Mord som skakat Sverige

Måndagen den 22 juni 1936, på seneftermiddagen, var Albert Andersson och hans tolvåriga son Thure ute och harvade torv på Bockstens mosse i Halland. Det var

18 februari 2011 av Axel Andersson

Måndagen den 22 juni 1936, på seneftermiddagen, var Albert Andersson och hans tolvåriga son Thure ute och harvade torv på Bockstens mosse i Halland. Det var ett lerigt och slitsamt arbete. Plötsligt fastnade något som såg ut som en påse med ben i Thures harv. Pojken gick bort till sin far, och nu upptäckte de att de hade träffat på lämningar efter en människa. Högtidligt hjälptes de åt att skyffla tillbaka torven över det skrämmande fyndet. Nästa dag, på midsommarafton, cyklade Thures bror till fjärdingsmannen i Rolfstorp. När inte bara fjärdingsmannen Axel Johansson, utan även landsfiskalen och stadsläkaren kom kunde det konstateras att liket var så gammalt att ett eventuellt brott måste vara preskriberat.

Nu vet vi att mannen vars lämningar Thure Andersson fann, Bockstensmannen, dog i mitten av 1300-talet. Ett otal skolklasser har sett hans välbevarade skelett och kläder på länsmuseet i Varberg, och stått öga mot öga med den kusligt verkliga modellen. Men istället för att fundera över hur han levde, har många spekulerat långt mer i hur han dog. Huruvida Bockstensmannen mördades eller inte har debatterats fram och tillbaka, även om dödsorsaken förmodligen aldrig med säkerhet kommer att kunna fastslås.

Dödligt våld har alltid varit ett ämne med stor dragningskraft. Andra illgärningar på mänsklighetens digra syndalista har nedvärderats eller till och med glömts bort – men att göra sig till ansvarig för en medmänniskas död framstår fortfarande som det ultimata brottet. Den plats som dödligt våld tagit i debatten och i historieskrivningen är avsevärd. På senare tid har det till och med vuxit fram en litterär industri kring ämnet – kriminalromanen. I deckarhistorien kontrasteras bilden av ett fredligt och tryggt samhälle mot mer eller mindre fantastiska våldsfantasier.

Ofta upplever vi – inte minst genom medierna – att Sverige blivit ett farligare och otryggare samhälle. Men detta stämmer inte, sett varken ur ett kortare eller längre perspektiv. Trots en rad sensationella och uppmärksammade mord har Sverige sedan medeltiden blivit ett långt fredligare land. Det dödliga våldet har också, kan man konstatera, ändrat karaktär och blivit mindre och mindre likt det som återfinns i deckarböckernas gastkramande scenarier.

1600-talet var en vattendelare. Då växte nationen till en stormakt samtidigt som drastiska förändringar skedde inom rikets gränser. Det var en krigisk tid, men på det civila planet blev medborgarna mindre våldsbenägna. På 1500-talet begicks årligen mellan tio och sextio mord och dråp per 100 000 invånare, en siffra som på 1700-talet hade sjunkit till ungefär ett. Och 1939 var frekvensen av dödligt våld ungefär en hundradel av vad den var 1576.

Denna enastående utveckling mot ett tryggare samhälle förbryllar fortfarande forskarna. Vad var det egentligen som hände? Inte bara hade det dödliga våldet minskat, utan också andra former av våldsbrott. Och inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Detta samtidigt som tillgreppsbrotten, speciellt på senare tid, har ökat markant. Forskare har beskrivit utvecklingen som att den gått från ett ”våldsamhälle” till ett ”stöldsamhälle”.

Medeltidens Sverige karaktäriserades av ett hederstänkande. Kränkande ord eller skymfande handlingar eskalerade ofta till slagsmål, och slagsmålen till allvarligt våld. En tredjedel av alla mord och dråp under 1500-talet hade sin upprinnelse i en konflikt om heder och ära, där tillhyggen som knivar eller köksföremål impulsivt greppades för att, bokstavligen, ge den ena parten sista ordet. De två resterande tredjedelarna handlade om penga- eller familjebråk. Förövarna var kända för varandra bara i hälften av fallen och incidenterna inträffade ofta på allmän plats.

