När Finland förlorades

Den 1 juli 1807 möts kejsar Napoleon och tsar Alexander I på en flotte som ankrats mitt i Njemen, gränsfloden mellan det erövrade Tyskland och det ryska rik

1 september 2006 av Magnus Jacobson

Texten fortsätter under annonsen

Den 1 juli 1807 möts kejsar Napoleon och tsar Alexander I på en flotte som ankrats mitt i Njemen, gränsfloden mellan det erövrade Tyskland och det ryska riket. Napoleons väldrillade värnpliktsarmé krossar allt motstånd i Europa och tsarens styrkor har just blivit grundligt besegrade i slaget vid Friedland.

Under en fladdrande tältduk sluter kejsaren och tsaren det fördrag som kallas Tilsitfreden. Napoleon övertalar sin yngre kollega att ansluta sig till Frankrike och föreslår en maktpolitisk uppdelning av kontinenten. Om tsar Alexander låter Napoleon hållas i centrala och västra Europa, tänker Napoleon inte ha några synpunkter på Rysslands agerande i norr och söder.

För Napoleon är freden i Tilsit höjdpunkten i karriären. Alla fiender är antingen besegrade eller neutraliserade genom olika fördrag. Det enda undantaget är Storbritannien, retfullt nära på en kanalbredds avstånd, men väl förskansat bakom övermäktiga flottstyrkor. Napoleon har gett upp tanken på att invadera ö­riket, istället försöker han svälta ut britterna. 1806 utfärdar han ett dekret som förbjuder all handel med brittiska varor och brittiska fartyg, det så kallade kontinentalsystemet. Gungande på Njemens vågor tvingar han Alexander I att ansluta Ryssland till blockaden. Någon dag senare följer Preussen efter.

Från Finska viken till Adriatiska havet är Europas kuster nu stängda för brittiska fartyg, med några få undantag: Danmark, Sverige och Portugal. Napoleon och Alexander gör ett hemligt tillägg till sitt fördrag: om britterna inte slutit fred med fransmännen före den 1 december ska de tre länderna tvingas att stänga sina hamnar för brittiska fartyg och dessutom förklara Storbritannien krig. Om Sverige vägrar ska landet tvingas med militära medel, varvid Danmark ska förmås att förklara krig mot sin granne. Någon neutralitet kommer inte att accepteras. Den som inte är med Napoleon är emot honom.

Fram till freden i Tilsit har den svenske kungen Gustav IV Adolf kunnat bedriva sin utrikespolitik i skydd av pakten mellan Storbritannien och Ryssland. Det ryska sidbytet ställer allt på huvudet och Napoleons antingen-eller-politik försätter Gustav IV Adolf i ett dilemma. Om han bryter med Storbritannien kommer det att skada svensk export och dessutom beröva landet en stor del av krigsfinansieringen, eftersom Napoleon inte, till skillnad från britterna, har för vana att strö subsidier omkring sig. Å andra sidan har fransmän och ryssar större möjligheter att slå till militärt mot Sverige än vad britterna har.

Å tredje sidan kan Gustav IV Adolf faktiskt inte tänka sig en allians med Napoleon. Oavsett konsekvenserna. Kungen avskyr det revolutionära Frankrike och hatar usurpatorn Napoleon. Efter att ha mottagit de ryska propåerna under hösten 1807 meddelar Gustav IV Adolf sin svåger tsar Alexander att han under inga om­ständigheter kommer att ansluta sig till kontinentalsystemet. Återstår alltså för tsaren att gå till angrepp mot Sverige.

De ryska krigsförberedelserna pågår under hela hösten, med stora truppsammandragningar längs gränsen till Sverige. Enligt den svenska ambassadören i Sankt Petersburg, Curt von Stedingk, kan ryssarna ställa 60 000 man på fötter vid en invasion – nära tre gånger så många som den svenska armén i Finland. Inför den synbara övermakten sprider sig en viss uppgivenhet bland svenska officerare och ämbetsmän. Kriget tycks förlorat på förhand.

