När Sverige skulle bli kolonialmakt

Vårt lands koloniala förflutna får normalt liten plats när vår historia skildras. Ändå har Sverige varit indraget i en rad transoceana projekt: koloniern

14 mars 2001 av Hans Norman

Texten fortsätter under annonsen

Vårt lands koloniala förflutna får normalt liten plats när vår historia skildras. Ändå har Sverige varit indraget i en rad transoceana projekt: kolonierna Nya Sverige i Nordamerika, Cabo Corso i Afrika och S:t Barthélemy i Västindien. De två förstnämnda blev kortvariga företeelser. Den västindiska blev långvarigare, även om åren med ekonomiska vinster var relativt få. Samtliga kan kanske av många ses som relativt obetydliga episoder, men de tycks ändå engagera vårt intresse, något som inte minst framgår av de senaste årens historievetenskapliga undersökningar om dessa frågor.

Nya Sverige-kolonin (1638–1655) och den vid Cabo Corso (1649–1663), som sköttes av Svenska Afrikakompaniet, tillkom i en tid av ökad betydelse för långdistanshandeln, då flera europeiska stormakter redan skaffat sig transoceana kolonier. Vid etablerandet av dessa kolonier sammanföll politiska och ekonomiska ambitioner hos den svenska stormakten med holländska kapitalintressen.

Den svenska statsledningen med Axel Oxenstierna i spetsen övertygades om fördelarna med koloniala satsningar, dels för att man, liksom holländare, engelsmän och andra, ville berika sig genom handeln med främmande kontinenter, dels därför att det var angeläget att göra svensk sjöfart förtrogen med transoceana områden.

Ön S:t Barthélemy, som var svensk koloni åren 1784–1878, förvärvades under Gustav III:s tid med förhoppningar om att få en frihandels- och transitohamn i Västindien, vars lönsamhet till stor del byggde på de stormaktskonflikter som rådde vid slutet av 1700-talet och de som kunde förväntas i framtiden.

Även om vår koloniala historia i jämförelse med andra länders framstår som relativt obetydlig, kan vi dock konstatera att det under tidigare århundraden fanns ett starkt intresse för att landet skulle skaffa sig kolonier.

Befästa handelsstationer

När man från svensk sida började med transocean handel sköttes verksamheten av handelskompanier med befästa handelsstationer i det främmande landet. Staten svarade för fortifikationerna och höll i viss utsträckning med skepp, soldater och vapen mot att kompanierna bedrev handel, där de hade privilegier på särskilda varor, såsom koppar, skinn, tobak och dylikt. Statens intressen tillgodosågs genom att man försäkrades tullinkomster och eventuella andra avgifter.

Handelskompanier var typiskt för denna tid och innebar något nytt för fjärrhandeln. Genom att flera participanter, dvs delägare, finansierade verksamheten fördelades risken. Staten delegerade till kompanierna en del av sin auktoritet, varvid dessa erhöll en form av statsrättslig ställning. De kunde exempelvis med vapenmakt tillvarata statens intressen inom de områden där de var verksamma. Handelskompanierna blev genom sin verksamhet och sin delvis statsrättsliga ställning viktiga komponenter i den europeiska transoceana expansionen.

Kolonin Nya Sverige

Nya Sverige blev vårt lands första transoceana företag. Kolonin anlades vid Delawarefloden inom nuvarande delstaterna Delaware, Pennsylvania och New Jersey. Initiativet kom från holländska köpmän och kapitalintressen. En första ansats hade gjorts av Willem Usselinx, grundaren av det nederländska västindiska kompaniet, som redan 1624 fått tillåtelse av Gustav II Adolf att starta ett svenskt kompani för handel på Asien, Afrika, Amerika och Magelancia. Planerna visade sig då vara orealistiska och kapitalanskaffningen blev för svår.

Nu blev det den nederländske köpmannen Samuel Blommaert, också han delägare i det nederländska västindiska kompaniet, och Peter Minuit, som under sju år varit direktör för dess koloni, Nya Amsterdam på Manhattan, som i samarbete med förmyndarregeringen för drottning Christina 1637 startade Söderkompaniet, även kallat Nya Sverigekompaniet.

Att holländskt och även nordtyskt kapital satsades i mindre handelskompanier var inte ovanligt vid denna tid, eftersom många handelsmän uteslöts från de stora nederländska och brittiska kompaniernas handelsmöjligheter och därför var angelägna om att bilda konkurrentkompanier. Det på hälften svenskt, hälften holländskt kapital grundade handelskompaniet fick privilegier på införseln av tobak och skinn. Det holländska intresset för företaget svalnade dock efter några år och 1642 kom det helt under svensk ledning.

Skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip avseglade i november 1637 med en blandad svensk och holländsk besättning under befäl av Peter Minuit. I mars 1638 anlände man till Delawarebukten och fortsatte längre upp längs floden. Minuit köpte land av indianerna och anlade fort Christina en bit från mynningen av bifloden Minquas River (numera Christina River), på den plats där staden Wilmington nu ligger.

Minuit hade i sin tidigare tjänst seglat uppför Delaware och hade sannolikt kartor och kännedom om var bra platser för handel med indianerna fanns, liksom var det holländska fästet, fort Nassau, var beläget. Redan i juni, sedan verksamheten kommit igång, startade Minuit återresan mot Sverige, varvid ledningen lämnades till löjtnant Måns Kling. Först våren 1640 anlände Peter Holländer Ridder som ny direktör.

Nya Sverige hade under de första två åren mest prägel av handelsstation med en besättning på ett 20-tal soldater jämte en kommissionär och en tolk. Sannolikt hade de en händelsefattig tillvaro i vildmarken i väntan på att nästa expedition från Sverige skulle anlända. Relationerna med indianerna förblev goda, bortsett från några mindre incidenter.

Tyger, redskap, kokkärl och prydnadsföremål byttes mot majs och andra livsmedel från delawareindianerna, vars byar låg längs floden, och mot skinn från susquehannaindianerna, vars jaktmarker fanns inåt landet. Särskilt bäverskinn var attraktiva som bytesobjekt, eftersom klädesplagg av detta material var högsta mode i Västeuropa.

Nya kolonister

När guvernör Johan Printz anlände i februari 1643 fick kolonin en dynamisk och målmedveten ledare och växte tack vare nya kolonister och ekonomiska framsteg. Fästet Nya Elfsborg anlades längre ner längs floden och dessutom ett system av fort och handelsstationer, strategiskt belägna på västra sidan av Delaware, där susquehannaindianernas handelsvägar mynnade. Detta gav ett övertag i indianhandeln gentemot holländarna i fort Nassau på andra sidan floden.

Med de landköp som Minuit, Ridder och Printz gjorde omfattade Nya Sverige hela västra sidan av Delaware från Cape Henlopen vid kusten upp till nuvarande Trenton samt på östra sidan bl a området runt Nya Elfsborg – sammanlagt cirka 20 svenska mil i längd. För att bebygga hela detta område var de svenska och finska kolonisterna alltför fåtaliga. De fanns i spridda bosättningar från fort Christina upp till fästet Nya Göteborg (inom nuvarande Philadelphia) där Printz påkostade säte, Printzhof, låg.

Printz framgångar varade så länge han hade varor att byta med. Från hemlandet hade man svårt att underhålla kolonin med leveranser och ett av de utsända skeppen, Kattan, förliste i augusti 1649 vid Puerto Rico. Holländarna, under den kraftfulle guvernören Peter Stuyvesants ledning, fick allt större ekonomiskt och militärt övertag. Kolonisterna gjorde myteri mot den hårdföre Printz, en del rymde till Manhattan och till den engelska kolonin i Maryland och Printz själv tröttnade på sin uppgift och återvände till Sverige hösten 1653.

Ny expedition 1654

En ny expedition, den största satsning som Sverige gjorde på Nya Sverige, rustades samtidigt i Göteborg med Johan Claesson Risingh som ledare. I början av 1654 avseglade krigsfartyget Örnen och en tid därefter det mindre fartyget Gyllene Hajen. Det sistnämnda skeppet uppbringades dock av holländarna vid ankomsten, eftersom man av misstag seglade in till Manhattan. Örnen anlände efter en svår överfart och under seglingen uppför Delaware intogs holländarnas nyligen uppförda fort Casimir.