Det var också, paradoxalt nog, genom hänvisning till hedersbegreppet som ett brott eventuellt kunde försvaras. Detta öppnade för en mildare påföljd. Begreppen mord och dråp hade under medeltiden delvis en annan innebörd än de har i dag. Mord var då som nu det allvarligaste brottet, men innebar ofta – även om tolkningarna varierade – att förövaren hade försökt dölja sin handling genom att till exempel gömma liket. Ett dråp, däremot, var en handling som begåtts genom ett öppet och ”ärligt” agerade. Dråparen kunde hänvisa till sin heder och komma undan med böter, speciellt om han gick ed på att gärningen var oavsiktlig.

I våra dagar är mord den vanliga benämningen på dödligt våld. Rubriceringen dråp anger att det finns förmildrande omständigheter.

Under medeltiden var det vanligt att även tjuvar och rånare dömdes till döden. Detta betydde att fler människor fick sätta livet till på galgbacken än genom olagligt våld ute i samhället.

Om ett antal personer svor på en misstänkt förövares heder – den så kallade ”edsvärningsprocessen” – kunde dock en dödsdömd person bli frikänd. Vanligtvis krävdes tolv sådana goda vänner. Bland de olyckliga som ändå leddes ut till avrättningsplatsen gavs ibland en sista chans: ett erbjudande om jobb som bödel. Sådana rekryterades ofta ur de dödsdömdas led. Bödelsyrket tillhörde dock samhällets mest vanvördade och förvandlade utövaren till en paria. Många dödsdömda ansåg det därmed mer hedersamt att dö för skarprättarens bila än att själv hålla i densamma.

Det hände också att en dödsdömd benådades för att han eller hon vägrade bekänna sitt brott inför Gud. En verkligt skyldig människa skulle aldrig göra så, resonerade man. Hon miste ju då all chans till gudomlig försoning.

I början av 1600-talet inkorporerade Karl IX den bibliska mosaiska rätten i svensk lag. Detta belade triviala brott, som att tala illa om sin mor eller far, med dödsstraff. Speciellt riktade sig dock den mosaiska rätten mot sedlighets- och sexualbrott.

Men det var inte främst de strängare lagarna som ledde till slutet på den medeltida vålds- och hederskulturen. Stormaktstiden skulle försätta Sverige på konstant krigsfot och vålds­utövningen i samhället förändrades kanske främst genom att staten fann ytterligare en instans, förutom domstolarna, där våldet kunde kontrolleras. Man exporterade det helt enkelt till Europas många krigshärdar.

Även om lagarna blivit strängare, kom de också, paradoxalt nog, att tolkas mer och mer humant. Exakt varför det blev så har forskarna inget svar på. Möjligen tog samhället mer och mer över rollen som ”den stränge fadern” – maktfullkomlig, men med mandat att förlåta. Dödsstraff omvandlades oftare till andra påföljder. Trenden med färre våldsbrott höll i sig när själva lagarna mildrades under 1700- och 1800-talen – onekligen ett argument mot att strängare straff skulle leda till färre brott.

Den starkaste konstanta faktorn när det gäller dödligt våld i Sverige är att det utövats av män. Under medeltiden var 97 procent av förövarna och 91 procent av offren män. Den enda egentliga skillnaden mot i dag är att fler kvinnor har blivit offer, vilket kan förklaras med att brotten nuförtiden oftare sker i hemmet.

Det var också män som beväpnades för att utkämpa Sveriges krig på 1600-talet. Detta ledde till att soldater, i väntan på att sättas på fältfot på kontinenten, kom att bli ett vanligare inslag i brottsstatistiken. De var beväpnade, ofta berusade, och höll fortfarande starkt på hedersbegreppen. Många gånger var deras offer civila, vilket tyder på att soldaterna utmärkte sig som en våldsam grupp som inte smärtfritt kunnat integreras i samhället.