Natten till den 22 februari 1808 går ryska trupper över gränsen utan föregående krigsförklaring. Tsar Alexander har valt att anfalla på vintern eftersom svenskarna inte kan skeppa över förstärkningar så länge Östersjön är täckt av is. Av samma anledning bygger den svenska krigsplaneringen på en strategisk reträtt; om ryssarna kommer stormande vintertid ska armén sätta sig i säkerhet i Uleåborg. Samtidigt ska Sveaborgs och Svartholms fästningar i söder hållas, så att ryssarna kläms från två håll när den svenska motoffensiven rullar igång.

Sveaborg är en gigantisk anläggning, delvis nedsprängd i berget, och en av Europas starkaste fästningar. Så länge ryssarna inte har tagit Sveaborg har de heller inte tagit Finland.

Styrkeförhållandena är dock inte fullt så ojämlika som ryssarna fått von Stedingk att tro. Tsarens invasions­styrka omfattar 24 000 man, mot svenskarnas 22 000, varav 8 000 är förlagda på fästningarna. Men svenskarna följer planen och drar sig skyndsamt norrut, rädda för att krossas av överlägsna ryska styrkor. I själva verket är det bara en mindre del av de ryska trupperna som förföljer svenskarna, medan huvuddelen ockuperar de tättbefolkade delarna och inringar fästningarna. På vårkanten går svenskarna planenligt till motoffensiv. Den 27 april besegras ryska styrkor vid Revolax några mil söder om Uleåborg. Ryssarna överger planen på att erövra Uleåborg och drar sig söderut – rädda för att åsamkas stora förluster av de överlägsna svenska styrkorna.

Någon gång vid den här tiden hade det passat bra med en svensk kraftsamling österut, med stora truppförstärkningar och väldiga förråd av mat och förnödenheter som skeppats över från Sverige. Men de förstärkningar som krigsplanen förut­sätter kommer aldrig. Kungen har valt att rikta rikets slagkraft västerut. Tre veckor efter det ryska angreppet förklarar nämligen Danmark krig mot Sverige, med uppbackning av franska trupper under ledning av marskalk Bernadotte (som några år senare bytte namn till Karl XIV Johan). Läget är, kan man onekligen säga, bekymmersamt. Britterna har visserligen upp­-skattat Gustav IV Adolfs ståndaktighet mot Napoleon och ut­lovat betydande subsidier under 1808. Men den svenska krigsmakten har inte resurser att föra två krig samtidigt. Frågan är vilken fiende som ska nedkämpas först.

Gustav IV Adolf väljer att samla styrkorna till ett avgörande slag mot danskar och fransmän, eftersom han antar att det blir lättare att få ytterligare brittiskt stöd för en drabbning i den riktningen. I mitten av maj kommer också en brittisk hjälpstyrka om 11 000 man seglande under befäl av generallöjtnant John Moore. Gustav IV Adolf vill våga en gemensam landstigning på Själland, men britterna är egent­ligen inte sugna på att slåss. Moore har inga höga tankar om den svenska krigsmakten och allra minst om landets kung. Storbritannien har fullt upp i Spanien och vill helst ha fred i Norden snarast. Eskadern återvänder hem i juli utan att soldaterna satts i land. Eftersom också Napoleons intresse för den nordiska fronten har svalnat, blir det heller inget fransk-danskt anfall mot Skåne.

Först i slutet av juni börjar Gustav IV Adolf prata om stora truppförflyttningar till Finland. Det är hög tid. Just som den svenska armén börjat tränga tillbaka ryssarna har krigsplanen fallit samman som ett korthus. Kommendanten på Sveaborg, viceamiral Carl Olof Cronstedt, överlämnar den ointagliga fäst­ningen till ryssarna den 3 maj. Han ger upp, nästan utan strid, mot en styrka som är mindre än hans egen och sämre rustad. Hela garnisonen på 7 000 man lägger ner sina vapen, en tredje­del av de svenska styrkorna i Finland – just de trupper som skulle falla ryssarna i ryggen. Det går en stötvåg genom det svenska riket. Det är obegripligt, det viskas om svek och förrä­deri. Uppgivenheten sprider sig i landet.

När tsar Alexander skickar in sina trupper över gränsen är det för att tvinga med Sverige i kontinentalsystemet. Först i början av mars fattar han beslut om att faktiskt erövra Finland. Tsarens trupper uppmanar befolkningen att lägga ner allt motstånd och lovar samtidigt att de ska få behålla sin religion och sina lagar. Ryssarna vinnlägger sig om att uppträda korrekt i ockuperade områden, finnarna ska inte ges anledning att revoltera mot sina nya herrar.

