Matin Luther King håller sitt berömda I have a dream-tal i Washington 1963.

© Everett Collection/IBL

Medborgarrättsrörelsen i USA

Med medborgarrättsrörelsen försvann raslagarna i USA. De hade i decennier skilt svarta och vita åt på bussar, restauranger och biografer.

20 september 2008 av Elisabeth Braw

Det var på grund av de så kallade Jim Crow-lagarna som Walter Byes fick dricka ljummet vatten under sin barndom i New Orleans.

– Allt var åtskilt. Restauranger hade vita och svarta bord, det fanns vita och svarta offentliga toaletter och vita och svarta kranar där man kunde dricka. De vita kranarna hade kallt vatten me­dan vårt var ljummet, minns Byes, som är född 1945 och som fortfarande bor i sin hemstad.

Jim Crow-lagarna kom till i många sydstater efter att slaveriet hade avskaffats. De varierade från delstat till delstat och gick kort sagt ut på att skilja svarta och vita åt. Alabama föreskrev att vita och svarta skulle köpa tåg- och bussbiljetter i separata biljettluckor och vänta i olika väntsalar. 

I Texas hade parker vita och svarta delar. I Maryland var vita och svarta ålagda att åka tåg i skilda vagnar, medan svarta och vita Oklahomabor använde olika telefonhytter. Arkansas, Wyoming och Florida förbjöd äktenskap mellan vita och svarta. I Virginia var biografer ålagda att ha salongerna uppdelade i vita och svarta avdelningar, och Georgia föreskrev att restauranger skulle servera vita och svarta i olika delar av lokalen. 

Homer Plessy förlorade i HD

Bakgrunden till de så kallade Jim Crow-lagarna var en man vid namn Homer Plessy. Han var en åttondels svart och bosatt i Louisiana, där svarta och vita var förbjudna att åka i samma tågvagnar. En grupp vita och svarta Louisianabor, som motsatte sig lagen, bad Plessy att bli deras ansikte utåt. 

Plessy såg vit ut och skulle därför kunna åka i en vit tågvagn, men efter­som han delvis var svart var han tvungen att åka i en svart vagn. Denna paradox, hävdade Louisianagruppen, illustrerade hur godtycklig segregeringen var.

Tvättomat för "White only" i New Orleans 1963.

Segregeringen var påtaglig i det offentliga rummet, bland annat genom särskilda skyltar. Här en tvättomat endast för vita i New Orleans 1963.

© Leonard Freed/Magnum Photos/IBL

Plessy stämde järnvägsbolaget för brott mot hans konstitutionella rättigheter men förlorade i den lokala domstolen. Målet gick ända till USA:s högsta domstol, där Plessy förlorade år 1896. Fallet ”Plessy versus Ferguson” blev grunden för Jim Crow-lagarna i USA: raserna är ”åtskilda men lika” (”separate but equal”), förklarade rätten. Domen gav delstaterna rätt att anta lagar som skilde svarta och vita åt.

Oskrivna regler

Men Jim Crow var mer än bara lagar. I södern härskade oskrivna etikettsregler: svarta personer såg inte vita i ögonen. Svarta kunder fick inte prova kläder i affärerna eftersom vita kunder då inte skulle vilja köpa dem. Medan vita tilltalades med Mr och Mrs, tilltalades svarta vuxna med sitt förnamn eller boy, girl, uncle eller auntie.

Delstatspolitikerna som införde Jim Crow-lagarna kände sig inte rasistiska. Tvärtom trodde de – liksom många upplysta män, som den forne presidenten Woodrow Wilson – att segregeringen gynnade både svarta och vita. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet förespråkade många svarta ledare också segregering i form av svarta skolor, universitet och till och med städer.

Med finansiell hjälp från kameramiljonären George Eastman och Andrew Carnegie, USA:s rikaste man, grundade den svarte ledaren Booker T Washington vid sekelskiftet bland annat universitetet Tuskegee Institute. Fisk University, i Nashville, Tennessee, hör till de svarta univer­sitet som fortfarande finns kvar.

Organiserade sig i NAACP

Under 1900-talets första hälft hade National Association for the Advancement of Colored People (NAACP) stått för en tidig variant av medborgarrättsrörelse, som gick ut på att få domstolar att ta upp rassegregering. NAACP brukar beskrivas som de svarta amerikanernas riksorganisation, men ända sedan organisationens födelse för hundra år sedan, 1909, har progressiva vita amerikaner spelat en viktig roll. För vanliga svarta var det riskabelt att protestera, så de flesta anpassade sig.