Under perioden 1620–1720 dog ungefär var fjärde svensk och finsk man i samband med krig. I långa loppet hade detta förmodligen en avgörande betydelse för brottsligheten. Befolkningsgrupper som var underrepresenterade i brottsstatistiken – kvinnor, barn och åldringar – kom att dominera i hemlandet.

Efter Karl XII:s död och den svenska stormaktens sammanbrott stannade det dödliga våldet på den låga nivå där det senare hållit sig. Fascinerande nog har antalet mord relaterat till befolkningen som helhet inte nämnvärt förändrats sedan 1750-talet. Stora samhällsförändringar som industrialisering och urbanisering har härvidlag inte haft någon avgörande betydelse. Varför det är så har forskarna inte kunnat förklara.

Under 1700-talet dök det dock upp en brottskategori som tidigare varit relativt okänd. Mellan 1700 och 1719 var mer än vart tredje mord i Sverige ett så kallat ”suicidalmord” – en handling där företrädesvis kvinnor dödade sitt eget eller någon annans barn i syfte att själv straffas med döden. Barnen ansågs vara utan skuld, vilket gjorde att de skulle komma till himlen, och kvinnan kunde genom bekännelse vid avrättningen försonas med Gud. Ett vanligt självmord skulle däremot leda direkt till helvetet. Myndigheterna försökte göra avrättningsceremonin och den påföljande begravningen så neslig som möjligt för att avskräcka från dessa brott. Bland annat fick den dömda inte bära sorgekläder, utan tvingades möta sitt öde iklädd vardagspaltorna.

Även barnamord som inte utgjorde ”suicidalmord” utgjorde ett allmänt förekommande och omfattande samhällsproblem. Ofta var det en ogift kvinna ur de lägre samhällsklasserna som blivit gravid och som efter nedkomsten försökte ta sitt barn av daga. Om hon blev avslöjad försökte hon försvara sig med att barnet var dödfött. Det är nog rimligt att anta att många oskyldiga också förgäves försökte övertyga en domstol bestående av män att så verkligen varit fallet. Statens svar blev strängt. Mellan 1751 och 1765 avrättades 138 personer för barnamord medan 132 personer under samma period avrättades för andra mord och dråp. Detta trots att fler ”vanliga” mord begicks. Mödrarna dömdes alltså hårdare av samhället än andra som tagit någons liv.

Ekonomiska och samhälleliga förändringar ledde till slut till att barnamorden minskade. Suicidalmorden ebbade ut i samband med att spöstraff och fängelse från 1700-talets slut började ersätta dödsstraff för dessa brott.

På 1700-talet utfördes många mord av hedersskäl på offentlig plats, dock i en dramatiskt mindre omfattning än på 1500-talet. Samhället hade i stort blivit mer ”civiliserat”, och uppgörelser mellan män ledde sällan till extrema resultat. Det fanns andra sätt att försvara sin position och ära, nya symboliska strukturer som kunde ersätta de mer handgripliga.

I enlighet med den nya upplysningsideologin kom också människolivet att värderas högre. Gustav III:s straffrättsreformer 1779 ledde till en avsevärd minskning av utdömda dödsstraff. Men om det var den modernare staten som ledde till ett minskat våld, eller kulturella förändringar som visade vägen till en modernare stat, är svårt att säga. 1800-talets kolonisatörer och 1900-talets demagogiska politiker ute i Europa visade att det var mycket lätt att manipulera befolkningen till organiserad våldsutövning, även om det ”civila” och inom kulturen mellanmänskliga våldet minskade.