Borgerskap och myndighetspersoner tycks anpassa sig snabbt till sin nya överhöghet. Den finska allmogen är mer svårflirtad. Den ryska livegenskapen ger näring åt rysskräcken och över stora områden går bönderna ut i regelrätt gerillakrig mot de ryska ockupanterna, ofta som förtrupp åt den framryckande svenska hären. Den 9 maj fördrivs ryssarna från Åland efter en folklig resning. När överste Sandels intar Kuopio i mitten av maj har han stöd av frivilliga bondeuppbåd. I öster, mot gränsen i Karelen, patrullerar en starkt beväpnad allmogestyrka och förhindrar ett ryskt framträngande.

Den 14 juli drabbar svenskar och ryssar samman vid Lappo, i höjd med Vasa. Efter tretton timmars strid står svenskarna som segrare, och ryssarna retirerar. Under resten av sommaren avancerar svenska styrkor söderut till Kristinestad och ett par mil norr om Tammerfors. Många av de ryska soldaterna är veteraner som slagits vid Austerlitz och Friedland. Mot dem ställer svenskarna en armé som inte är stort mer än en bonde-milis i uniform. Men på slagfältet är den svenska armén fullt jämställd med ryssarna, så länge styrkeförhållandena är någor­lunda jämna.

De ryska försörjningslinjerna ansätts hårt av finska partisaner. Den ryska befälhavaren Buxhoevden börjar tvivla på sitt uppdrag och ber om förstärkningar för att skydda transporterna. Vid det här laget har tsar Alexander tappat tålamodet. Den finska erövringen skulle vara en snabb affär. Tsaren skickar 20 000 man och den 21 augusti går ryssarna till motoffensiv. Nu har svenskarna inget att sätta emot.

Den krassa verkligheten är att Sverige inte har råd med det här kriget. Läget i den svenska armén är bedrövligt. Soldaterna går i trasor, det är brist på allt, mat, ammunition, skor. Kungen jagar ständigt pengar, de brittiska subsidierna uppgår till fem miljoner riksdaler för hela året men fly­­ter in med viss oregelbundenhet och är helt otillräckliga, kriget kostar en miljon riksdaler i månaden. I juli 1808, mitt under brinnande krig, skrivs alla militära rekvisitioner ner med hälften.

Inte ens de förnödenheter som finns når fram till trupperna. Historikern Martin Hårdstedt har visat att det fanns gott om mat i den svenska arméns förråd sommaren 1808. Men maten finns inte på plats i södra Österbotten, där man krigar som värst i juli–augusti, utan i magasin längre norrut. Armén har inga egna trängförband; varje gång något ska flyttas är man beroende av att uppbåda allmogen som ofta smiter från skjutsplikten. Det är en sak att gå man ur huse för att kriga mot ryssen, något helt annat att köra bröd åt kronan. Det händer att svenska trupper tvingas göra halt i framryckningen ett par dagar för att man ska hinna baka bröd att ta med sig.

Medan den svenska soldaten har helpension, får den ryska soldaten en del av sin ersättning i kontanter. Det ryska underhållssystemet bygger i hög grad på soldatens egen förmåga att hitta något ätbart. Ryssarna är också noga med att utlova ersättning till den allmoge som drabbas av truppernas jakt på mat. (Det finns hyllmeter av sådana fordringslängder bevarade. Huruvida någon ersättning betalades ut är inte känt.)

Det skulle alltså inte räcka att klona krigshjältar som Georg Carl von Döbeln för att slå tillbaka ryssen; krig vinns inte bara på slagfältet utan också i bivacken, i skafferiet. Och där får Gustav IV Adolf storstryk av Alexander I.

Svenskarna gör flera landstigningar, men ryssarna har kon­t­roll över kusten och slår tillbaka varje försök. Den 28 augusti lyckas svenskarna äntligen landsätta 3 000 man vid Kristine­stad, men de kommer för sent och de är för få för att ändra styrkeförhållandena. Den ryska övermakten är för stor. Den 14 september hålls ett avgörande slag i Oravais, strax norr om Vasa. Det blir krigets blodigaste drabbning, av 5 000 svenskar stupar 1 200, på rysk sida minst lika många. Den svenska armén är knäckt och flyr norrut. Gustav IV Adolf ger order om nya landstigningar, men liksom tidigare försök görs de med för små resurser för att kunna lyckas. Den 26 september går ett par tusen svenska elitsoldater i land i Helsinge, tre regementen gardestrupper. Efter ett par dagars hårda strider och stora förluster går soldaterna i båtarna igen. Kungen blir ursinnig, anklagar gardestrupperna för feghet och degraderar samtliga.