Bussen där Rosa Parks satt när hon vägrade flytta sig finns nu utställd på Henry Ford-museet utanför Detroit.

– En gång när jag satte mig på en plats för vita i bussen sade de svarta som satt på svarta platser: ”Kom hit bak och sitt där du hör hemma.” Det var svårt att få svarta att engagera sig mot orättvisorna eftersom de var så vana vid situationen. De hoppades att det skulle bli förändringar någon gång, men till dess bekymrade de sig mest för vardagen, berättar Samuel ”Billy” Kyles, baptist­pastor och medborgarrättskämpe i Memphis, och fortsätter:

– Och vi svarta var inte någon stor, lycklig familj. Det fanns mycket skilda åsikter om huruvida civil olydnad skulle fungera.

Slutet för Jim Crow-lagarna

1954 förklarade högsta domstolen i USA att ”åtskilda men likvärdiga”-principen var oförenlig med landets konstitution – i alla fall när det gällde utbildning. Fallet ”Brown versus Board of Education”, där domstolen bestämde att kommunala skolor måste ta emot barn av olika rastillhörighet, innebar i praktiken slutet på Jim Crow-lagarna. Domstolen hänvisade bland annat till den svenske professorn Gunnar Myrdals verk An American Dilemma: The Negro Problem and Modern Democracy.

Rosa Parks och bussbojkotten

Året därpå åkte Rosa Parks buss i Alabamastaden Mont­gomery. Bussarna var segregerade, men när en vit man klev på och Parks ombads ge sin plats till honom vägrade hon. Parks blev arresterad och dömd till böter, men hennes civila olydnad inledde en allmän bussbojkott bland Mont­gomerys svarta.

– Folkrörelser är alltid mycket små i början. De flesta människor ser om sitt eget och vill inte riskera att bli av med jobbet eller värre saker. Under 1940- och 50-talen kunde man bli mördad i sydstaterna om man engagerade sig för svartas rättigheter. Bussbojkotten i Montgomery var första gången som hela den svarta befolkningen protesterade tillsammans, säger Harvard Sitkoff, professor i amerikansk historia på University of New Hampshire och expert på medborgarrättsrörelsen.

Protesten hade planerats av NAACP, som hade valt ut Rosa Parks att inleda den och bett Martin Luther King att förhandla med stadsledningen å de svarta invånarnas vägnar. Bojkotten pågick i över ett år, tills högsta domstolen beslutade att segregerade bussar stred mot konstitutionen.

»Little Rock Nine» anländer till skolan, skyddad av beväpnad militär.

Dramatiken blev stor när nio svarta elever 1957 skulle börja i en tidigare vit skola i Little Rock i Arkansas. De nio fick skyddas av soldater när de gick in i skolan.

© Burt Glinn/Magnum Photos/IBL

Little Rock nine

Medborgarrättsrörelsen hade vunnit sin första stora seger, och nu tog kampen fart. 1957 skulle nio svarta elever – sedermera kända som ”Little Rock Nine” – få börja i en dittills vit skola i Little Rock. 

Delstatsguvernören ville inte veta av någon skolintegration och skickade soldater från nationalgardet för att stoppa de svarta eleverna, men president Dwight D Eisenhower tvingade honom att backa. För att upprätthålla säkerheten ledsagades eleverna av polis, och därefter – när protesterna blev våldsammare – av soldater.

The Woolsworth Sit-In

En dag sommaren 1960 satte sig fyra svarta studenter vid ett ”vitt” bord på varuhuset Woolworth i staden Greensboro. Vid stängningsdags hade de fortfarande inte fått någon mat.

– Vi satte oss där för att göra en markering. Om restaurangen inte serverade oss skulle folk få se hur fel de handlade. En stund efter att vi hade satt oss kom en gammal vit dam fram till oss och sade att hon var besviken – för att vi inte hade gjort detta tio år tidigare, minns Joseph McNeil, en av studenterna.

Nästa dag kom de fyra unga männen tillbaka med några vänner – liksom dagen därpå. De fick fortfarande ingen mat. Den tysta protesten växte och växte, till slut hade den tusen deltagare, och blev känd som ”The Woolworth Sit-In”.