Risinghs ankomst till Nya Sverige vitaliserade kolonin, inte minst därför att många nya kolonister medföljde expeditionen. Kolonins administration omorganiserades, de tidigare landköpen av indianerna bekräftades och kontakter togs med de koloniala grannarna. För en kort tid blomstrade Nya Sverige.

Nederländsk offensiv

I detta läge bestämde sig ledningen för det nederländska västindiska kompaniet för att definitivt sätta stopp för den svenska närvaron vid Delaware. Med en flotta på sju skepp, däribland De Waegh, som fullt utrustat med soldater och krigsmaterial sänts dit från Amsterdam, belägrade man i september 1655 fort Christina både till lands och vatten. Risingh, som nyss utnämnts till guvernör, måste efter en tid ge upp fästningen, varefter han med en del av sitt folk återvände till Sverige. Området erövrades sedan 1664 av engelsmännen.

Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige, av vilka den sista nådde fram kort efter det att kolonin måst uppges. De svårigheter som från början funnits att få tag på kolonister förbyttes efter hand i det motsatta. Fler finska svedjebönder i Bergslagen ville utvandra än vad fartygen kunde ta med och från Medelpad anlände ett skepp med finska familjer så sent som 1664. Nya Sverige hade i jämförelse med de andra kolonierna på Nordamerikas östkust en fåtalig befolkning – vid den holländska erövringen cirka 400 personer. På diplomatisk väg försökte Sverige flera gånger återfå Nya Sverige eller få skadestånd för förlusten, men detta misslyckades.

Även om Nya Sverige inte blev vinstgivande fick det betydelse på annat sätt. Den kvarboende svensk-finska befolkningen ökade i antal – vid sekelskiftet 1700 beräknas den ha varit över 1000 personer – och den behöll länge sitt etniska kulturarv.

Till detta bidrog att präster från Sverige sändes dit under en 90-årsperiod (1696–1783) för att sköta de församlingar som kolonisterna grundat. Tack vare prästernas insatser samt rapporter och ekonomisk redovisning från dem som förestod Nya Sverige-kolonin finns ett värdefullt kyrkligt, demografiskt och administrativt källmaterial bevarat, liksom kartor upprättade av fortifikationsofficeren Peter Lindeström, som medföljde Risinghs expedition. Dennes reseberättelse, och framför allt Risinghs dag för dag förda journal, är utomordentliga källor, som levandegör européernas möte med indianerna och deras inbördes relationer i 1600-talets Nordamerika.

Svenska Afrikakompaniet

Den koloniala handelsverksamheten i Cabo Corso bedrevs av Svenska Afrikakompaniet, även kallat Guineakompaniet. Det bildades på initiativ av den till Sverige invandrade nederländaren Louis De Geer, som också stod för den helt övervägande delen av kompaniets kapital. Privilegier för handel på Afrika, Asien och Västindien erhölls 1649 av drottning Christina.

Kompaniet hade formellt Göteborg som hemmahamn, men denna ort låg långt från de intressanta uppköpsmarknaderna på kontinenten. De Geer gjorde därför hamnstaden Stade vid Elbes mynning till stapelplats, där också lagerlokaler uppfördes. Stade i ärkestiftet Bremen låg efter Westfaliska freden 1648 inom svenskt område och hade stora ekonomiska fördelar genom sitt läge nära varumarknaderna och finansieringskällorna i Amsterdam och Hamburg.

Genom att få företaget registrerat som ett svenskt handelskompani kunde De Geer hävda att verksamheten var svensk och att man hade svenska kronans stöd och en därmed förknippad statsrättslig auktoritet. Från 1654 ändrades kompaniets ledning. Det blev ett helsvenskt företag genom att kommerskollegium övertog styrelsen tillsammans med De Geers sterbhus och att huvudsakligen svenska participanter var delägare.