Den 19 november går Ryssland med på vapenvila, under förutsättning att svenska armén utrymmer Finland och drar sig bortom Kemi älv. I mitten av december lämnar de sista svenska förbanden finsk jord. Den svenska armén tar sitt vinterläger mellan Kemi och Torne älv. Köld, svält och sjukdomar skördar stora offer under vintern. 1808 års fälttåg har blivit en besvikelse, Finland är förlorat, armén i spillror och krigskassan tom. Alla är inställda på en snar fred. Alla utom kung Gustav IV Adolf som, full av verksamhetslust, planerar inför kommande års fälttåg. Besinning och verklighetssinne är inte hans mest framträdande egenskaper.

Kungens vägran att förhandla om fred leder fram till statskuppen den 13 mars. När det blir känt att kungen störtats från tronen säger britterna upp alliansen med Sverige och inställer omedel­bart alla utbetalningar av subsidier. Den svenska krigsmaskinen går bokstavligt talat på tomgång.

Redan dagen efter kuppen låter den nya konseljen begära vapenvila på de olika frontavsnitten. Kort därpå skickar man en fredstrevare till Napoleon. Kanske kunde kejsaren tänka sig att ingripa till svenskt försvar, mot att han finge inflytande över den svenska tronföljdsfrågan? Men, nej, för Napoleon är Sverige en exklusivt rysk angelägenhet. Sverige måste alltså göra upp direkt med ryssarna. Men tsaren har nu skruvat upp ambitionerna.

Vid början av 1809 står 50 000 ryska soldater i Finland. Alexander beordrar att kriget ska föras över till det egentliga Sverige. Åland erövras i mitten av mars. Morgonen den 22 mars dyker 3 000 ryska soldater upp på isen utanför Umeå, efter att ha gått till fots från Finland i två dagar. Trupperna är utmattade och knappast stridsdugliga, men den svenska befälhavaren överskattar fiendens numerär och överlämnar Umeå mot fritt avtåg för sina 900 soldater. Den 25 mars lägger de svenska styrkorna i Kalix ner vapnen inför övermäktiga ryska styrkor. Ny gräns mellan ryssar och svenskar blir Öre älv, fyra mil söder om Umeå.

I fredsförhandlingarna som följer vill ryssarna förutom Finland och Åland också ha en stor del av Västerbotten. Svenskarna vill förbättra sin förhandlingsposition genom att ta tillbaka Umeå. De sista slagkraftiga resterna av rikets armé, 7 500 man, seglas upp på tre linjeskepp och sätts i land norr om Umeå, så att ryssarna ska kunna angripas från två håll.

I slaget vid Sävar retirerar svenskarna, trots att en svensk seger är inom räckhåll. Striderna fortsätter i Ratan där ryssarna tving­as tillbaka efter stark artilleribeskjutning. Striderna blir mycket blodiga. Den 23 augusti utrymmer ryssarna Umeå och drar sig upp till Piteå, återstoden av den svenska armén seglar söderut igen.

Finska kriget är slut. Det totala antalet svenska dödsoffer bland soldater och lantvärnsmän överstiger 20 000. Som vanligt har dysenteri och andra sjukdomsepidemier i förläggningarna skördat betydligt fler dödsoffer än fienden. Den totala kostnaden för kriget uppgår till 23 miljoner riksdaler, fyra–fem gånger mer än den årliga statsbudgeten. Kriget har stått landet dyrt, men freden blir ännu dyrare. Genom freden i Fredrikshamn den 17 september avträder Sverige Finland, Åland samt den del av det gamla Västerbotten som ligger öster om Torne älv.

Det är den i särklass hårdaste fredsuppgörelsen i landets historia. Sverige förlorar mer än en tredjedel av arealen och en fjärdedel av befolkningen, närmare en miljon invånare.

Magnus Jacobson är journalist och författare.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen