När lotteriet skulle ge pensionspengar

Pengar fascinerar. Löpsedlarna berättade nyligen att en ensam vinnare i Visby hade vunnit drygt 122 miljoner kronor på Lotto. Även TV:s nyhetssändningar fa

8 mars 2006 av Orsi Husz

Pengar fascinerar. Löpsedlarna berättade nyligen att en ensam vinnare i Visby hade vunnit drygt 122 miljoner kronor på Lotto. Även TV:s nyhetssändningar fann det värt att informera om händelsen. Mediernas rapportering är samtidigt en utmärkt reklam för Svenska Spel, och det kan behövas i en tid då det statliga spelmonopolet ifrågasätts från allt fler håll.

Drömmar om att vinna pengar på lotteri har människor närt i flera hundra år. Och nästan lika länge har staten dragit nytta av dessa önskningar. Ändå har mycket förändrats. Politiker och samhällsdebattörer har ständigt fått ta ställning till värdet av drömmarna, och ställningstagandena har skiftat betydligt bara sedan början av 1900-talet.

Frågan om ett svenskt statligt lotteri blev en hetsigt debat-terad fråga i riksdagen och pressen kring sekelskiftet 1900. I Sverige rådde allmänt förbud mot lotterispel men svenskarna spelade på utländska lotterier. Det talades om lotterifeber och

svenska politiker oroade sig för de enorma summor pengar som lämnade landet på detta sätt.

Regeringen beviljade ett första undantag från lotteriförord­ningen år 1897 när ett stort svenskt penninglotteri anordnades för att stödja Stockholmsutställningens finanser. Under de påföljande åren upprepades undantagen och avkast­ningen användes för angelägna kultu­rella ända-mål som bygget av Nordiska museet och Dramaten. Dessa svenska penninglotte­rier var mycket begränsade till en början, bara några få dragningar per år tilläts.

De tillfälliga lotterierna växte så små­ningom i omfattning, men kunde ändå inte tillfredsställa spelintresset inom landet. Lottsedeln förblev en bristvara. Kvarterslånga köer bildades utanför lotteriets försäljningsställen och spelet på utländska lotterier fortsatte. Frågan om

ett permanent svenskt statslotteri var därför ständigt aktuell i pressen och togs nästan vartannat år upp till debatt i riksdagen. Först år 1939 inrättades det statligt ägda Penninglotteriet AB.

Att det dröjde så länge kan förklaras med det moraliska di­lemmat som dåtidens politiker ställdes inför. Den ekonomiska nyttan av ett statligt lotteri var uppenbar för alla, men lika tydlig framstod den moraliska och sociala skada som lotte­riet skulle komma att orsaka. Åsiktsskillnaderna i riksdagen hängde inte samman med politisk färg; alla politiska partier var splittrade i frågan. Snarare handlade det om hur de en­­skilda politikerna vägde ihop ekonomiska och ideella värden.

Invändningarna var många. Lotterispelets demoraliserande verkan hade, enligt de kritiska riksdagsledamöterna i det tidiga 1900-talets riksdagar, starkt samband med lotteridrömmarna. Mot lotteridrömmen ställde politikerna det legitima sättet att planera för framtiden: framgång i livet och säkrad ålderdom genom hårt arbete och sparande. ”Lotterieländet”, menade till exempel den liberale förstakammarledamoten greve Raoul Hamilton år 1902, ett varnande exempel på hur ”den mindre bemedlade befolkningen istället för att spara sina medel för ålderdomen låter dem gå till danska klasslotteriet”. Och denna kritiska syn levde kvar långt in på 1920-talet.

De stora penningvinsterna ansågs vara roten till problemet. Högvinsten i de tillfälliga svenska lotterierna var först 50 000 och senare, från 1927, 100 000 kronor, medan de populära danska eller tyska lotterierna lockade med ännu högre summor. Men redan 50 000 kronor motsvarade för en vanlig arbetare drygt fyrtio års samlade inkomster kring år 1915.

Även den mest engagerade lotterimotståndare kunde acceptera spelande i sig, om det skedde i form av varulotterier. Det fanns flera så kallade sak- eller varulotterier på den tiden. Vinsterna i dessa var oftast konstverk, möbler, husgeråd eller i vissa fall fullt möblerade hus. Den liberale ledaren Karl Staaff, passionerad motståndare till lotte­rier i allmänhet och ett statslotteri i synnerhet, uttryckte sig mycket mer tolerant om varulotterier. Dessa var, hävdade han år 1903, fundamentalt olika penninglotterier och därför mycket mindre skadliga. Så här karakteriserade han varulotterierna: ”De lofva aldrig mer än en behaglig, en lyxfull, en vacker, en rätt dyrbar artikel, men de lofva aldrig såsom penninglotterierna, förmögenhet och rikedom.”

Penningvinstens skamstämpel är intressant att ta fasta på. Pengar representerade uppenbarligen mer än varor löftet om en bättre framtid, rikedom och välstånd; och framför allt, de möj­lig­gjorde för individen att utforma sin egen dröm. Varupriser inte bara begränsade utrymmet för drömmandet betydligt, utan fun­gerade också som ett redskap för överheten att kontrollera den enskildes förväntningar och kommunicera normer om det rätta sättet att konsumera. Detta påminner om vissa socialpolitiska idéer

under samma period om bidrag in natura istället för kontanter.

Att det var frågan om kontrasterande syn på framtidspla­nering, där den kollektiva och förnuftiga framtids­hante­ringen ställdes mot ett individuellt och ”irrationellt” drömman­de, syns bäst i de förslag som försökte göra lotteriet acceptabelt genom att neutralisera just denna aspekt. Det som föreslogs var en koppling mellan statslotteri och ålderdomsförsäkring.

