Carl Larssons "Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523" tar emot besökarna på Nationalmuseum i Stockholm.

© Göran Algårds samling/IBL

Modern Gustav Vasa upprörde samtiden

Carl Larsson bröt mot många konventioner när han målade Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523. Kunde verkligen något så modernt hänga på Nationalmuseum?

2 juli 2017 av Linda Fagerström

Springaren är vit, mannen är blond. Med tyglarna i ett stadigt tag rider han bestämt framåt över en vindbrygga. Han är scenens centrum. Allt verkar kretsa kring honom. Till höger syns hans följe dra fram i rustning och med vapen. Till vänster, intill en teglad mur, väntar en folksamling på honom.

Mannen, som är den unge kung Gustav Vasa, rider in i Stockholm. Saken är ordnad: Kalmarunionen upplöst, danskarna utkörda och huvudstaden intagen. Historien vänder. En svensk kung är krönt och Sverige kan grundas. En gamling med vitt skägg böjer vördnadsfullt på nacken och sträcker symboliskt fram stadens nycklar mot honom: "Välkommen, kung Gösta!"

Trots det allvarstyngda och högtidliga ögonblicket skildrade Carl Larsson Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 med påtaglig lätthet.

Pastell och pojkaktig Gustav

Intåget ska ju ha skett vid midsommar, och det verkar verkligen vara feststämning – i gräsgrönt ylletyg svänger soldatkapporna glatt under lavendelfärgade och vita blomstergirlanger. Också färgskalan är glättigt ljus och pastelltonad. Kungens rustning är himmelsblå, hans sadel och seldon lysande engelskt röda. Frisyren gyllengul. Mjuka pasteller präglar hela framställningen.

Visst är färgsättningen lite överraskande lättsam, med tanke på att det faktiskt rör sig om en dramatisk och avgörande historisk händelse. Även kungen själv verkar annorlunda, inte alls som den bestämde Gustav Vasa från historieböckerna, med sträng blick, pälsbrämad barett och generöst midjemått. 

Carl Larssons kung Gösta är något annat: pojkaktig och liten på den stora hästen. Tankarna går till den samtida konstnärskollegan John Bauers många spensliga sagoprinsar med spetsiga tofflor och känsliga hjärtan.

Lättsammare ton

Målningen avviker även på andra sätt. Trots att den till sitt innehåll kan beskrivas som en historiemålning, skiljer den sig från de högstämt iscensatta berättelser som svenska historiemålare skapade bara några decennier tidigare. Här finns inte samma känslomässiga inlevelse som i Gustaf Cederströms Karl XII:s likfärd från 1878.

Vi finner heller inget av den ödesmättade stämningen i Georg von Rosens Erik XIV och Karin Månsdotter från 1871. Nej, den melodramatiska laddning som var så omtyckt i de historiska skildringarna då hade försvunnit nu, 1908. Tiderna var nya.

Carl Larsson var en av flera unga konstnärer som under 1880-talet opponerat sig mot den traditionstyngda Konstakademien. Dessa unga kallades Opponenterna och bildade 1886 Konstnärsförbundet som sökte internationella impulser och en modernt orienterad konst. Många var de, som likt Carl Larsson och hans blivande fru Karin Bergöö, sökt sig till konstens huvudstad Paris för att plocka upp de senaste trenderna från kontinenten.

Jugendinspirerad 

Därför upplevdes "Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523" av sin samtid som mycket – och kanske alltför – modern. Spänsten i bågarna på vindbryggan och det böljande linjespelet i girlanger, blomsterkransar och festonger skänker scenen en dekorativ prägel som helt klart inspirerats av jugendstilen från Paris. Men kritikerna menade att själva berättelsen överröstades och kom i skymundan av alla snirkliga finesser.

Att målningen var avsedd för en prestigefylld plats, en sju gånger fjorton meter stor väggyta i trapphallen på Nationalmuseum, framkallade extra starka känslor. Strider i frågan om vilken konstnär och vilket motiv som lämpade sig bäst hade rasat under flera decennier. 

”Mycket fick Gustav Vasa lida, av upproriska undersåtar, av sina barn med mera. Skall han nu ytterligare behöva lida genom att bli målad av Carl Larsson?”, undrade exempelvis dåvarande ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Carl David af Wirsén.

Den 28 januari 1908 kom målningen till sist på plats och har hängt där sedan dess.

Publicerad i Populär Historia 11/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också