Anlade ett kastell

En handelsstation med kastell anlades vid Cabo Corso på Guldkusten i nuvarande Ghana. Verksamheten leddes av Henrich Carloff från Rostock. Denne hade lång erfarenhet av kompanihandel och hade tidigare haft en hög befattning inom nederländska västindiska kompaniet, men sannolikt blivit avskedad därifrån. Hans engagemang i Svenska Afrikakompaniet liknar således på flera sätt ovannämnde Peter Minuits inom Nya Sverigekompaniet.

Verksamheten vid Guldkusten försvårades dock av engelsmän och holländare som genom kaperier sökte störa de ovälkomna medtävlarna, och handeln måste tidvis genomföras under mycket svåra förhållanden.

De varor man skeppade från Europa för att använda i byteshandeln med lokalbefolkningen var främst textilier, hushållsartiklar och smycken men även en del svenskt järn. Med sig från Guldkusten fraktade fartygen bl a elfenben, guld och socker. Dessutom tog man med sig slavar från fastlandet till ön São Tomé utanför den västafrikanska kusten, där stora sockerplantager fanns. Till skillnad mot Nya Sverigekompaniet gick Afrikakompaniet tidvis med vinst, inte minst på grund av handeln med guld. Vinsterna hamnade dock mestadels hos köpmännen i Amsterdam och Hamburg.

Den av Svenska Afrikakompaniet bedrivna handeln vid Guldkusten var fylld av dramatiska inslag. Man var mycket beroende av lokalbefolkningen och stödet från de ledande där var helt avgörande för hur man skulle lyckas i konkurrensen med de andra kompanierna.

I början av 1658 intogs kastellet av Afrikakompaniets tidigare guvernör, Henrich Carloff, som ansåg sig illa behandlad av kompaniet och nu uppträdde som dansk kapare. Fredrik III och det danska riksrådet hade bifallit hans önskan att genomföra dessa operationer i samband med det första kriget mot Sverige 1657–58, det krig som gick så olyckligt för Danmark och slutade med freden i Roskilde.

Man noterar också att ett av de skäl som angavs när Karl X Gustaf startade det andra kriget mot Danmark var att danskarna visat motsträvighet vid uppfyllandet av de svenska kraven på att återlämna Cabo Corso eller att ge ett skadestånd för dess erövring. I freden 1660 måste man dock från svensk sida uppge detta krav, varvid Svenska Afrikakompaniet åsamkades kraftiga förluster.

Medan dessa förhandlingar pågick hade Carloffs underbefälhavare Schmidt sålt kolonin på Guldkusten till holländarna. Detta skedde dock ej i samförstånd med den härskande afrikanska eliten där, varför holländarna fördrevs och svenskarna inbjöds att återvända.

Förvecklingarna slutade således med att Cabo Corso åter kom i händerna på svenska representanter och kompaniet ombildades nu för andra gången. I detta läge upphörde emellertid den svenska statens stöd av kompaniets verksamhet, varför det i fortsättningen drevs av privata intressenter.

Holländarna hade, i samband med att de blev bortdrivna, tagit med sig det svenska kompaniets skepp och fortsatte nu sina fientliga handlingar genom en långvarig belägring av det svenska fästet. Trots detta fortsatte handelsverksamheten, även om det måste ske i begränsad utsträckning. De ledande inom lokalbefolkningen var missnöjda med denna utveckling och de övertog nu själva kastellet, varefter det än en gång hamnade i holländarnas händer. Detta hände 1663. Redan följande år måste holländarna i sin tur uppge Cabo Corso-fästet till engelsmännen, som kom att stanna i området under en trehundraårsperiod.

Holländarna gick 1667 med på att ersätta Sverige för att de med krigshandlingar tagit handelskolonin. Man betalade 140 000 Rdr mot att svenskarna avstod från rätten att handla på Guineakusten. Svenska Afrikakompaniet var i detta läge ruinerat, varför den tidigare avsedda handeln på Västafrika nu av flera skäl upphörde. Cabo Corso kom heller aldrig att, som Nya Sverige, få den karaktären att kolonister från det svenska riket slog sig ner där. Som allra mest fanns där några tiotal personer – förutom svenskar en del tyskar och holländare, samtliga anställda i kompaniet.