Under 1900-talet skedde tre viktiga förändringar i det dödliga våldet. Alla har bäring på dagens svenska mord- och dråpstatistik. Den första handlar om våldets ”privatisering”. Dödliga angrepp i hemmet mellan personer som känner varandra har visserligen minskat i frekvens, men samtidigt blivit allt vanligare i totalstatistiken. En förklaring kan vara att förbättrad sjukvård gör det lättare att rädda livet på dem som råkar ut för grovt våld i offentligheten till skillnad från dem som drabbas i en sluten miljö utan vittnen. Det är också troligt att våra umgängesformer blivit mindre offentliga. Samtidigt har frågor rörande heder blivit mer privata snarare än symboliskt utagerade i det publika, detta gäller till exempel mycket av mäns våld mot kvinnor. I det offentliga rummet accepteras inte våld längre, samtidigt som minskad trångboddhet och fattigdom gjort att hemmets och privatlivets betydelse ökat.

Två andra viktiga förändringar gäller klassperspektivet samt alkohol- och drogmissbruk. I dag utspelar sig det extrema våldet i stor utsträckning i de lägre samhällsklasserna, medan det under 1800-talet var medelklassen som utmärkte sig. Det går också att påvisa ett tydligt samband mellan alkohol och dödligt våld. Ett vanligt mord i dag involverar ofta två marginaliserade och missbrukande 30–40-åriga män. Ett bråk om en bagatell på fyllan, kanske förstärkt av en psykisk störning, slutar med en knivskärning. Knappast en scen som lämpar sig att spinna deckarintriger kring. Spektakulära brott som en ung kvinna mördad på offentlig plats av en okänd förövare är däremot extremt ovanliga – mindre än ett sådant fall per år inträffar i dag.

Dödsstraffets avskaffande i Sverige verkar inte ha haft någon inverkan på brottsstatistiken. Den 23 november 1910, klockan åtta på morgonen, avrättade skarprättare August Gustav Dalman rånmördaren Alfred Ander i en giljotin på Långholmen. Detta var sista gången dödsstraffet verkställdes i Sverige (straffet avskaffades 1921 för brott i fredstid). Det dödliga våldet i samhället minskade kraftigt under de följande decennierna, vilket också förmodligen hade att göra med motbokens införande efter andra världskriget. Att antalet mord ökade under kriget – historiskt sett dock marginellt – kan med ganska stor säkerhet också knytas till den stigande alkoholkonsumtionen.

Modern forskning visar att alkohol har långt större betydelse än straffsatser när det gäller förekomsten av dödligt våld.

Sverige fortsätter att vara ett tämligen tryggt land att leva i, inte minst jämfört med det medeltida samhället. Konflikter slutar väldigt sällan i dödligt våld, även om ämnet fortsätter att fascinera. Trots den mystik och skräck som omger dessa brott är de utlösande faktorerna till dagens mord välkända och studerade. Det kanske största problemet är dessa förklaringars vardagliga och icke-spektakulära natur. Medierna rapporterar helst om de mord som uppfyller våra förväntningar – förväntningar som media ofta har hjälpt till att skapa. Missbruk, social marginalisering och psykisk ohälsa är ofta osynliga faktorer, så länge de inte kan förvandlas till dramaturgiskt gångbara berättelser om kittlande ondska. Filmer och TV-serier fokuserar ofta spänningen kring brottsplatsutredningar – ett ämne som har förmågan att styra berättelsen mot det rafflande och bort från förutsägbara gärningsmän.

Även om vi i dag ofta känner till betydligt mer kring omständigheterna och bakgrunden till olika mord – till skillnad från när det gäller till exempel Bockstensmannens öde – väljer vi fortfarande de aspekter av brotten som kan ge oss den dos kalla kårar som vår kultur verkar vara beroende av.

FAKTA: Preskribering – en medeltida tradition

Principen att vissa brott avskrivs efter en viss tid fanns med redan i de medeltida svenska landskapslagarna. Under tidigmodern tid försvann den, för att i slutet av 1700-talet återvända när det gällde lindriga lagöverträdelser. Utvecklingen fortsatte under 1800-talet, och efter 1926 avskrevs alla brott efter en viss tid.

När den nya brottsbalken kom 1965 reglerades preskriptionstiden för mord till 25 år. Skälen för preskription var att straffandet av ett brott efter ibland flera decennier inte skulle vara till gagn för någon, inte ens för offrens anhöriga som tvingades återuppleva en uppslitande process. Ett annat argument var att det var bättre om polisen fokuserade sina begränsade resurser på förseelser begångna i närtid.

