När Stockholms skärgård stod i brand: Ryssen kommer!

Den 13 augusti 1719 utkämpades det sista slaget i Stockholms omedelbara närhet. Det var ock­så det första sedan bör­jan på 1500-talet. Efter nära tvåh

9 juni 2006 av Ulf Sundberg

Den 13 augusti 1719 utkämpades det sista slaget i Stockholms omedelbara närhet. Det var ock­så det första sedan bör­jan på 1500-talet. Efter nära tvåhundra år utan krigshandlingar var chocken stor när det stod klart att de ryska galärer som härjade kusterna även hotade huvudstaden. Många stockholmare tog sina ägodelar och flydde. Hovet, med drottning Ulrika Eleonora d y i spetsen, valde dock att stanna.

Det hade börjat år 1700, då stora nordiska kriget bröt ut. Den unge Karl XII hade tre år tidigare tagit över tronen och Sveriges grannstater såg ett gyllene tillfälle. Sverige var en stormakt i Europa och det fanns många som ville komma åt landets provinser. De svenska områdena Inger­manland, Estland och Livland, (dagens Lettland), stängde ryssarna ute från Öster­sjön, danskarna ville ha tillbaka Skåne, och Polen gjorde anspråk på Livland och Estland. Även de svenska besittningarna i Tyskland, delar av Pommern, Wismar, Bremen och Verden, utgjorde en nagel i ögat för flera furstar.

Med hopp om snabba segrar gick Ryssland, Danmark och August av Polen och Sachsen till angrepp mot Sverige. Verkligheten motsvarade dock inte deras förväntningar när Karl XII, till en början fram­gångsrikt, ledde ett försvarskrig med ambitionerna att avsätta kung August från Polens tron och Peter den store från Rysslands.

Fram till Poltava år 1709 såg det ut som om den svenska stormakten skulle kunna bevaras intakt. Efter det ödesdigra slaget var detta mindre självklart. Under tiden fram till Karl XII:s död förlorade Sverige allt mer av sitt territorium. Då, 1718, var samtliga provinser och hela Fin­land samt Åland ockuperade av fientliga trupper.

Karl XII hade hårdnackat vägrat lämna ifrån sig så mycket som en tumsbredd av svenskt område. Den regering under Ulrika Eleonora d y som tog över makten var dock benägen att avträda land, men inte hur mycket som helst. I våra ögon ser situationen år 1719 mycket märklig ut – Sverige var utmattat efter ett långt och kostsamt krig, men regeringen uppförde sig inte som ledare för en nation i kris. Man hoppades i det längsta på olika diplomatiska lösningar för att bevara stormakten.

Det blev under år 1719 uppenbart att Sverige hoppades kunna luta sig mot en allians med Storbritannien för att vinna en acceptabel fred med Ryssland. För Peter den store var detta inte bra. Han ville få slut på kriget för att kunna fortsätta sitt reformarbete i det efterblivna Ryssland. Villkoret var att vissa delar av svenskt territorium blev ryskt.

För att sätta press på Sverige i fredsförhandlingarna valde tsaren att använda sitt nya vapen, galärerna. År 1682, när Peter den store tog över tronen, hade Ryssland ingen flotta värd namnet, men tsaren började genast ett intensivt nybyggnadsprogram. Peter var medveten om att Sverige visserligen fortfarande var överlägset ute på öppet hav, men kom fram till att galärer var ett bra vapen i de svenska och finska skärgårdarna – de svenska fartygen var i huvudsak för stora för att operera där. Från svensk sida var man införstådd med hotet, men bland annat brist på pengar gjorde att man inte tog fram några motmedel.

Sommaren 1719 var den ryska galärflottan samlad för ett anfall mot Sverige och den 11 juli låg de första fientliga fartygen vid Kapellskär. Instruktionerna var att härja kusten, men inte ”besvära” civilbe­folkningen i onödan. Av Peter den stores order framgick även att Stockholm skulle läggas i aska – om det kunde göras utan allt för stora risker.