Köpet av S:t Barthélemy

Det svenska förvärvet av ön S:t Barthélemy bör ses mot bakgrunden av de tidigare koloniala verksamheterna och av de planer på ett kolonialt innehav som diskuterades under frihetstiden. Under Gustav III:s tid blev dessa allt mer målmedvetna, inte minst därför att neutrala fri- och transitohamnar i Västindien – såsom den danska ön S:t Thomas och den holländska S:t Eustatius – drog in stora ekonomiska vinster under det nordamerikanska frihetskriget.

Vid förhandlingar med Frankrike om en militärallians och om handelsutbytet mellan länderna kom också frågan om förvärv av en koloni för Sveriges del att få en framträdande plats. Flera öar diskuterades, såsom Tobago, Dominica och Grenada. Resultatet blev att Frankrike fick nederlagsrättigheter i Göteborg mot att Sverige övertog den västindiska ön S:t Barthélemy inom gruppen Leward Islands, öster om Puerto Rico, som hade upptäckts av fransmännen 1648.

En ofruktbar ö

När nyheten spreds i Sverige väckte den blandade känslor. I rådet framfördes olika meningar om kolonins värde. Den var tämligen ofruktbar, hade ont om sötvatten och var liten till ytan – något mindre än Gotska Sandön. Det fanns alltså små möjligheter till inkomstbringande plantageodlingar, som andra kolonialmakter i Västindien hade. Folkmängden var liten, omkring 730 personer, av vilka ungefär en tredjedel var svarta slavar. Övriga utgjordes av fransmän och blandfolk. S:t Barthélemys största värde låg i att det gick att anlägga en skyddad och bra hamn på dess västra sida. Där kom sedan staden Gustavia att byggas.

Den nyförvärvade kolonin togs i bruk genom att fregatten Sprengtporten avseglade från Göteborg i december 1784 och efter en besvärlig resa nådde sin destination den 6 mars 1785. Med på skeppet fanns den 27-årige kommendanten, sedermera guvernören, Salomon Mauritz von Raylin, andra utsedda kolonialtjänstemän samt den blivande garnisonen på cirka 50 soldater. Redan tidigare hade två köpmän på K Majt:s uppdrag upprättat handelshus på ön.

Direkt efter ankomsten började svenskarna att planera verksamheten och rusta upp efter det franska innehavet. Man anlade hamnen i Gustavia, som var en så viktig förutsättning för kolonin, byggde vägar, affärshus, värdshus och bostäder. Man upprättade också mantalslängder för att skilja de svenskar som fanns där från den huvudsakligen franska befolkningen på landsbygden.

Under de första decennierna efter det svenska övertagandet påverkades Västindien i hög grad av stormaktskonflikterna i samband med franska revolutionen och napoleontiden, något som blev gynnsamt för S:t Barthélemy som transitohamn. Handeln på Västindien och Nordamerika lämnade svenska staten som monopol till ett svenskt västindiskt handelskompani (grundat 1786), som delade styrelsen av ön med den av regeringen utsedde guvernören.

Kompaniet fick rätt att uppbära inkomsterna av handeln mot skyldigheten att förbättra och underhålla hamnen i Gustavia samt avlöna de ämbets- och tjänstemän som skötte förvaltning och rättskipning. År 1805 upphörde emellertid kompaniets privilegier. Tullavgifter och andra inkomster gick nu direkt till svenska staten.

Växande handel

Från 1793, när den långvariga krigsperioden mellan Frankrike och England började, ökade, som nämnts, S:t Barthélemys handel under alltmer förbättrade konjunkturer. Gustavia fick en accelererande inflyttning, inte bara beroende på de goda ekonomiska tiderna, utan också därför att många människor i samband med krigen och de sociala omvälvningarna sökte sin tillflykt dit från Frankrike och andra länder. Staden blev till och med en av de större orterna i riket eftersom dess invånarantal ökade från 512 år 1791 till cirka 5000 vid sekelskiftet 1800.

Gustavia fick därigenom en blandad etnisk sammansättning, där inslaget av engelsmän och amerikaner var stort. Som officiellt språk användes engelska vid sidan av svenska och franska. De svenskar som bosatte sig där utgjordes främst av kolonialtjänstemän och soldater samt enstaka handelsmän och hantverkare.