Preskribering för mord och dråp – samt folkrättsbrott, folkmord och terroristbrott som begås genom mord eller dråp – avskaffades 2010. Ett flertal faktorer ledde till detta beslut. Dels handlade det om en anpassning till internationella lagar rörande folkrättsbrott (från början handlade det om det rättsliga eftermälet på nazisternas brott), dels om de nya möjligheter som DNA-bevisning ger att klara upp gamla brott. Dessutom ville man undvika Palmemordets stundande preskription, som skulle ha inträffat nu i februari.

Kritiker menar att de nya reglerna innebär ett avsteg från en traditionellt human svensk straffordning. Förändringarna klandrades också för att de avvek från den tidigare rådande principen om att lagar inte ska ändras retroaktivt.

FAKTA: Bårprovet användes för att bevisa skuld

När liket efter pigan Gertrud fiskades upp ur Svartälven i Örebro påsken 1643 dröjde det inte länge innan ryktet började gå. Ladugårdsfogden Lars Olofsson och hans fru Sara Larsdotter hade varit Gertruds arbetsgivare och utpekades som skyldiga. Sara skulle ha misshandlat sin piga till döds och därefter tillsammans med maken kastat henne i ån. Försöket att gömma kroppen gjorde – enligt den rådande Kristoffers landslag från 1400-talet – att åtal väcktes för mord istället för dråp.

För att undersöka skuldfrågan anordnades ett »bårprov» – en medeltida process där de anklagade skulle vidröra offret. Om liket började blöda betydde det att den döda varit i kontakt med sin mördare. Lars Olofsson försäkrade att han var oskyldig men vägrade trots det att röra vid Gertrud. Den officierande kyrkoherden, Mäster Nils, tvingade då ner Lars hand på Gertruds tinning. Enligt rättsprotokollet rann tjockt svart blod ut. När sedan Sara rörde pigans bröst hände samma sak.

Enligt rätten var bårprovet ett starkt, men inte avgörande, indicium på Lars och Saras skuld. Man beslöt att skilja på de anklagade som var för sig fördes till avrättningsplatsen för att motta dödsdomen. Om båda erkände skulle avrättningen fullbordas, men om en eller båda vägrade bekänna skulle ärendet upp till rätten igen.

Vad som till slut hände med Lars och Sara ute på avrättningsbacken vet vi inte eftersom dokumenten har gått förlorade, men deras öden speglar väl de vitt skilda metoder för att bevisa brott som förekom. Och blodet som flöt ur Gertrud var inte blod, utan förmodligen den blodliknande vätska som döda kroppar kan släppa ifrån sig.

Medeltida vidskepelse hade under århundraden stor plats i det svenska rättssystemet. Det handlade inte bara om bårprov utan också till exempel om att direkt med handen ta upp föremål ur kokande vatten. Läkte brännsåren normalt, bevisade det den anklagades oskuld. Ytterligare ett exempel är vattenprovet. Detta innebar att den misstänkte sänktes ner i kallt vatten med hopbundna händer. Den som flöt ansågs skyldig.

Anmärkningsvärt nog förekom bårprov vid rättsliga processer ända in på 1800-talet. Det sista dokumenterade svenska exemplet är från Småland 1851.

I Danmark förekom det så sent som 1881.

Att läsa: Svenska mord (2003) av Jan-Öjvind Swahn.

Engelbrektsmordet 1436

Bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson hade redan innan han mötte sitt öde levt ett intensivt politiskt liv. Kalmarunionens andra regent efter drottning Margareta, Erik av Pommern, hade lett Sverige in i ett förödande krig mot Hansan, som kontrollerade handeln i Östersjön. Detta var något som hade katastrofala effekter på Bergslagen – Engelbrekts hembygd. Ett maktfullkomligt fogdevälde kontrollerat av kungen gjorde inte saken bättre.