Längs kusten gick allt av värde upp i rök. De svenska försvarskrafterna var oförmögna att ingripa. Galärerna färdades snabbt mellan öar och skär och från svensk sida var det näst intill omöjligt att veta var de skulle slå till nästa gång.

I Sverige var man sedan länge väl med­vetna om att anfall mot den svenska öst­kusten var att vänta. De svenska resurserna räckte inte till allt, och strategin var att först och främst försvara huvudstaden. Försvarsledningen – som utgjordes av drottningens make, Fredrik av Hessen-Kassel, den blivande Fredrik I, och fältmarskalken Carl Gustaf Dücker – fick sedermera lida smälek för denna strategi.

För att möta ett ryskt anfall skapades den så kallade Stockholmsarmén, nitton regementen med tillsammans ungefär niotusen man. Dessutom fanns Stockholmseskadern med bland annat galärer och ”skottpråmar”; långsamma fartyg som var byggda för att bekämpa galärer.

En grundbult i Stockholms försvar var Vaxholms fästning. Men det fanns ytter­ligare en vattenväg in till staden, den över Baggensfjärden och genom Baggens­stäket. Leden var från början inte särskilt upp­märksammad i den svenska försvars­planeringen, och endast en galär avdela­des till dess försvar. När den ryska galär­flottan nådde Dalarö beslutades dock att förstärka försvaret där.

Den 16 juli gjorde ryssarna ett första försök att slå sig igenom vid Baggens-stäket. Anfallet kunde förhållandevis lätt slås tillbaka, men gjorde den svenska förs­varsledningen mer uppmärksam på att Baggenstäket var en bakväg till Stockholm. Försvaret byggdes nu ut ytterligare under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim.

Den 13 augusti hade ryssarna i princip avslutat sina härjningståg mot den svenska kusten. De var påväg tillbaka till Åland, men chefen för den ryska styrkan, Feodor Apraxin, beslutade sig för att göra ett sista försök att anfalla Stockholm.

Tidigt på morgonen gick ryska galärer in på Baggensfjärden genom sundet Fällström. De landsatte tre bataljoner under ledning av officeren Strekolov norr om sundet, vilka marscherade mot Boo kyrka.

Ryssarna var förmodligen inte medvetna om de förstärkningar av försvaret som gjorts sedan det första anfallet. De kom snart i strid med en fältbefästning som uppförts under von Dahlheims led­ning och försvarades av soldater ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente (ett extra uppsatt regemente). Strekolov fann sannolikt försvaret vid skansen för starkt, och drog sig tillbaka.

Nästa ryska drag blev att anfalla den skans som byggts precis vid inloppet till sundet, vid den smala punkt som kallas Knapens hål. Denna skans var en nyckel till försvaret. Om den föll skulle ryssarna kunna föra in galärer i sundet och under­stödja anfall på nästa skans, det svenska försvaret skulle oskadliggöras och huvud­staden härjas.

Uppgiften att inta den södra skansen föll på elitförbandet Barantinskis grenadjärer. Det svenska försvaret vid Knapens hål utgjordes av ett par hundra man ur Östgöta och Södermanlands tremännings­regemente, förmodligen under ledning av kapten Fritz Wachtmeister. Det finns inte mycket dokumenterat kring denna strid, men det står klart att ryssarna miss­lyckades i sitt uppsåt.

Apraxin var dock inte beredd att ge upp. Anfallarna hade sannolikt insett betydelsen av skansen vid Knapens hål, och beslutade sig för att åter gå till attack. Det tredje anfallet blev ett kombinerat angrepp, Strekolovs styrka besköt skan­sen från norr och Baratinskis grenad­järer från söder. Vidare attackerade fem galärer och fem mindre fartyg från vattnet. Men skansens försvarare höll ut.