Både lotteri och försäkring bygger på slumpens princip och är i grunden ett slags spekulationer. Men de stod för helt olika värden för debattörerna under 1900-talets första decennier.

I den allmänna ålderdomsförsäkringen verkade många svens­ka politiker ha funnit den ultimata lösningen för neutralise­ring av lotteriets skadliga sidor. I flera riksdagsmotioner 1899–1915 föreslogs inrättandet av ett statslotteri vars avkastning skulle användas för att finansiera den obligatoriska pensions- och sjukförsäkringen. Det var ett ändamål som framfördes oftare än någonting annat och debatterades utförligt. Förslagen fick jämförelsevis stort stöd i riksdagen, även om de aldrig lyckades samla en majoritet i båda kamrarna samtidigt.

Pensionsfrågan var högaktuell vid denna tid (obligatorisk ålderdomsförsäkring beslutades i riksdagen år 1913), och där­för är det kanske inte helt överraskande att den togs upp i debatterna. Emellertid betonade flera motionärer och andra lotteriförespråkare särskilt hur lämpligt det skulle vara för ett svenskt statslotteri att finansiera just detta ändamål, att ”knappast något lämpligare kan tänkas för användandet av en sådan vinst”.

Denna oväntade koppling mellan lotteri och socialför­säk­ring utlovade nämligen en lösning på lotterifrågan både praktiskt och principiellt. Idén var enkel: Å ena sidan påverka­de lotteridrömmar och själva spelandet individens nu­varande och framtida ekonomi skadligt. Å andra sidan saknade lotteri inte bara moraliskt värde, utan betraktades som själ-

va sym­bolen för ansvarslös och irrationell framtidsplanering.

Men om lotteri länkades samman med socialförsäkring, skulle båda dessa problem försvinna. För det första skulle de konkreta skadliga effekterna av de enskildas ”tanklösa” spelande (det vill säga brist på sparande, och fattigdom vid ålderns höst) minska genom den kollektiva försäkringen. För det andra räckte det inte längre med att helt enkelt låta pengarna gynna kollektiva ändamål (så som fallet var med teater- och museilotterierna) – nej, nu syftade man högre. Spelarnas ”irra­tionella” framtidsplanering skulle också kom­penseras på ett abstrakt plan. Spelet i det statliga lotteriet skulle bli mer ”värdigt” genom just detta ädla ändamål.

Att förslagen om att inrätta ett statslotteri och använda pengarna till det kollektiva sociala säkerhetssystemet ändå inte segrade i riksdagen, berodde på den häftiga kritik som denna sammankoppling väckte hos vissa av lotteriidéns inflytelserika motståndare. Målet helgar inte medlen i detta fall, snarare tvärtom, ansåg dessa politiker. Karl Staaff tog ton igen och i ett suggestivt tal hävdade han att den enormt viktiga ålderdomsför­säk-

ringsfrågan genom en sådan lösning skulle få ”en bit­ter bismak”.

Vad han och andra menade var att istället för att legiti­mera lotteriet, skulle denna koppling kompromettera försäk­ringen. ”Lotterimentaliteten” skulle i sådant fall uppmuntras av socialpolitiken. Ett av staten drivet lotteri överhuvudtaget, men speciellt ett sådant som var sammanlänkat med den allmänna pensionsförsäkringen, skulle (enligt samma princip) innebära ”en permanent praktisk predikan” till be­folkningen om att de borde spendera sina pengar utan att tänka på framtiden och att det vore i sin ordning att hänge sig åt irrationella och lättsinniga lotteridrömmar. Denna as­pekt utgjorde ett oöverkomligt hinder för många politiker, trots att de var med­vetna om att pengarna som satsades i ”onödan” på utländska lotterier kunde ha använts bättre genom statens försorg. Frågan om ett statligt lotteri till förmån för ålderdoms­pen­sio­neringen handlade dock inte bara om att kompensera det individuella drömmeriet med kollektiv fram­tidsplanering. Sett från statens sida gällde det att med det namn­givna ädla ända­målet berättiga statens roll som anordnare av lotterispel. Den sista talaren i andrakammardebatten år 1906 pekade tydligt på detta. Varför alla förslag om dessa goda all­männa ändamål, så som ålderdomspensioneringen också är, vilka skulle finan­sieras av statslotteriet, istället för att helt enkelt låta peng-­arna gå direkt till statskassan: ”Är det månne här ej så, att man känner sig medveten om att det ej är rena pengar detta?”

En sista reflektion kan göras om de historiskt föränderliga värderingarna kring, och de flytande gränserna mellan spel, speku­lation och försäkring. De statliga lotteri­sakkunniga av år 1907 skrev om fondbörsen som en av hasardspelandets institutioner vid sidan av lotteriet – även om den förra var förbehållen vissa samhällsgrupper. Under 1930-talet blev sådana jämförelser sällsynta och ordet och fenomenet ”aktiesparande” dök upp. Idén om att förknippa den allmänna ålderdoms­för­säkringen med speloch spekulation var visserligen inte otänkbar under tidigt 1900-tal, men tanken uppfattades av de flesta politiker som bisarr och framför allt som ogenomförbar på moraliska grunder.

I våra dagar däremot är pensionsfonder betydelsefulla ak-­tö­rer på aktiemarknaden. Därutöver uppmanar staten alla individu­ella pensionstagare att tänka i marknadstermer och aktivt in­vestera en del av sin pension. Budskapet har således förändrats.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också