1435 utbröt ett folkligt uppror mot kungens fogdar, speciellt den danskfödde Jösse Eriksson på Västerås slott. Engelbrekt var en av ledarna och en ovanlig gestalt i den medeltida politiska historien. Han var lågfrälse och tillhörde såtillvida inte samhällets toppskikt. På ett möte i Arboga 1435 valdes Engelbrekt till rikshövitsman, i princip överbefälhavare, för de upproriska styrkorna. Denna armé var en hävstång i de komplicerade förhandlingar som genomfördes med Erik av Pommern för att få en eftergift och en lösning på unionskrisen.

Engelbrekt mördades av Magnus Bengtsson Natt och Dag vid Göksholm under en resa från Örebro till Stockholm. Motiven var förmodligen personliga och kunde ledas till en tvist mellan Magnus far, Bengt Stensson Natt och Dag, och Engelbrekt.

Det dröjde inte länge förrän Engelbrekts död användes i propagandasyften. Han gjordes till symbol för nationellt motstånd mot den danska makten och fogades in i den rådande katolska världsbilden med helgon som Guds utsända. Det påstods att mirakel inträffade vid hans grav i Örebro.

Om Engelbrekt själv hade önskat en upplösning av unionen eller bara en rättvisare ordning vet vi inte, men mordet på honom möjliggjorde mer eller mindre fantastiska spekulationer. Under nationalromantikens tidevarv på 1800-talet blossade Engelbrekt-kulten upp igen – då i en ny tolkning, där han sammankopplades med demokratiska ideal. Konstnären Carl Gustaf Qvarnströms staty av Engelbrekt på Stortorget i Örebro som avtäcktes den 14 oktober 1865, är misstänkt lik den radikala italienska frihetshjälten Giuseppe Garibaldi. Hur Engelbrekt egentligen såg ut vet vi lika lite om som Qvarnström.

På 1930-talet var Engelbrekt en välkänd figur, som bland annat användes av socialister som en symbol för motståndet mot nazism och fascism. Samtidigt har inte extremhögern haft några betänkligheter mot att själva använda 1400-talshjälten i sin symboliska arsenal.

Mordet på Engelbrekt visade sig inte bara vara politiskt på så sätt att offret var en politisk figur (även om motivet var mer alldagligt), utan också i hur det senare kom att användas i det politiska samtalet.

von sydowska morden 1932

Ett bloddrypande familjedrama som inträffade 1932 blev ett av de mest spektakulära och uppmärksammade morden i svensk historia. Den före detta ordföranden i Arbetsgivareföreningen, häradshövding Hjalmar von Sydow, bodde i en stor våning på Norr Mälarstrand i Stockholm. Han var en 70-årig änkeman vars hem sköttes av två hushållerskor. En stillsam ålderdom omöjliggjordes av ständiga bråk med sonen Fredrik – en ung playboy som behövde faderns pengar för att finansiera sitt vidlyftiga liv. Fredrik hade också gjort sin blivande fru Ingun gravid innan giftermålet, något som orsakade skandal i familjekretsen. Ingun kom även hon från överklassen, och det vackra paret kunde ofta ses på huvudstadens fashionabla adresser.

Den 7 mars 1932 mördades Hjalmar von Sydow och hans två tjänstekvinnor brutalt i hans våning. Strax efteråt gav sig sonen Fredrik och Ingun av på en nervös resa från Stockholm till Uppsala, där han var student. Tidigare under dagen hade Fredrik lånat en pistol från en kamrat, och han och frun hade av en släkting setts skrubba bort fläckar i våningen på Norr Mälarstrand.

När liken hittades utgick rikslarm efter paret, som när de kom fram till Uppsala på kvällen slog sig ned på en restaurang för att äta ostron och dricka champagne. Eftersom Fredrik var känd i Uppsala tog det inte lång tid för polisen att hitta honom. När han förstod att han skulle bli gripen böjde han sig över sin hustru som om han skulle till att kyssa henne. Istället avlossade han ett dödande skott från pistolen innan han sköt sig själv. Mediernas dom blev hård, men bakom bilden av en ond mördare dolde sig en komplicerad historia om en ung man med alkoholproblem som tappat fotfästet i livet. Paret von Sydow efterlämnade en treårig dotter.

