar och lade sedan till en timme för vardera gryning och skymning. Men om en dagtimme är 1/12 av dygnets ljusa del och en nattimme 1/12 av den mörka så varierar ju timmarnas längd med årstiderna. På vintern är nätterna – och följaktligen nattimmarna – långa. Då blir dagtimmarna korta. På sommaren är det tvärt om.

Sådana timmar kallades temporaltimmar eller horae inaequales, som man sade på medeltiden. Matematiskt bestämda timmar som var lika långa under hela året användes bara av astronomerna. De kallades horae aequales eller aequinoctiales eftersom de bara förekom naturligt vid vår- och höstdagjämningen (ekvinokterna).

Att timmarna varierade i längd över året var inget problem så länge man använde solur. Det var svårare att ordna med vattenuren, men där kom man på kluriga lösningar redan före Kristi födelse. Hur skulle man då ange temporaltimmar på mekaniska ur? Det fanns två metoder och båda användes under medeltiden. På de astronomiska uren lade man ut ett slags spindelnätsmönster över urtavlan. Timmarna avlästes efter vilket fält i ”spindelnätet” solvisaren befann sig. Genom att böja trådarna i spindelnätet kunde man variera timangivelserna under året. På vanliga urtavlor använde man två sifferringar, en fast för jämna timmar och en rörlig för temporaltimmar. Det var inget bra system, för avståndet mellan timangivelserna är ju givet även på den rörliga ringen.

Att temporaltimmarna försvann hade med slagverken att göra. På munkarnas väckarklockor roterade ju hela urtavlan och vid de olika timmarna fanns hål där man satte in tappen som utlöste ringverket. Med sådana ringverk var det inte svårt att ha en massa hål och stoppa in tappen i olika hål under olika årstider.

När man skulle konstruera slagverk som slog timmarna automatiskt blev det svårare. Alldeles särskilt besvärligt blev det om man skulle ha ett slagverk som angav vilken timme det slog, alltså ett slag för första timmen, två slag för andra osv. Sådana slagverk kunde definitivt inte anpassas till de variabla temporaltimmarna. Tidsmåttet fick stöpas om efter de mekaniska slagverken. De klarade bara jämnlånga timmar, alltså måste temporaltimmarna avskaffas.

Senmedeltida städer genljöd av klockklang vid flera tillfällen under dagen. Arbetstider, måltidsraster, marknadstider och rådsmöten tidsreglerades av klockorna. Och ur som slog jämnlånga timmar blev allt vanligare under senare delen av 1300-talet. I en krönika över Milano står att man installerade ett tornur där 1336 och att det slog timmarna var för sig, alltså med ett slag för första timmen, två för den andra etc. Uppgifter om offentliga ur med automatiska slagverk finns också från Padua 1344, Genua 1353, Bologna 1356 och Ferrara 1362. Och sådana ur spred sig sedan snabbt över Europa. De här uren fanns alltså i städerna. Därför har det diskuterats en del om stadsborgarna hade ett behov av jämna timmar och att det var därför som slaguren spreds så snabbt.

När man granskar den frågan är det viktigt att inte tro att medeltidens människor skulle ha haft något behov av uniforma timmar bara för att vi har det. Visst varierade temporaltimmarna ganska mycket i längd. I London blev dagtimmarna 82 minuter långa vid midsommar och bara 39 vid midvinter. Men skulle verkligen dessa variationer ha haft någon betydelse för handelsmännen i städerna, som en del har påstått? Knappast när det gäller transporter, beräkning av räntor eller dylikt. Då återstår frågan om arbetstider. Det finns flera uppgifter om ur som reglerade när arbetet skulle börja och sluta, matrasternas längd med mera. Men varför skulle det nödvändigtvis ske enligt uniforma timmar? Med temporaltimmar blev arbetsdagen – och rasterna – lite längre på sommaren, det var allt. Mängden arbetad tid under året ändras inte för att man övergår till uniforma timmar.

Då återstår bara en del allmänna hänvisningar till att handelsborgarna i städerna efterhand tillägnade sig en ”modern” kalkylerande mentalitet och att de därför önskade en uniform tid som de kunde hantera med enkel matematik. Det finns en del tidigkapitalistiska teoretiker som skriver om tidens värde och det förkastliga i att slösa med tiden, men hos dem finns inget om att man skulle ha något speciellt behov av uniforma timmar av den anledningen. Så det antagandet håller knappast.