Svarta och vita i Core 

Den vita damen var inte ensam om sitt stöd. Ända sedan organisationen Core (Congress of Racial Equality) grundades 1942 hade dess svarta och vita medlemmar gemensamt protesterat mot rasdis­krimineringen. I början av 1960-talet blev svarta och vita Coremedlemmar kända genom att tillsammans stiga på segregerade bussar, där de ofta blev utsatta för massivt våld av vita. 

1964, när Core ordnade en kampanj för att få fler svarta Mississippibor att rösta, brändes 37 svarta kyrkor ner. 80 personer misshandlades och tre vita Coremedlemmar dödades.

Martin Luther King och vicepresident Lyndon B Johnson under ett möte i mars 1963. 

© Yoichi Okamoto/Lyndon B Johnson Library and Museum

Civil Rights Act 1964

Det stora genombrottet för medborgarrättsrörelsen var när Civil Rights Act antogs av kongressen 1964. Lagen utgör hörnstenen i det integrerade USA. Den föreskriver att alla har lika rätt att rösta; om delstater vill ha särskilda kunskapskrav ska de vara lika för vita och svarta invånare. 

Civil Rights Act förbjuder vidare all form av segregering på offentliga platser och i allmänna lokaler, samt rasdiskriminering på arbetsplatser. Den förbjuder även diskriminering baserad på kön, religionstillhörighet eller födelseland.

Lagstiftningen hade 1963 föreslagits av John F Kennedy, men det var Lyndon B Johnson som drev igenom den. Ett antal sydstatssenatorer försökte sabotera antagandet med hjälp av en så kallad filibuster – en taktik som går ut på att aldrig sluta tala, så att kammaren inte kan komma till omröstning. Så här sade deras ledare, Georgiademokraten Richard Russell: ”Tills det bittra slutet kommer vi att emotsätta oss varje åtgärd eller rörelse som skulle ha en tendens att skapa social jämlikhet och blandning av raserna i våra delstater.”

Lyndon B Johnson drev igenom lagen 

President Johnsons skicklighet som lagstiftare och hans status bland kongress­ledamöterna – han var före detta majoritetsledare i senaten – var en bidragande faktor till att den historiska lagen till slut ändå blev antagen. Allmänhetens inställning till segregering hade hunnit förändras och Civil Rights Act hade brett folkligt stöd, en anledning till att lagen röstades igenom trots det hårda motståndet från vissa sydstatspolitiker.

Civil Rights Act må ha varit medborgarrättsrörelsens kröning, men den förändrade knappast samhället över natt. ”Mycket kan göras, och mycket måste göras”, skrev president Johnson till Martin Luther King efter att lagen hade antagits. För medborgarrättsrörelsen innebar nyordningen också ett identitetsdilemma.

– Efter 1964 var frågan ”vad gör vi nu?”. Vill vi skapa kaos eller gemenskap? Martin Luther Kings läger tyckte att man nu skulle försöka se till så att samhället levde upp till lagarna, medan andra började förespråka svart nationalism eftersom de tyckte att svarta ändå inte kunde införlivas i det amerikanska samhället, säger Charles McKinney, professor i modern amerikansk historia på Rhodes College.

Den militanta nationalismen, som bland annat kom till uttryck i organisationen Svarta pantrarna, blev dock en marginell företeelse. Efterträdare till Martin Luther King, framförallt Jesse Jackson, har försökt fortsätta hans kamp, men någon samhälls­omvälvning har det inte blivit. Varför? Vid Kings död 1968 hade medborgarrättsrörelsen uppnått sina viktigaste mål.

USA:s president Lyndon B Johnson undertecknar Civil Rights Act som gör segregering olaglig.

© Cecil Stoughton/Lyndon B Johnson Library and Museum

Fakta: Jim Crow och lagarna

»Jim Crow» började användas som en allmänt nedsättande benämning på en svart person i USA under första delen av 1800-talet. Uttrycket uppstod när den engelskfödde sångaren Thomas Dartmouth »Daddy» Rice med svartmålat ansikte började uppträda med sången »Jump Jim Crow». 

I en rad sketcher i de så kallade minstrelshowerna – som oftast innebar att vita uppträdde sminkade som svarta – som växte fram under 1830-talet förekom sedan den lantlige Jim Crow. Uttrycket, som kom att bli synonymt med rassegregation, användes bland annat på raslagarna i USA.

Publicerad i Populär Historia 11/2008

LÄS MER: MARTIN LUTHER KING – PASTORN SOM LEDDE KAMPEN

Kanske är du intresserad av...

Läs också