Mord på ambassaden 1947

Dödligt våld har i vår tid ofta utförts av personer som av samhället klassats som psykiskt sjuka.

Ett uppmärksammat sådant dåd utfördes juldagen den 25 december 1947 på den italienska ambassaden Oakhill i Stockholm. Italienaren Giuseppe Capocci hade suttit inspärrad på Långbro sinnessjukhus i nästan åtta år, övertygad om att fascistledaren Mussolini bar skulden för hans öde. Personalens försök att bevisa att Mussolini redan var död misslyckades, men Capocci bedömdes ändå frisk nog för en första permission. Vad han inte berättat för sina vårdare var att han planerade att mörda »Mussolinis man» i Stockholm.

Ambassadören Alberto Bellardi Ricci hade samlat personalen till jullunch när han fick en märklig lapp av sekreteraren innehållande en tirad mot fascistregeringen och Mussolini. Muntert läste han upp den för gästerna innan han gick ut i hallen till Capocci som skrivit meddelandet och nu väntade på en reaktion. Riccis tanke hade varit att ge den förvirrade landsmannen ett par flaskor vin i present – det var ju i alla fall jul. Capocci utmanade »fascistlakejen» till duell med saxskänklar, och högg sedan själv direkt. Ambassadören dog och en våldsam debatt utlöstes om vilket ansvar den psykiatriska vården hade. Capocci dömdes och utvisades till Italien där han dog på ett psykiatriskt sjukhus 1954.

Hurvamorden 1952

Det första brottet som den stillsamme och fattige bondpojken Tore Hedin från skånska Stora Harrie gjorde sig skyldig till var när han i september 1943 stal havre åt sin fars svältande hästar. Han var då 16 år gammal. För att dölja spåren tände han eld på bryggeriet där säden förvarades. Tre år senare stal Tore en motorcykel. Ömmandet för djur hade ersatts av en fascination för fart och motorer.

Under militärtjänstgöringen i Kristianstad tragglade Hedin sig igenom korporalskolan med usla betyg. Därefter började han arbeta som busschaufför och mentalvårdare. Men allra helst ville Tore Hedin bli polis. Kamraterna beskrev honom som udda och slötänkt – dock inte värre än att han kunde förfalska sina betyg och med dem som grund få ett vikariat som fjärdingsman.

Men lönen räckte inte till för att köpa dyra bilar. En natt i november 1951 gav sig Hedin av på cykel till vännen Allan Nilsson i Tjörnarp. De spelade poker fram till småtimmarna. Därefter mördade Hedin Nilsson, stal en ansenlig mängd pengar och tände eld på huset.

Följande morgon infann han sig på brottsplatsen och lät sig fotograferas medan han med allvarlig min undersökte de sotiga resterna av huset. Han ska ha tröstat den mördades far med orden: »Dom ska nog få tag i mördaren ska farbror se, han kan inte vara så långt borta!» För pengarna köpte Hedin en Renault CV4.

Fram på våren 1952 förlovade han sig med den 24-åriga Ulla Östberg. Det dröjde inte länge förrän fästmön började känna att det var något konstigt med Tore. När han blev allt för påflugen slog hon upp förlovningen.

Den 20 augusti satte Tore handbojor på Ulla och misshandlade henne. Föreståndarinnan på ålderdomshemmet i Hurva där Ulla arbetade anmälde Hedin till landsfogden i Malmö, som omedelbart gav honom sparken. Utan varken fästmö eller jobb blev han så förtvivlad att han bestämde sig för att ta sitt eget liv.

Enligt Hedins logik skulle ingen annan få Ulla efter att han var död. Men dräpte han Ulla var han först tvungen att ta livet av sina föräldrar, så de skulle slippa leva med skammen.

Natten till den 22 augusti yxmördade Tore Hedin sina föräldrar i Kvärlöv och satte eld på deras hus. Sedan åkte han till ålderdomshemmet i Hurva, där han slog ihjäl Ulla och föreståndarinnan. Han hällde ut bensin, tände på, och låste därpå dörren. Fyra åldringar omkom i lågorna. En femte skulle dö av sina skador några dagar senare. Hedin hade nu tio liv på sitt samvete.

Efter att ha författat ett bekännelsebrev dränkte sig den före detta fjärdingsmannen i Bosarpsjön. Brevet hör till de märkligaste i den svenska kriminalhistorien. Det är på en gång förryckt och sakligt. Underfundigt meddelade han att »vill Ni lösa en gåta så leta i det våta». Tore Hedin erkände alla sina brott och förklarade sina tankar utan att egentligen kasta något ljus över vad som drivit honom till dem. Signaturen löd: »Tore Hedin, mördare, adress okänd.»

Palmemordet 1986

Mordet på Olof Palme utgjorde ett trauma i den nationella självbilden. Timmen före midnatt den 28 februari 1986 sköts statsministern på öppen gata i centrala Stockholm. Tidigare under kvällen hade Olof och Lisbet Palme besökt biografen Grand på Sveavägen. När de promenerade hem efter föreställningen – utan skydd av livvakter – slog mördaren till. I korsningen Sveavägen-Tunnelgatan avlossades två skott, varav det ena träffade statsministern i ryggen. Han föll ihop och avled direkt.

De vittnen som fanns på platsen gav motstridiga uppgifter om händelseförloppet och mördarens signalement, men klarlagt är att förövaren var en man, 170–190 centimeter lång. Han försvann från platsen till fots längs Tunnelgatan och uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan. Där upphörde spåren.

Polisutredningen blev en mardröm. En bristfällig brottsplatsundersökning följdes av handlingsförlamning och en mängd villospår i utredningen. Det så kallade PKK-spåret, som gick ut på att kurdiska nationalister skulle ha skjutit Palme, visade sig till exempel bygga på felaktiga underrättelser. Länspolismästare Hans Holmér ledde utredningen under det första året, men på grund av hård kritik tvingades han avgå.

Det förekom även andra teorier, presenterade av såväl polis som privatspanare – vissa mer fantasifulla än andra. Bland annat utpekades sydafrikanska agenter och kroatiska terrorister, men också Säpo-anställda, Norrmalmspolisen och Hans Holmér själv.

Två och ett halvt år efter mordet, den 14 december 1988, greps en misstänkt för mordet, Christer Pettersson. Han var en förtidspensionerad missbrukare som dömts för flera brott, bland annat ett bajonettdråp 1970 som utförts ett stenkast från den plats där Palme mördades. Pettersson dömdes av en oenig tingsrätt till livstids fängelse för mordet, men hovrätten valde att fria. Rätten ansåg att indicier tillsammans med Lisbet Palmes utpekande av Pettersson inte räckte för en fällande dom – den huvudsakliga motiveringen var att man inte kunde utesluta att Lisbet Palme och övriga vittnen misstagit sig vid identifieringen.

1997 lämnade riksåklagaren in en resningsansökan till Högsta domstolen. Bland annat presenterades nya vittnesmål, enligt vilka Pettersson hade befunnit sig i närheten av biografen Grand den 28 februari 1986. Uppgifterna räckte dock inte för att HD skulle bevilja resning. 2004 dog Christer Pettersson.

Enligt den nya lagstiftningen från 2010 kommer Palmemordet aldrig att preskriberas. Om det ännu försvunna mordvapnet plötsligt dyker upp skulle ett genombrott i utredningen kunna ske. Få bedömare håller det dock i dag för sannolikt att Palmes mördare någonsin kommer att fällas i domstol.

Björn Lundberg

Axel Andersson är filosofie doktor i historia.

Att läsa: Mord i Stockholm (2006) av Niklas Ericsson, Brott och straff i Sverige (2008) av Hanns von Hofer, Dödligt våld i Stockholm (2000) av Maria Kaspersson och Hovrätt i funktion (1993) av Rudolf Thunander.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också