Förklaringen är helt enkelt att de mekaniska nymodigheterna gav ägaren prestige. De var dyra och lyxiga leksaker som man kunde skryta med. Det var främsta anledningen till att de spreds så snabbt under de första 350 åren av sin existens. Det var först med pendeluret som man kan börja tala om fungerande klockor i vår nutida mening.

Idén kläcktes av Galilei 1637, men han konstruerade aldrig något pendelur och det som hans son började bygga blev inte färdigt. Den som till slut såg till att pendeluret blev verklighet var den kände vetenskapsmannen Christian Huygens som tillsammans med urmakaren Salomon Coster byggde ett i Amsterdam i slutet av 1656.

Efter en del inkörningsproblem blev pendeluret en fantastisk succé. Man byggde inte bara nya pendelur, utan satte dessutom pendel på i stort sett alla gamla ur med spindelgång. Då kom man ner i en felmarginal på bara ungefär 20 sekunder per dygn på de bästa. Nu började det bli idé att sätta minutvisare på uren och under 1690-talet kom de första uren med sekundvisare.

I början av 1700-talet var man nere i en felmarginal på ungefär tre sekunder i månaden för de

bästa pendeluren. Samtidigt hade det kommit flera nya uppfinningar som förbättrade precisionen även för fjäderdrivna ur. Leksaken hade blivit ett precisionsinstrument som skulle få stor betydelse för samhällsbygge, arbetsliv och den mänskliga tillvaron i stort.

Vad gäller Sverige så nämns det första mekaniska uret i ett brev från Vadstena 1416 angående fiskerättigheterna i Vättern. Där talar man om att ”säjarklockan skulle slå tio”.

Det var vanligt att man kallade ur för säjare (eller sejare) i äldre tid. Ordet kommer från det tyska Zeiger, som betyder visare. En säjarklocka bör alltså ha varit ett mekaniskt ur med visare. Även om notisen om säjarklockan i Vadstena är det första skriftliga belägget så fanns det möjligen ett ur i Gudhems nunnekloster vid ungefär samma tid, kanske rentav något tidigare. Vid utgrävningar har man hittat ett kugghjul och en del andra metalldelar som kan ha kommit från ett urverk.

I städerna fanns sejarmästare, som urmakarna kallades på den tiden. De finns omnämnda i Arboga 1420 och 1452, i Söderköping 1461 och i Stockholm 1487.

Att offentliga ur främst hade som uppgift att visa vad automater kunde åstadkomma visas av det ur som Sten Sture d ä donerade till Storkyrkan i Stockholm omkring 1470. Uret skulle slå hela och halva timmar och vid heltimmarna skulle två gumsar av trä stångas. Men mest spektakulärt var ett manshuvud av trä som skulle rulla med ögonen varje gång svängarmen rörde sig och när uret slog heltimma skulle ”tungan gå ut och in i munnen på samma huvud, in till dess klockan sin fulla timma slagit haver”. Här är det alldeles uppenbart att det handlar mer om mekanisk teater än om tidmätning.

Uppsala domkyrka fick ett astronomiskt ur 1507, tillverkat av vadstena-munken Peter Astronomen. Jämfört med det i Lund var det påvert. Det hade inga rörliga figurer och dessutom måste en del av de astronomiska visarna flyttas för hand. Om vi går lite längre in på 1500-talet så finns det uppgifter om offentliga ur i Kalmar (1548), Visby (1560) och på Järntorget i Stockholm (1567). Tornet Tre Kronor på Stockholms slott fick ett ur 1603.

Finns det då några belägg för att man använt temporaltimmar i Sverige under medeltiden? Om vi går till de astronomiska uren så markerade de ju temporaltimmar, men ju längre norrut man kom desto större blev skillnaden i längd mellan de tolv dagtimmarna på sommaren och de på vintern. Därför tvingades klostren göra justeringar av de regler som var avpassade efter sydligare breddgrader.

Man kan anta att de som var intresserade av tidsangivelser övergav temporaltimmarna snabbt på grund av de stora skillnaderna mellan årstiderna i höga Norden. Under 1400-talet kom beteckningen klocktimme in i källorna även i klostren. Att man särskilt skrev ut ordet klocktimme bör ha betytt att det var en timme som var lika lång under hela året. I legendsamlingen Själens tröst från cirka 1430 talas om att alla som passerade ett kyrkobygge skulle ”hjälpa dem arbeta till Guds tjänst en klocktimme”. I en skråordning från 1477 talas om böter för den ”som inte kommer inom en klocktimme sedan han blivit tillsagd”.

Lennart Lundmark är författare och docent i historia. Han har i år utkommit med den historiska romanen Villfarelsens tid, där just tidsbegreppet står i centrum.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också