Vi vet, trots det bristfälliga källäget, att den svenska försvarsledningen nu blivit varse den kritiska situationen vid Stäket. Förstärkningar sändes och såväl Fredrik av Hessen-Kassel som Dücker själv begav sig till platsen.

Södermanlands regemente, under ledning av den ärrade översten Rutger Fuchs, var det första förbandet att anlända. Vad som sedan hände är oklart. I svensk hi­storie­skriving har det ofta gjorts gällande att sörmlänningarna anföll med fällda bajonetter och drev ryssarna i vattnet. Senare forskning, främst militärhistorikern Arne Stades, har visat att denna bild förmodligen är fel.

Det enda vi med säkerhet kan säga är att sörmlänningarna fann ryssarna på den södra sidan om sundet uppställda för strid, och att en batalj inleddes. Striden kostade svenskarna mellan sjuttio och hundra döda och åttahundra sårade. De ryska förlustena är okända.

Sedan mörkret hade fallit kom även Dalregementet och Västmanlands regemente fram till Stäket. På rysk sida beslu­ta­de man sig för att ge upp försöket att brän­na Stockholm och återgick till sina fartyg.

Vädrets makter var dock inte på ryssar­nas sida, vinden hindrade dem att lämna Baggensfjärden – galärer kan inte ros i någon starkare motvind. Vissa solda­ter på svensk sida ville ta tillfället i akt och stänga in de ryska fartygen på Baggensfjärden, men försvarsledningen sa nej. De ville bli av med ryssarna så fort som möjligt.

Rutger Fuchs och sörmlänningarna firades som stora hjältar, medan de tremänningar som stått för försvaret under dagen inte fick samma uppmärksamhet.

Innan de ryska galärerna lämnade svenskt vatten rekognoserade de Vaxholm, men fann området för välförsvarat för ett anfall. De inskränkte sig till att bränna Norrtälje. Den 20 augusti hade det sista ryska fartyget försvunnit ur sikte från den svenska kusten.

Slaget vid Stäket har i dag en ganska undanskymd plats i historien. Hade skan­sen vid Knapens hål fallit för ett av de ryska anfallen kunde saken ha varit annorlunda.

Det är svårt att spekulera i hur långt ryssarna vågat gå om de hade kommit igenom, men det kan inte uteslutas att många av Stockholms byggnader hade gått upp i rök, och att ett antal svenska kulturskatter i dag hade befunnit sig i Sankt Petersburg.

Ulf Sundberg är författare. Han är aktuell med boken Slaget vid Stäket, i serien ”Stockholms historia” (Historiska Media).

Stormakten som försvann

Stora nordiska kriget 1700–21 utspelade sig mellan Sverige och Ryssland, Danmark och Sachsen, som gått samman för att återta territorium de tidigare förlorat. Från början var Sveriges beredskap god, men kriget slutade med att Sverige förlorade sin stormaktsställning i Europa.

Karl XII lyckades inledningsvis besegra ryssarna vid det berömda slaget vid Narva år 1700. Därefter vände han sig mot Sachsen och Polen – ett ödesdigert misstag, eftersom det gav den ryske tsaren tid att bygga upp sin krigsorganisation. I Poltava i Ukraina led svenskarna ett svårt nederlag mot ryssarna 1709 och tvingades kapitulera. Karl XII flydde till Turkiet, vilket lämnade fältet öppet för många av Sveriges fiender.

1715 var kungen tillbaka i Sverige, där han snart startade ett nytt fälttåg mot det då danska Norge. Han stupade vid gränsfästningen Fredriksten hösten 1718.

Efter slaget vid Stäket var stora nordiska kriget i princip slut, men det skulle dröja ända till augusti 1721 innan fred slöts med Ryssland, i finska Nystad. Ryssland och tyska stater tog över nästan alla svenska besittningar på kontinenten. Fredsavtalet markerade att Peter den store hade lyckats i sina avsikter att förvandla det väldiga Ryssland till en modern och effektiv nation.

Anna Larsdotter

Kanske är du intresserad av...

Läs också