I Finland blev intresset för att flytta till S:t Barthélemy stort – liksom det varit bland finnarna från Bergslagen att flytta till Nya Sverige. Åren 1785 och 1786 samlades en mängd fattiga bönder och lantarbetare i hamnstäderna i hopp om att komma till kolonin, där de trodde sig ha goda möjligheter till utkomst. De bekymrade svenska myndigheterna såg sig i detta sammanhang till och med skyldiga att utfärda förbud mot ”obetänksam” utflyttning.

Engelsk ockupation

Då och då drabbades kolonin av avbräck i utvecklingen på grund av de många kaperierna av franska och brittiska örlogsmän, men framför allt av den ockupation som engelsmännen gjorde av ön 1801–1802.

Den ekonomiska blomstringen på S:t Barthélemy fortsatte dock så länge napoleonkrigen varade. Därefter kom en nedgång, som inte bara berodde på sviktande krigskonjunkturer utan också på naturkatastrofer av olika slag, samt på en sjukdomsepidemi. Det napoleanska väldets fall fick konsekvenser på många håll i världen, bland annat att de spanska och portugisiska områdena i Latinamerika började sin frigörelseprocess. Detta påverkade handelsförhållandena på S:t Barthélemy, eftersom de tidigare latinamerikanska kolonierna nu successivt blev oberoende av hemländerna.

Från 1820-talets mitt förlorade S:t Barthélemy alltså mer och mer sin betydelse som transitohamn, inte minst efter det att engelsmännen öppnat sina kolonier för direkt handel med amerikanerna. Från att ha varit en god inkomstkälla förorsakade kolonin istället den svenska staten årliga förluster, varför frågan hur den skulle kunna säljas blev av allt större betydelse.

Efter att detta problem hade diskuterats vid upprepade tillfällen i den svenska riksdagen, inleddes förhandlingar med USA, Italien och slutligen Frankrike. En uppgörelse nåddes med sistnämnda land och efter en folkomröstning, varvid alla utom en röstade för en återförening med Frankrike, såldes kolonin dit 1878.

Handel med slavar

En känslig fråga under det svenska innehavet var slaveriet på ön. I samband med förvärvet hade det setts som värdefullt att komma in på den inkomstbringande handeln med slavar. Detta gick så långt som att en expedition med sådant syfte förbereddes, men den avbröts i och med det påbörjade kriget mot Ryssland 1788. Förutsättningarna ändrades sedan gradvis, inte minst beroende på den agitation mot slaveriet som från 1790 skedde i det brittiska underhuset. Slavsystemet var heller inte utan problem på S:t Barthélemy. I Gustavia förekom exempelvis slavkravaller.

Med det allmänna liberala uppvaknandet och med de humanitära organisationer som vann terräng i Sverige under början av 1800-talet, följde ett starkt engagemang för att avskaffa slaveriet. På riksdagen 1844/45 fattades beslut om att slavarna på S:t Barthélemy skulle friköpas, något som innebar en stark förändring av den sociala strukturen på ön.

Blev kortlivade företeelser

De svenska kolonierna har haft något av tillfällighetskaraktär över sig. Båda 1600-talsprojekten, Nya Sverige och Cabo Corso, blev kortlivade företeelser, därför att de svenska kompanierna helt enkelt inte kunde stå emot övermakten från konkurrerande intressenter och svenska staten hade svårigheter att ge dem tillräckligt stöd. Vår sista koloni, S:t Barthélemy, blev en ekonomisk framgång så länge krigskonjunkturerna höll i sig. Därefter förlorade den sin betydelse och kom därför att avyttras.

Att det svenska koloniinnehavet blev kortvarigt och inte ledde till ett expanderande kolonialt välde, får väl nu, när vi kan betrakta utvecklingen i ett historiskt perspektiv, avgjort ses som en fördel. Vi har därmed undgått att vara inblandade i den stora smärtsamma avkoloniseringsprocess, som präglat världen under vårt århundrade.

Hans Norman är lektor i historia och verksam vid Uppsala universitet.

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen